med anledning av prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor
Redan 1947 föreslog Vänerns Fiskareförbund att det
skulle införas en fiskevårdsavgift för Vänern. Frågan har
också varit föremål för utredningar vid ett flertal tillfällen.
Antingen har det varit fråga om allmän fiskevårdsavgift
eller någon typ av särskild fiskevårdsavgift. Ofta har en
särskild avgift aktualiserats när frågan om allmän avgift
fallit. Så t.ex. uppdrogs år 1951 åt dåvarande
Fiskeristyrelsen att utreda möjligheten att införa lokala
fiskevårdsavgifter sedan den s.k. Fiskevattensutredningen
tagit upp frågan om en allmän fiskevårdsavgift men inte
ansett sig ha uppdraget att komma med ett konkret förslag.
Fiskeriverkets förslag till fiskevårdsavgift
Regeringen beslöt den 18 juni 1992 att uppdra åt
Fiskeriverket att utreda förutsättningarna för införande av
en särskild fiskevårdsavgift för Vänern. Fiskeriverket
föreslår nu att en fiskevårdsavgift skall införas i Vänern.
Avgiften föreslås omfatta alla kategorier fiskande över 16 år
och alla former av fiske utom trålfiske och fiske med
siklöjeskötar. Avgiften föreslås användas till följande
åtgärder:SmoltutsättningarBiotopåtgärder för lax och
öring i vattendragÅlutsättningarGösfiskevård
KräftfiskevårdServiceåtgärderUtredningsverksamhet
Den stora bredden i åtgärdsprogrammet är ett argument
för en fiskevårdsavgift som i princip omfattar alla fiskande
(allmän fiskevårdsavgift). Åtgärderna kommer alla
fiskande till godo på såväl enskilt som allmänt vatten. Den
del av avgiften som är tänkt att gå till finansiering av
smoltutsättningar avser endast Laxfondens utsättningar,
medan andra utsättningar inte är berörda.
Enligt Fiskeriverkets beräkningar kommer intäkterna av
den föreslagna avgiften att uppgå till drygt 3,5 Mkr per år.
Osäkerheten i detta belopp är relativt stor. Detta gäller
framför allt de beräknade intäkterna från
handredskapsfisket. Stor osäkerhet råder om
betalningsviljan hos de fiskande, som är vana att fiska gratis
på allmänt vatten. Övriga kategorier fiskande är lättare att
kontrollera. Det är emellertid osäkert hur många av de
tidigare registrerade husbehovsfiskarna som
fortsättningsvis kommer att fiska med nät och utter, när
fisket kommer att avgiftsbeläggas. Det enda fiske där man
kan förutse en ökning, om Laxfonden lyckas med
marknadsföringen, är trollingfisket.
Vid en oförändrad nivå på smoltutsättningarna och vissa
nedskärningar inom delar av den övriga verksamheten är
Laxfondens behov av medelstillskott för 1995 totalt 3,1
Mkr. Om detta skall täckas av medlen från en
fiskevårdsavgift, återstår mycket litet till övriga
fiskevårdsåtgärder. Laxfondens totala kostnader för 1994
belöper sig till 5,4 Mkr. Ursprungstanken var att staten, i
nuläget via fiskevårdsavgiften, skulle bidra med en
tredjedel av kostnaderna för Laxfondens verksamhet.
Enligt Laxfondens stadgar skall 30 %
av intäkterna avsättas årligen i fonden. Det belopp
som går åt för att täcka 1/3 av kostnaderna plus avsättning
i fonden blir ca 2,7 Mkr. Den beräknade intäkten från en
fiskevårdsavgift på drygt 3,5 Mkr skulle då även räcka till
andra fiskevårdsåtgärder och motivera förslaget om en
allmän fiskevårdsavgift. Det kan emellertid ifrågasättas om
behovet av en fonduppbyggnad är lika stort med ett sådant
årligt bidrag. Om ingen fondavsättning sker kan i stället
ambitionsnivån i laxfiskevården bli högre från början.
