I många länder är det vanligt att man använder bensax för att fånga pälsdjur. I andra länder är den fångstmetoden förbjuden eftersom den orsakar svåra lidanden för de fångade djuren. I Sverige förbjöds bensaxen för över 20 år sedan.
Eftersom efterfrågan på pälsar har minskat så har också fångsten av vilda pälsdjur minskat, men fortfarande fångas omkring 5 miljoner djur per år bara i Nordamerika. Bensaxen är där en vanlig fångstmetod. Även djur som inte är önskade fastnar i saxarna.
Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klövs kläms fast mellan två hårdfixerande metallbågar. När saxen slår till orsakas blödningar och ibland benbrott. Djuret försöker på alla sätt komma loss, vilket kan leda till att de skadas ytterligare. Det är inte ovanligt att djuret försöker gnaga av sitt eget ben för att komma loss.
Även om vi har tagit avstånd från denna grymma fångstmetod så bidrar vi indirekt till detta djurplågeri genom att köpa pälsverk från länder där saxfångst är tillåtet.
Riksdagen har tidigare tagit ställning till denna fråga och då avstyrkt förslag om importförbud med motiveringen att ''Möjlighterna för Sverige att ensidigt införa för av import av skinn inskränkande regler grundade på ifrågasättandet av de i exportlandet använda fångstmetoderna ter sig vanskliga''.
Frågan om saxfångst har dock under senare år diskuterats inom EG. I november 1991 tog ministerrådet beslut om bl.a. ett importförbud. Pälsar och skinn från 13 djurarter som vanligen fångas med bensax berörs av beslutet, vilket i dessa fall innebär importförbud gällande länder som tillåter bensax som fångstmetod. Förbudet träder i kraft 1995.
Sverige bör också ansluta sig till en sådan lagstiftning och därigenom markera hur allvarligt vi ser på det lidande som djur utsätts för i bensaxar.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten.
Stockholm den 21 januari 1994 Siw Persson (fp) Ingela Mårtensson (fp)