Motion till riksdagen
1993/94:Jo52
av Margareta Winberg m.fl. (s)

med anledning av prop. 1993/94:236 Vissa jordbrukspolitiska frågor


I regeringens proposition 1993/94:236 samlar regeringen
ihop de något disparata, återstående jordbrukspolitiska
frågor man inte varit färdig att lägga förslag om i
budgetpropositionen.
Vi upprepar vår tidigare framförda kritik. Det är
politiskt ohållbart att, såsom regeringen gjort, sprida ut
förslag som belastar budgeten. Det omöjliggör en samlad
ekonomisk och politisk bedömning. Därmed blir
saneringen av statsbudgeten fragmentiserad och ineffektiv.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
Propositionen innehåller tre olika politiska områden:
stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverigeomställningsprogrammets utformning vid ett EU-
medlemskapsocialförsäkringsskyddet och
skördeskadeskyddet inom jordbruket.
Stödet till jordbruket och livsmedelsindustrin i norra
Sverige
Vi har i tidigare motioner vänt oss emot regeringens
förtida anpassning till EU:s jordbrukspolitik. Vi har hävdat
att detta innebär en förskjutning av subventionerna från
norr till söder, från animalie- till vegetabilieproduktionen.
Regeringen bekräftar i denna proposition vår analys. Man
erkänner att på grund av minskningen av mjölkkobidraget
har lönsamheten inom mjölkproduktionen försämrats i det
norrländska jordbruket. Sannolikt gäller detta även för
övriga landet.
Detta är ett logiskt konstaterande. Omvandling av
kobidrag till arealstöd kombinerat med ett höjt inlösenpris
för spannmål skapar denna lönsamhetsförsämring för
mjölkföretag. Vi beklagar detta.
Det löfte riksdagen 1990 gav till det norrländska
jordbruket innebär att reformen inte fick innebära en
lönsamhetsförsämring. Vi har under förhandlingsarbetet
ställt ett antal frågor till regeringen om
beräkningsgrunderna för jordbruksstödet till norra Sverige.
Regeringens material ger vid handen att man underskattar
kostnaderna för att upprätthålla lönsamheten för det
norrländska jordbruket. Regeringen bör därför återkomma
till riksdagen med en redovisning på denna punkt.
Osäkerheten är sålunda stor och vi vidhåller därför vårt
tidigare förslag till nivå för Norrlandsstödet, dvs. 1 045 
miljoner kronor.
Vi saknar förslag till hur det framtida stödet till
jordbruket i norra Sverige skall fördelas. Vid ett eventuellt
EU-medlemskap måste prisstödet frångås. Regeringen har
i samband med presentationen av förhandlingsresultatet
hävdat att någon form av produktionsanknytning även i
fortsättningen skall upprätthållas. Eftersom
Norrlandsstödet för den enskilde bonden är en väsentlig del
av inkomsten, måste man redan nu ange inriktningen av det
framtida stödet.
Det bör ges regeringen tillkänna.
Vi har på olika sätt blivit uppmärksammade på de stora
lönsamhetsproblem som finns i norra Sverige när det gäller
självrekryterande köttdjur, s.k. dikor. I propositionen
anger regeringen att denna fråga skall prövas i samband
med översynen av Norrlandsstödet som aviseras med
hänvisning till EU-förhandlingarna. Vi anser att denna
fråga måste lösas omgående och uppmanar regeringen att
snarast återkomma med förslag till ett regionalt dikostöd så
att detta kan utgå redan budgetåret 1994/95.
Detta bör ges regeringen tillkänna. Frågan om bär- och
grönsaksodlingen i norra Sverige skjuter regeringen framför
sig. Detta anser vi vara fel. Norrlandsstödet till jordbruket
avses täcka dels mindre skördar, dels merkostnader för
produktion inom regionen. Inom bär- och grönsaksodlingen
på friland är förhållandena likvärdiga jordbruket. Man kan
även jämföra med potatisen som idag har ett särskilt stöd.
Regionen i norr har genom sin rena jord och sina ljusa
nätter stora utvecklingsmöjligheter inom denna
produktionsgren. En högre grad av självförsörjning vore
värdefull.
Vi föreslår att tre miljoner kronor avsätts som stöd till
bär- och grönsaksodlingen i norra Sverige.
Omställningsprogrammets utformning vid ett EU-
medlemskap
Med förvåning konstaterar vi att regeringens givmildhet
mot jordbruket når nya höjder. När fem av riksdagens sex
partier beslutade om omställningsprogrammet var detta, för