Det finns ett direkt samband mellan kostnaderna för
utsättning och inkomsterna från fiske efter lax och öring.
Yrkesfisket svarar för drygt hälften av lax- och
öringfångsten i Vänern. Antalet yrkesfiskare är mycket
begränsat. Det kan därför vara motiverat att yrkesfiskare
betalar mer per person än övriga kategorier fiskande.
Avgiften för dem bör emellertid inte på långt när vara så
stor att den motsvarar kostnaden för de utsättningar
yrkesfisket tillgodogör sig. Den bör inte heller
differentieras bland yrkesfiskare, t.ex. efter tillåten mängd
laxnät. Ett i förhållande till fångsten strikt proportionerligt
avgiftsuttag skulle få orimliga ekonomiska konsekvenser för
yrkesfisket. Det skulle också vara och innebära en ny
princip i den svenska fiskeripolitiken som det kan resas
tunga invändningar mot.
Fiskeriverket har i denna fråga gjort en allmän
rimlighetsbedömning. Den bör inte ses som ett uttryck för
en princip som kan appliceras även på andra vatten. Enligt
verkets bedömning finns knappast något vatten i Sverige
där situationen är jämförbar med den i Vänern.
Reproduktion av lax och öring
Genom vattenkraftutbyggnaden har förutsättningarna
för en naturlig reproduktion av lax och öring försämrats
avsevärt i Vänerns tillrinnande vattendrag. Lax och öring
hade utmärkta lek- och uppväxtmöjligheter i Klarälven och
Gullspångsälven. Även Norsälven, Borgviksån och Byälven
hyste egna stammar. Flera andra mindre vattendrag hade
goda reproduktionsområden för öring. Före den stora
vattenkraftutbyggnaden i början av 1900-talet hörde
Vänern och dess älvar till landets rikaste laxområden.
Under 1800-talet fångades tidvis över 200 ton/år.
Fångsterna har minskat under 1900-talet. Enligt statistiken
fångades endast 500 kg i det yrkesmässiga fisket under 1971.
Under 1960-talet påbörjades odling och utsättning av lax
och öring i Klarälven som kompensation för
reproduktionsskadorna. Numera är
kompensationsutsättningarna 110 000 smolt/år för
Klarälvens kraftverk och 25 000 smolt/år för
Gullspångsälvens kraftverk. Från och med 1995 ökar
utsättningarna i Klarälven till 130 000 och 1997 uppnås
slutmålet 150 000 smolt/år. Under 1992 och 1993 sattes 146
000 respektive 149 000 smolt ut i Laxfondens regi och 17 000
respektive 33 000 smolt för prisregleringsmedel. Under
senare år har därigenom totalt ca 300 000 smolt satts ut per
år.
Utsättningarna av smolt har haft positiv inverkan på
fångsten av lax och öring i Vänern. År 1991 var
totalfångsten 87 ton enligt fångststatistik och enkäter.
Yrkesfisket fångade då 54 ton, utterfisket 7 ton,
husbehovsnätfisket 14 ton och trollingfisket 12 ton.
Laxfonden räknar med en återfångstnivå på 400 kg/1000
utsatta smolt. En sammanlagd utsättningsmängd på 500 000
smolt/år skulle då ge en avkastning på 200 ton/år, vilket är
Laxfondens mål. Dessa återfångstsiffror baseras på resultat
från utsättningar och märkningar i början av 1980-talet.
Sedan dess har smoltkvalitet samt transport- och
utsättningsmetodik förbättrats och på senare år har
utsättningarna koncentrerats till de bästa
utsättningsplatserna. Allt talar för att återfångsten av utsatt
fisk har ökat. Detta återspeglas emellertid ännu inte i
uppgifterna i fångststatistiken eller återfångst av märkt fisk.
Viljan att uppge rätta fångstmängder och att sända in
uppgifter om märkt fisk har minskat påtagligt under senare
år.
