Antalet pälsdjursfarmer i Sverige har minskat drastiskt under senare år, men fortfarande finns drygt 200 kvar. Mink står för den största delen av produktionen men räv är också vanlig. Iller och chinchilla förekommer i mindre utsträckning. Produktionen vad gäller mink och räv har minskat från 1988 med 40 % respektive 65 %.
Det enformiga och onaturliga liv som pälsdjuren lever på farmerna är på intet sätt i överensstämmelse med djurskyddslagen. Där betonas det bl.a. att pälsdjuren skall ha möjlighet att bete sig naturligt. Pälsdjuren har dock inte tillräckligt skydd i den nya lagen i form av skärpta tillämpningsföreskrifter. Stark kritik har framförts av bl.a. JO och Sveriges Veterinärförbund, som påpekat att rävfarmning som den bedrivs idag klart strider mot 4 § djurskyddslagen. Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) inom Sveriges Veterinärförbund presenterade 1990 en utredning av farmning av mink och räv, som också fastslår att den rävfarmning som drivs idag klart strider mot djurskyddslagen. Bl.a. pekas på att nuvarande uppfödningsform leder till betydande rädsla och apati hos djuren. Även minkhållningen anses strida mot djurskyddslagens 4 § i vissa avseenden.
Statens Jordbruksverk (SJV) genomförde under 1993 en översyn av föreskrifterna som resulterade i bestämmelser om vissa förbättringar för minkar och rävar. SJV föreslår förbud mot rävhållning i dagens farmsystem fr.o.m. 1999. Följande bestämmelser föreslås träda i kraft 1999: ''Rävar får endast hållas i system där deras naturliga beteende avseende behov av sociala kontakter, rörelse, sysselsättning och markkontakt kan tillgodoses. Två månader innan pälsning får rävar hållas i bur med endast nätbotten.'' Skälet till undantaget under rävarnas sista två levnadsmånader är att bättre pälskvalitet uppges erhållas om djuren inte får vistas på fast underlag utan är hänvisade till enbart nätbotten.
Pälsbranschen hävdar att djuren mår bra i sina burar och brukar t.ex. föra fram djurens tjocka och glansiga päls som ett bevis för djurens välbefinnade. Med tanke på att pälsdjuren farmas just för pälsens skull och att det följaktligen är den som branschen koncentrerat sig på i forskning om fodersammansättningar m.m., så är det inte förvånansvärt att just pälsen blir fin, trots den torftiga miljön djuren tvingas leva i. Kvaliteten på de färdiga skinnen påverkas också av att djuren avlivas just då vinterpälsen kommit.
Att anpassa djurhållningen till ett för djuren naturligt liv i djurskyddslagens mening torde vara omöjligt från ekonomisk synpunkt. En avveckling av pälsdjursfarmning är därför enda alternativet. Det väsentliga från djurskyddssynpunkt är emellertid att uppfödning i bursystem förbjuds.
SJV:s förslag måste tolkas så att burhållning av rävar förbjuds fr.o.m. 1999 med undantag för rävarnas sista två levnadsmånader. Undantaget kan inte godtas från djurskyddssynpunkt. Minkuppfödning har mycket större omfattning än rävuppfödning i Sverige. I vissa delar av landet är det lokala beroendet av minknäringen betydande. Därför kan det vara berättigat med en längre avvecklingsperiod för minkfarmning i bursystem. Längre tid än tio år kan dock inte godtas från djurskyddssynpunkt.
Ett beslut om avveckling skulle naturligtvis drabba aktiva farmare. Eftersom dessa har startat sina farmer när verksamheten uppmuntrades på olika sätt i samhället bör avvecklingen ske på ett ansvarsfullt sätt gentemot farmarna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot pälsdjursuppfödning i bur.
Stockholm den 24 januari 1994 Siw Persson (fp) Ingela Mårtensson (fp)