Redan 1947 föreslog Vänerns Fiskareförbund att det skulle införas en fiskevårdsavgift för Vänern. Frågan har också varit föremål för utredningar vid ett flertal tillfällen. Antingen har det varit fråga om allmän fiskevårdsavgift eller någon typ av särskild fiskevårdsavgift. Ofta har en särskild avgift aktualiserats när frågan om allmän avgift fallit. Så t.ex. uppdrogs år 1951 åt dåvarande Fiskeristyrelsen att utreda möjligheten att införa lokala fiskevårdsavgifter sedan den s.k. Fiskevattensutredningen tagit upp frågan om en allmän fiskevårdsavgift men inte ansett sig ha uppdraget att komma med ett konkret förslag.
Fiskeriverkets förslag till fiskevårdsavgift
Regeringen beslöt den 18 juni 1992 att uppdra åt Fiskeriverket att utreda förutsättningarna för införande av en särskild fiskevårdsavgift för Vänern. Fiskeriverket föreslår nu att en fiskevårdsavgift skall införas i Vänern. Avgiften föreslås omfatta alla kategorier fiskande över 16 år och alla former av fiske utom trålfiske och fiske med siklöjeskötar. Avgiften föreslås användas till följande åtgärder:SmoltutsättningarBiotopåtgärder för lax och öring i vattendragÅlutsättningarGösfiskevård KräftfiskevårdServiceåtgärderUtredningsverksamhet
Den stora bredden i åtgärdsprogrammet är ett argument för en fiskevårdsavgift som i princip omfattar alla fiskande (allmän fiskevårdsavgift). Åtgärderna kommer alla fiskande till godo på såväl enskilt som allmänt vatten. Den del av avgiften som är tänkt att gå till finansiering av smoltutsättningar avser endast Laxfondens utsättningar, medan andra utsättningar inte är berörda.
Enligt Fiskeriverkets beräkningar kommer intäkterna av den föreslagna avgiften att uppgå till drygt 3,5 Mkr per år. Osäkerheten i detta belopp är relativt stor. Detta gäller framför allt de beräknade intäkterna från handredskapsfisket. Stor osäkerhet råder om betalningsviljan hos de fiskande, som är vana att fiska gratis på allmänt vatten. Övriga kategorier fiskande är lättare att kontrollera. Det är emellertid osäkert hur många av de tidigare registrerade husbehovsfiskarna som fortsättningsvis kommer att fiska med nät och utter, när fisket kommer att avgiftsbeläggas. Det enda fiske där man kan förutse en ökning, om Laxfonden lyckas med marknadsföringen, är trollingfisket.
Vid en oförändrad nivå på smoltutsättningarna och vissa nedskärningar inom delar av den övriga verksamheten är Laxfondens behov av medelstillskott för 1995 totalt 3,1 Mkr. Om detta skall täckas av medlen från en fiskevårdsavgift, återstår mycket litet till övriga fiskevårdsåtgärder. Laxfondens totala kostnader för 1994 belöper sig till 5,4 Mkr. Ursprungstanken var att staten, i nuläget via fiskevårdsavgiften, skulle bidra med en tredjedel av kostnaderna för Laxfondens verksamhet. Enligt Laxfondens stadgar skall 30 % av intäkterna avsättas årligen i fonden. Det belopp som går åt för att täcka 1/3 av kostnaderna plus avsättning i fonden blir ca 2,7 Mkr. Den beräknade intäkten från en fiskevårdsavgift på drygt 3,5 Mkr skulle då även räcka till andra fiskevårdsåtgärder och motivera förslaget om en allmän fiskevårdsavgift. Det kan emellertid ifrågasättas om behovet av en fonduppbyggnad är lika stort med ett sådant årligt bidrag. Om ingen fondavsättning sker kan i stället ambitionsnivån i laxfiskevården bli högre från början.
