Från och med 1 juli 1992 avskaffades
skogsvårdsavgiften. Den har bland annat finansierat bidrag
att bygga skogsbilvägar. Skogsbilvägar är nödvändiga för att
utföra avverkning och skogsvård till rimliga kostnader, om
man saknar tillgång till allmän väg. Företagsekonomiskt är
byggande av skogsbilvägar i de flesta fall en mycket lönsam
investering. Då skogsvårdsavgiften avskaffas ökar
dessutom skogsägarnas möjligheter att egenfinansiera
vägbyggandet.
Ett viktigt syfte med bidraget till byggande av
skogsbilvägar är dock att styra och stimulera skogsbruket
till att planera vägarna så att sträckningarna blir praktiska
och standarden god. Dessutom är syftet att stimulera
markägarna att samverka över ägogränserna. Därmed läggs
en god grund för optimala väglösningar. För de mindre
skogsägarna är detta extra viktigt. I dagens läge får
skogsägarna dessutom hjälp med projektering samt samråd
med naturvårdsintressen m m. Det sistnämnda är särskilt
angeläget för de mindre skogsägarna, inte minst i
inlandskommunerna.
Avskaffandet av bidraget kan rent ekonomiskt
motiveras av den avskaffade skogsvårdsavgiften. Men bara
för att byggandet av skogsbilvägar är lönsamt finns ingen
automatik att samverkan kommer till stånd.
Ett realistiskt exempel på vad som kan hända då
vägbyggandet sker med bristfällig planering och utebliven
samverkan är att det totala vägnätet i ett område ökar med
nästan det dubbla då olika skogsägare bygger sin egen
kortare vägsträcka istället för en gemensam väg som skär
rakt igenom flera markägares område.
För att åstadkomma samordning och rättmätiga krav på
hänsyn till känsliga naturmiljöer kan tillståndsplikt införas
för byggande av skogsbilvägar. Tvång och förbud ska man
dock försöka undvika i möjligaste mån. En bättre modell är
att erbjuda skogsägare kostnadsfri, eller mot en ringa
kostnad, hjälp med projektering, administration samt med
samrådsförfarande med grannar, naturvården, samer och
andra som berörs. Om samrådsförfarandet dessutom
kombineras med direktavdrag för investeringar i
skogsbilvägar skulle incitamenten att samarbeta vara
sådana att bristfälligt planerade vägbyggen inte sker och att
standarden hålls uppe på en rimlig nivå, vilket i sin tur
skonar miljön och stödjer skogsnäringen.
Framförallt de mindre skogsägarna skulle uppleva det
positivt att skogsstyrelserna även i fortsättningen hjälpte
dem med samordning och administration, vilket i sin tur
gynnar ett småskaligt skogsbruk. Skogsstyrelsen bör kunna
rymma denna fortsatta service, i den form som ovan
beskrivs, inom de ramar som anvisas i budgetpropositionen
för myndigheten.
När en liknande motion inlämnades under riksmötet
1991/92 av undertecknade behandlades den välvilligt av
jordbruksutskottet. Skogspolitiska utredningen var också
inne på liknande tankar. I kompletteringspropositionen
1992/93:150 anslog regeringen 90 miljoner till skogsbilvägar
av arbetsmarknadsskäl. Därmed kom i praktiken frågan om
skogsstyrelsens framtida roll som ett organ som ger service
i form av samordning och projektering att skjutas på
framtiden. Oavsett om extra medel beviljas i framtiden av
arbetsmarknadsskäl för byggande av skogsbilvägar är det
nödvändigt att den viktiga roll som skogsstyrelsen har, inte
minst gentemot de mindre skogsägarna, klarläggs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Skogsstyrelsen ges
i uppdrag att tillhandahålla service för vägnätsplanering och
samordning vid byggande av skogsbilvägar,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till
införande av direktavdrag för investeringar i
skogsbilvägar.1
Stockholm den 25 januari 1994
Stefan Attefall (kds)
Hans Dau (m)
Ulla Orring (fp)
Karin Israelsson (c)