med anledning av prop. 1993/94:163 Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället -- åtgärder för att minska riskerna med kemikaliehanteringen
Bakgrund
Ekologisk kemikaliehantering
Vårt västerländska samhälle har för länge sedan sprängt
de ekologiska ramarna. Vi tär på jordens ändliga resurser
och fördelar användandet av dem ytterst orättvist sett i ett
globalt perspektiv.
Framtidsfrågorna när det gäller miljön måste handla om
kamp mot resursslöseriet, sparande som livsform och
alternativ som är förnyelsebara. Detta gäller all mänsklig
verksamhet, således även industrin.
Vid forskning för att utveckla nya produkter måste
resurshushållning, återvinning och miljöpåverkan finnas
med. Råvaru- och materialbalanser måste upprättas och en
livscykel- och kvittblivningsspecifikation måste göras.
Detta måste resultera i miljökonsekvensbeskrivningar
(MKB) och miljökonsekvensanalyser av de varor man vill
producera.
Regeringens proposition
Regeringens proposition följer mönstret som tidigare
propositioner inom miljöområdet skapat. De är så tunna att
dess effekter på verkligheten är försumbara.
Miljömedvetna konsumenter och företag som inser vikten
av miljöanpassad produktion har tagit över initiativet och
den pådrivande rollen.
De stora partierna kommer i bästa fall springande efter
med lagstiftning och regler, i sämsta fall utgör de
bromsklossar i det framtidsinriktade miljöarbetet.
Ett tecken på detta är att regeringsförslagen är så tunna
att man inte ansett det vara mödan värt att skicka ut dem
på remiss eller att de behövt vara föremål för en gedigen,
samlad utredning.
Ett annat tecken är att man inte föreslår någon ny
miljöavgift på någon produkt eller ämne trots att debatten
och kunskapen nu visar att det är en ytterst effektiv väg att
gå. Man har heller inga förslag till ytterligare bindande
lagstiftning -- annat än att klorblekmedel i
konsumentprodukter bör avvecklas till år 1995.
Sammanfattningsvis är regeringens proposition uddlös
och innebär att lagstiftningen hamnar ännu längre efter
verkligheten.
Problemet med kemikaliehanteringen
I Sverige används idag ca 15 000 ämnen i ca 55 000 olika
produkter. Internationellt används ca 100 000. Dock står 1
400 ämnen för 95 % av användningen. Av dessa saknas
grundläggande uppgifter för så många som ca 10 %.
Det årliga inflödet av miljöskadliga ämnen i samhället är
flerfaldigt större än de nuvarande årliga utsläppen till
naturen. Därmed ackumuleras en växande mängd miljö-
och hälsoskadliga ämnen i varor, byggnader, anläggningar
etc. Det innebär att vi fortfarande bygger vidare på vårt
gigantiska avfallsproblem.
Vi är fortfarande tvungna att ägna oss åt att åtgärda och
eliminera gamla miljöskador som orsakats av bristen på
kontroll över varu- och kemikalieflödena. Kvicksilver,
PCB, bly, arsenik, m.m., listan kan göras lång. Vi måste nå
dithän att vi förebygger skador.
Det innebär dels att kontrollen måste skärpas över
dagens kemikalieflöden och dels att stränga regler skall
införas för etablering av nya kemikalier. Som föredöme för
introduktion av nya kemikalier kan regelverket för
mediciner tjäna i tillämpliga delar där en noggrann kontroll
sker av de biologiska effekterna innan ett ny substans släpps
ut på marknaden.
Risk finns annars att nya problem dyker upp med
förödande och/eller obotliga effekter. Om det t.ex. funnits
bruk för mer kvicksilver på 1950- och 1960-talet i vårt
samhälle hade vi kanske slagit ut nästan alla våra sjöar och
stora markområden för gott. Vi kan och måste i dag se till
att vi inte hamnar i den situationen p.g.a. någon annan
kemikalie.
Som exempel kan vi ta skrotningen av datorer. Vi står
idag inför skrotning av de första generationerna datorer.