Det finns ett direkt samband mellan kostnaderna för utsättning och inkomsterna från fiske efter lax och öring. Yrkesfisket svarar för drygt hälften av lax- och öringfångsten i Vänern. Antalet yrkesfiskare är mycket begränsat. Det kan därför vara motiverat att yrkesfiskare betalar mer per person än övriga kategorier fiskande. Avgiften för dem bör emellertid inte på långt när vara så stor att den motsvarar kostnaden för de utsättningar yrkesfisket tillgodogör sig. Den bör inte heller differentieras bland yrkesfiskare, t.ex. efter tillåten mängd laxnät. Ett i förhållande till fångsten strikt proportionerligt avgiftsuttag skulle få orimliga ekonomiska konsekvenser för yrkesfisket. Det skulle också vara och innebära en ny princip i den svenska fiskeripolitiken som det kan resas tunga invändningar mot.
Fiskeriverket har i denna fråga gjort en allmän rimlighetsbedömning. Den bör inte ses som ett uttryck för en princip som kan appliceras även på andra vatten. Enligt verkets bedömning finns knappast något vatten i Sverige där situationen är jämförbar med den i Vänern.
Reproduktion av lax och öring
Genom vattenkraftutbyggnaden har förutsättningarna för en naturlig reproduktion av lax och öring försämrats avsevärt i Vänerns tillrinnande vattendrag. Lax och öring hade utmärkta lek- och uppväxtmöjligheter i Klarälven och Gullspångsälven. Även Norsälven, Borgviksån och Byälven hyste egna stammar. Flera andra mindre vattendrag hade goda reproduktionsområden för öring. Före den stora vattenkraftutbyggnaden i början av 1900-talet hörde Vänern och dess älvar till landets rikaste laxområden. Under 1800-talet fångades tidvis över 200 ton/år. Fångsterna har minskat under 1900-talet. Enligt statistiken fångades endast 500 kg i det yrkesmässiga fisket under 1971.
Under 1960-talet påbörjades odling och utsättning av lax och öring i Klarälven som kompensation för reproduktionsskadorna. Numera är kompensationsutsättningarna 110 000 smolt/år för Klarälvens kraftverk och 25 000 smolt/år för Gullspångsälvens kraftverk. Från och med 1995 ökar utsättningarna i Klarälven till 130 000 och 1997 uppnås slutmålet 150 000 smolt/år. Under 1992 och 1993 sattes 146 000 respektive 149 000 smolt ut i Laxfondens regi och 17 000 respektive 33 000 smolt för prisregleringsmedel. Under senare år har därigenom totalt ca 300 000 smolt satts ut per år.
Utsättningarna av smolt har haft positiv inverkan på fångsten av lax och öring i Vänern. År 1991 var totalfångsten 87 ton enligt fångststatistik och enkäter. Yrkesfisket fångade då 54 ton, utterfisket 7 ton, husbehovsnätfisket 14 ton och trollingfisket 12 ton.
Laxfonden räknar med en återfångstnivå på 400 kg/1000 utsatta smolt. En sammanlagd utsättningsmängd på 500 000 smolt/år skulle då ge en avkastning på 200 ton/år, vilket är Laxfondens mål. Dessa återfångstsiffror baseras på resultat från utsättningar och märkningar i början av 1980-talet.
Sedan dess har smoltkvalitet samt transport- och utsättningsmetodik förbättrats och på senare år har utsättningarna koncentrerats till de bästa utsättningsplatserna. Allt talar för att återfångsten av utsatt fisk har ökat. Detta återspeglas emellertid ännu inte i uppgifterna i fångststatistiken eller återfångst av märkt fisk. Viljan att uppge rätta fångstmängder och att sända in uppgifter om märkt fisk har minskat påtagligt under senare år.
Den bärande idén bakom arbetet med Laxfond Vänern är att i kombination med fiske- och miljövårdande insatser utveckla turismen i Vänerområdet. Laxfonden försöker uppfylla fiskevårdande, miljövårdande och regionalpolitiska mål samtidigt som den skapar en bra grund för en långsiktig utveckling av en turism baserad på sportfiske.
