Det är hög tid för en sammanhållen och genomtänkt
politik om Arktis. Arktisregionen innehåller såväl faror
som enorma utvecklingsmöjligheter.
Miljöhoten är många i området. Väldiga mängder
atomsopor har tippats i havet och lagrats på land. Dessutom
har svavelsyra och tungmetaller släppts ut från
nickelsmältverken på Kolahalvön. Men i
Barentshavsområdet finns också rika naturresurser som rätt
utnyttjade kunde förvandla regionen till en av de mest
utvecklade med stor ekonomisk betydelse för hela Europa.
Länderna runt Arktis måste samarbeta för att undanröja
hoten och ta till vara möjligheterna.
Arktis är ett område med svag infrastruktur, gles
befolkning -- en urbefolkning med vissa grundläggande
rättigheter och extrema naturförhållanden. Även om
området är perifert och marginellt är det av stor betydelse
och ett viktigt känslospröt för miljöförändringar. Genom
studier i området kan vi bättre förstå jordens klimat- och
miljöutveckling. Havets roll är av speciell betydelse, ett
innanhav, 3 000--4 000 m djupt, som är mycket litet
utforskat. Känd är emellertid den arktiska bassängens stora
roll som värmeväxlare och pump i förhållande till
världshaven.
Att området hittills utforskats så lite har berott på
avsaknad av tekniska möjligheter och att området varit ett
viktigt strategiskt militärt område. Teknikens utveckling
och Sovjetunionens sönderfall skapar helt nya
förutsättningar för forskning i området.
Forskningen i Arktis är såväl en internationell som en
nordisk angelägenhet. Forskningen i Arktis kräver något
utöver det vanliga och är en stor teknisk utmaning vilket
talar för ett internationellt samarbete. De miljökatastrofer
som hotar området är också av en sådan omfattning att de
kräver ett internationellt samarbete.
Det finns redan i dag ett nordiskt samarbete i Arktis,
t.ex. finns en nordiskt sammansatt mätstation i nya
Ålesund, Svalbard. Alla nordiska länder utom Island har en
fast polarorganisation, vilka samarbetar med varandra.
T.ex. bedrivs en samlad expeditionsverksamhet i Antarktis.
Fördelen med detta samarbete är att man fått 1.
en kostnadseffektiv organisation 2.
en organisation anpassad till den begränsade volym av
forskare som det rör sig om 3.
forskare som får chans att arbeta systematiskt och
långsiktigt.
Det nordiska samarbetet kan utgöra förebild för ett
internationellt samarbete. Eftersom Arktis är ett mycket
komplicerat område att utforska är det väl lämpat för ett
omfattande samarbete. Även internationellt pågår ett
samarbete mellan Norden, Canada, USA och Sibirien.
Arbetet pågår med ett globalt program motsvarande vad
som finns för Antarktis.
Dessutom förekommer olika former av bilateralt
samarbete. Mellan Ryssland och Sverige planeras t.ex. en
expedition 1994 längs Sibirienkusten, den s.k. Russian
Swedish Tundra Expedition.
Polarforskningen kommer att bli central i 90-talets
forskning. Nordiskt polarforskningssamarbete är därför av
stor betydelse. Norden är en ''stormakt'' på
polarforskningens område liksom inom meteorologi och
naturvård och har unik kompetens när det gäller isbrytning
exemplifierad av bl.a. isbrytaren Odens närvaro vid
Nordpolen 1991. Finland och Sverige är också enda länder
med havsis gränsande till landmassan. Viktigt är att
åstadkomma närkontakt mellan foskare och att undvika
tunga organisatoriska överbyggnader.
Efter Sovjetunionens fall har Norden fått del av tidigare
sovjetisk forskning. Det finns en stor öppenhet men de
miljödata som finns är inte alltid av bästa kvalitet eller
jämförbara även om den ryska kompetensen är stor.
Arktis är inte bara natur utan också ett oerhört
resursstarkt område. Arktis är ett av världens rikaste
områden vad gäller olja och gas, guld, diamanter, uran,
fiske m.m. Arktis kommer, inte minst till följd av den nya
världspolitiska öppenheten, därför att bli ett viktigt
centrum på den kommande världskartan. Allt eftersom
center--periferiperspektivet och nation--statmodellen blir
allt mindre tillämpbara i säkerhets- och militärpolitik
kommer en ny öppenhet in i den nordeuropeiska politiska
bilden. Sjöfartsförbindelserna kommer drastiskt att
förändras och därmed också att skapa intressanta politiska
konsekvenser.