Den bärande idén bakom arbetet med Laxfond Vänern
är att i kombination med fiske- och miljövårdande insatser
utveckla turismen i Vänerområdet. Laxfonden försöker
uppfylla fiskevårdande, miljövårdande och
regionalpolitiska mål samtidigt som den skapar en bra
grund för en långsiktig utveckling av en turism baserad på
sportfiske.
Vänerområdet har ett gynnsamt läge för utveckling av
fisketurism. Befolkningskoncentrationen i Mellansverige
utgör en stor marknad. Väst- och Nordeuropa bedöms vara
den största potentiella utlandsmarknaden. Med verkligt
attraktiva turistprodukter i Vänerområdet, t.ex. inom
sportfisket, skapas väsentliga förutsättningar för stora
ökningar i turismen från framför allt den nordeuropeiska
marknaden.
För att förverkliga Laxfond Vänerns intentioner är det
nödvändigt att en fiskevårdsavgift införs för Vänern och att
det sker så snabbt som möjligt för att klara finansieringen
av smoltutsättning m.m.
Gullspångsälven
Gullspångsstammarna av lax och öring är starkt hotade.
Investeringarna i en laxstation samt försök till återställning
av lekplatserna i Åråsforsarna i Gullspångsälven har hittills
inte gett särskilt goda resultat. Enligt min uppfattning bör
en närmare studie utföras och nya lösningar prövas. Det har
från början gjorts vissa felbedömningar i projektet med
utförande av bl.a. konstgjorda fiskspärrar (se bilaga). De
naturliga lek- och uppväxtplatserna för Gullspångsälvens
stammar måste återställas. Det är min uppfattning att
Gullspångs Kraftverksbolag i samband med beslutet om
åtgärder för återställande av de ursprungliga lekplatserna
kommit alltför billigt undan. Kraftverksbolaget måste ta sitt
ansvar och i betydligt större utsträckning bidra till att
återställa och på olika sätt medverka till stammarnas
framtida överlevnad.
Utomstående expertis bör anlitas för att göra en
utvärdering av Gullspångsälvens framtid med de unika
stammarna av öring och lax. Samhället och
kraftverksbolaget bör tillsammans bekosta rättmätiga
åtgärder för att säkra Gullspångs stammar. Dessa
fiskstammars framtid är en viktig nationell fråga med
hänsyn till det stora intresset för dess unika resurser i olika
sammanhang.
Fiskevårdsavgift
Sammanfattningsvis konstaterar jag att Fiskeriverkets
förslag är ett steg i rätt riktning. En allmän fiskevårdsavgift
för Vänern bör genast införas. Det är angeläget att
regeringen inom kort lägger fram ett förslag för riksdagen
om införande av en fiskevårdsavgift för Vänern. Om arbetet
skulle bli fördröjt bör regeringen senast i
kompletteringspropositionen återkomma med förslag till
extra medel för att säkerställa fortsatt utsättning av smolt i
Vänern innevarande säsong.
Klarälven
Det är alltså viktigt att med alla medel stoppa den
biologiska utarmningen i Vänern. I samband med detta bör
en närmare bedömning ske av hur även Klarälvsstammarna
ska säkras för framtiden. Prövning av villkoren för ett flertal
vattenrättsliga tillstånd som bl.a. berör Klarälven är
föremål för bearbetning i en eller annan form. En mera
långsiktig lösning av bl.a. laxtrappornas framtida funktion
bör övervägas i det sammanhanget.
Enligt dagens expertis kan laxen stiga utan några
märkbara skador med maximalt tre laxtrappor. Kanske kan
det dyka upp nya forskningsrön som visar på betydligt
positivare resultat med andra och nya lösningar.
Morgondagen kan komma med betydligt annorlunda
anordningar med vilka lax och öring kan vandra långt vidare
än vi hittills trott och hoppats på. Det finns all anledning att
vi uppmärksammar frågan och att vi inom nuvarande
lagstiftningsramar noga följer prövotidens längd för fisket.
Det finns åtskilliga domar där prövotiden förlängts år efter
år utan att slutgiltig ställning tagits av olika skäl. Här finns
anledning att varna för att vi inte låser oss för alltför
drastiska anordningar som för all framtid kan komma att
spoliera fiskets framtid.