Vänerområdet har ett gynnsamt läge för utveckling av fisketurism. Befolkningskoncentrationen i Mellansverige utgör en stor marknad. Väst- och Nordeuropa bedöms vara den största potentiella utlandsmarknaden. Med verkligt attraktiva turistprodukter i Vänerområdet, t.ex. inom sportfisket, skapas väsentliga förutsättningar för stora ökningar i turismen från framför allt den nordeuropeiska marknaden.
För att förverkliga Laxfond Vänerns intentioner är det nödvändigt att en fiskevårdsavgift införs för Vänern och att det sker så snabbt som möjligt för att klara finansieringen av smoltutsättning m.m.
Gullspångsälven
Gullspångsstammarna av lax och öring är starkt hotade. Investeringarna i en laxstation samt försök till återställning av lekplatserna i Åråsforsarna i Gullspångsälven har hittills inte gett särskilt goda resultat. Enligt min uppfattning bör en närmare studie utföras och nya lösningar prövas. Det har från början gjorts vissa felbedömningar i projektet med utförande av bl.a. konstgjorda fiskspärrar (se bilaga). De naturliga lek- och uppväxtplatserna för Gullspångsälvens stammar måste återställas. Det är min uppfattning att Gullspångs Kraftverksbolag i samband med beslutet om åtgärder för återställande av de ursprungliga lekplatserna kommit alltför billigt undan. Kraftverksbolaget måste ta sitt ansvar och i betydligt större utsträckning bidra till att återställa och på olika sätt medverka till stammarnas framtida överlevnad.
Utomstående expertis bör anlitas för att göra en utvärdering av Gullspångsälvens framtid med de unika stammarna av öring och lax. Samhället och kraftverksbolaget bör tillsammans bekosta rättmätiga åtgärder för att säkra Gullspångs stammar. Dessa fiskstammars framtid är en viktig nationell fråga med hänsyn till det stora intresset för dess unika resurser i olika sammanhang.
Fiskevårdsavgift
Sammanfattningsvis konstaterar jag att Fiskeriverkets förslag är ett steg i rätt riktning. En allmän fiskevårdsavgift för Vänern bör genast införas. Det är angeläget att regeringen inom kort lägger fram ett förslag för riksdagen om införande av en fiskevårdsavgift för Vänern. Om arbetet skulle bli fördröjt bör regeringen senast i kompletteringspropositionen återkomma med förslag till extra medel för att säkerställa fortsatt utsättning av smolt i Vänern innevarande säsong.
Klarälven
Det är alltså viktigt att med alla medel stoppa den biologiska utarmningen i Vänern. I samband med detta bör en närmare bedömning ske av hur även Klarälvsstammarna ska säkras för framtiden. Prövning av villkoren för ett flertal vattenrättsliga tillstånd som bl.a. berör Klarälven är föremål för bearbetning i en eller annan form. En mera långsiktig lösning av bl.a. laxtrappornas framtida funktion bör övervägas i det sammanhanget.
Enligt dagens expertis kan laxen stiga utan några märkbara skador med maximalt tre laxtrappor. Kanske kan det dyka upp nya forskningsrön som visar på betydligt positivare resultat med andra och nya lösningar. Morgondagen kan komma med betydligt annorlunda anordningar med vilka lax och öring kan vandra långt vidare än vi hittills trott och hoppats på. Det finns all anledning att vi uppmärksammar frågan och att vi inom nuvarande lagstiftningsramar noga följer prövotidens längd för fisket. Det finns åtskilliga domar där prövotiden förlängts år efter år utan att slutgiltig ställning tagits av olika skäl. Här finns anledning att varna för att vi inte låser oss för alltför drastiska anordningar som för all framtid kan komma att spoliera fiskets framtid.
