Motion till riksdagen
1993/94:Jo608
av Tuve Skånberg (kds)

Österlens sandstränder


Östersjön är ett grunt hav, med ett medeldjup under 30
m. Det är därför mycket känsligt för föroreningar, något
som torde vara känt för de flesta. Vad som inte är lika
bekant är att södra Östersjön är särskilt grund, och än mer
utsatt för föroreningarna. Avstånden är små: bara 15 mil
mellan Polen och Österlen.
Hanöbukten, och Skånes östra kust, lider svårt av
övergödning som bl.a. yttrar sig i en kraftig tillväxt av alger
och tång/sjögräs. Denna blandning av tång och sjögräs
ligger som väldiga sjok vid strandkanten på Österlen. Inte
sällan sträcker sig tångbältet 5 m upp på stranden och 10--15
m ut i vattnet, kilometer efter kilometer av stranden. Denna
övergödning av Österlens kust och Hanöbukten är till
största delen en effekt av lantbrukets gödsling i
Kristianstads län.
När tången i sommarvärmen ruttnar till en lilafärgad
stinkande smet innebär detta naturligtvis avsevärda
olägenheter, varav man kan nämna sjöfåglarnas situation,
både fritids- och yrkesfisket, turism och bad, de
kustboendes svåra sanitära situation när man bokstavligen
bor bredvid en ruttnande och svavelstinkande sophög.
Men det som i Österlens fiskelägen och badstränder är
ett besvärande problem, är ju -- sett ur en annan, och mer
positiv synvinkel -- samtidigt en stor tillgång.
Tång är ett mycket bra jordförbättringsmedel. Före
handelsgödslets tid stod tångtäkt på Österlens stränder högt
i pris hos bönderna. Markerna skiftades så att bönderna fick
smala tegar ned mot havet -- allt för att få rätt till tångtäkt.
Idag bärgas ingen tång, trots att tången är mycket
lättillgänglig längs de långgrunda stränderna.
Det vore en miljö- och nationalekonomisk vinst om
riksdagen ålade lantbruksnämnderna att informera
bönderna och aktivt verka för tångtäkt och gödsling med
tång, och då i synnerhet i Kristianstads län. En ekologisk
cirkel skulle därmed bli sluten, med både en ekonomisk och
miljömässig vinst. Tången har ett oförtjänt dåligt rykte, då
man menar att den innehåller ogräsfrön och stinker. Detta
torde dock vara ett problem som lätt löses med en tids
kompostering, på samma sätt som med naturgödsel.
Turismens värde för Österlen är stort, och våra
sandstränder är en av de störtsa turistattraktionerna. Att
vårda och rensa sandstränderna är därför av största
betydelse också ur turismsynpunkt.
Det har framförts som invändning mot att ta tillvara
tången att den bör ligga kvar på stränderna och binda
sanden. Både faktiska och historiska skäl talar dock mot
denna invändning. Tången ligger inte någonstans på själva
sanddynerna, där den ju faktiskt kunde haft en bindande
funktion, utan i vattenbrynet och ett drygt tiotal meter ut i
vattnet, samt de första 5 meterna av stranden. Mellan
sanddynerna och tångbältet sträcker sig 50--100 m ren
sandstrand där badgästerna ligger. Den sanden är inte
''bunden'' av tången, och ligger uppenbarligen kvar år efter
år. Och ser man på tångens bindande förmåga i ett historiskt
perspektiv så har under århundraden tången forslats bort
och lagt på åkrarna utan att därmed sanden i vattenbrynet
påverkats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rensa Österlens sandstränder
från ruttnande tång.

Stockholm den 17 januari 1994

Tuve Skånberg (kds)