Fiskeriverket och Kammarkollegiet bör i samband med
förestående revideringar av villkoren för tillstånd enligt en
rad gamla vattendomar och upprättande av nya älvplaner
grundligt penetrera dessa frågor. Hur har man exempelvis
löst frågan i andra länder? Vilka nya forskningsrön och
erfarenheter kan vi få från utlandet och omplantera till våra
egna forsande älvar och vattendrag?
Allmänintresset måste tillgodoses
Kammarkollegiet anlitar bl.a. Fiskeriverket för att
hävda allmänintressen i mål runt om i landet. Ett
vattenkraftverk får komma till stånd bara om det är
förenligt med vattenlagens tillåtlighetsregler. Innebörden
av en av dessa är att ett vattenföretag inte får komma till
stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse
därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Det finns en rad uppmärksammade vattendomar av
både äldre och yngre datum som strider mot rättskänslan
hos ortsbefolkningen inom vissa vattenområden. I flera fall
frågar man sig i efterhand om allmänintresset har bevakats
i tillräcklig omfattning i vattendomstolarna.
Som exempel kan nämnas en vattendom som
meddelades så sent som i mitten av 1980-talet och där
abborrgrund och övrigt fiske senare mer eller mindre
utraderats. Exemplet handlar om sjöarna Rottnen och
Kymmen och gäller anläggande av en kraftstation med
tillhörande tunnlar och dammsystem. Kymmens kraftverk
är ett av landets yngsta vattenkraftverk. Det var 1981 som
regeringen trots massiva protester från folk i bygden och en
lång rad myndigheter gav klartecken för en utbyggnad.
Kymmens kraftverk är ett pumpkraftverk som förbinder
sjöarna Kymmen och Rottnen. (Se bilaga B). Rottnaälvens
vatten överleds från en damm ca 20 km uppströms utloppet
i sjön Rottnen genom Stora Gransjön till Kymmen.
Kymmens vatten leds sedan genom en tre kilometer lång
tunnel till Rottnen under de tider på dygnet när
elförbrukningen är stor. Nattetid är efterfrågan på elkraft
lägre, och då får turbinerna i stället tjänstgöra som en
gigantisk pump och förse Kymmen med vatten från
Rottnen. Detta vatten kan man sedan tillgodogöra sig nästa
dag.
I och med att anläggningen togs i drift 1986 gav
vattendomstolen i Vänersborg föreskrifter i en dom hur
dämning och tappning av vatten från kraftverket ska ske. I
domen gavs bolaget generösa villkor vad gäller tappning.
Vattennivån tillåts variera så mycket som 9 meter. Under
vinterhalvåret, dvs. tiden 15 oktober t.o.m. 30 april, gäller
en lägsta nivå om 187.82 m ö.h. ''Vid vårflodens inträde,
dock senast den 1 maj, skall höjning av vattenståndet i
Kymmen påbörjas så att vattenståndet till följd av
tillrinningen och överledningen snarast uppgår till 193.32 m
ö.h.'', föreskrev vattendomstolen i sin dom. Förra året
tänjdes denna tid ut i nära tre och en halv månad.
Allt bad och fiske har spolierats i sommar eftersom det
varit hundratals meter av sten och gyttja ner till vattnet.
Sjön har mest liknat ett månlandskap. Det har hänt att stora
djur, t.o.m. älgar, har gått ner sig i gyttjan och fått avlivas.
Ortsbefolkningen har förlorat fisket och stanken från dy
och annat gör att det är närmast olidligt att bo i vattnets
omedelbara närhet. Turismen är borta och kanotisterna flyr
till andra regioner. Vattnet som de tidigare färdats på är
spårlöst borta.
I vattendomstolens villkor finns för sådana lägen, där
snötillgången är liten och en låg tillrinning under våren kan
förväntas, klart föreskrivet att bolaget ska följa anvisningar
för regleringen från SMHI.
