§ 2 i lagen om fiskevårdsområden (LOFO) bör ändras så
att i fiskevårdsområden (fvo) kan ingå även statens vatten
väster om odlingsgränsen, dvs. sådana vatten där staten
endast äger en del och där det ur allmän synpunkt är
angeläget att fiskevårdsområden bildas.
Gällande regler
Enligt § 2 i LOFO kan fiskevårdsområde inte omfatta
statens vatten som är belägna väster om odlingsgränsen.
Erfarenheter av gällande regler
Lagen om fiskevårdsområden har tillämpats i ca 10 år i
sin nuvarande lydelse. Arbetet med att bilda
fiskevårdsområden för områden av större vikt är i huvudsak
klart för de vatten som ligger öster om odlingsgränsen. För
området väster om odlingsgränsen är dock läget
annorlunda. Här finns fiskevatten av hög kvalitet och med
potential att på lång sikt ge underlag för ett uthålligt fiske
för både fiskerättsägare och turistnäring.
Kommunerna satsar, helt enligt statens intentioner,
medel både i anläggningar och anställda fiskekonsulenter
för att göra fisket tillgängligt för fler. Detta sker
företrädesvis genom bildande av fiskevårdsområden. För
fiskevatten med blandad ägarstruktur ovan odlingsgränsen
har särbestämmelserna för statens vatten inverkat negativt
och hindrande på möjligheterna att bilda fvo.
Många enskilda markägares reaktion vid de
informationssammanträden som föregår bildandet kan
sammanfattas ungefär så här:
Staten genom länsstyrelsen och fiskenämnden,
kommunen och lantmäteriet satsar resurser på att övertyga
oss om fvo:s förträfflighet men är inte beredda att ''satsa''
sina egna vatten. Syftet med fvo, att samfällt ordna
fiskeförhållandena och främja fiskerättsägarnas
gemensamma intressen, dvs. ett bra och varaktigt fiske,
borde väl vara till nytta och glädje även för markägaren,
staten.
Behov av åtgärder
Flertalet av de mest intressanta fiskevattnen ur fritids-
och turistsynpunkt är belägna väster om odlingsgränsen.
Dessa vatten är i regel utsatta för ett mycket hårt fisketryck.
På grund av splittrade ägoförhållanden mellan statligt och
enskilt vatten saknas ändamålsenliga förvaltningar i många
av vattensystemen med följd att fiskevårdande insatser samt
ändamålsenliga upplåtelser uteblivit.
Resultatet är att de mest attraktiva fiskevattnen är mer
eller mindre sönderfiskade och är på väg att förlora sin
attraktion. Behovet av fiskevårdande insatser samt att
bättre reglera upplåtelseförhållandena är absolut
nödvändigt för att tillvarata den resurs som dessa vatten
utgör. Detta kan endast ske genom att möjliggöra bildande
av lämpliga fiskevårdsområden.
Fiskevårdsområdet är den förvaltningsform vars
huvudsyften är att få till stånd samordning av vatten till
enhetliga och ekologiskt riktiga områden för att främja
fiskeområden och lösa upplåtelsefrågorna till allmänheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 2 § lagen om fiskevårdsområden
ges följande lydelse :
2 § Ett fiskevårdsområde får inte omfatta fiske inom
områden där samerna har rätt till fiske enligt
rennäringslagen (1971:437), såvitt fråga är om kronomark
ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara
disposition eller renbetesfjällen. För områden där fisket
tillhör såväl kronan som enskilda får undantag ske från
första stycket om det ur allmän synpunkt bedöms angeläget
att fiskevårdsområde bildas. Beträffande fiske inom
områden, där samerna har rätt till fiske enligt
rennäringslagen, får någon inskränkning inte ske i denna
rätt genom bildande av fiskeområden.