De omfattande utsläppen av svavel och kväve som skett i stora delar av Europa har orsakat en kraftig försurning av vissa skogsmarker särskilt i södra och västra delarna av landet. Genom att jordarna i vårt land vittrar långsamt är den naturliga motståndskraften mot försurningen låg. Bland experterna råder enighet om att utvecklingen är alarmerande och att trenden måste brytas.
På lång sikt är den enda lösningen att utsläppen begränsas till vad naturen tål. Beträffande svavel har kraftiga utsläppsminskningar åstadkommits nationellt, men mycket stora mängder av surt regn kommer från i huvudsak Tyskland, Polen och Storbritannien. Vad gäller kväveutsläppen återstår mycket arbete också nationellt. Nedfallet av luftföroreningar kommer därför ännu under långt tid att orsaka kraftiga överskridanden av de kritiska belastningsgränserna. Kalkning och vitalisering måste sättas in för att begränsa försurningen.
Skogsstyrelsen har utvecklat system för hur åtgärderna lämpligen bör genomföras för att vara effektiva och utan att negativa bieffekter uppkommer. Styrelsens förslag att successivt öka verksamheten är väl underbyggt, bl a av en miljökonsekvensbeskrivning som IVL har gjort. Den säger att kalkning kan förväntas vara ett verksamt medel och att inga oönskade bieffekter kan befaras uppkomma om kalkningen sker på det sätt som Skogsstyrelsen föreslår. Däremot finns risk för stora skador på ekosystemen om åtgärderna inte sätts in i tid. Att Skogsstyrelsen föreslår en successiv upptrappning har sin grund i att vissa delfrågor om vitaliseringsgödsling och om skogsskadornas omfattning är obesvarade och samband med markkemin ännu inte helt utredda. Kalkningsinsatser efter Skogsstyrelsens plan är också i linje med 1990 års skogspolitiska kommittés förslag.
För vitaliseringen bör aska komma till användning. Det innebär att näringsämnena kommer in i kretsloppet. Vitaliseringsgödsling ligger väl i linje med de principer som riksdagen tidigare har uttalat.
De signaler som riksdagen bör sända ut är att verksamheten bör öka. Skogsstyrelsens förslag är minimum. Oförändrat anslag som budgetpropositionen föreslår innebär att kalkningen minskar något, eftersom vitaliseringsgödslingen måste komma i gång.
För finansieringen av verksamheten finns principer i EG:s miljöpolitik att förorenarna skall betala. Samhällets kostnader för skogsmarkskalkningen bör därför på längre sikt finansieras på samma sätt som regeringen föreslår för kalkningen av sjöar och vattendrag.
Den nya skogspolitiken innebär bl a att sektorsansvaret utvidgas och uppgifter överförs från länsstyrelserna till skogsvårdsorganisationen. Kostnaden för dessa uppgifter har beräknats till ungefär samma belopp som anslaget för skogsmarkskalkning behöver ökas med. De frigjorda medlen bör användas för att höja anslaget för skogsmarkskalkning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skogsmarkskalkning för budgetåret 1994/95 samt anvisar 11 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 26 000 000 kr,
2. att riksdagen vid bifall till yrkande under 1 beslutar att minska anslaget till länsstyrelserna med motsvarande belopp.
Stockholm den 24 januari 1994 Harald Bergström (kds)