Enligt uppgifter har man sällan hört av sig från bolagets
sida till SMHI för att få prognoser för tillrinningen. SMHI:s
s.k. granskningsjournal för Kymmen är en intressant studie
för den som vill ta del av det skedda.
I broschyrer och annan information till ortsbefolkningen
före byggstarten lämnade kraftverksintressenterna
uppgifter som enligt ortsbefolkningen närmast kan
betecknas som osanningar. Fisket skulle bli bättre. I
efterhand har människorna bittert fått erfara att bilden blev
en helt annan. Den svekdebatt som följt har gjort att många
som bor i dessa trakter är mycket upprörda. Åtskilliga
frågar vem som bevakat allmänintresset och hur det gått till
i det aktuella fallet.
Det har sagts att det aktuella kraftverket i dag inte går
runt ekonomiskt trots att bolaget i samband med byggandet
fick speciella statsbidrag till minikraftverk. Det har inte
blivit bättre av att ett större byggföretag under en tid hyr
kraftverksanläggningen. Det innebär att en och samma part
utfört delvis kontroll och byggande.
Många är kritiska mot det rättsliga förfarandet i det
aktuella fallet. Villkoren för tillstånd enligt vattendomen
gäller nu i trettio år innan de normalt kan omprövas med
hänsyn till andra allmänna intressen än fiskeintresset. En
omprövning kan dock medföra kostnader för det allmänna,
dels i form av ersättning till tillståndshavaren om det han
tvingas avstå överstiger en viss i tillståndsdomen fastställd
andel, dels i form av rättegångskostnader.
En kommande lagstiftning bör ta betydligt större hänsyn
till allmänintresset, bl.a. miljö- och naturvårdsintressena.
I ett annat uppmärksammat vattenmål rörande
Klarälven har företrädare för det allmänna fiskeintresset
sålt och köpt fisket på ett sätt som upprör närmast en hel
älvdal. Domstolsförhandlingarna i Sysslebäck handlade i
första hand om erosionsskador på mark i Klarälvdalen och
skador som uppträtt på grund av kraftbolagets
vattenregleringar. Innan domstolsförhandlingarna
påbörjats hade redan ett avtal om engångsersättningar
träffats som gäller för alla såväl tidigare som alla
framtida erosionsskador.
I underlaget till förhandlingarna kallat Klarälvens
ersättningsmål 1 och 2 som sakägarna och deras ombud fått
sig tillskickat tog Gullspång Krafts företrädare även upp
frågan om åtgärder för lax och öring. På senhösten år 1991
träffades ett avtal mellan berörda intressen, i detta fallet
Gullspångs kraft å ena sidan och å den andra sidan
Kammarkollegiet. Fiskeriverket hade i ett förberedande
skede skött förhandlingarna och Fiskeriverkets
representanter rekommenderade sedermera
Kammarkollegiet att träffa en slutlig och bindande
överenskommelse i det aktuella fallet.
I nämnda avtal sägs i paragraf 11:
Kammarkollegiet (alltså de allmännas företrädare)
åtager sig hos vattendomstol under avtalsperioden fram till
år 2011 icke yrka att kraftbolaget vid Klarälvens
kraftstationer skall åläggas att tillsläppa vatten för drift och
funktion av laxtrappa eller för att tillgodose annat
allmänt fiskeintresse. Med ett penndrag och
undertecknande av vattendom och tillhörande avtal
förlängde man slutregleringen med 13 år. Tidigare avtal
föreskrev nämligen att åtgärder för lax och öring skulle vara
slutreglerade före år 1998.
Bakom dessa förhandlingar ligger bl.a. flytt av en
avelsfiskeanläggning från Deje till Forshaga. I samband
därmed köptes och såldes det hejvilt mellan
allmänföreträdarnas representanter och bolagets
företrädare. Ärendet om överenskommelsen har
behandlats på ren tjänstemannanivå utan hörande av
berörda kommuner och fiskevårdsområden enligt
föreliggande uppgifter.
