För knappt hundra år sedan var lax mycket vanligt förekommande och utgjorde en betydande resurs i våra Norrlandsälvar. Havsfisket var då obetydligt och fångsterna skedde till största delen uppe i älvarna och vid älvmynningarna. De flesta laxälvar har sedan förstörts på grund av vattenkraftsutbyggnad.
De senaste 40 åren har även laxbestånden i älvarna minskat mycket på grund av det kraftiga fisket i Östersjön. På 1970-talet uppmärksammades en överdödlighet av fiskungar som under de allra senaste åren accelererat kraftigt och som hotar att slå ut laxen helt inom 10--12 år. Mycket kraftiga åtgärder måste omgående vidtas för att bevara vår naturlax.
Hoten mot laxen
M-74
En överdödlighet hos laxungar upptäcktes 1974 i några laxodlingar. Dödligheten låg till att börja med på en hanterlig nivå sett ur odlingens perspektiv. Nu har dödligheten ökat dramatiskt och uppgick i Norrlandsälvarna 1993 till mellan 80 och 100 %. I Stornorrfors laxodling i Umeälven överlevde ynglen från bara 3 av 70 avelshonor. Undersökningar i Västerbottens laxälvar har visat att åkomman även drabbar den naturlekande laxen i samma omfattning.
M-74 relateras till förhöjda halter av klorerade kolväten i laxens fettrika vävnader. Dessa anrikas i samband med födointaget under havsvistelsen och överförs till avkomman med dödlig utgång som följd. Under senare tid har även vuxen lax visat akuta förgiftningssymptom. Avkomman från lax med sådana symptom har drabbats av näst intill 100 % dödlighet i M-74. Döda lekmogna laxar påträffas nu också i större utsträckning i våra älvar än tidigare.
Även om dödligheten syns tydligast i laxodlingar är effekten betydligt allvarligare i älvar med naturliga laxbestånd. Undersökningar har visat att avgången är likartad för den naturlekande laxen och här finns inga möjligheter att utöka reproduktionen, eftersom det är antalet lekande laxar som avgör hur stor föryngringen blir. I odlingarna har man hittills kunnat kompensera bortfallet genom att utnyttja den överkapacitet som finns. Men även detta stöter på problem när dödligheten överskrider 90 %.
För de naturligt reproducerande laxpopulationerna i Norrlandsälvarna är situationen akut. De riskerar att helt försvinna inom 10--12 år. Överfiskningen i havet har reducerat de naturreproducerande laxstammarna till knappt 20 % av den ursprungliga omfattningen. Därtill kommer en dödlighet i M-74 på 80--100 % av avkomman, vilket i princip tillintetgör reproduktionen. Det återstår nu två årgångar av ännu ej utvandringsfärdiga laxungar i älvarna, på vilka laxens fortsatta existens vilar. Två omgångar som bara uppgår till knappt 20 % av den normala omfattningen.
Överfiskningen
Ett annat mycket stort hot är överfiskningen i Östersjön. Av all lax som fångats under 1980-talet togs i medeltal 84 % i Östersjön och ca 15 % i kustfisket och endast 1 % har fångats i älvarna. För 1990 redovisades en fångst av 5 647 ton lax i Östersjön, vilket är den högsta officiella siffra som noterats. Under de allra senaste åren har en viss minskning av totalfångsten skett, men fångsterna ligger ändock på en alltför hög nivå inte minst med tanke på problemen med M- 74.
Den odlade laxen drabbas inte lika hårt av utfiskningen i Östersjön som naturlaxen eftersom endast ett fåtal föräldrafiskar behövs för att sätta ut de stora mängder utvandringsfärdiga laxsmolt som vattenkraftbolagen är ålagda. På längre sikt är dock aveln av den odlade laxen beroende av naturlaxens fortsatta existens. Naturlaxen måste bevaras som genbank för framtiden.
Fisket i Östersjön förstör också laxens ärftliga tillväxtegenskaper, genom att de mest snabbväxande laxarna i första hand fångas. Nästan 90 % av laxen tas under den andra vintern i havet. Detta får till följd att de laxar som blir sent könsmogna selekteras bort, och älvarnas laxbestånd tappar viktig genetisk variation, storlaxarna försvinner. Förr var, i Norrlandsälvarna, laxar på 30 kg ingen ovanlighet, i dag är de ytterst sällsynta.
