I 1988 års djurskyddslag finns lagfäst att djur, som föds
upp för produktion av pälsar, ska hållas och skötas på ett
sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet
att bete sig naturligt. Svensk lagstiftning går i de flesta fall
längre än något annat land i fråga om djurskydd.
När det gäller pälsdjur ställer djurhållningen större krav
på en naturliknande miljö än för annan djurhållning.
Pälsdjuren är så gott som uteslutande rovdjur med stort
behov av rörlighet och en starkt varierad miljö.
Kraven som ställs i 1988 års lag har tillsammans med en
samtidigt minskad efterfrågan på päls inneburit att
pälsdjursfarmningen minskat i hela världen. För Sveriges
del har minkfarmningen minskat med 40 % mellan 1988 och
1993. För rävskinn har nedgången varit hela 65 %.
Pälsdjursfarmningen har under flera år haft stora
lönsamhetsproblem. Det minskade utbudet som på detta
sätt uppstått bör innebära att en högre prissättning kan bli
möjlig. Det skulle i så fall göra det möjligt för
pälsdjursnäringen att bättre klara de investeringskostnader
som krävs för en bättre djurhållning.
Att leva upp till kravet på att pälsdjuren skall hållas så
att de får leva med ett naturligt beteende ställer stora krav
på djurfarmningen och innebär stora kostnader för
uppfödarna. Det kan innebära att ytterligare delar av
pälsnäringen slås ut. Kostnaderna för detta måste bäras
solidariskt av medborgarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en genomgripande
översyn av reglerna för pälsdjursfarmning så att
djurhållningen kan ske på ett för arterna naturligt sätt.
Stockholm den 25 januari 1994
Alwa Wennerlund (kds)