I samband med den uppmärksammade domen har
anklagelser hit och dit cirklat i luften. Vissa berörda
sakägare har återupprepat anklagelserna gentemot
vattendomstolen för att det ingångna avtalet om laxen
förtegs i samband därmed. Många menar också att
vattendomen grundats på ett närmast felaktigt underlag till
förhandlingarna. De lärde tvistar om gällande
bestämmelser om Kungörande följts i alla dess delar i det
aktuella fallet etc.
Faktum kvarstår trots alla turer att vattendomen nu är
fastställd, ingångna vidhängande avtal är välsignade utan
att allmänintressets företrädare i någon högre grad efterlyst
och/eller förvissat sig om huruvida allmänheten hade
intresse om avtalet ingicks. Frågan huruvida tillräckligt
samråd skett eller inte är för närvarande föremål för kritik
och utredning. Ärendehanteringen har bl.a. anmälts till
Justitiekanslern för att Justitiekanslern skall få ta del av
ärendehanteringen och om samrådsförfarandet skett enligt
lagrummets intentioner.
Jag har mött frågan om samrådsförfarande vid åtskilliga
tillfällen, och här synes gällande lagstiftning ge relativt
generösa tolkningar som kan misstolkas ifrån endera sidan.
Enligt min uppfattning borde Kammarkollegiet och/eller
Fiskeriverket i det aktuella fallet ha begärt rådrum och gått
ut med ett brett och omfattande samrådsförfarande med
berörda kommuner, fiskevårdsområden, länsstyrelse m.fl.
som berördes i den då aktuella domen i Klarälven. Här
borde det i lagrummet finnas klara riktlinjer om och på
vilket sätt samrådsförfarande skall ske vid liknande
tillfällen.
Båda dessa domar kan ståta som exempel på att
människorna behandlats nonchalant och utan höranden och
låtanden i båda fallen. Vi politiker kan inte längre
stillatigande åse dessa domar där ett fåtal personer mellan
skål och vägg enas om långtgående avtalskonstruktioner
som sätter hela generationer i karantän och eller helt ur
spel. Det må sedan gälla såväl fisket som andra närliggande
ersättningsfrågor, exempelvis erosionsskador, som
uppenbarligen härrör ifrån kraftverksföretagets
korttidsregleringar i älvdal efter älvdal. Det forna
uppmärksammade baggböleriet är på väg att återuppstå i en
ny och annorlunda tappning, om än i samma riktning som
skedde i forna tiders baggbölerianda. Nu binds långtgående
avtal som närmast klavbinder allmänheten för all framtid.
Förstörande av fisket och annat för den delen ingår i avtal
och hithörande vattendomar för mycket lång tid framöver.
Detta går helt i stick och stäv med all annan lagstiftning där
miljö och naturintressena getts ett ökat spelrum på arenan.
Om vi gentemot allmänheten skall kunna hävda
lagstiftningen på detta område måste allmänheten på ett
helt annat sätt komma med i beslutsprocessen för att
lagstiftningen i längden skall komma att respekteras från
alla berörda parter. I dag kan ett fåtal tjänstemän och
domare med hjälp av lagens långa arm besluta i frågor som
är av en så långt gående principiell karaktär att man som
lagstiftare knappast tror att det är sant. Eftersom skadan
redan delvis är gjord på många håll borde vi som lagstiftare
snabbt ändra på nuvarande lagstiftning.
Vi står nu inför påbörjande av en rad vattendomar, se
bilaga, där vi ifrån politikerhåll bör reagera så snabbt som
möjligt för att mota Olle i grind.
Kammarkollegiet och Fiskeriverket bör få
personalförstärkningar för att klara ut begreppen i syfte att
stärka allmänintressena i den fortsatta omprövningen av
villkoren i tillståndsdomar. De båda myndigheterna bör få
i uppdrag att för regeringen redovisa konkreta förslag som
garanterar bl.a. en ökad uppvandring av lax och öring i en
rad älvdalar och vattensystem runt om i landet. Jag
konstaterar att hittills vidtagna åtgärder inte gått i den
riktning som allmänheten i älvdalarna förväntat sig.
