Inledning
Jordbruket skall producera livsmedel av hög kvalitet och av rena råvaror. Budgetpropositionen inleds med denna mening. Alla håller med om det målet. Meningen är viktig, eftersom regeringens förslag förutsätts leda till målet. Vi menar att det inte gör det. Jordbruket måste på allvar inleda anpassningen till ett bättre samspel med naturen eller med naturvetenskapen om man så vill. Definitionsmässigt leder allt som inte bygger på uthålliga system till allt lägre kvalitet. Jordbruket måste kretsloppsanpassas, för att använda ett begrepp som regeringen annars hyllar. Ju längre förändringarna dröjer, desto svårare blir de att genomföra.
Miljöarbetet i jordbruket är ännu i hög grad symptominriktat. Syftet är att begränsa de oönskade bieffekter som produktionssystemet ger upphov till, sällan att rätta själva systemfelen. En jordbrukspolitik anpassad till kretslopp inriktas i stället konsekvent på produktionssystem som redan från början är uppbyggda så att de orsakar minimal miljöbelastning. Endast en sådan kan ge konkret innebörd åt orden ''hög kvalitet'' och ''rena råvaror''. Det som har kommit att kallas ekologiskt jordbruk måste gynnas om målet skall nås.
Jordbruket som slutet system
En avgörande skillnad mellan det ekologiska jordbruket och det konventionella ligger i synen på inköpta produktionsmedel. Valet mellan inköpta produktionsmedel och hemproducerade är för den konventionella jordbrukaren främst en företagsekonomisk fråga. Industriproducerade gödningsmedel eller inköpt foder används om de ger bättre lönsamhet.
En ekologisk jordbrukare har däremot sjävmant ålagt sig begränsningen att så långt som möjligt basera sin produktion på odlingsplatsens naturgivna förutsättningar. Basen i växtnäringsförsörjningen är största möjliga recirkulation av organiskt material. I princip återanvänds all växtnäring utom den som försvinner med försålda produkter.
I kvävets kretslopp är dock vissa förluster oundvikliga. Dessa kompenseras med hjälp av växter som fixerar nytt kväve från luften med solljuset som energikälla. Baljväxter odlas nästan alltid tillsammans med gräs, som betes- eller slåttervallar. Via vallgrödorna kommer alltså nytt kväve in i kretsloppet. Vallen ackumulerar även andra näringsämnen med sitt djupa rotsystem.
Den i vallen ackumulerade näringen kan sedan användas till att försörja mer krävande grödor som spannmål under följande odlingssäsonger. Mest näring levererar rotsystemet under sin fleråriga nedbrytning, men även nedbrukade ovanjordiska växtrester ger ett bidrag, liksom den av vallens näring som cirkuleras genom djuren och återförs som stallgödsel.
En varierad växtföljd med återkommande vall utgör samtidigt ett hinder för ogräsens förökning och minskar även problemen med växtsjukdomar och insektsangrepp.
Ekologiska gårdar är med andra ord i hög grad biologiskt slutna system, och det är framför allt därför som de inte skapar miljöproblem på samma sätt som det övriga jordbruket.
Tydligast är kanske skillnaden när det gäller växtnäringsförlusterna. Den totala tillförseln av växtnäring till det svenska jordbruket, framför allt via konstgödsel, är ungefär fyra gånger så stor som växtnäringsinnehållet i de producerade livsmedlen. Det finns självklart en mycket direkt relation mellan tillförseln av växtnäring och förlusterna. All tillförsel utöver vad som förs bort med grödorna ger förluster. Däremot är det inte alla förluster som har formen av direkta läckage till vatten eller luft. Näringen kan också bindas mer eller mindre hårt i åkerjorden. Beroende på jordart och andra omständigheter kan den vara permanent förlorad för jordbruket, eller åter bli tillgänglig längre fram. Då kan den antingen leda till läckage eller utnyttjas av andra grödor.
Näringsläckaget kan påverkas genom brukningsmetoder, val av grödor och förbättrad stallgödsel. Ett visst hanteringsläckage, särskilt vad beträffar kväve, är dock ofrånkomligt. Det läckaget kan bara påverkas genom minskad total tillförsel.
I det ekologiska jordbruket finns också ett starkt ekonomiskt incitament att minimera de påverkbara förlusterna, eftersom det inte går att billigt och enkelt kompensera med konstgödsel. Läckage blir därför inte bara ett miljöproblem, utan också ett allvarligt ekonomiskt avbräck.
Det hävdas ibland att konstgödseltillförseln inte har något samband med läckageproblem. Den kloke spannmålsbonden ser till att inte gödsla onödigt mycket, att dosera slarvigt kostar pengar, och han strävar av ekonomiska skäl att uppnå balans mellan näringstillförsel och grödornas näringsbehov. Kväve- och fosforläckage uppträder mest vid stallgödselanvändningen på djurgårdarna.
I själva verket är det just konstgödselinsatserna på spannmålsgårdarna som indirekt skapar stallgödselläckagen på djurgårdarna. Största delen av spannmålen går till foder, och merparten av konstgödselns växtnäringsinnehåll får därmed sin slutstation just i stallgödseln. Djurtäta gårdar konsumerar spannmålsskörden från en areal som är flera gånger större än den egna, och får ett motsvarande överskott av stallgödsel.
