-- Svenskt bacon säljs till Danmark. Enorm svensk
framgång! Kycklingar från Kronfågel i Kristianstad ska
också exporteras. (TV:s Sydnytt i november 1993)
-- Som att sälja kylskåp till eskimåerna! Samfod skall
sälja ca. 4.000 kilo bacon i veckan till Danmark. Vad som
däremot inte rapporterades var att det är du och jag och alla
andra skattebetalare som möjliggör denna ''bragd'' som
Samfods direktörer försöker få äran av. Hur kan Sveriges
Riksdag nu bevilja att denna köttets och fläskets storfinans
med praktiskt taget monopol i Sverige får dessa miljoner
samtidigt som man skär ner på alla andra ställen? Att det
svenska gränsskyddet får betalas av konsumenterna i form
av för höga livsmedelspriser vet vi sedan länge, men nu vet
vi också att samma konsumenter även ska betala det danska
gränsskyddet (!) om vi ska sälja dit! (Arbetet den 27
november 1993)
-- Jag läste att en ko i den rika världen får mera
subventioner av skattebetalarna än vad som är
genomsnittsinkomsten för halva jordens befolkning.
(Gunnar Fredriksson i Aftonbladet den 2 januari 1994)
Idag säljs västvärldens överskottsproduktion till priser
som inte täcker kostnaderna. Överskott dumpas i
utvecklingsländerna och slår därmed undan benen för dessa
länders egen livsmedelsproduktion.
I april 1993 genomdrev jordbruksutskottets borgerliga
majoritet ett beslut innebärande att till export av förädlade
livsmedel anvisades en skattesubvention med 150 miljoner
kronor för perioden den 1 juli 1993 till den 31 december
1994. Vidare höjdes ramen för export av kött med 100
miljoner kronor till 550 miljoner kronor.
Vi har via Riksdagens utredningstjänst mera exakt
försökt utröna vilka förädlade produkter som
subventionerna avser. Utredningstjänsten uppger efter
kontakter med jordbruksdepartementet och
jordbruksverket att utöver ost (som är den produkt som fått
det största stödet) har subventioner gått till produktion av
kött-, fläsk- och skinkprodukter samt kyckling. ''Hur stora
subventioner som gått till resp. produktslag hittills vill man
inte uppge, då det skulle kunna avslöja vilka företag som
fått subventioner.'' Denna mörkläggning är minst sagt
anmärkningsvärd men visar förstås dessutom att berörda
''understödstagare'' är stora monopolföretag.
Strukturutvecklingen inom livsmedelsindustrin har
nämligen medfört en ökad koncentration av produktions-
och ägarintressen. Inom t.ex. köttbranschen har
lantbrukskooperationen 80 procent av slakten, inom
styckningsindustrin är marknadsandelen 50 procent. Inom
mejeriområdet har bondekooperationen så gott som 100
procent av all invägd mjölk. En ökad inhemsk konkurrens
innan man står inför den gemensamma marknaden skulle
onekligen ge bättre förutsättningar för överlevnad.
Ovanstående skildring är alltså ingen dröm utan krass
verklighet i ett Sverige präglat av massarbetslöshet och ett
underskott i statsbudgeten som varje dag framkallar krav
från olika håll på ytterligare nedskärningar inom offentlig
sektor. Ytterst få är emellertid de röster som framför
motsvarande krav på besparingar inom en fortfarande
genom diverse interna regleringar och en yttre tullmur
starkt skyddad jordbruks- och livsmedelssektor. Och detta
trots att här finns stora pengar att tjäna både för de svenska
konsumenterna och skattebetalarna.
Att jordbrukspolitiken reformerats så senfärdigt och i så
begränsad utsträckning beror sannolikt till åtminstone en
del på avsaknaden av ett starkt reformtryck. Att folk i
allmänhet inte lyckats genomskåda jordbrukspolitikens alla
egenheter förklaras av att transfereringsmetoderna är
svårgenomskådliga och ''osynliga''.
1990 var det offentligt reglerade jordbruksstödet hela 61
procent av den svenske bondens ersättning. Att jämföra
med 49 procent för EU-bonden, 29 procent för den
amerikanske och 14 procent för den australiensiske bonden.
Prognosen för 1991, d.v.s. första året i
avregleringsperioden, visar på en svensk stödnivå kring 59
procent. Det betyder att den svenska nivån fortfarande
ligger betydligt över EUs. Genom den flytande kronkursen
sedan hösten 1992 är det dock idag svårt att ange en exakt
beräkning.
