I Sverige, liksom i många andra länder, har man under
lång tid kunnat observera hur skogarna i allt större
utsträckning har drabbats av skador. Det har framför allt
rört sig om svårförklarade och omfattande barrförluster.
På senare tid har nya, tidigare okända, skogsskador
börjat uppträda i en oroväckande omfattning. I Halland och
västra Kronobergs län har man t.ex. upptäckt, att ''skogen
blöder'', d.v.s. att kåda av en oförklarlig anledning rinner
från de växande granarna. Efter en tid börjar barken lossna,
och träden dör efter några år.
Det är också i södra och sydvästra Sverige som nedfallet
av försurande svavel- och kväveföreningar är som störst.
Här ligger belastningen av försurande ämnen klart över de
kritiska värden som den svenska skogen långsiktigt klarar
av att leva med.
De sydsvenska skogsmarkerna är i dag mycket surare än
på 1950-talet. Dessutom har markens förråd av lätt
tillgänglig mineralnäring minskat i en takt som ger
anledning till allvarliga farhågor beträffande skogens
framtid.
Forskarna oeniga
Det råder emellertid en betydande oenighet bland
forskare och andra experter om vad som egentligen är den
verkliga och största orsaken till ovan påtalade problem. En
del forskare hävdar att det är just försurningen som är den
främsta orsaken och att denna redan gjort att skogens
tillväxt i södra Sverige har avtagit.
Dessa forskare hävdar också, att den negativa
utvecklingen är mycket snabb och att det är bråttom att
sätta in motåtgärder i form av kalkning eller andra
näringsgivor. De hävdar mycket eftertryckligt att dessa
åtgärder är relativt ofarliga och att det är nödvändigt att
börja kalka redan nu, innan läget blivit akut, eftersom det
kan ta många år innan kalkningen ger full effekt.
Andra forskare hävdar emellertid att det inte finns några
belägg för att markförsurningen skulle ha haft några mera
drastiska effekter på träden i form av minskad tillväxt. De
menar att det finns andra och viktigare orsaker till de
skogsskador som hittills har inträffat och pekar därvid på
höga luftföroreningshalter, olämpliga trädsorter och
ogynnsamt klimat.
Denna polarisering inom forskarvärlden har naturligtvis
varit till skada för det långsiktiga arbetet med att bekämpa
skogsskadorna. Enligt framträdande företrädare för
skogsbranschen har den osäkerhet som på detta vis har
skapats lagt en förlamande hand över branschens arbete
med dessa frågor.
Det som nu måste till är först och främst en samlad
bedömning av hoten mot den svenska skogen för att man
senare skall kunna komma fram till vad som måste göras på
kort och på lång sikt. Forskningsprojekt måste initieras där
särskilda insatser är nödvändiga. Förslag till konkreta
åtgärder måste arbetas fram, och kostnaderna för dessa
åtgärder måste beräknas.
Skogsstyrelsen och Skogsägarnas Riksförbund har i en
gemensam skrivelse till jordbruksministern föreslagit, att en
särskild skogsskadekommission tillsätts för att ta itu med
dessa och andra uppgifter. Vi delar den uppfattningen och
föreslår att en sådan kommission omedelbart tillsätts.
Kalkning
Det torde emellertid inte vara någon som helst tvekan --
därom råder det enighet, om att markförsurningen är ett
problem och att skogen inte långsiktigt klarar av att leva
med denna. Det är också klart att det finns ett samband
mellan barrförluster och låga pH-värden i marken. Det har
på ett övertygande sätt visats bl.a. av två forskare som
ingående studerat dessa problem, nämligen docenten i
växtekologi Bengt Nihlgård och professorn i kemisk
teknologi Harald Sverdrup.
De hävdar också, att tillförsel av neutraliserande ämnen
som kalksten, dolomit eller aska minskar surhetsgraden och
att det egentligen inte finns några negativa problem med en
sådan tillförsel.
Någon mera omfattande försöksverksamhet på detta
område har inte bedrivits i Sverige. Ute i Europa har
däremot sådan försöksverksamhet genomförts. Där har
man kunnat visa, att kalkning av skogsbestånd med stora
barrförluster och låga kalcium- och magnesiumhalter i
barren givit en påtaglig tillväxtökning. Effekten var också
relativt snabb, vilket torde tyda på att kalkning är en
lämplig akutbehandling.
Mot den bakgrunden och med tanke på den snabba
ökningen av antalet skogsskador föreslår vi att ett
storskaligt kalkningsprogram inleds i Sverige. Staten har ett
ansvar för att detta kommer i gång, och skogsbruket bör stå
för merparten av kostnaderna.
Ett sådant kalkningsprogram måste betraktas som en
tillfällig lösning i en akut situation, ett uppehållande försvar
i avvaktan på att omfattande nedskärningar i de försurande
utsläppen kan genomföras i hela Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
skogsskadekommission tillsätts i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett storskaligt kalkningsprogram
för skogsmark i Sverige.
Stockholm den 20 januari 1994
Lars Hedfors (s)
Kjell Nilsson (s)
Monica Widnemark (s)