Sådana djurtätheter förekommer inte i det ekologiska jordbruket. Stallgödselmängderna blir anpassade efter gårdens areal.
Ekologiska lantbrukare använder inte kemiska bekämpningsmedel och bidrar därför inte alls till de miljöproblem som dessa orsakar. Samma sak gäller för kadmiumföroreningarna i fosforhaltiga gödselmedel, som inte heller används i ekologiskt lantbruk.
Flera oberoende beräkningar tyder på att ekologiskt jordbruk förbrukar ca 25 % mindre extern energi än motsvarande konventionella gård. Skillnaden beror nästan helt på att kvävebehovet täcks genom baljväxtodling på gården i stället för med kvävegödsel från industrin, som är en extremt energikrävande produkt.
Produktionsnivåerna i ekologiskt lantbruk begränsas av kravet att gården skall vara sjävförsörjande på växtnäring. Det innebär att arealavkastningen i allmänhet är lägre, men också att mer åkermark måste avsättas till närande grödor, framför allt baljväxtvallar. Sammantaget medför detta att arealbehovet är avsevärt större vid samma produktionsnivå. Överskottsarealen är mot den bakgrunden en myt. All åkermark, även i skogsbygderna och i Norrlands inland, kan bli en resurs för livsmedelsproduktion.
Eftersom specialiseringen på enbart animalieproduktion är omöjlig i ekologiskt lantbruk, leder det också till att djurhållningen fördelas jämnare, både mellan enskilda gårdar och över landet som helhet. En ekologisk djurhållning kräver dessutom betesgång under sommaren för gräsätande djur och någon möjlighet till utevistelse för alla djurslag. Allt detta gynnar bevarande eller återuppbyggnad av ett varierat jordbrukslandskap.
Många av jordbruksmarkens traditionella djur- och växtarter är hotade. Det beror delvis på direkta effekter av konstgödsling och kemisk bekämpning, men ännu mer på strukturförändringar som specialisering och ensidiga växtföljder, som utplånar de naturliga biotoperna eller försämrar födotillgången.
Ekologiskt lantbruk eliminerar de direkta förgiftningarna och återskapar i många fall det traditionella jordbrukets livsmiljöer, vilket kan avläsas till exempel i ökat insekts- och fågelliv och artrikare vildflora i åkermarken.
Endast en jordbrukspolitik som gynnar de principer som vi beskrivit ovan leder till målet.
Vad händer om det blir nej i folkomröstningen?
Svenskt lantbruk har generellt sett lägre samhällsstöd än vad som gäller i EU. Regeringen har försatt svenskt lantbruk i ett prekärt läge, oavsett om vi blir medlemmar i EU eller inte. Regeringen har i förväg, och utan att ha varit tvingad till det, anpassat jordbrukspolitiken till EU. Många menar att Sverige därmed gett upp förhandlingspositioner i förväg. Någon planering och beredskap för den situation som inträder om folkomröstningen resulterar i ett nej finns inte.
Budgetkonsekvenser av vårt förslag
Som allmän kommentar kan sägas att budgeten endast till mindre del innehåller styrmedel som leder till ett ekologiskt jordbruk. Direktbidraget till ekologisk odling är t.ex. endast ca 10 miljoner kr.
Ett rakt arealstöd till all areal skulle gynna Norrland och det ekologiska jordbruket. Norrland har 10 % av åkermarken, men får 3 % av arealstödet. Siffrorna förstärks av stödet och är differentierat efter avkastningsnivå. Och eftersom skåningarna odlar på feta jordar, så måste de få fett stöd. Stödet i Malmöhus län blir för 1994 ca 1 100 kr/ha. I Västerbotten blir stödet ca 560 kr/ha.
Om vi nu ändå ska ha ett arealstöd, så måste det utformas så att det inte får så utmanande effekter. Differentieringen måste slopas. Med ett rakt arealstöd skulle de KRAV-anslutna odlarna få ökade inkomster på över 20 miljoner kr.
Förmalningsavgiften, som går till exportstöd, erläggs även av ekologiska spannmålsodlare. Eftersom praktiskt taget ingenting exporteras så får det konventionella jordbruket en direkt subvention av det ekologiska. Det ekologiska jordbruket måste få tillbaka de medel som inbetalats genom förmalningsavgiften.
Stora insatser inom rådgivning och utbildning fordras som komplement till ekonomiska styrmedel. I en annan motion (om skatteväxling) föreslår Vänsterpartiet att ekologiskt odlade produkter subventioneras.
Anslaget för omställningsåtgärder minskas med 75 miljoner kr. Anslaget för rådgivning och utbildning ökas med samma belopp.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av jordbrukspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arealstödet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmalningsavgiften,
4. att riksdagen till Omställningsåtgärder i jordbruket m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 75 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 332 003 000 kr,
5. att riksdagen till Rådgivning och utbildning för budgetåret 1994/95 anvisar 75 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 104 785 000 kr.
Stockholm den 25 januari 1994 Gudrun Schyman (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Berith Eriksson (v) Jan Jennehag (v)