med anledning av prop. 1993/94:158 Vissa fiskeripolitiska frågor
För knappt hundra år sedan var lax mycket vanligt
förekommande och utgjorde en betydande resurs i våra
Norrlandsälvar. Havsfisket var då obetydligt och fångsterna
skedde till största delen uppe i älvarna och vid
älvmynningarna. De flesta laxälvar har sedan förstörts på
grund av vattenkraftsutbyggnad.
De senaste 40 åren har även laxbestånden i älvarna
minskat mycket på grund av det kraftiga fisket i Östersjön.
På 1970-talet uppmärksammades en överdödlighet av
fiskungar som under de allra senaste åren accelererat
kraftigt och som hotar att slå ut laxen helt inom 10--12 år.
Mycket kraftiga åtgärder måste omgående vidtas för att
bevara vår naturlax.
Hoten mot laxen
M-74
En överdödlighet hos laxungar upptäcktes 1974 i några
laxodlingar. Dödligheten låg till att börja med på en
hanterlig nivå sett ur odlingens perspektiv. Nu har
dödligheten ökat dramatiskt och uppgick i
Norrlandsälvarna 1993 till mellan 80 och 100 %. I
Stornorrfors laxodling i Umeälven överlevde ynglen från
bara 3 av 70 avelshonor. Undersökningar i Västerbottens
laxälvar har visat att åkomman även drabbar den
naturlekande laxen i samma omfattning.
M-74 relateras till förhöjda halter av klorerade kolväten
i laxens fettrika vävnader. Dessa anrikas i samband med
födointaget under havsvistelsen och överförs till avkomman
med dödlig utgång som följd. Under senare tid har även
vuxen lax visat akuta förgiftningssymptom. Avkomman från
lax med sådana symptom har drabbats av näst intill 100 %
dödlighet i M-74. Döda lekmogna laxar påträffas nu också
i större utsträckning i våra älvar än tidigare.
Även om dödligheten syns tydligast i laxodlingar är
effekten betydligt allvarligare i älvar med naturliga
laxbestånd. Undersökningar har visat att avgången är
likartad för den naturlekande laxen och här finns inga
möjligheter att utöka reproduktionen, eftersom det är
antalet lekande laxar som avgör hur stor föryngringen blir.
I odlingarna har man hittills kunnat kompensera bortfallet
genom att utnyttja den överkapacitet som finns. Men även
detta stöter på problem när dödligheten överskrider 90 %.
För de naturligt reproducerande laxpopulationerna i
Norrlandsälvarna är situationen akut. De riskerar att helt
försvinna inom 10--12 år. Överfiskningen i havet har
reducerat de naturreproducerande laxstammarna till
knappt 20 % av den ursprungliga omfattningen. Därtill
kommer en dödlighet i M-74 på 80--100 % av avkomman,
vilket i princip tillintetgör reproduktionen. Det återstår nu
två årgångar av ännu ej utvandringsfärdiga laxungar i
älvarna, på vilka laxens fortsatta existens vilar. Två
omgångar som bara uppgår till knappt 20 % av den normala
omfattningen.
Överfiskningen
Ett annat mycket stort hot är överfiskningen i Östersjön.
Av all lax som fångats under 1980-talet togs i medeltal 84 %
i Östersjön och ca 15 % i kustfisket och endast 1 % har
fångats i älvarna. För 1990 redovisades en fångst av 5 647
ton lax i Östersjön, vilket är den högsta officiella siffra som
noterats. Under de allra senaste åren har en viss minskning
av totalfångsten skett, men fångsterna ligger ändock på en
alltför hög nivå inte minst med tanke på problemen med M-
74.
Den odlade laxen drabbas inte lika hårt av utfiskningen
i Östersjön som naturlaxen eftersom endast ett fåtal
föräldrafiskar behövs för att sätta ut de stora mängder
utvandringsfärdiga laxsmolt som vattenkraftbolagen är
ålagda. På längre sikt är dock aveln av den odlade laxen
beroende av naturlaxens fortsatta existens. Naturlaxen
måste bevaras som genbank för framtiden.
Fisket i Östersjön förstör också laxens ärftliga
tillväxtegenskaper, genom att de mest snabbväxande
laxarna i första hand fångas. Nästan 90 % av laxen tas under
den andra vintern i havet. Detta får till följd att de laxar som
blir sent könsmogna selekteras bort, och älvarnas
laxbestånd tappar viktig genetisk variation, storlaxarna
försvinner. Förr var, i Norrlandsälvarna, laxar på 30 kg
ingen ovanlighet, i dag är de ytterst sällsynta.