Vattenkraftsutbyggnaden
I Östersjön mynnade ursprungligen ca 70 laxälvar. I dag finns bara 21 kvar varav 13 i Sverige med de flesta i Norrbotten och Västerbotten. Utbyggnaden av vattenkraften har inneburit att anlagda dammar blivit effektiva vandringshinder för laxen och överdämda forssträckor har spolierat lekplatser och förstört ungarnas uppväxtplatser. Som kompensation för bortfallet av utvandrande smolt har kraftindustrin blivit ålagda i vattendomar att odla fram utvandringsfärdiga laxsmolt för utsättning i älvmynningen.
Laxen och den biologiska mångfalden
Laxen är ett exempel på en art som reproducerar sig i lokala, från varandra åtskilda stammar. Varje älv har därför en eller flera laxpopulationer som under årtusenden anpassats till älvens miljö. Denna anpassning har givit upphov till skilda ärftliga egenskaper. Denna biologiska mångfald är nödvändig för artens överlevnad på sikt och fortsatt anpassning till miljön. Den är nödvändig för en fortsatt odling av lax och mycket viktig ur naturvårdssynpunkt.
Utbyggnaden av våra älvar har utrotat många lokala laxstammar. Kompensationsodlingen innebär att laxen riskerar förlora en mängd naturliga egenskaper som selekteras bort i odlingsmiljön. Inkorsningar av genetiskt material från livskraftiga naturligt reproducerande laxstammar kan på sikt visa sig vara nödvändiga för att kunna upprätthålla en odling av lax.
Sverige har antagit FNs konvention om biologisk mångfald (Riomötet juni 1992). I Miljövårdsberedningen, SOU 1992:104, slås fast att ''Målsättningen att bevara den biologiska mångfalden utgör en gräns för produktionsmålen inom de areella näringarna, t.ex. fiske..'' Förutom ett brott mot konventionen måste vårt lands trovärdighet i miljöfrågor starkt ifrågasättas ifall vi inte klarar naturlaxens bevarande. Ett fåtal yrkesfiskares protester kan omöjligen få avgöra en så här för hela Sverige viktig fråga.
Laxen som resurs
En omfördelning av naturresursen lax har skett från Norrland till södra Sverige och andra länder kring Östersjön. Genom att från 1950-talet och framåt tillåta ett storskaligt fiske på uppväxande lax i Östersjön har beslutsfattarna tagit laxen från de norrländska älvdalarna och lagt denna resurs i händerna på ett mindre antal fiskare i södra Östersjön.
Ekonomiskt sett nyttjas laxen i dag mycket dåligt. Yrkesfiskare har under 90-talet svarat för ca 85 % av den svenska laxfångsten. För denna fångst betalas årligen endast ca 17 miljoner kronor. Kostnaderna för kompensationsutsättningarna av laxsmolt uppgår årligen till ca 35--40 miljoner kronor.
Det är ett rättvisekrav att Norrland får tillbaka den betydelsefulla naturresurs som laxen tidigare varit och en förutsättning för att den skall kunna bibehållas och utvecklas som en exploaterbar resurs.
Yrkesfiske på kusten
Yrkesfisket efter lax måste styras om från att i huvudsak vara ett utsjöfiske till att bli ett kust- och älvnära fiske. Genom att fiska i närhet till älvmynningarna kan respektive bestånd, både naturligt reproducerat och odlat, beskattas efter bärförmåga. På sikt är det då möjligt att uppnå full produktion i älvarna vilket även genererar större fångster för yrkesfisket.
Laxforskningsinstitutet har visat att en reducering av utsjöfisket möjliggör en större totalfångst av lax. Det optimala enligt dessa beräkningar är att enbart fiska på lekvandrande fisk.
Beräkningar gjorda av Skellefteå kommun visar att ett ekologiskt anpassat yrkesfiske på lekvandrande lax kan öka fångsten inom kommunens gränser med 400 % gentemot nuvarande nivå. Dessa beräkningar förutsätter dock att M- 74-problemet kan elimineras.
