Jordbruket skall producera livsmedel av hög kvalitet och
av rena råvaror. Budgetpropositionen inleds med denna
mening. Alla håller med om det målet. Meningen är viktig,
eftersom regeringens förslag förutsätts leda till målet. Vi
menar att det inte gör det. Jordbruket måste på allvar inleda
anpassningen till ett bättre samspel med naturen eller med
naturvetenskapen om man så vill. Definitionsmässigt leder
allt som inte bygger på uthålliga system till allt lägre
kvalitet. Jordbruket måste kretsloppsanpassas, för att
använda ett begrepp som regeringen annars hyllar. Ju
längre förändringarna dröjer, desto svårare blir de att
genomföra.
Miljöarbetet i jordbruket är ännu i hög grad
symptominriktat. Syftet är att begränsa de oönskade
bieffekter som produktionssystemet ger upphov till, sällan
att rätta själva systemfelen. En jordbrukspolitik anpassad
till kretslopp inriktas i stället konsekvent på
produktionssystem som redan från början är uppbyggda så
att de orsakar minimal miljöbelastning. Endast en sådan
kan ge konkret innebörd åt orden ''hög kvalitet'' och ''rena
råvaror''. Det som har kommit att kallas ekologiskt
jordbruk måste gynnas om målet skall nås.
Jordbruket som slutet system
En avgörande skillnad mellan det ekologiska jordbruket
och det konventionella ligger i synen på inköpta
produktionsmedel. Valet mellan inköpta produktionsmedel
och hemproducerade är för den konventionella
jordbrukaren främst en företagsekonomisk fråga.
Industriproducerade gödningsmedel eller inköpt foder
används om de ger bättre lönsamhet.
En ekologisk jordbrukare har däremot sjävmant ålagt
sig begränsningen att så långt som möjligt basera sin
produktion på odlingsplatsens naturgivna förutsättningar.
Basen i växtnäringsförsörjningen är största möjliga
recirkulation av organiskt material. I princip återanvänds
all växtnäring utom den som försvinner med försålda
produkter.
I kvävets kretslopp är dock vissa förluster oundvikliga.
Dessa kompenseras med hjälp av växter som fixerar nytt
kväve från luften med solljuset som energikälla. Baljväxter
odlas nästan alltid tillsammans med gräs, som betes- eller
slåttervallar. Via vallgrödorna kommer alltså nytt kväve in
i kretsloppet. Vallen ackumulerar även andra näringsämnen
med sitt djupa rotsystem.
Den i vallen ackumulerade näringen kan sedan användas
till att försörja mer krävande grödor som spannmål under
följande odlingssäsonger. Mest näring levererar rotsystemet
under sin fleråriga nedbrytning, men även nedbrukade
ovanjordiska växtrester ger ett bidrag, liksom den av vallens
näring som cirkuleras genom djuren och återförs som
stallgödsel.
En varierad växtföljd med återkommande vall utgör
samtidigt ett hinder för ogräsens förökning och minskar
även problemen med växtsjukdomar och insektsangrepp.
Ekologiska gårdar är med andra ord i hög grad
biologiskt slutna system, och det är framför allt därför som
de inte skapar miljöproblem på samma sätt som det övriga
jordbruket.
Tydligast är kanske skillnaden när det gäller
växtnäringsförlusterna. Den totala tillförseln av växtnäring
till det svenska jordbruket, framför allt via konstgödsel, är
ungefär fyra gånger så stor som växtnäringsinnehållet i de
producerade livsmedlen. Det finns självklart en mycket
direkt relation mellan tillförseln av växtnäring och
förlusterna. All tillförsel utöver vad som förs bort med
grödorna ger förluster. Däremot är det inte alla förluster
som har formen av direkta läckage till vatten eller luft.
Näringen kan också bindas mer eller mindre hårt i
åkerjorden. Beroende på jordart och andra omständigheter
kan den vara permanent förlorad för jordbruket, eller åter
bli tillgänglig längre fram. Då kan den antingen leda till
läckage eller utnyttjas av andra grödor.
Näringsläckaget kan påverkas genom
brukningsmetoder, val av grödor och förbättrad stallgödsel.
Ett visst hanteringsläckage, särskilt vad beträffar kväve, är
dock ofrånkomligt. Det läckaget kan bara påverkas genom
minskad total tillförsel.
I det ekologiska jordbruket finns också ett starkt
ekonomiskt incitament att minimera de påverkbara
förlusterna, eftersom det inte går att billigt och enkelt
kompensera med konstgödsel. Läckage blir därför inte bara
ett miljöproblem, utan också ett allvarligt ekonomiskt
avbräck.
Det hävdas ibland att konstgödseltillförseln inte har
något samband med läckageproblem. Den kloke
spannmålsbonden ser till att inte gödsla onödigt mycket, att
dosera slarvigt kostar pengar, och han strävar av
ekonomiska skäl att uppnå balans mellan näringstillförsel
och grödornas näringsbehov. Kväve- och fosforläckage
uppträder mest vid stallgödselanvändningen på
djurgårdarna.
I själva verket är det just konstgödselinsatserna på
spannmålsgårdarna som indirekt skapar
stallgödselläckagen på djurgårdarna. Största delen av
spannmålen går till foder, och merparten av konstgödselns
växtnäringsinnehåll får därmed sin slutstation just i
stallgödseln. Djurtäta gårdar konsumerar
spannmålsskörden från en areal som är flera gånger större
än den egna, och får ett motsvarande överskott av
stallgödsel.
