med anledning av skr. 1993/94:175 Åtgärder mot buller i fjällområden och skärgårdar m.m.
Regeringens skrivelse innehåller en rad förslag för
översyn av områden i fjällen i syfte att begränsa trafiken
med snöskotrar m.m. och flyg. Länsstyrelserna ska
precisera omfattningen av föreslagna områden med
förstärkt skydd mot buller samt överväga lämpliga regler i
dessa. Vidare ska länsstyrelserna redovisa behovet av att
införa hastighetsbegränsningar i särskilt bullerkänsliga
områden. Luftfartsverket ska dessutom se över regler för
helikoptertrafiken.
Den utredning som föregått skrivelsen är en av många
som behandlat fjällvärldens användande. Orsaken är
självfallet en ökad medvetenhet om fjällvärldens betydelse
bl.a. ur miljö- och bevarandesynpunkt, samt som en unik
resurs för den allt viktigare turist- och besöksnäringen.
Statsmakterna har genom åren utvidgat sin reglerande
funktion av fjällområdet. Den ena lagstiftningen läggs
utanpå den andra och alltför ofta har det givit en hämmande
verkan på fjällkommunernas utveckling. Naturligtvis är
fjällkommunernas befolkning angelägen om att rädda och
bevara en känslig fjällnatur. Men det är nödvändigt att på
detta område som reglerar trafiken i fjällen låta berörda
kommuner själva få ta de avgörande beslut som direkt
påverkar kommunernas utveckling.
Därmed kan kommunerna tillsammans med samebyar
och intresseorganisationer som snöskoterklubbar finna
lokalt anpassade lösningar och slippa hamna i den
situationen att de måste brottas med centralmakten om näst
intill oöverstigliga dispensproblem, också i ärenden som ur
naturvårdssynpunkt är bagatellartade.
Vi anser att det är angeläget att bryta den trend av en
allt starkare central styrning avseende regleringsfrågor som
råder i nuläget.
Mot denna bakgrund föreslår vi att en utredning
genomförs som tar ett totalt grepp på fjällområdets
användning med starka inslag av lokalt demokratiskt
inflytande.
Möjligheten till en helt bullerfri och ostörd miljövistelse
i fjällvärden är en kvalitet att värna om. Men i ett
sammanhang med förslag om vittgående restriktioner för
snöskoteråkare och helikoptertrafik måste ifrågasättas
vilken hänsyn som tagits till lokalbefolkningens och den
lokala besöksnäringens behov.
För befolkningen i Norrlandslänen och dess fjällregioner
är såväl snöskoter- som helikoptertransporter ett naturligt
sätt att transportera sig till fiskevatten, stugor eller vid
dagsutflykter. Skotern har gjort det möjligt för äldre,
handikappade och barnfamiljer att regelbundet vistas i den
fjällvärld som är en viktig del i närmiljön, och som för
många utgör den största fördelen med att vara bosatt på en
ort som saknar många av de mer tättbefolkade regionernas
tillgångar.
Det är en överlevnadsfråga för fjällkommunerna att
turistnäringen kan växa sig stark, att rennäringens behov
respekteras, att närmiljön bevaras och att
lokalbefolkningens behov av friluftsliv på de premisser som
i dag framstår som naturliga tillgodoses.
Kommunerna har alla möjligheter att i den fysiska
planeringen avväga dessa intressen. Detta har redan många
fjällkommuner gjort, och många områden är redan avlysta
från skotertrafik.
Under de senaste åren har en rad förslag om
hastighetsbegränsningar för snöskotrar diskuterats. Den
stora nackdelen med att införa begränsningar av
hastigheterna är möjligheterna till övervakning. Det finns
redan tillräckligt med lagar som reglerar körning med
terrängfordon. Svårigheterna är att följa upp dessa.
Ytterligare generella begränsningar leder enbart till en
utökad och svåröverskådlig byråkrati.
Därför bör även de avgörande besluten som berör
hastighetsbegränsningar inom vissa känsliga naturområden
beslutas lokalt av de berörda kommunerna i samråd med
snöskoterklubbar, naturintressen och samebyar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snöskotertrafiken.
Stockholm den 11 april 1994
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
Åke Selberg (s)
Leif Marklund (s)
Monica Öhman (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Rinaldo Karlsson (s)