Vattenkraftsutbyggnaden
I Östersjön mynnade ursprungligen ca 70 laxälvar. I dag
finns bara 21 kvar varav 13 i Sverige med de flesta i
Norrbotten och Västerbotten. Utbyggnaden av
vattenkraften har inneburit att anlagda dammar blivit
effektiva vandringshinder för laxen och överdämda
forssträckor har spolierat lekplatser och förstört ungarnas
uppväxtplatser. Som kompensation för bortfallet av
utvandrande smolt har kraftindustrin blivit ålagda i
vattendomar att odla fram utvandringsfärdiga laxsmolt för
utsättning i älvmynningen.
Laxen och den biologiska mångfalden
Laxen är ett exempel på en art som reproducerar sig i
lokala, från varandra åtskilda stammar. Varje älv har därför
en eller flera laxpopulationer som under årtusenden
anpassats till älvens miljö. Denna anpassning har givit
upphov till skilda ärftliga egenskaper. Denna biologiska
mångfald är nödvändig för artens överlevnad på sikt och
fortsatt anpassning till miljön. Den är nödvändig för en
fortsatt odling av lax och mycket viktig ur
naturvårdssynpunkt.
Utbyggnaden av våra älvar har utrotat många lokala
laxstammar. Kompensationsodlingen innebär att laxen
riskerar förlora en mängd naturliga egenskaper som
selekteras bort i odlingsmiljön. Inkorsningar av genetiskt
material från livskraftiga naturligt reproducerande
laxstammar kan på sikt visa sig vara nödvändiga för att
kunna upprätthålla en odling av lax.
Sverige har antagit FNs konvention om biologisk
mångfald (Riomötet juni 1992). I Miljövårdsberedningen,
SOU 1992:104, slås fast att ''Målsättningen att bevara den
biologiska mångfalden utgör en gräns för produktionsmålen
inom de areella näringarna, t.ex. fiske..'' Förutom ett brott
mot konventionen måste vårt lands trovärdighet i
miljöfrågor starkt ifrågasättas ifall vi inte klarar naturlaxens
bevarande. Ett fåtal yrkesfiskares protester kan omöjligen
få avgöra en så här för hela Sverige viktig fråga.
Laxen som resurs
En omfördelning av naturresursen lax har skett från
Norrland till södra Sverige och andra länder kring
Östersjön. Genom att från 1950-talet och framåt tillåta ett
storskaligt fiske på uppväxande lax i Östersjön har
beslutsfattarna tagit laxen från de norrländska älvdalarna
och lagt denna resurs i händerna på ett mindre antal fiskare
i södra Östersjön.
Ekonomiskt sett nyttjas laxen i dag mycket dåligt.
Yrkesfiskare har under 90-talet svarat för ca 85 % av den
svenska laxfångsten. För denna fångst betalas årligen
endast ca 17 miljoner kronor. Kostnaderna för
kompensationsutsättningarna av laxsmolt uppgår årligen till
ca 35--40 miljoner kronor.
Det är ett rättvisekrav att Norrland får tillbaka den
betydelsefulla naturresurs som laxen tidigare varit och en
förutsättning för att den skall kunna bibehållas och
utvecklas som en exploaterbar resurs.
Yrkesfiske på kusten
Yrkesfisket efter lax måste styras om från att i huvudsak
vara ett utsjöfiske till att bli ett kust- och älvnära fiske.
Genom att fiska i närhet till älvmynningarna kan respektive
bestånd, både naturligt reproducerat och odlat, beskattas
efter bärförmåga. På sikt är det då möjligt att uppnå full
produktion i älvarna vilket även genererar större fångster
för yrkesfisket.
Laxforskningsinstitutet har visat att en reducering av
utsjöfisket möjliggör en större totalfångst av lax. Det
optimala enligt dessa beräkningar är att enbart fiska på
lekvandrande fisk.
Beräkningar gjorda av Skellefteå kommun visar att ett
ekologiskt anpassat yrkesfiske på lekvandrande lax kan öka
fångsten inom kommunens gränser med 400 % gentemot
nuvarande nivå. Dessa beräkningar förutsätter dock att M-
74-problemet kan elimineras.