Vidare krävs att skillnaderna mellan yrkesfiske och fritidsfiske efter lax förtydligas. De s.k. fasta redskap med vilka laxen på kusten fångas nyttjas i dag i lika stor utsträckning av fritidsfiskare som yrkesfiskare. Enligt Länsstyrelsen i Västerbottens län tillhörde år 1992 57 % av redskapen på Skellefteå kommuns kuststräcka ett fyrtiotal fritidsfiskare. Dessa beräknas ha fångat lika stor mängd lax som yrkesfisket inom samma område. Förutom att detta utgör ett icke kontrollbart uttag av lax skapar det även en för yrkesfisket orättvis konkurrenssituation.
I nya fiskelagen (1993:787) och fiskeriförordningen (1993:1097) har vissa redskapsbegränsningar för fritidsfisket gjorts. Dessa begränsningar berör dock ej fisket med fast redskap. De får också begränsad effekt, eftersom det mesta av laxfisket längs Norrlandskusten sker på enskilt vatten och med stöd av enskild fiskerätt.
Sportfiske och turism
Stora ansträngningar i form av olika fiskevårdsprojekt har genomförts i Västerbotten och Norrbotten. Målsättningen med dessa har varit att förbättra uppgången av lax till förmån för i första hand en omfattande sportfisketurism. I Västerbotten satsar kommunerna tillsammans ca 8 miljoner kronor i ett pågående laxprojekt. Fullt utbyte av projekten kan dock inte nås så länge som laxen överfiskas i havet. Arbetet har dessutom försvårats i och med hotet av M-74. Utan de åtgärder som redan genomförts inom projekten hade situationen varit ännu allvarligare för naturlaxen.
Exempel från andra länder som t.ex. Norge och Skottland visar vilken stor resurs sportfiske efter lax är för turism och sysselsättning. Även i Sverige finns bevis för sportfiskets lönsamhet. Fisket i Mörrumsån omsatte 1989 18 miljoner kronor vilket genererade drygt 28 helårsarbeten. Dessutom besökte mellan 40 000 och 50 000 människor Mörrumsfisket. Totalt beräknar man omsättningen till ca 40 miljoner kronor. Sportfisket i de norrländska vattendragen har en mycket stor potential. Beräkningar för Skellefteå kommun visar att ett ekologiskt anpassat yrkesfiske som på sikt ger full produktion i älvarna skulle ha mycket positiva sysselsättningseffekter. Sportfisket skulle kunna öka sina fångster med 500 % och med en fullt utbyggd sportfisketurism sannolikt omsätta större summor i Skellefte kommun än hela Sveriges nuvarande yrkesfiske efter Östersjölax.
Andra länders hanterande av laxen
Viktigt är att påpeka hur andra länder hanterar sitt laxfiske.
I Nordatlanten har utsjöfisket efter lax kraftigt begränsats till förmån för ett älvs- och kustfiske genom den s.k. Atlantlaxkonventionen som även Sverige anslutit sig till. Stora fiskenationer som Island, Skottland och Norge har sedan länge insett farorna med ett för kraftigt havsfiske och helt förbjudit utsjöfiske med drivgarn efter lax. Alaska har världens största laxfiske (Stillahavslax). Där bedrivs fisket i älvmynningar och älvar medan uppväxtområdena till havs är fredade. Vår Östersjölax måste få samma skydd i Östersjön.
Sverige har undertecknat ett FN-beslut som förbjuder havsfiske med drivgarn. Sveriges tolkning av beslutet är märkligt nog att det inte gäller för drivgarnsfisket i Östersjön.
Många förslag men inga resultat
I Jordbruksdepartementets Utredning om laxen (Ds Jo 1984:5) föreslogs en rad åtgärder för att rädda naturlaxen. Med facit i hand kan konstateras att mycket få av dessa förslag verkligen genomförts och definitivt inte inneburit något skydd för laxen. Tvärtom, det svenska havsfisket efter lax har nära nog fördubbblats efter utredningens tillkomst!
Jordbruksutskottet uttalade i ett betänkande 1988/89:2 oro över ett för hårt fisketryck i Östersjön och hoten mot naturlaxen och hävdade samtidigt att Fiskeristyrelsen hade uppdrag att utarbeta förslag till reglering av fisket.