Det försiggår en regionalisering i området inom tre
sfärer som kan komma i konflikt med varandra.
1. Nordisk ram. Nordkalotten.
2. Barentsregionen. Samarbetsområde mellan de tre
nordligaste fylkena i Norge, Norrbottens län i Sverige,
Lapplands län i Finland och områdena Murmansk och
Arkangelsk i Ryssland i frågor gällande handel, kultur,
ekologi med funktionell utformning.
3. Arktisk ram. Global (Norden samt USA, Japan,
Canada och Ryssland).
Barentsregionen som ett samarbetsområde skulle
innebära att Finland, Norge och Sverige etablerar goda
samarbetsrelationer till Ryssland men också till Japan
(Nordostpassagen). Samarbetet skulle också innebära en
utvidgning av det samarbete som sedan länge ägt rum på
Nordkalotten.
Samarbetet inom den globala ramen avser främst
forskning och miljöfrågor och i mindre grad ett politiskt
samarbete. Ett kanadensiskt förslag är att inrätta ett
arktiskt råd för bl.a. Norden, USA och Canada.
Arktis är resursrikt och har en stor potential, något som
Norge bl.a. fört fram i förhandlingarna med EG. Arktis har
betydelse för Finland, Norge och Sverige i förhandlingarna
med EG (t.ex. i fråga om ett arktiskt jordbruk). För att
kunna lösa miljöproblem i regionen är det också nödvändigt
att skapa kontakter med övriga Europa.
Viktigt är att Norden diskuterar vad samarbetet i
regionen lokalt och regionalt skall omfatta och vilka
övergripande mål som finns. Det måste utformas en
genomtänkt politik i samarbete med forskare.
Grundläggande för utvecklingen i området är att
miljöproblemen måste lösas. T.ex. måste de ryska
kärnvapenproven avbrytas för att en utbyggnad skall kunna
övervägas. Dock bör man vara medveten om att det inte
bara handlar om ekonomi och miljö. Utvecklingen i
området är av central betydelse för stabiliteten i vår del av
Europa och för vår framtida säkerhet.
Vem som får tillgång till Arktis resurser och vilka de
kommande stormakterna i området blir är en fråga med
direkt politisk infallsvinkel. I Barentssamarbetet kommer
ett Brysselperspektiv in vad gäller såväl säkerhet som
ekonomi. Politiska, ekonomiska och miljömässiga
linjedragningar förestår i detta resursrika område, varvid
ett bibehållet nordiskt samarbete är väsentligt.
I stället för att utarbeta ett program för att normalisera
samarbetsförhållandena i regionen lägger vi in
begränsningar i systemet, t.ex. genom att begränsa
gränshandeln. För att utveckla samarbetet i regionen kunde
vi dra nytta av våra erfarenheter på det nordiska området,
t.ex. samarbetet på Nordkalotten och samarbetet med
Murmansk och Arkangelsk. Det krävs vidare att en
infrastruktur för t.ex. vägar, hamnar, järnvägar etableras
och att arbetskraftsresurserna utvecklas. Det finns behov av
kompetensutveckling, banksamarbete,
informationssamarbete och inte minst lagstiftning om
exempelvis fusioner, markköp och joint ventures i området.
Finansieringsmöjligheterna inom regionen är dessutom små
varför en viss biståndsverksamhet kan behövas. Skall vi gå
in i ett ekonomiskt samarbete krävs ett politiskt fundament.
För Norden är fisket, träförädling, metaller och gas
viktiga sektorer för tekniskt samarbete i området men
därtill krävs politiska beslut och politisk styrning.
En ekonomisk och ekologisk samverkan i
Barentsregionen skulle ha en stor betydelse för demokratin
och säkerheten och den industriella utvecklingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det angelägna i att Sverige tar
initiativ till forskning och utveckling i Arktis.
Stockholm den 18 januari 1994
Hugo Bergdahl (fp)
Elver Jonsson (fp)