Fiskeriverket och Kammarkollegiet bör i samband med förestående revideringar av villkoren för tillstånd enligt en rad gamla vattendomar och upprättande av nya älvplaner grundligt penetrera dessa frågor. Hur har man exempelvis löst frågan i andra länder? Vilka nya forskningsrön och erfarenheter kan vi få från utlandet och omplantera till våra egna forsande älvar och vattendrag?
Allmänintresset måste tillgodoses
Kammarkollegiet anlitar bl.a. Fiskeriverket för att hävda allmänintressen i mål runt om i landet. Ett vattenkraftverk får komma till stånd bara om det är förenligt med vattenlagens tillåtlighetsregler. Innebörden av en av dessa är att ett vattenföretag inte får komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Det finns en rad uppmärksammade vattendomar av både äldre och yngre datum som strider mot rättskänslan hos ortsbefolkningen inom vissa vattenområden. I flera fall frågar man sig i efterhand om allmänintresset har bevakats i tillräcklig omfattning i vattendomstolarna.
Som exempel kan nämnas en vattendom som meddelades så sent som i mitten av 1980-talet och där abborrgrund och övrigt fiske senare mer eller mindre utraderats. Exemplet handlar om sjöarna Rottnen och Kymmen och gäller anläggande av en kraftstation med tillhörande tunnlar och dammsystem. Kymmens kraftverk är ett av landets yngsta vattenkraftverk. Det var 1981 som regeringen trots massiva protester från folk i bygden och en lång rad myndigheter gav klartecken för en utbyggnad. Kymmens kraftverk är ett pumpkraftverk som förbinder sjöarna Kymmen och Rottnen. (Se bilaga B). Rottnaälvens vatten överleds från en damm ca 20 km uppströms utloppet i sjön Rottnen genom Stora Gransjön till Kymmen. Kymmens vatten leds sedan genom en tre kilometer lång tunnel till Rottnen under de tider på dygnet när elförbrukningen är stor. Nattetid är efterfrågan på elkraft lägre, och då får turbinerna i stället tjänstgöra som en gigantisk pump och förse Kymmen med vatten från Rottnen. Detta vatten kan man sedan tillgodogöra sig nästa dag.
I och med att anläggningen togs i drift 1986 gav vattendomstolen i Vänersborg föreskrifter i en dom hur dämning och tappning av vatten från kraftverket ska ske. I domen gavs bolaget generösa villkor vad gäller tappning.
Vattennivån tillåts variera så mycket som 9 meter. Under vinterhalvåret, dvs. tiden 15 oktober t.o.m. 30 april, gäller en lägsta nivå om 187.82 m ö.h. ''Vid vårflodens inträde, dock senast den 1 maj, skall höjning av vattenståndet i Kymmen påbörjas så att vattenståndet till följd av tillrinningen och överledningen snarast uppgår till 193.32 m ö.h.'', föreskrev vattendomstolen i sin dom. Förra året tänjdes denna tid ut i nära tre och en halv månad.
Allt bad och fiske har spolierats i sommar eftersom det varit hundratals meter av sten och gyttja ner till vattnet. Sjön har mest liknat ett månlandskap. Det har hänt att stora djur, t.o.m. älgar, har gått ner sig i gyttjan och fått avlivas.
Ortsbefolkningen har förlorat fisket och stanken från dy och annat gör att det är närmast olidligt att bo i vattnets omedelbara närhet. Turismen är borta och kanotisterna flyr till andra regioner. Vattnet som de tidigare färdats på är spårlöst borta.
I vattendomstolens villkor finns för sådana lägen, där snötillgången är liten och en låg tillrinning under våren kan förväntas, klart föreskrivet att bolaget ska följa anvisningar för regleringen från SMHI.
Enligt uppgifter har man sällan hört av sig från bolagets sida till SMHI för att få prognoser för tillrinningen. SMHI:s s.k. granskningsjournal för Kymmen är en intressant studie för den som vill ta del av det skedda.