I Fiskeristyrelsens utredning ''Mer lax i hela Östersjön'', 1989, var samtliga remissinstanser eniga om att ''åtgärder behöver vidtas för att bevara det genetiska materialet och stärka laxstammarna''. Föreslagna åtgärder avslogs dock av verkets styrelse 1990-12-10. Vid internationella förhandlingar lyckades man trots allt fastslå ett TAC (totalt tillåten fångstmängd) fr.o.m. 1991. Både 1991 och 1992 överskred dock fisket detta TAC.
Miljöprojekt Sundsvall-Timrås förslag till Miljödepartementet i utredningen ''Rent till 2000'' (SOU 1990:102) innebar att Naturvårdsverket och Fiskeristyrelsen gemensamt ska verka för att fisket efter lax i Östersjön anpassas till en nivå som garanterar överlevnad av vilda laxstammar i svenska älvar.
I ett betänkande (1991/92:JoU20) uttalade utskottet ånyo krav på reglering av laxfisket. I april 1992 uppvaktades jordbruksministern av en delegation från Skellefteå kommun med krav på skyndsamma åtgärder för att rädda naturlaxen. Uppvaktningen stöddes av 21 ''laxförande'' Norrlandskommuner. Efter detta gav regeringen Fiskeriverket återigen i uppdrag att verka för begränsningar i laxfisket. Verket har därefter beslutat om vissa regleringar i kustfisket. Tyvärr är begränsningarna helt otillräckliga med bakgrund av den allvarliga M-74-situationen.
Sveriges riksdag har i miljöpropositionen 1990/91:90 utttalat ett särskilt skydd för den naturreproducerande laxen.
I slutbetänkandet av utredningen om fiskerinäringens utvecklingsmöjligheter (SOU 1993:103) refereras till Internationella havsforskningsrådet som hävdar att de vilda laxstammarna riskerar utrotning på grund av nuvarande fiske. Utredningen bedömer laxens situation som mycket oroande.
Det kommer i fortsättningen med all sannolikhet finnas ett motstånd mot att avveckla Östersjöfisket efter lax ifrån de starkt organiserade partsintressen som tidigare fällt förslag som syftat till att rädda Östersjölaxen. Dessa partsintressen måste dock rimligtvis vika för det överordnade målet att säkra naturlaxbeståndens överlevnad och ett klokt hushållande av laxresursen.
Förslag till åtgärder
Laxfisket måste på sikt styras över till älvar och i vissa fall älvmynningar, i stället för att som för närvarande bedrivas som ett resurskrävande fiske på uppväxande lax i havet. Vid ett älv- och älvnära fiske kan laxens tillväxt i havet nyttjas optimalt och varje unikt laxbestånd kan beskattas efter sin egen bärförmåga.
Av ekonomiska och biologiska skäl måste naturresursen lax nyttjas på ett klokare sätt i framtiden. Först och främst måste mycket kraftiga regleringar till för att om möjligt klara hotet M-74. All beskattning av naturreproducerande lax måste därför upphöra under 3--4 år. Yrkesfiskarna ska kompenseras för detta.
Orsaken till M-74 måste fullständigt utredas så att verksamma åtgärder kan sättas in fortast möjligt. Eftersom problematiken är av internationell omfattning och erfordrar forskningsresurser krävs att den blir föremål för behandling av riksdag och regering.
Genbanker för de naturreproducerande laxstammarna måste upprättas med omedelbar verkan. Detta för att säkra de genetiskt skilda egenskaperna hos de olika populationerna vid en utslagning av den naturliga reproduktionen.
För att stoppa det storskaliga fisket efter lax längs kusten krävs en ändring av fiskelagen (1993:787) och fiskeriförordningen (1993:1097) som innebär att krav om yrkesfiskelicens införs för att få fiska med fasta redskap, på såväl enskilt som allmänt vatten på kusten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till åtgärder till skydd för den naturreproducerande laxen.
Stockholm den 17 mars 1994 Carin Lundberg (s) Georg Andersson (s) Lena Boström (s) Elvy Söderström (s) Hans Stenberg (s)