Den djurskyddslag som riksdagen antog 1988 medför
bl.a. att äggproduktionen i Sverige från och med den 1
januari 1999 måste ske på annat sätt än med konventionella
bursystem. Denna lag innebär stora förändringar och får
sannolikt konsekvenser som inte kommer att leda till det
som var målsättningen med den nya lagstiftningen,
nämligen att husdjur, i detta fall värphöns, skall erhålla ett
förbättrat skydd mot dålig behandling. Som utvecklingen
varit sedan lagen antogs föreligger i stället risk för att
standarden i djurhållningen inom äggproduktionen sänks.
Detta kunde inte förutses i samband med att den nya lagen
antogs 1988.
Bakgrunden är att få länder i världen har antagit så
långtgående djurskyddslagstiftning som Sverige.
Exempelvis har inte våra närmaste grannländer beslutat att
införa en djurskyddslagstiftning som motsvarar vår.
Med den lagstiftning beträffande värphöns som kommer
att gälla från och med 1999 kommer den svenska
äggproduktionen att hotas av ökad import. Detta på grund
av att de svenska producenterna möter krav som inte har
någon motsvarighet i andra länder.
Detta innebär att risken är stor för att äggproduktionen
går ur Sverige. En minskad svensk produktion skulle
innebära att statens och konsumenternas möjligheter att
påverka standarden i djurhållningen inom äggproduktionen
minskas eller till och med upphör. Eftersom undersökningar
inom branschen visar att konsumenterna inte till någon
avgörande grad fäster avseende vid ursprungsland står det
helt klart att möjligheterna att vidmakthålla svensk
äggproduktion drastiskt försämras eftersom s.k. alternativt
producerade ägg kostar upp till 5--7 kronor mer per kilo för
konsumenten.
Som en följd av lagstiftningen 1988 har den svenska
näringen fått ''motorstopp''. Man vågar för närvarande inte
investera i vare sig burar eller alternativa system. Det
bedöms också i dag att det inte finns några godkända
alternativ till burar som ger några djurhälsofördelar eller
konkurrenskraftiga resultat.
Av de försök som hittills gjorts med alternativ till
burhållning har ännu ingen nått upp till de fyra krav som
formulerats av Jordbruksverket:
1. Arbetsmiljön får inte försämras.
2. Djurhälsan får inte försämras.
3. Medicineringen får inte öka.
4. Näbbtrimning får inte förekomma.
Sett i dessa perspektiv förefaller det orimligt att tro att
det skall vara praktiskt genomförbart att till utgången av
1998 byta ut de cirka 5 500 000 hönsplatser som det handlar
om i vårt land.
Rimligt vore att öppna för ytterligare alternativ. Därför
bör de möjligheter till forskning om alternativa bursystem
som inskränktes i och med den nya lagstiftningen 1988
öppnas på nytt. På andra håll i världen arbetar man med
konkurrenskraftiga system som bygger på burar.
I avvaktan på att ytterligare resultat nås inom detta
område bör förbudet mot burar från och med den 1 januari
1999 skjutas på framtiden. De riktlinjer som angivits från
Jordbruksverket i detta fall, år 2004, kan ge en möjlighet
för den svenska näringen att genomföra en omställning som
medför att näringen inte går ur landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk burhållning av värphöns,
2. att riksdagen som sin mening ge regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter att fram till år 2004
genomföra en omställning som medför att äggproduktionen
stannar i landet.
Stockholm den 24 januari 1994
Stig Bertilsson (m)
Arne Andersson (m)
Karl-Gösta Svenson (m)