I broschyrer och annan information till ortsbefolkningen före byggstarten lämnade kraftverksintressenterna uppgifter som enligt ortsbefolkningen närmast kan betecknas som osanningar. Fisket skulle bli bättre. I efterhand har människorna bittert fått erfara att bilden blev en helt annan. Den svekdebatt som följt har gjort att många som bor i dessa trakter är mycket upprörda. Åtskilliga frågar vem som bevakat allmänintresset och hur det gått till i det aktuella fallet.
Det har sagts att det aktuella kraftverket i dag inte går runt ekonomiskt trots att bolaget i samband med byggandet fick speciella statsbidrag till minikraftverk. Det har inte blivit bättre av att ett större byggföretag under en tid hyr kraftverksanläggningen. Det innebär att en och samma part utfört delvis kontroll och byggande.
Många är kritiska mot det rättsliga förfarandet i det aktuella fallet. Villkoren för tillstånd enligt vattendomen gäller nu i trettio år innan de normalt kan omprövas med hänsyn till andra allmänna intressen än fiskeintresset. En omprövning kan dock medföra kostnader för det allmänna, dels i form av ersättning till tillståndshavaren om det han tvingas avstå överstiger en viss i tillståndsdomen fastställd andel, dels i form av rättegångskostnader.
En kommande lagstiftning bör ta betydligt större hänsyn till allmänintresset, bl.a. miljö- och naturvårdsintressena.
I ett annat uppmärksammat vattenmål rörande Klarälven har företrädare för det allmänna fiskeintresset sålt och köpt fisket på ett sätt som upprör närmast en hel älvdal. Domstolsförhandlingarna i Sysslebäck handlade i första hand om erosionsskador på mark i Klarälvdalen och skador som uppträtt på grund av kraftbolagets vattenregleringar. Innan domstolsförhandlingarna påbörjats hade redan ett avtal om engångsersättningar träffats som gäller för alla såväl tidigare som alla framtida erosionsskador.
I underlaget till förhandlingarna kallat Klarälvens ersättningsmål 1 och 2 som sakägarna och deras ombud fått sig tillskickat tog Gullspång Krafts företrädare även upp frågan om åtgärder för lax och öring. På senhösten år 1991 träffades ett avtal mellan berörda intressen, i detta fallet Gullspångs kraft å ena sidan och å den andra sidan Kammarkollegiet. Fiskeriverket hade i ett förberedande skede skött förhandlingarna och Fiskeriverkets representanter rekommenderade sedermera Kammarkollegiet att träffa en slutlig och bindande överenskommelse i det aktuella fallet.
I nämnda avtal sägs i paragraf 11:
Kammarkollegiet (alltså de allmännas företrädare) åtager sig hos vattendomstol under avtalsperioden fram till år 2011 icke yrka att kraftbolaget vid Klarälvens kraftstationer skall åläggas att tillsläppa vatten för drift och funktion av laxtrappa eller för att tillgodose annat allmänt fiskeintresse. Med ett penndrag och undertecknande av vattendom och tillhörande avtal förlängde man slutregleringen med 13 år. Tidigare avtal föreskrev nämligen att åtgärder för lax och öring skulle vara slutreglerade före år 1998.
Bakom dessa förhandlingar ligger bl.a. flytt av en avelsfiskeanläggning från Deje till Forshaga. I samband därmed köptes och såldes det hejvilt mellan allmänföreträdarnas representanter och bolagets företrädare. Ärendet om överenskommelsen har behandlats på ren tjänstemannanivå utan hörande av berörda kommuner och fiskevårdsområden enligt föreliggande uppgifter.