Sådana djurtätheter förekommer inte i det ekologiska
jordbruket. Stallgödselmängderna blir anpassade efter
gårdens areal.
Ekologiska lantbrukare använder inte kemiska
bekämpningsmedel och bidrar därför inte alls till de
miljöproblem som dessa orsakar. Samma sak gäller för
kadmiumföroreningarna i fosforhaltiga gödselmedel, som
inte heller används i ekologiskt lantbruk.
Flera oberoende beräkningar tyder på att ekologiskt
jordbruk förbrukar ca 25 % mindre extern energi än
motsvarande konventionella gård. Skillnaden beror nästan
helt på att kvävebehovet täcks genom baljväxtodling på
gården i stället för med kvävegödsel från industrin, som är
en extremt energikrävande produkt.
Produktionsnivåerna i ekologiskt lantbruk begränsas av
kravet att gården skall vara sjävförsörjande på växtnäring.
Det innebär att arealavkastningen i allmänhet är lägre, men
också att mer åkermark måste avsättas till närande grödor,
framför allt baljväxtvallar. Sammantaget medför detta att
arealbehovet är avsevärt större vid samma produktionsnivå.
Överskottsarealen är mot den bakgrunden en myt. All
åkermark, även i skogsbygderna och i Norrlands inland,
kan bli en resurs för livsmedelsproduktion.
Eftersom specialiseringen på enbart animalieproduktion
är omöjlig i ekologiskt lantbruk, leder det också till att
djurhållningen fördelas jämnare, både mellan enskilda
gårdar och över landet som helhet. En ekologisk
djurhållning kräver dessutom betesgång under sommaren
för gräsätande djur och någon möjlighet till utevistelse för
alla djurslag. Allt detta gynnar bevarande eller
återuppbyggnad av ett varierat jordbrukslandskap.
Många av jordbruksmarkens traditionella djur- och
växtarter är hotade. Det beror delvis på direkta effekter av
konstgödsling och kemisk bekämpning, men ännu mer på
strukturförändringar som specialisering och ensidiga
växtföljder, som utplånar de naturliga biotoperna eller
försämrar födotillgången.
Ekologiskt lantbruk eliminerar de direkta
förgiftningarna och återskapar i många fall det traditionella
jordbrukets livsmiljöer, vilket kan avläsas till exempel i ökat
insekts- och fågelliv och artrikare vildflora i åkermarken.
Endast en jordbrukspolitik som gynnar de principer som
vi beskrivit ovan leder till målet.
Vad händer om det blir nej i folkomröstningen?
Svenskt lantbruk har generellt sett lägre samhällsstöd än
vad som gäller i EU. Regeringen har försatt svenskt
lantbruk i ett prekärt läge, oavsett om vi blir medlemmar i
EU eller inte. Regeringen har i förväg, och utan att ha varit
tvingad till det, anpassat jordbrukspolitiken till EU. Många
menar att Sverige därmed gett upp förhandlingspositioner i
förväg. Någon planering och beredskap för den situation
som inträder om folkomröstningen resulterar i ett nej finns
inte.
Budgetkonsekvenser av vårt förslag
Som allmän kommentar kan sägas att budgeten endast
till mindre del innehåller styrmedel som leder till ett
ekologiskt jordbruk. Direktbidraget till ekologisk odling är
t.ex. endast ca 10 miljoner kr.
Ett rakt arealstöd till all areal skulle gynna Norrland och
det ekologiska jordbruket. Norrland har 10 % av
åkermarken, men får 3 % av arealstödet. Siffrorna förstärks
av stödet och är differentierat efter avkastningsnivå. Och
eftersom skåningarna odlar på feta jordar, så måste de få
fett stöd. Stödet i Malmöhus län blir för 1994 ca 1 100 kr/ha.
I Västerbotten blir stödet ca 560 kr/ha.
Om vi nu ändå ska ha ett arealstöd, så måste det
utformas så att det inte får så utmanande effekter.
Differentieringen måste slopas. Med ett rakt arealstöd
skulle de KRAV-anslutna odlarna få ökade inkomster på
över 20 miljoner kr.
Förmalningsavgiften, som går till exportstöd, erläggs
även av ekologiska spannmålsodlare. Eftersom praktiskt
taget ingenting exporteras så får det konventionella
jordbruket en direkt subvention av det ekologiska. Det
ekologiska jordbruket måste få tillbaka de medel som
inbetalats genom förmalningsavgiften.
Stora insatser inom rådgivning och utbildning fordras
som komplement till ekonomiska styrmedel. I en annan
motion (om skatteväxling) föreslår Vänsterpartiet att
ekologiskt odlade produkter subventioneras.
Anslaget för omställningsåtgärder minskas med 75
miljoner kr. Anslaget för rådgivning och utbildning ökas
med samma belopp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändring av
jordbrukspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arealstödet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmalningsavgiften,
4. att riksdagen till Omställningsåtgärder i jordbruket
m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 75 000 000 kr mindre
än vad regeringen föreslagit eller således 1 332 003 000 kr,
5. att riksdagen till Rådgivning och utbildning för
budgetåret 1994/95 anvisar 75 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 104 785 000 kr.
Stockholm den 25 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)
Jan Jennehag (v)