Någon beredskap för skrotningen finns ej, några tankar på
återvinning av produkterna har ej funnits hos tillverkarna,
några bedömningar av eventuella miljöeffekter av ingående
kemikalier finns ej. Nu visar det sig att t.ex. bromerade
flamskyddsmedel i bl.a. kretskorten utgör ett potentiellt
miljöhot.
Nu har mindre, privata företag startat återvinning av
delar av datorer, inte i första hand av miljöskäl utan för att
det går att göra en viss vinst. Regeringen gör intet för att
påskynda eller utveckla detta genom att t.ex. lägga en
miljöavgift eller returavgift på datorer eller komponenter i
dem.
Vänsterpartiet instämmer i den kritik som bl.a.
miljöorganisationer och miljömyndigheter framfört mot att
många tillverkare och företag avvaktar eller väntar med
åtgärder tills samhället tvingar dem genom regler och
gränsvärden. Detta är ett hot mot både miljön och
företagens framtida konkurrenskraft när miljömedvetna
konsumenter i Sverige och Europa kräver miljövänliga
varor.
Vänsterpartiets förslag till åtgärder
Många ämnen som i dag används måste elimineras ur
våra materialflöden. De borde aldrig ha tillåtits.
Åtgärderna skiftar, det kan vara rena förbud, frivilliga
branschöverenskommelser, information, miljöavgifter,
skatter, administrativa styrmedel etc. Den optimala
lösningen brukar vara en kombination av dessa åtgärder.
Vänsterpartiet menar att på sikt måste nya produkter och
ämnen följas av en återvinnings- och
destruktionsbeskrivning. Eventuell kostnad för varans
fullständiga cykliska förlopp skall ingå i produktens pris. En
vara och kemikalie skall också följas av en miljöklassning
som tar hänsyn till energiåtgång, tillverkningsprocess,
miljöeffekt, etc.Miljöavgifter är ett myckert användbart
medel. Särskilt om avgiften går tillbaka till berörd sektor
och används för att gynna miljövänliga alternativ. Så har
t.ex. kväveoxidavgiften delvis fungerat.Principen om
den omvända bevisbördan måste ges större tyngd.
Tillverkare och importörer skall bevisa att ett ämne eller
produkt är ofarliga. Principen skall skrivas in i lagen om
kemiska produkter.Det är också viktigt att framhålla
substitutionsprincipen (utbytesregeln). Dvs. att en
substans, kemikalie eller vara skall bytas ut mot en mindre
skadlig när det finns sådana alternativ att tillgå. Denna
princip har inte tillämpats i den utsträckning som varit
möjlig och önskvärd. Tvärtom har det hänt att t.ex.
kommuner som försökt tillämpa substitutionsprincipen har
motarbetats. Regeringen bör komma med förslag om hur
substitutionsprincipen ska få större genomslagskraft.
Konsumenter och yrkesanvändare måste få en ärlig chans
att kunna handla miljömedvetet. Det innebär bl.a. -- i
motsats till dagens förhållande -- att produkter måste
märkas med både innehållsdeklaration och miljöeffekt.
Förslag om en märkning med en symbol för miljövänlighet
är ett första steg i rätt riktning men måste följas av
möjligheter att ta del av mer fullständiga beskrivningar. Det
är t.ex. inte fel att skriva att bensin innehåller bensen, då
dagens skolungdomar lär sig detta kolvätes egenskaper.
Miljömärkningen måste också vara tydlig, konsekvent
och begriplig. I dag är det inte så, en vanlig konsument som
i dag försöker handla miljövänligt i en vanlig affär klarar det
inte utan expertkunskaper och gott om tid. Vilket är en
omöjlig situation.Ytterst få fall av brott mot lagstiftning
som berör kemikaliehanteringen polisanmäls -- ännu färre
fälls i domstol. Om det blir en fällande dom är straffsatserna
föga kännbara. Denna tandlöshet gör att brott och
miljöfarlig verksamhet med kemikalier får onödigt stor
omfattning.
Vad vi vet har ingen åklagare beivrat de många brott som
sker dagligen mot t.ex. substitutionsregeln.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag
om hur lagstiftningen och dess tillämpning ska ändras för att
den ska bli mer verkningsfull.
