Redan på 1960-talet förbjöds den s.k. bensaxen i
Sverige. Denna fångstmetod är förbjuden i ca 65 länder,
eftersom den anses förorsaka mycket svårt lidande för de
djur som fångas. Ofta används bensaxen för att fånga djur
för pälsens skull.
I takt med minskad efterfrågan på pälsprodukter har
också fångsten av vilda pälsdjur minskat, men fortfarande
fångas ca 5 miljoner djur per år bara i Nordamerika.
Bensaxen är där en vanlig fångstmetod.
De djur som avses skall fastna i bensaxarna är prärievarg
(vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv,
lodjur m.fl. Bensaxen är emellertid ett icke-selektivt
fångstredskap. Även icke önskade djur fastnar, t.ex.
hjortar, fåglar och husdjur som hundar och katter. Antalet
icke önskade djur fångade i bensax brukar anges till två på
tre önskade djur.
Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv
kläms fast mellan två hårdfixerade metallbågar. När saxen
slår till orsakas blödningar och ibland benbrott. Djuret
använder alla krafter för att komma loss. Det försöker dra
sig ur saxen men förorsakar bara ytterligare skador. Djuret
kan försöka gnaga av saxen så att tänderna skadas och det
förekommer att käkbenet friläggs. Det är heller inte
ovanligt att djuret i sin förtvivlan gnager av sitt eget ben för
att komma loss.
Även om vi i vårt land har tagit avstånd från denna
grymma fångstmetod genom vårt förbud, så bidrar vi ändå
till fortsatt användning av bensaxar. Vi importerar nämligen
päls från länder där saxfångst är tillåten.
Frågan om saxfångst har under senare år diskuterats
inom EU. I EU-parlamentet började arbetet l987 och ledde
fram till att ministerrådet i november l991 tog beslut om
bland annat ett importförbud. Pälsar och skinn från 13
djurarter som vanligen fångas med bensax berörs av
beslutet, vilket innebär förbud mot import av dessa pälsar
och skinn från länder där fångst med bensax inte är
förbjuden. Förbudet träder i kraft l995.
Beslutet ses som en stor framgång för
djurskyddsintressena, trots att det finns vissa reservationer
i beslutet som kan komma att leda till att förbudet inte blir
så effektivt som vore önskvärt.
En naturlig följd av vårt lands engagemang för djuren är
att förbjuda import av päls och skinn från länder där
saxfångst fortfarande är tillåten. Det brukar anföras som
argument mot importförbud av denna typ att det skulle
innebära ett otillåtet handelshinder. I det här fallet är detta
emellertid inte korrekt i och med att EU redan fattat beslut
om ett importförbud med i princip samma innebörd som
föreslås i denna motion. Om riksdagen inte kan ställa sig
bakom detta yrkande så kan också en åtgärd vara att märka
pälsar och skinn som kommer från länder som tillåter
saxfångst.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn
från länder där saxfångst är tillåten,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening
ger regeringen till känna att märkning av pälsar och skinn
från länder där saxfångst är tillåten bör införas.
Stockholm den 20 januari 1994
Bertil Måbrink (v)
Jan Jennehag (v)
Eva Zetterberg (v)