Jättelokan (Heracleum mantegazzianum) och
närstående former infördes till Sverige kring sekelskiftet.
Den har sedan 1960-talet fått en omfattande spridning såväl
i vårt land som i flera andra europeiska stater och i Kanada.
Stora problem till följd av jättelokans spridning, särskilt
längs flodstränder, har rapporterats från bl.a. England och
det forna Tjeckoslovakien.
Arten har mycket stor konkurrenskraft, är synnerligen
skrymmande och innehåller en växtsaft, som verkar
fototoxiskt genom att orsaka hudskador i samband med
solljus.
I Skåne finns exempel där jättelokan utvecklat kraftiga
monokulturer på stora arealer, såsom vid kusten vid
Abbekås och längs Vegeån. Jättelokans spridning i bl.a.
Stockholmstrakten och delar av ostkusten ger också
anledning till stor oro. Spridningen sker i hög grad längs
vägar, järnvägar och floder.
I olika sammanhang, bl.a. i riksdagsmotioner och
framställningar till berörda myndigheter, har betydelsen av
systematiska och metodiska insatser för att förhindra
jättelokans spridning över landet framhållits.
Motiven för bekämpning kan sammanfattas i följande
punkter:Skador på den inhemska floran och faunan
uppstår där jättelokan etablerar monokulturer.
Människor skadas ofta av jättelokans växtsaft, som
framkallar mer eller mindre svåra brännskador i
kombination med solljus.Kostnaden för nödvändig
bekämpning, t.ex. där jättelokan blivit en sanitär
olägenhet, är avsevärd och kan befaras öka kraftigt.
Risken är uppenbar för en alltmer ökande användning av
kemiska bekämpningsmedel i naturen.
Jättelokan har i många kommuner blivit en allt större
olägenhet och kostnaderna för de av sanitära och
medicinska skäl nödvändiga kontrollåtgärderna, vid t.ex.
barnstugor, skolor, i parker etc., har ökat påtagligt. Det
finns skäl att utgå från att en bekämpning också så
småningom kommer att erfordras av rena naturvårdsskäl,
t.ex. för att bevara skyddsvärd vegetation i naturreservat.
Flertalet europeiska länder har liknande problem med
jättelokan och dess spridning. I Danmark arbetar man
sedan flera år aktivt för att komma till rätta med problemet.
Lagstiftning riktad mot jätteloka finns i bl.a.
Storbritannien.
Svensk lagstiftning som rör enskilda växtarter finns dels
i fråga om arter som är riskabla från växtskyddssynpunkt,
dels vad gäller utrotningshotade arter och slutligen för arter
som berörs av narkotikalagstiftningen. Ingen av de
befintliga lagarna är emellertid tillämplig på jätteloka.
Samtidigt som det förefaller möjligt för regeringen att
kunna förordna om införselförbud beträffande jätteloka
står det helt klart att rätten att sprida och odla växten på
egen mark bara kan begränsas genom särskild lagstiftning,
eftersom det handlar om intrång i enskild rätt.
En möjlighet att komma till rätta med problemet skulle
kunna vara en lagstiftning som relaterar till flyghavrelagen.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär en
lagstiftning som omfattar växtarten jätteloka samt
närstående inhemska arter/former inom släktet Heracleum.
Lagen skall innefatta förbud mot införsel, försäljning,
spridning och odling av dessa växter och i förekommande
fall avse både frö och plantor.
Statens Naturvårdsverk har i skrivelse till regeringen i
november 1993 förordat lagstiftning mot jätteloka och
också redovisat en lagteknisk lösning av problemet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär lagstiftning mot
jätteloka i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Anita Jönsson (s)