I samband med den uppmärksammade domen har anklagelser hit och dit cirklat i luften. Vissa berörda sakägare har återupprepat anklagelserna gentemot vattendomstolen för att det ingångna avtalet om laxen förtegs i samband därmed. Många menar också att vattendomen grundats på ett närmast felaktigt underlag till förhandlingarna. De lärde tvistar om gällande bestämmelser om Kungörande följts i alla dess delar i det aktuella fallet etc.
Faktum kvarstår trots alla turer att vattendomen nu är fastställd, ingångna vidhängande avtal är välsignade utan att allmänintressets företrädare i någon högre grad efterlyst och/eller förvissat sig om huruvida allmänheten hade intresse om avtalet ingicks. Frågan huruvida tillräckligt samråd skett eller inte är för närvarande föremål för kritik och utredning. Ärendehanteringen har bl.a. anmälts till Justitiekanslern för att Justitiekanslern skall få ta del av ärendehanteringen och om samrådsförfarandet skett enligt lagrummets intentioner.
Jag har mött frågan om samrådsförfarande vid åtskilliga tillfällen, och här synes gällande lagstiftning ge relativt generösa tolkningar som kan misstolkas ifrån endera sidan. Enligt min uppfattning borde Kammarkollegiet och/eller Fiskeriverket i det aktuella fallet ha begärt rådrum och gått ut med ett brett och omfattande samrådsförfarande med berörda kommuner, fiskevårdsområden, länsstyrelse m.fl. som berördes i den då aktuella domen i Klarälven. Här borde det i lagrummet finnas klara riktlinjer om och på vilket sätt samrådsförfarande skall ske vid liknande tillfällen.
Båda dessa domar kan ståta som exempel på att människorna behandlats nonchalant och utan höranden och låtanden i båda fallen. Vi politiker kan inte längre stillatigande åse dessa domar där ett fåtal personer mellan skål och vägg enas om långtgående avtalskonstruktioner som sätter hela generationer i karantän och eller helt ur spel. Det må sedan gälla såväl fisket som andra närliggande ersättningsfrågor, exempelvis erosionsskador, som uppenbarligen härrör ifrån kraftverksföretagets korttidsregleringar i älvdal efter älvdal. Det forna uppmärksammade baggböleriet är på väg att återuppstå i en ny och annorlunda tappning, om än i samma riktning som skedde i forna tiders baggbölerianda. Nu binds långtgående avtal som närmast klavbinder allmänheten för all framtid. Förstörande av fisket och annat för den delen ingår i avtal och hithörande vattendomar för mycket lång tid framöver. Detta går helt i stick och stäv med all annan lagstiftning där miljö och naturintressena getts ett ökat spelrum på arenan.
Om vi gentemot allmänheten skall kunna hävda lagstiftningen på detta område måste allmänheten på ett helt annat sätt komma med i beslutsprocessen för att lagstiftningen i längden skall komma att respekteras från alla berörda parter. I dag kan ett fåtal tjänstemän och domare med hjälp av lagens långa arm besluta i frågor som är av en så långt gående principiell karaktär att man som lagstiftare knappast tror att det är sant. Eftersom skadan redan delvis är gjord på många håll borde vi som lagstiftare snabbt ändra på nuvarande lagstiftning.
Vi står nu inför påbörjande av en rad vattendomar, se bilaga, där vi ifrån politikerhåll bör reagera så snabbt som möjligt för att mota Olle i grind.
Kammarkollegiet och Fiskeriverket bör få personalförstärkningar för att klara ut begreppen i syfte att stärka allmänintressena i den fortsatta omprövningen av villkoren i tillståndsdomar. De båda myndigheterna bör få i uppdrag att för regeringen redovisa konkreta förslag som garanterar bl.a. en ökad uppvandring av lax och öring i en rad älvdalar och vattensystem runt om i landet. Jag konstaterar att hittills vidtagna åtgärder inte gått i den riktning som allmänheten i älvdalarna förväntat sig.
Enligt uppgifter som jag inhämtat kommer vattendomstolarna inom de närmaste åren att fatta beslut i ett par hundra omprövningsmål. Många av dessa har fördröjts in i det sista.