Vidare krävs att skillnaderna mellan yrkesfiske och
fritidsfiske efter lax förtydligas. De s.k. fasta redskap med
vilka laxen på kusten fångas nyttjas i dag i lika stor
utsträckning av fritidsfiskare som yrkesfiskare. Enligt
Länsstyrelsen i Västerbottens län tillhörde år 1992 57 % av
redskapen på Skellefteå kommuns kuststräcka ett fyrtiotal
fritidsfiskare. Dessa beräknas ha fångat lika stor mängd lax
som yrkesfisket inom samma område. Förutom att detta
utgör ett icke kontrollbart uttag av lax skapar det även en
för yrkesfisket orättvis konkurrenssituation.
I nya fiskelagen (1993:787) och fiskeriförordningen
(1993:1097) har vissa redskapsbegränsningar för
fritidsfisket gjorts. Dessa begränsningar berör dock ej fisket
med fast redskap. De får också begränsad effekt, eftersom
det mesta av laxfisket längs Norrlandskusten sker på enskilt
vatten och med stöd av enskild fiskerätt.
Sportfiske och turism
Stora ansträngningar i form av olika fiskevårdsprojekt
har genomförts i Västerbotten och Norrbotten.
Målsättningen med dessa har varit att förbättra uppgången
av lax till förmån för i första hand en omfattande
sportfisketurism. I Västerbotten satsar kommunerna
tillsammans ca 8 miljoner kronor i ett pågående laxprojekt.
Fullt utbyte av projekten kan dock inte nås så länge som
laxen överfiskas i havet. Arbetet har dessutom försvårats i
och med hotet av M-74. Utan de åtgärder som redan
genomförts inom projekten hade situationen varit ännu
allvarligare för naturlaxen.
Exempel från andra länder som t.ex. Norge och
Skottland visar vilken stor resurs sportfiske efter lax är för
turism och sysselsättning. Även i Sverige finns bevis för
sportfiskets lönsamhet. Fisket i Mörrumsån omsatte 1989 18
miljoner kronor vilket genererade drygt 28 helårsarbeten.
Dessutom besökte mellan 40 000 och 50 000 människor
Mörrumsfisket. Totalt beräknar man omsättningen till ca 40
miljoner kronor. Sportfisket i de norrländska vattendragen
har en mycket stor potential. Beräkningar för Skellefteå
kommun visar att ett ekologiskt anpassat yrkesfiske som på
sikt ger full produktion i älvarna skulle ha mycket positiva
sysselsättningseffekter. Sportfisket skulle kunna öka sina
fångster med 500 % och med en fullt utbyggd
sportfisketurism sannolikt omsätta större summor i
Skellefte kommun än hela Sveriges nuvarande yrkesfiske
efter Östersjölax.
Andra länders hanterande av laxen
Viktigt är att påpeka hur andra länder hanterar sitt
laxfiske.
I Nordatlanten har utsjöfisket efter lax kraftigt
begränsats till förmån för ett älvs- och kustfiske genom den
s.k. Atlantlaxkonventionen som även Sverige anslutit sig
till. Stora fiskenationer som Island, Skottland och Norge
har sedan länge insett farorna med ett för kraftigt havsfiske
och helt förbjudit utsjöfiske med drivgarn efter lax. Alaska
har världens största laxfiske (Stillahavslax). Där bedrivs
fisket i älvmynningar och älvar medan uppväxtområdena till
havs är fredade. Vår Östersjölax måste få samma skydd i
Östersjön.
Sverige har undertecknat ett FN-beslut som förbjuder
havsfiske med drivgarn. Sveriges tolkning av beslutet är
märkligt nog att det inte gäller för drivgarnsfisket i
Östersjön.
Många förslag men inga resultat
I Jordbruksdepartementets Utredning om laxen (Ds Jo
1984:5) föreslogs en rad åtgärder för att rädda naturlaxen.
Med facit i hand kan konstateras att mycket få av dessa
förslag verkligen genomförts och definitivt inte inneburit
något skydd för laxen. Tvärtom, det svenska havsfisket efter
lax har nära nog fördubbblats efter utredningens tillkomst!
Jordbruksutskottet uttalade i ett betänkande 1988/89:2
oro över ett för hårt fisketryck i Östersjön och hoten mot
naturlaxen och hävdade samtidigt att Fiskeristyrelsen hade
uppdrag att utarbeta förslag till reglering av fisket.
