Redan på 1960-talet förbjöds den s.k. bensaxen i Sverige. Denna fångstmetod är förbjuden i ca 65 länder, eftersom den anses förorsaka mycket svårt lidande för de djur som fångas. Ofta används bensaxen för att fånga djur för pälsens skull.
I takt med minskad efterfrågan på pälsprodukter har också fångsten av vilda pälsdjur minskat, men fortfarande fångas ca 5 miljoner djur per år bara i Nordamerika. Bensaxen är där en vanlig fångstmetod.
De djur som avses skall fastna i bensaxarna är prärievarg (vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv, lodjur m.fl. Bensaxen är emellertid ett icke-selektivt fångstredskap. Även icke önskade djur fastnar, t.ex. hjortar, fåglar och husdjur som hundar och katter. Antalet icke önskade djur fångade i bensax brukar anges till två på tre önskade djur.
Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv kläms fast mellan två hårdfixerade metallbågar. När saxen slår till orsakas blödningar och ibland benbrott. Djuret använder alla krafter för att komma loss. Det försöker dra sig ur saxen men förorsakar bara ytterligare skador. Djuret kan försöka gnaga av saxen så att tänderna skadas och det förekommer att käkbenet friläggs. Det är heller inte ovanligt att djuret i sin förtvivlan gnager av sitt eget ben för att komma loss.
Även om vi i vårt land har tagit avstånd från denna grymma fångstmetod genom vårt förbud, så bidrar vi ändå till fortsatt användning av bensaxar. Vi importerar nämligen päls från länder där saxfångst är tillåten.
Frågan om saxfångst har under senare år diskuterats inom EU. I EU-parlamentet började arbetet l987 och ledde fram till att ministerrådet i november l991 tog beslut om bland annat ett importförbud. Pälsar och skinn från 13 djurarter som vanligen fångas med bensax berörs av beslutet, vilket innebär förbud mot import av dessa pälsar och skinn från länder där fångst med bensax inte är förbjuden. Förbudet träder i kraft l995.
Beslutet ses som en stor framgång för djurskyddsintressena, trots att det finns vissa reservationer i beslutet som kan komma att leda till att förbudet inte blir så effektivt som vore önskvärt.
En naturlig följd av vårt lands engagemang för djuren är att förbjuda import av päls och skinn från länder där saxfångst fortfarande är tillåten. Det brukar anföras som argument mot importförbud av denna typ att det skulle innebära ett otillåtet handelshinder. I det här fallet är detta emellertid inte korrekt i och med att EU redan fattat beslut om ett importförbud med i princip samma innebörd som föreslås i denna motion. Om riksdagen inte kan ställa sig bakom detta yrkande så kan också en åtgärd vara att märka pälsar och skinn som kommer från länder som tillåter saxfångst.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importförbud av päls och skinn från länder där saxfångst är tillåten,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- som sin mening ger regeringen till känna att märkning av pälsar och skinn från länder där saxfångst är tillåten bör införas.
Stockholm den 20 januari 1994 Bertil Måbrink (v) Jan Jennehag (v) Eva Zetterberg (v)