Även avgörandet av uppskjutna frågor tar för lång tid. Som ett av många exempel kan nämnas laxtrappan vid Stornorrfors i Umeälven som ännu inte fått sin lösning med en slutligt fastställd dom. Upptransport av lax till Vindelälven sker än i dag med lastbilstransporter. Stornorrfors kraftverk byggdes på 60-talet men frågan har ännu inte fått sin lösning. Kritik kan med fog riktas gentemot berörda myndigheter som medgett så lång förlängning av prövotiden som den i samband med utbyggnaden av Stornorrfors.
Det är närmast skandal att handläggning av vattendomar förhalas på detta sätt och att man som i detta fall ännu inte kunnat reglera lax- och öringsstammarnas fria vandring upp mot Vindelälven. Det är nonchalant mot älvdalarnas människor som kämpar för att förmå så många turister som möjligt att komma till sin region för att bl.a. fiska. Jag är övertygad om att områdena vid Vindelälven och Laisälven m.fl. vattendrag skulle haft en helt annorlunda utveckling om dessa frågor lösts på ett betydligt tidigare stadium.
Rovfisket vid älvmynningarna förbigås mer eller mindre med tystnad i regeringens proposition. Om vi menar allvar med att satsa på älvfisket bör frågan tas upp till prövning. Yrkesfiskares not- och varpdragning i eller i nära anslutning till älvmynningarna och deras utlopp är ett dråpslag mot de fiskande längre upp i inlandet.
Det är viktigt att Fiskeriverket ges i uppdrag att skärpa regleringen av älv- och havsfisket efter lax och öring. En skärpning av dessa bestämmelser kommer att innebära en ökad uppvandring av lax och öring i älvarna och kommer då människorna i inlandet i större utsträckning till del. Alla medel bör insättas i kampen för att skydda den naturreproducerande laxen i alla hav. Ansträngningarna till att genom internationella avtal uppnå garantier för att skydda laxen bör på allt sätt intensifieras och stödjas ifrån alla håll.
Det finns en rad skäl till att allmänintresset bör få en ökad roll i framtiden och att miljö- och naturvårdsintressena samt fiskeintresset tillgodoses bättre än som nu är fallet. Vi kan som lagstiftare inte längre blunda för de uppenbara orättvisorna i nuvarande lagstiftning. Vi måste ha en lagstiftning som fungerar inte minst vid de många domstolsprövningar som vi nu står inför (se bilaga).
Sammanfattningsvis kan man säga att vi står inför en rad problem där en översyn av lagstiftningen är nödvändig. Rimligen borde översynen ske via en parlamentarisk kommitté som ges i uppdrag att fördjupa sig i dessa frågor. Allmänintresset bör framhållas och mera komma i förgrunden än i skymundan. Miljö- och naturvårdsfrågorna bör finnas med som en integrerad naturlig del i sammanhanget.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en fiskevårdsavgift införs för Vänern,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen, i avvaktan på Fiskeriverkets svar på regeringens propositionsförslag, i kompletteringspropositionen återkommer med förslag till att under viss övergångstid tillföra Laxfond Vänern extra medel för fortsatt utsättning av smolt innevarande säsong,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Kammarkollegiet och Fiskeriverket ges i uppdrag att komma med konkreta förslag för att stoppa den biologiska utarmningen av lax- och öringstammarna i Gullspångsälven och Klarälven och alla övriga vattendrag inom landets gränser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om fiskspärrarna vid Gullspång och laxtrapporna i Klarälven och överallt annorstädes övervägs,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågan om rovfisket vid älvmynningar och älvutlopp blir föremål för översyn och förändring och med åtföljande åtgärdsförslag till skärpta bestämmelser av älv- och havsfisket,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i fiskelagen.
Stockholm den 17 mars 1994 Magnus Persson (s)
Jo37 Bilaga