Många människor i vårt land lever i föreställningen att de
kemiska produkter som finns till försäljning också i någon
mening är godkända. Men så är det ju inte. En mycket stor
del av ansvaret för kemikaliehanteringen vilar på den
enskilda människan.
Därför behövs också mer information och utbildning. Vi
föreslår därför att Kemikalieinspektionen får ett anslag på
100 000 000 kronor. Detta ska finansieras av miljöavgifter.
Från anslaget ska kommuner, ideella organisationer m fl
kunna ansöka om medel för att finansiera informations- och
utbildningsverksamhet i syfte att förändra hushållens
kemikalieanvändning.
Specifika åtgärder
Nedan följer en uppräkning av de åtgärder som
vänsterpartiet finner angeläget att snarast vidta utöver det
som regeringen föreslår.
Kvicksilver, kadmium och bly anser vi utgöra en speciell
grupp där åtgärder är mycket akuta eftersom de är extremt
miljöfarliga.
Kvicksilver (Hg)
Användning av kvicksilver -- utom i forskning -- förbjuds
till år 1998.
Kloralkaliindustrin ska avveckla
kvicksilveranvändningen senast till år 2000.
Användning av amalgam förbjuds till år 1996.
Kommunerna ska åläggas att svara för återvinning av
lysrör, lampor och andra produkter som innehåller
kvicksilver från 1 juli 1994.
Naturvårdsverket ges i uppdrag att utreda vad som kan
göras med kvicksilverhaltiga fiberbankar.
Utsläppen från gruvavfall behandlas under kadmium.
Bly (Pb)
Målet att blyutsläppen ska minska med 70 % från år 1985
till 1995 nås inte. Det beror i huvudsak på att man
underskattat mängden bly i konsumtionsvaror.
Regeringen bör återkomma med förslag om hur det
fastställda målet ska nås.
Kadmium (Cd)
All användning av kadmium utom i forskning skall
förbjudas på sikt.
Slutna batterier med kadmium utgör i dag ett snabt
växande problem. Regeringen har inga förslag om hur detta
ska hanteras.
Vi föreslår en höjd miljöavgift och förbud mot
användning av batterier med kadmium från år 1996.
En handlingsplan för hur kadmiumhaltigt avfall och
produkter skall omhändertas bör utarbetas. Det finns i dag
en ökande mängd kadmium i våra produkter. Därför är en
beredskap viktig att ha inför detta växande problem.
Metalläckage från gruvavfall utgör en stor utsläppskälla
för ett flertal metaller. Naturvårdsverket bör få i uppdrag
att lägga fram förslag där ambitionen kraftigt höjs för att
minska dessa utsläpp.
Arsenik (As) och krom (Cr)
Vi föreslår en miljöavgift på arsenik på 250 kr/kg och 150
kr/kg på krom i träskyddsmedel från den 1 januari 1992.
Även för dessa ämnen bör en handlingsplan finnas för
omhändertagandet eftersom stora mängder är spridda,
framför allt i impregnerat virke.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om introduktion av nya varor och
kemikalier,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att produkter måste följas av
återvinnings- och destruktionsbeskrivning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att produkter måste följas av en
miljöklassning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att principen om den omvända
bevisbördan skall skrivas in i lagen om kemiska produkter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillämpningen av
substitutionsprincipen skall stärkas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsumenters och yrkesutövares
förstärkta möjligheter att handla miljömedvetet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att miljömärkningen måste bli
effektivare,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
berörd lagstiftning och dess tillämpning skall ändras för att
bli mer verkningsfull,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Kemikalieinspektionen skall
ges möjligheter att stärka informationsarbetet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
kvicksilverutsläppen,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till att
fastställa målet för att minska blyutsläppen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att minska kadmiumutsläppen,
13. att riksdagen hos regeringen begär att
Naturvårdsverket får i uppdrag att komma med förslag till
kraftig minskning av metalläckaget från gruvavfall,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
miljöavgift på arsenik och krom i träskyddsmedel på 250
kr/kg resp. 150 kr/kg,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en handlingsplan för
omhändertagandet av arsenik och krom.
Stockholm den 17 mars 1994
Jan Jennehag (v)
Rolf L Nilson (v)
Bengt Hurtig (v)
Karl-Erik Persson (v)