Under vintern 1988/89 uppmärksammades att 20--30
granar i 50--60-årsåldern hade dött eller var döende på
grund av oprovocerat kådflöde från barken. Detta
inträffade ett par mil nordost om Halmstad i Halland. Vid
Skogsvårdsstyrelsens besiktning kunde ingen orsak till
sjukdomen konstateras trots analays av uttagna prov.
Under 1991/92 kom larmen om ''Hallandssjukan'', som
den döpts till, allt oftare och förekom på granbestånd i hela
södra delen av länet. Även från Kronobergs och Älvsborgs
län kom rapporter om sjukdomen.
Under 1993 kom rapporter om ytterligare utbredning
som nu omfattar hela Hallands län. I södra delen är
förmodligen samtliga granbestånd äldre än 50 år drabbade.
Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har kontinuerligt följt
utvecklingen av sjukdomen och försökt utröna orsakerna.
Forskare har anlitats för att studera skadorna. Dessa har
konstaterat att inga insekter eller svampar primärt orsakat
skadorna. Alla boniteter är drabbade och
markförhållandena spelar ingen roll.
Det är nu så stor spridning av sjukdomen, som fortsätter
att accelerera, att stora ekonomiska förluster uppstår för
skogsbruket. Skogsägarna är mycket villrådiga eftersom de
inte vet något om orsaken, och tveksamheten att plantera
gran är stor.
Något måste omedelbart göras för att om möjligt utreda
grundorsakerna till sjukdomen. Forskningen bör
genomföras tvärvetenskapligt och flera universitet
engageras för att dra nytta av varandras kunskap och
forskning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av tvärvetenskaplig
forskning för att utreda orsaken till ''Hallandssjukan''.
Stockholm den 21 januri 1994
Alf Eriksson (s)
Owe Andréasson (s)
Ingegerd Sahlström (s)