Djurskyddslagen som antogs 1988 medförde flera
förbättringar för djurskyddet. Fortfarande finns dock
allvarliga brister när det gäller försöksdjuren.
4 § djurskyddslagen stadgar att ''Djur som föds upp eller
hålls för produktion av livsmedel, ull, skinn eller pälsar skall
hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt
att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete
sig naturligt''.
Paragrafen utesluter dock sällskapsdjur och försöksdjur.
Sedan 1933 inkluderas tävlingshästar. För försöksdjuren får
det särskilt allvarliga konsekvenser eftersom försöksdjuren
definitionsmässigt utsätts för ingrepp av olika slag för att
slutligen dödas. Det följer inte djurens roll som
experimentobjekt att de ska beredas sämre miljö än vad
som är möjligt. I dag föreligger stora brister i djurhållningen
på djurförssöksinstitutionerna. Det betingas inte alls av
försökets uppläggning utan grundar sig snarare på en
slentrianmässig syn på djurhållning med minsta möjliga
insats.
Den nya djurskyddslagen är nu fem år gammal. Ändå
saknas nya föreskrifter eller allmänna råd för hur
försöksdjur ska hållas och skötas i enlighet med lagen.
Lantbruksstyrelsen utarbetade ett förslag till allmänna råd
1989. I remissrundan fick det kritik från många
remissinstanser för att sakna nytänkande och lades sedan i
skrivbordslådan. Den nya myndigheten, Jordbruksverket,
har inte ansett sig kunna påbörja arbetet med
detaljföreskrifter för försöksdjurhållningen eftersom ett
bemyndigande att utfärda föreskrifter saknas i
djurskyddslagen. Eventuellt kan problemet lösas genom
EU-anpassningen, men det återstår att se.
I och med det ökade intresset för försöksdjurens
förhållanden under de senaste tjugo åren har också ett
nytänkande trängt fram om hur lokaler för försöksdjur ska
utformas. Det finns tillräcklig kunskap om olika djurslags
basala behov och beteenden för att kunna utforma
acceptabla djurmiljöer. Det är skandalöst att
djurförsöksinstitutionerna generellt har en djurhållning
som bygger på förlegat tänkande i rationell stordriftsanda.
Djurrummen ligger ofta i fönsterlösa källarlokaler, burarna
som används är små och inte anpassade till varje djurslags
behov (t ex var standardburen för kaniner till för ett par år
sedan så liten att en kanin över en viss storlek inte kunde
sträcka ut sig i sin fulla längd. Denna bur är inte förbjuden,
men en del institutioner har övergått till s k dubbelburar
efter att stark kritik riktats mot buren), maten är enahanda
och stimulansen obefintlig. Apor sitter fortfarande i små
burar på svenska djurförsöksinstitutioner.
De förbättringar som har genomförts på vissa
institutioner har ofta skett efter enskilda initiativ av
intresserad försökspersonal, inte sällan efter starka
påtryckningar utifrån från djurskyddsorganisationer eller
deras representanter i de djurförsöksetiska nämnderna.
Förbättringar behöver inte kosta mycket pengar. Vid
Göteborgs universitet har t ex den nye
försöksdjurveterinären sett till att kaninerna får gå i lösdrift
i rum som ändå var tomma.
Att stadgandet i 4 § inte alltid kan uppfyllas för
försöksdjurens del, t ex när en djurförsöksetisk nämnd
godkänt ett försök som innbär sämre livsbetingelser för
djuren p g a försökets karaktär, kan åtgärdas genom att
undantag från regeln införs i förekommande fall. Lydelsen
skulle då bli:
Djur skall hållas och skötas på ett sådant sätt att det
främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig
naturligt.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
statens jordbruksverk får meddela föreskrifter om hur djur
skall hållas och skötas.
Den föreslagna skrivningen ger utrymme för att utfärda
föreskrifter för försöksdjuren och begränsar inte
möjligheten att utfärda undantag från huvudregeln i
förekommande fall.
Med stöd av 2 § djurskyddslagen, som löd ''Djur ska
behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och
sjukdom'', kunde miljö- och hälsovårdsnämnderna i
kommunerna tidigare förhindra att djurförsök som inte
bedömdes godtagbara ur djurskyddsynpunkt, utfördes
inom kommunen. I två uppmärksammade fall från 1989, då
grodor skulle märkas genom tåklippning, förbjöd
Mörbylånga och Älvkarleby kommuner genomförandet av
djurförsök som tillstyrkts av djurförsöksetisk nämnd. Efter
överklagande från den ena djurförsökaren, fastslog
kammarrätten att miljö- och hälsoskyddsnämnden har rätt
att meddela ett sådant förbud.
Reaktionerna mot detta drev dock fram en lagändring
1990. Den nya lydelsen blev: ''Djur ska behandlas väl och
skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Djur som
används för ändamål som avses i 19 § första stycket skall inte
anses vara utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid
användningen om denna tillstyrkts av en djurförsöksetisk
nämnd.''
Fyra miljö- och hälsoskyddsinspektörer från Göteborg,
Lund och Stockholm meddelade i en skrivelse till
regeringen (10/5-90) att de ansåg att ''... det är oacceptabelt
att djurskyddslagen på detta sätt ändras så att djurskyddet
försämras för just den grupp djur som idag ej åtnjuter
samma rättsskydd som övriga djur''. De påpekade att
rättssäkerhet åsidosattes och skrev att de ''... finner det
anmärkningsvärt att djurförsök prövas av en nämnd vars
beslut inte går att överklaga då den endast är rådgivande
och där beslutet ej heller är bindande för den sökande''. De
klargjorde också att ändringen innebar en försvagning av
miljö- och hälsoskyddsnämndens möjligheter att ingripa
och därför stred mot regeringens proposition om ny
djurskyddslag från 1988.
Lagändringen innebar att en beslutande myndighet med
sanktionsmöjligheter fick ge vika för en rådgivande instans
som saknar sanktionsmöjligheter.
De etiska nämnderna har varken resurser eller
befogenheter att fungera som tillsynsmöjlighet.
Uppföljningen av andra rekommendationer är bristfälliga.
Följden är att det idag råder en oklar situation i frågan om
myndighetskontrollen av djurförsöken. Detta bör lösas
genom att miljö- och hälsovårdsnämnderna återfår sitt
ansvar och 2 § djurskyddslagen den lydelse den hade 1988--
90.
Som nämnts har de etiska nämnderna begränsade
möjligheter att följa upp hur deras beslut efterlevs. Det
finns anledning att räkna med att rekommendationer inte
alltid följs och djurförsök kommer till stånd som inte
godkänts av nämnden eller på annat håll än det av nämnden
godkända. Det finns därför behov av en grundlig
utvärdering av verksamheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att 4 § djurskyddslagen bör ändras till att inkludera alla djur
som omfattas av djurskyddslagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Statens
jordbruksverk får i uppdrag att utfärda föreskrifter för hur
försöksdjur skall hållas och skötas,
3. att riksdagen beslutar att 2 § djurskyddslagen skall
ändras till den lydelse den fick i och med riksdagens beslut
om ny djurskyddslag 1988,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av hur de beslut
efterlevs som fattas av de djurförsöksetiska nämnderna.
Stockholm den 21 januari l994
Pär Granstedt (c)
Birgitta Hambraeus (c)