I drygt tjugo år har olaga fiske med trål förekommit i
Öresund och Skälderviken. Under hösten 1993 har detta
olaga fiske bedrivits med särskild intensitet. Tjuvfisket har
genom såväl fiskares som myndigheternas, och då främst
Kustbevakningens iakttagelser, kunnat härledas till ett
tiotal danska silltrålare, som av allt att döma satt denna
olagliga verksamhet i system.
Detta organiserade tjuvfiske har fått allvarliga
ekonomiska konsekvenser för de lokala fiskarena dels
genom att fiskbeståndet kraftigt decimeras och dels genom
att garnfiskeredskap utsätts för en omfattande förstörelse
av trålarna. Dessa har en mycket avancerad utrustning och
kan vid s.k. partrålning bärga fångster på upp till 100 ton sill
per fiskelag vid en nattlig räd.
Nämnda missförhållanden har tillsammans med minskad
tillgång på fisk och dåliga priser skapat stor förstämning
bland fiskare i nordvästra Skåne. Kustbevakning och andra
myndigheter har upprepade gånger uppmärksammats på
problemen och som en följd härav också intensifierat sina
spaningsinsatser. Möjligheterna att ingripa begränsas dock
såväl av tillgängliga resurser som gällande lagstiftning och
de sanktioner denna lagstiftning för närvarande medger.
När t.ex. kustbevakningen under senare tid fått ägna allt
större del av sin patrullering i området till ren bevakning av
fiskereglerna så går detta ut över annan viktig övervakning
som t.ex. sjösäkerhet, bevakning av transporter av farligt
gods och narkotikahantering. Eftersom den nya fiskelagen
dessutom kräver ökad övervakning och därmed kommer att
ta ytterligare resurser i anspråk är det ytterst angeläget att
den olagliga trålningen i Öresund och Skälderviken kan
bringas att upphöra.
1. Mellanstatligt problem
Sedan problemen uppmärksammats i en riksdagsfråga
till jordbruksministern 93-10-19 och efter en överläggning
med representanter för fiskare och myndigheter i Höganäs
93-10-28 har företrädare för de danska och svenska
utrikesdepartementen diskuterat åtgärder för att råda bot
på det olagliga danska trålfisket på svenskt vatten. Av allt
att döma finns det nu på båda sidor en beredskap att slopa
den s.k. 24-timmarsregeln, vilken innebär att det krävs en
anmälan 24 timmar i förväg när ett kustbevakningsfartyg vill
passera gränsen till det andra landets territorialvatten.
Förutsättningen för att en sådan regeländring skall bli
verkningsfull är dock att enbart enkel
rapporteringsskyldighet skall gälla vid gränspassering.
Ett slopande av 24-timmarsregeln är en viktig men
långtifrån tillräcklig åtgärd för att komma till rätta med det
olaga fisket i Öresund och Skälderviken. Vi vill härutöver
förorda följande åtgärder:
2. Totalförbud för trål- och snurrevadsfiske i hela
Öresundsområdet inkl. Skälderviken
I syfte att främja biologisk mångfald och säkra olika
fiskarters reproduktionsmöjligheter är fisket i Östersjön
kvotreglerat. I Öresunds- och Skälderviksområdet, där
fångsterna torde röra sig om tusentals ton, saknas sådan
reglering, vilket innebär att ingen har någon egentlig
kontroll över fisket och konsekvenserna av gällande
fiskebestämmelser i detta viktiga område.
Trålfiske är en produkt av det ekonomiska och tekniska
tänkande som präglade industrialismens barndom. Bara
man skaffade större och starkare maskiner, så skulle allting
lösa sig. Resurserna var outtömliga. Idag med sviktande
resurser och en alltmer ansträngd havsmiljö är trålfisket ett
direkt hot mot reproduktion och biologisk mångfald.
Investeringar och driftskostnader i trålfisket är så höga att
man måste driva rovdrift på bestånden för att få ekonomisk
lönsamhet. Det omfattande tjuvfisket i Öresundsområdet
ger klart belägg för denna karakteristik. Till detta kan
konstateras att nära halva svenska fångstvolymen -- vissa år
upp emot 100 000
ton -- är skrapfisk som med statsstöd fiskas av ett
fåtal svenska jättetrålare. Trålfiske innebär
sammanfattningsvis: Stor bränsleförbrukning per kilo fisk,
förstörda bottnar, förstörda lek- och uppväxtmiljöer,
skador på andra redskap, överfiske, stora kapitalkostnader
och få arbetstillfällen.
