Från och med 1 juli 1992 avskaffades skogsvårdsavgiften. Den har bland annat finansierat bidrag att bygga skogsbilvägar. Skogsbilvägar är nödvändiga för att utföra avverkning och skogsvård till rimliga kostnader, om man saknar tillgång till allmän väg. Företagsekonomiskt är byggande av skogsbilvägar i de flesta fall en mycket lönsam investering. Då skogsvårdsavgiften avskaffas ökar dessutom skogsägarnas möjligheter att egenfinansiera vägbyggandet.
Ett viktigt syfte med bidraget till byggande av skogsbilvägar är dock att styra och stimulera skogsbruket till att planera vägarna så att sträckningarna blir praktiska och standarden god. Dessutom är syftet att stimulera markägarna att samverka över ägogränserna. Därmed läggs en god grund för optimala väglösningar. För de mindre skogsägarna är detta extra viktigt. I dagens läge får skogsägarna dessutom hjälp med projektering samt samråd med naturvårdsintressen m m. Det sistnämnda är särskilt angeläget för de mindre skogsägarna, inte minst i inlandskommunerna.
Avskaffandet av bidraget kan rent ekonomiskt motiveras av den avskaffade skogsvårdsavgiften. Men bara för att byggandet av skogsbilvägar är lönsamt finns ingen automatik att samverkan kommer till stånd.
Ett realistiskt exempel på vad som kan hända då vägbyggandet sker med bristfällig planering och utebliven samverkan är att det totala vägnätet i ett område ökar med nästan det dubbla då olika skogsägare bygger sin egen kortare vägsträcka istället för en gemensam väg som skär rakt igenom flera markägares område.
För att åstadkomma samordning och rättmätiga krav på hänsyn till känsliga naturmiljöer kan tillståndsplikt införas för byggande av skogsbilvägar. Tvång och förbud ska man dock försöka undvika i möjligaste mån. En bättre modell är att erbjuda skogsägare kostnadsfri, eller mot en ringa kostnad, hjälp med projektering, administration samt med samrådsförfarande med grannar, naturvården, samer och andra som berörs. Om samrådsförfarandet dessutom kombineras med direktavdrag för investeringar i skogsbilvägar skulle incitamenten att samarbeta vara sådana att bristfälligt planerade vägbyggen inte sker och att standarden hålls uppe på en rimlig nivå, vilket i sin tur skonar miljön och stödjer skogsnäringen.
Framförallt de mindre skogsägarna skulle uppleva det positivt att skogsstyrelserna även i fortsättningen hjälpte dem med samordning och administration, vilket i sin tur gynnar ett småskaligt skogsbruk. Skogsstyrelsen bör kunna rymma denna fortsatta service, i den form som ovan beskrivs, inom de ramar som anvisas i budgetpropositionen för myndigheten.
När en liknande motion inlämnades under riksmötet 1991/92 av undertecknade behandlades den välvilligt av jordbruksutskottet. Skogspolitiska utredningen var också inne på liknande tankar. I kompletteringspropositionen 1992/93:150 anslog regeringen 90 miljoner till skogsbilvägar av arbetsmarknadsskäl. Därmed kom i praktiken frågan om skogsstyrelsens framtida roll som ett organ som ger service i form av samordning och projektering att skjutas på framtiden. Oavsett om extra medel beviljas i framtiden av arbetsmarknadsskäl för byggande av skogsbilvägar är det nödvändigt att den viktiga roll som skogsstyrelsen har, inte minst gentemot de mindre skogsägarna, klarläggs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Skogsstyrelsen ges i uppdrag att tillhandahålla service för vägnätsplanering och samordning vid byggande av skogsbilvägar,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till införande av direktavdrag för investeringar i skogsbilvägar.1
Stockholm den 25 januari 1994 Stefan Attefall (kds) Hans Dau (m) Ulla Orring (fp) Karin Israelsson (c)
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU