De omfattande utsläppen av svavel och kväve som skett
i stora delar av Europa har orsakat en kraftig försurning av
vissa skogsmarker särskilt i södra och västra delarna av
landet. Genom att jordarna i vårt land vittrar långsamt är
den naturliga motståndskraften mot försurningen låg.
Bland experterna råder enighet om att utvecklingen är
alarmerande och att trenden måste brytas.
På lång sikt är den enda lösningen att utsläppen
begränsas till vad naturen tål. Beträffande svavel har
kraftiga utsläppsminskningar åstadkommits nationellt, men
mycket stora mängder av surt regn kommer från i huvudsak
Tyskland, Polen och Storbritannien. Vad gäller
kväveutsläppen återstår mycket arbete också nationellt.
Nedfallet av luftföroreningar kommer därför ännu under
långt tid att orsaka kraftiga överskridanden av de kritiska
belastningsgränserna. Kalkning och vitalisering måste
sättas in för att begränsa försurningen.
Skogsstyrelsen har utvecklat system för hur åtgärderna
lämpligen bör genomföras för att vara effektiva och utan att
negativa bieffekter uppkommer. Styrelsens förslag att
successivt öka verksamheten är väl underbyggt, bl a av en
miljökonsekvensbeskrivning som IVL har gjort. Den säger
att kalkning kan förväntas vara ett verksamt medel och att
inga oönskade bieffekter kan befaras uppkomma om
kalkningen sker på det sätt som Skogsstyrelsen föreslår.
Däremot finns risk för stora skador på ekosystemen om
åtgärderna inte sätts in i tid. Att Skogsstyrelsen föreslår en
successiv upptrappning har sin grund i att vissa delfrågor om
vitaliseringsgödsling och om skogsskadornas omfattning är
obesvarade och samband med markkemin ännu inte helt
utredda. Kalkningsinsatser efter Skogsstyrelsens plan är
också i linje med 1990 års skogspolitiska kommittés förslag.
För vitaliseringen bör aska komma till användning. Det
innebär att näringsämnena kommer in i kretsloppet.
Vitaliseringsgödsling ligger väl i linje med de principer som
riksdagen tidigare har uttalat.
De signaler som riksdagen bör sända ut är att
verksamheten bör öka. Skogsstyrelsens förslag är
minimum. Oförändrat anslag som budgetpropositionen
föreslår innebär att kalkningen minskar något, eftersom
vitaliseringsgödslingen måste komma i gång.
För finansieringen av verksamheten finns principer i
EG:s miljöpolitik att förorenarna skall betala. Samhällets
kostnader för skogsmarkskalkningen bör därför på längre
sikt finansieras på samma sätt som regeringen föreslår för
kalkningen av sjöar och vattendrag.
Den nya skogspolitiken innebär bl a att sektorsansvaret
utvidgas och uppgifter överförs från länsstyrelserna till
skogsvårdsorganisationen. Kostnaden för dessa uppgifter
har beräknats till ungefär samma belopp som anslaget för
skogsmarkskalkning behöver ökas med. De frigjorda
medlen bör användas för att höja anslaget för
skogsmarkskalkning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsmarkskalkning för
budgetåret 1994/95 samt anvisar 11 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 26 000 000 kr,
2. att riksdagen vid bifall till yrkande under 1 beslutar att
minska anslaget till länsstyrelserna med motsvarande
belopp.
Stockholm den 24 januari 1994
Harald Bergström (kds)