Mot denna bakgrund föreslår vi att trålfiske blir föremål
för ett totalt förbud inom hela Öresundsområdet och även
Skälderviken. Detta innebär att trålgränsen skall fastställas
till en nautisk mil utanför en linje mellan Kullens fyr och
Nakkehoveds fyr på Själland utan de undantag söder därom
som finns i nuvarande föreskrifter FIFS 1989:2. Vi föreslår
härutöver att Östersjökonventionens fiskeregler skall
tillämpas fullt ut inom detta område, vilket innebär att
trålredskap på fartyg som passerar genom detta förbjudna
trålfiskeområde skall vara antingen stuvade under däck
eller surrade (kedjade) på däck.
Motsvarande bestämmelser och samma geografiska
trålgräns föreslås gälla för s.k. snurrevadsfiske.
Snurrevadsredskapen åstadkommer i stort sett samma
bottenskador som trålar och har en räckvidd som i
praktiken innebär att en snurrevadsbåt som t.ex. ligger intill
nu gällande fiskegräns vid Skälderviken kan göra en flera
km lång cirkel in i viken innan cirkeln fullbordas och
jättevaden dras tillbaka. Halva yttre delen av Skälderviken
är f.n. tillåten för snurrevadsfiske, vilket utgör ett allvarligt
biologiskt hot eftersom området bl.a. är en viktig lekplats
för vintertorsken.
3. Anmälningsplikt
Främmande fartyg som har för avsikt att bedriva fiske i
den svenska fiskezonen i Östersjön har enligt gällande
regler anmälningsplikt och är skyldiga att ange position
samt hur mycket fisk som finns i lasten. Vi föreslår att
samma anmälningsplikt, last- och avsiktsdeklaration skall
gälla för fiskefartyg som passerar genom Öresund.
4. Sanktioner/straffpåföljd
Såväl övervakningsmyndigheternas som domstolarnas
erfarenheter talar för att dagens sanktionsmöjligheter är
alltför begränsade för att verka tillräckligt avskräckande på
förekommande olaga fiske. Det är för det första svårt att
ingripa mot en misstänkt tjuvfiskare, eftersom denne vid
upptäckt ofta snabbt kapar sin omärkta trål för att
undanröja bevis. Det är för det andra uppenbart att de som
ägnar sig åt denna organiserade olaga verksamhet gör rent
företagsmässiga kalkyler vid bedömningen av såväl riskerna
för upptäckt som tillämpade straffbestämmelser. De mycket
låga straffen vid tjuvfiske torde inbjuda till de
förekommande upprepade lagöverträdelserna. För att
komma till rätta med just dessa problem föreslår vi att
fiskelicenser ska kunna dras in konsekvent vid upprepad
lagöverträdelse. Vi föreslår samtidigt att nuvarande § 41 i
fiskelagen (1993:787) får följande lydelse:
''Den som begår brott enligt 37 eller 40 § genom att
bedriva otillåtet trålfiske, döms till böter, lägst ett krontal
som motsvarar femtio gånger antalet hästkrafter (DIN) i
motorn på det fiskefartyg som använts för bogsering av
trålen eller om brottet är att betrakta som grovt* till
fängelse i högst ett år.''
* Som grovt är ett brott mot fiskelagen att betrakta om
det är uppenbart organiserat samt om det är fråga om
upprepad lagöverträdelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den s.k. 24-
timmarsregeln ersätts med enkel anmälningsplikt,
2. att riksdagen beslutar förbjuda fiske med trål och
snurrevad inom hela Öresundsområdet och Skälderviken,
3. att riksdagen beslutar införa anmälningsplikt för
fiskefartyg som passerar Öresundsområdet,
4. att riksdagen beslutar ändra 41 § fiskelagen (1993:787)
i enlighet med vad som föreslås i motionen.
Stockholm den 11 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)
Bo Nilsson (s)