Enligt uppgifter som jag inhämtat kommer
vattendomstolarna inom de närmaste åren att fatta beslut i
ett par hundra omprövningsmål. Många av dessa har
fördröjts in i det sista.
Även avgörandet av uppskjutna frågor tar för lång tid.
Som ett av många exempel kan nämnas laxtrappan vid
Stornorrfors i Umeälven som ännu inte fått sin lösning med
en slutligt fastställd dom. Upptransport av lax till
Vindelälven sker än i dag med lastbilstransporter.
Stornorrfors kraftverk byggdes på 60-talet men frågan har
ännu inte fått sin lösning. Kritik kan med fog riktas
gentemot berörda myndigheter som medgett så lång
förlängning av prövotiden som den i samband med
utbyggnaden av Stornorrfors.
Det är närmast skandal att handläggning av vattendomar
förhalas på detta sätt och att man som i detta fall ännu inte
kunnat reglera lax- och öringsstammarnas fria vandring upp
mot Vindelälven. Det är nonchalant mot älvdalarnas
människor som kämpar för att förmå så många turister som
möjligt att komma till sin region för att bl.a. fiska. Jag är
övertygad om att områdena vid Vindelälven och Laisälven
m.fl. vattendrag skulle haft en helt annorlunda utveckling
om dessa frågor lösts på ett betydligt tidigare stadium.
Rovfisket vid älvmynningarna förbigås mer eller mindre
med tystnad i regeringens proposition. Om vi menar allvar
med att satsa på älvfisket bör frågan tas upp till prövning.
Yrkesfiskares not- och varpdragning i eller i nära anslutning
till älvmynningarna och deras utlopp är ett dråpslag mot de
fiskande längre upp i inlandet.
Det är viktigt att Fiskeriverket ges i uppdrag att skärpa
regleringen av älv- och havsfisket efter lax och öring. En
skärpning av dessa bestämmelser kommer att innebära en
ökad uppvandring av lax och öring i älvarna och kommer
då människorna i inlandet i större utsträckning till del. Alla
medel bör insättas i kampen för att skydda den
naturreproducerande laxen i alla hav. Ansträngningarna till
att genom internationella avtal uppnå garantier för att
skydda laxen bör på allt sätt intensifieras och stödjas ifrån
alla håll.
Det finns en rad skäl till att allmänintresset bör få en
ökad roll i framtiden och att miljö- och naturvårdsintressena
samt fiskeintresset tillgodoses bättre än som nu är fallet. Vi
kan som lagstiftare inte längre blunda för de uppenbara
orättvisorna i nuvarande lagstiftning. Vi måste ha en
lagstiftning som fungerar inte minst vid de många
domstolsprövningar som vi nu står inför (se bilaga).
Sammanfattningsvis kan man säga att vi står inför en rad
problem där en översyn av lagstiftningen är nödvändig.
Rimligen borde översynen ske via en parlamentarisk
kommitté som ges i uppdrag att fördjupa sig i dessa frågor.
Allmänintresset bör framhållas och mera komma i
förgrunden än i skymundan. Miljö- och naturvårdsfrågorna
bör finnas med som en integrerad naturlig del i
sammanhanget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en fiskevårdsavgift införs för
Vänern,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen, i avvaktan på
Fiskeriverkets svar på regeringens propositionsförslag, i
kompletteringspropositionen återkommer med förslag till
att under viss övergångstid tillföra Laxfond Vänern extra
medel för fortsatt utsättning av smolt innevarande säsong,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Kammarkollegiet och
Fiskeriverket ges i uppdrag att komma med konkreta
förslag för att stoppa den biologiska utarmningen av lax-
och öringstammarna i Gullspångsälven och Klarälven och
alla övriga vattendrag inom landets gränser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om fiskspärrarna vid
Gullspång och laxtrapporna i Klarälven och överallt
annorstädes övervägs,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om rovfisket vid
älvmynningar och älvutlopp blir föremål för översyn och
förändring och med åtföljande åtgärdsförslag till skärpta
bestämmelser av älv- och havsfisket,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i fiskelagen.