Sammanfattning
§ 2 i lagen om fiskevårdsområden (LOFO) bör ändras så att i fiskevårdsområden (fvo) kan ingå även statens vatten väster om odlingsgränsen, dvs. sådana vatten där staten endast äger en del och där det ur allmän synpunkt är angeläget att fiskevårdsområden bildas.
Gällande regler
Enligt § 2 i LOFO kan fiskevårdsområde inte omfatta statens vatten som är belägna väster om odlingsgränsen.
Erfarenheter av gällande regler
Lagen om fiskevårdsområden har tillämpats i ca 10 år i sin nuvarande lydelse. Arbetet med att bilda fiskevårdsområden för områden av större vikt är i huvudsak klart för de vatten som ligger öster om odlingsgränsen. För området väster om odlingsgränsen är dock läget annorlunda. Här finns fiskevatten av hög kvalitet och med potential att på lång sikt ge underlag för ett uthålligt fiske för både fiskerättsägare och turistnäring.
Kommunerna satsar, helt enligt statens intentioner, medel både i anläggningar och anställda fiskekonsulenter för att göra fisket tillgängligt för fler. Detta sker företrädesvis genom bildande av fiskevårdsområden. För fiskevatten med blandad ägarstruktur ovan odlingsgränsen har särbestämmelserna för statens vatten inverkat negativt och hindrande på möjligheterna att bilda fvo.
Många enskilda markägares reaktion vid de informationssammanträden som föregår bildandet kan sammanfattas ungefär så här:
Staten genom länsstyrelsen och fiskenämnden, kommunen och lantmäteriet satsar resurser på att övertyga oss om fvo:s förträfflighet men är inte beredda att ''satsa'' sina egna vatten. Syftet med fvo, att samfällt ordna fiskeförhållandena och främja fiskerättsägarnas gemensamma intressen, dvs. ett bra och varaktigt fiske, borde väl vara till nytta och glädje även för markägaren, staten.
Behov av åtgärder
Flertalet av de mest intressanta fiskevattnen ur fritids- och turistsynpunkt är belägna väster om odlingsgränsen. Dessa vatten är i regel utsatta för ett mycket hårt fisketryck. På grund av splittrade ägoförhållanden mellan statligt och enskilt vatten saknas ändamålsenliga förvaltningar i många av vattensystemen med följd att fiskevårdande insatser samt ändamålsenliga upplåtelser uteblivit.
Resultatet är att de mest attraktiva fiskevattnen är mer eller mindre sönderfiskade och är på väg att förlora sin attraktion. Behovet av fiskevårdande insatser samt att bättre reglera upplåtelseförhållandena är absolut nödvändigt för att tillvarata den resurs som dessa vatten utgör. Detta kan endast ske genom att möjliggöra bildande av lämpliga fiskevårdsområden.
Fiskevårdsområdet är den förvaltningsform vars huvudsyften är att få till stånd samordning av vatten till enhetliga och ekologiskt riktiga områden för att främja fiskeområden och lösa upplåtelsefrågorna till allmänheten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att 2 § lagen om fiskevårdsområden ges följande lydelse :
2 § Ett fiskevårdsområde får inte omfatta fiske inom områden där samerna har rätt till fiske enligt rennäringslagen (1971:437), såvitt fråga är om kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition eller renbetesfjällen. För områden där fisket tillhör såväl kronan som enskilda får undantag ske från första stycket om det ur allmän synpunkt bedöms angeläget att fiskevårdsområde bildas. Beträffande fiske inom områden, där samerna har rätt till fiske enligt rennäringslagen, får någon inskränkning inte ske i denna rätt genom bildande av fiskeområden.
Stockholm den 11 januari 1994 John Andersson (-)