bönderna, ett frivilligt åtagande. Det var helt uppenbart
förenat med risker att gå in i omställningsprogrammet.
Ingen politiker kunde garantera en alternativ, lönsam
produktion. Såsom i någon mån ''fri företagare'' gavs den
enskilde bonden chansen att utveckla sina alternativ.
Ersättningen, ca 9 000 
kronor per ha år 1990, var villkorad. Endast för
varaktig omställning skulle bidrag utgå. Regeringens förslag
innebär en förändrad syn. Regeringen skriver på sidan 10 i
propositionen:
Ett villkor för omställningsstöd är att jordbrukaren inte
producerar produkter som konkurrerar med befintlig
livsmedelsproduktion under budgetåret 1991/92--1995/96.
Man kan i denna skrivning tolka att ett s.k. vänteläge, i
vilket 47 % av de anmälda omställningsföretagen ligger,
skulle legitimera ett behållande av omställningsstödet.
Regeringen föreslår därefter att kravet på varaktighet
upphör med hänvisning till EU:s jordbrukspolitik och
trädesprogram.
Mot detta finns flera invändningar:Riksdagen skall
efter en folkomröstning fatta beslut om medlemskap eller
ej. Innan folkomröstningen är genomförd är det olämpligt
att fatta beslut om så stora och ekonomiskt omfattande
förändringar som nu görs. Eventuella justeringar kan göras
efter folkomröstningen.Genom att slopa kravet på
varaktighet och samtidigt jämföra den omställda arealens
storlek med en trolig storlek på träda inom ramen för CAP-
reformen argumenterar man för en ordning som innebär att
man förvandlar omställningsstödet till trädesersättning.
Samtidigt har man förhandlat fram en basareal som
inkluderar omställningsmarken. Vid ett eventuellt
medlemskap skall stor del av den tidigare omställda delen
av basarealen tas ur produktion. Trädesbidrag erhålles då.
Ordningen innebär att om de lantbrukare som haft
sin jord i vänteläge slipper att betala tillbaka
omställningsstödet så får de betalt två gånger för att inte
bruka jorden!
Till detta skall läggas RRV:s påpekande i verkets
rapport F 1993:11, Omställningsstöd till jordbruket, där
man påpekar att jordbruket redan då fått ersättning två
gånger för åtgärder som begränsar produktionen på
motsvarande två tredjedelar av arealen i
omställningsprogrammet (dels inom ramen för Omställning
90, dels i samband med 1990 års beslut). Regeringens
förslag är alltså tredje gången gillt!
Detta är inte rimligt. Det är dessutom ett slag mot de
lantbrukare som satsat på en alternativ användning av
marken. De får se sig lurade två gånger; först när regeringen
frångår avregleringen, bibehåller inlösenpris och inför
arealstöd, och därefter när återbetalningsskyldigheten
uteblir för dem som avstått från att vidta åtgärder.
Regeringen föreslår att lantbrukarna som vid ett
eventuellt medlemskap väljer att direkt övergå till EU:s
trädesprogram skall betala tillbaka 3 600 
kronor per ha för de marker som anmäldes till
omställning år 1991.
Vi avvisar detta. Vi föreslår att denna summa enbart
gäller dem som väljer att avbryta den varaktiga
omställningen. För dem i vänteläge skall, oavsett övergång
till EUs regler, en viss återbetalning ske. Storleken på
denna måste sättas i relation till det inkomstbortfall som
brukaren haft när han inte producerat på arealen.
Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kritik mot regeringens hantering
av propositionsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beräkningsgrunderna för
jordbruksstödet till norra Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en uppräkning av stödet till
jordbruket i norra Sverige med 50 miljoner kronor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av ett EU-anpassat
Norrlandsstöd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett regionalt dikostöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett stöd på 3 miljoner kronor till
bär- och grönsaksodling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återbetalningsskyldigheten för
lantbrukare som gått in i omställningen.

Stockholm den 30 mars 1994

Margareta Winberg (s)

Inga-Britt Johansson (s)

Åke Selberg (s)

Inge Carlsson (s)

Kaj Larsson (s)

Ulla Pettersson (s)

Sinikka Bohlin (s)

Lena Klevenås (s)

Sverre Palm (s)

Berndt Ekholm (s)

Björn Ericson (s)