I Fiskeristyrelsens utredning ''Mer lax i hela Östersjön'',
1989, var samtliga remissinstanser eniga om att ''åtgärder
behöver vidtas för att bevara det genetiska materialet och
stärka laxstammarna''. Föreslagna åtgärder avslogs dock av
verkets styrelse 1990-12-10. Vid internationella
förhandlingar lyckades man trots allt fastslå ett TAC (totalt
tillåten fångstmängd) fr.o.m. 1991. Både 1991 och 1992
överskred dock fisket detta TAC.
Miljöprojekt Sundsvall-Timrås förslag till
Miljödepartementet i utredningen ''Rent till 2000'' (SOU
1990:102) innebar att Naturvårdsverket och
Fiskeristyrelsen gemensamt ska verka för att fisket efter lax
i Östersjön anpassas till en nivå som garanterar överlevnad
av vilda laxstammar i svenska älvar.
I ett betänkande (1991/92:JoU20) uttalade utskottet
ånyo krav på reglering av laxfisket. I april 1992 uppvaktades
jordbruksministern av en delegation från Skellefteå
kommun med krav på skyndsamma åtgärder för att rädda
naturlaxen. Uppvaktningen stöddes av 21 ''laxförande''
Norrlandskommuner. Efter detta gav regeringen
Fiskeriverket återigen i uppdrag att verka för begränsningar
i laxfisket. Verket har därefter beslutat om vissa regleringar
i kustfisket. Tyvärr är begränsningarna helt otillräckliga
med bakgrund av den allvarliga M-74-situationen.
Sveriges riksdag har i miljöpropositionen 1990/91:90
utttalat ett särskilt skydd för den naturreproducerande
laxen.
I slutbetänkandet av utredningen om fiskerinäringens
utvecklingsmöjligheter (SOU 1993:103) refereras till
Internationella havsforskningsrådet som hävdar att de vilda
laxstammarna riskerar utrotning på grund av nuvarande
fiske. Utredningen bedömer laxens situation som mycket
oroande.
Det kommer i fortsättningen med all sannolikhet finnas
ett motstånd mot att avveckla Östersjöfisket efter lax ifrån
de starkt organiserade partsintressen som tidigare fällt
förslag som syftat till att rädda Östersjölaxen. Dessa
partsintressen måste dock rimligtvis vika för det
överordnade målet att säkra naturlaxbeståndens
överlevnad och ett klokt hushållande av laxresursen.
Förslag till åtgärder
Laxfisket måste på sikt styras över till älvar och i vissa
fall älvmynningar, i stället för att som för närvarande
bedrivas som ett resurskrävande fiske på uppväxande lax i
havet. Vid ett älv- och älvnära fiske kan laxens tillväxt i
havet nyttjas optimalt och varje unikt laxbestånd kan
beskattas efter sin egen bärförmåga.
Av ekonomiska och biologiska skäl måste naturresursen
lax nyttjas på ett klokare sätt i framtiden. Först och främst
måste mycket kraftiga regleringar till för att om möjligt
klara hotet M-74. All beskattning av naturreproducerande
lax måste därför upphöra under 3--4 år. Yrkesfiskarna ska
kompenseras för detta.
Orsaken till M-74 måste fullständigt utredas så att
verksamma åtgärder kan sättas in fortast möjligt. Eftersom
problematiken är av internationell omfattning och erfordrar
forskningsresurser krävs att den blir föremål för behandling
av riksdag och regering.
Genbanker för de naturreproducerande laxstammarna
måste upprättas med omedelbar verkan. Detta för att säkra
de genetiskt skilda egenskaperna hos de olika
populationerna vid en utslagning av den naturliga
reproduktionen.
För att stoppa det storskaliga fisket efter lax längs kusten
krävs en ändring av fiskelagen (1993:787) och
fiskeriförordningen (1993:1097) som innebär att krav om
yrkesfiskelicens införs för att få fiska med fasta redskap, på
såväl enskilt som allmänt vatten på kusten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till åtgärder till skydd för
den naturreproducerande laxen.
Stockholm den 17 mars 1994
Carin Lundberg (s)
Georg Andersson (s)
Lena Boström (s)
Elvy Söderström (s)
Hans Stenberg (s)