Jordbruksverket gör kontinuerliga mätningar av
prisutvecklingen för jordbruksprodukter. Mellan december
1991 och december 1992 sjönk matpriserna med 0,3 procent
om man räknar bort momssänkningen. Under samma tid
sjönk priset till bönderna med 7,3 procent. Det betyder att
efter ett och ett halvt år med den nya livsmedelspolitiken
har konsumentpriserna för jordbruksprodukter sjunkit
betydligt mindre än producentpriserna. En förändring av
stödet till bonden ger inte automatiskt lägre priser till
konsumenten. Det behövs en fungerande
konkurrenspolitik och konsumenter som är vaksamma och
kunniga för att så sker.
I en genomgripande analys av hela den svenska
livsmedelskedjan i ett EU-perspektiv konstaterar en rad
svenska och utländska experter bl.a. följande: ''En
jämförelse av svensk livsmedelsindustri med
livsmedelsindustrin i potentiella konkurrentländer inom
EU avslöjar att kostnaderna såväl i slakteribranschen som i
mejerierna i Sverige är dubbelt så höga. Sådana
kostnadsskillnader vore inte möjliga utan gränsskydd och
andra handelshinder.'' (Mat till EG-pris? SNS Förlag)
n
Livsmedelspriser och allmän prisnivå i OECD-länderna
1990 (OECD = 100)
Belgien
(104
(103
(101
Danmark
(132
(133
( 99
Frankrike
(106
(107
( 99
Västtyskland
(102
(114
( 89
Grekland
( 83
( 78
(106
Irland
( 98
(100
( 98
Italien
(105
(104
(101
Luxemburg
(102
(104
( 98
Nederländerna
( 98
(104
( 94
Portugal
( 79
( 64
(123
Spanien
(102
( 94
(108
England
( 85
( 94
( 90
(EU-genomsnitt)
(100)
(103)
( 97)
Österrike
(107
(109
( 98
Finland
(162
(146
(111
Norge
(159
(136
(117
Sverige
(158
(138
(114
Schweiz
(152
(139
(109
Turkiet
( 62
( 50
(124
USA
( 78
( 88
( 89
Kanada
( 93
( 98
( 95
Australien
( 77
( 95
( 81
Nya Zeeland
( 75
( 84
( 89
Japan
(153
(118
(130
Källa: Purchasing Power Parities and Real Expenditures
1990. OECD 1992.
Tre länder -- USA, Australien och Nya Zeeland --
uppvisar ett matpris som är väsentligt lägre än den allmänna
prisnivån. Alla tre länderna har komparativa fördelar i
livsmedelsproduktionen och är stora livsmedelsexportörer.
Högprisländerna i Norden med undantag för Danmark
har ett ännu högre pris på mat än på andra varor och toppar
listan på länder med det högsta relativpriset på livsmedel.
Danmark är en stor livsmedelsexportör.
Två andra högprisländer, Japan och Schweiz, uppvisar
ett högt relativpris på mat. Både de och de nordiska
länderna kännetecknas av en hög grad av
jordbruksprotektionism. De produkter som har de högsta
priserna i Sverige jämfört med alla de andra länderna är
kött, bröd och mjölkprodukter samt oljor och fett. Samtliga
skyddas från internationell konkurrens av den svenska
regleringspolitiken. Analyserna pekar på tre viktiga orsaker
till prisskillnaderna.
1. Ländernas inkomstnivå (mätt som real BNP per
capita)
2. Indirekt beskattning 3.
Jordbruksprotektionism
Graden av jordbruksprotektionism (gränsskydd,
regleringar och subventioner) har en mycket signifikant
prishöjande effekt. Innebörden blir också att
jordbrukspolitiken skyddar inte bara jordbruksledet med
dess insatsvaruleverantörer utan även senare led. Dessa led
skulle också tvingas till prissänkningar om jordbruksstödet
sänktes. De högre kostnader som jordbruksstödet medför
''smittar av sig'' inte bara på leverantörer av insatsvaror utan
även på köparna av jordbrukets produkter. Omfattade
stödet 18 miljarder kronor 1990 till bönderna så gick
ungefär lika mycket vidare i förädlingsindustrin o.s.v.
Stödet flyter från de stora matkonsumenterna, d.v.s.
barnfamiljerna, till de stora producenterna, alltså till de
större jordbruken i de bättre ställda regionerna, en märklig
form av inkomstpolitik.
Den slutsats som kan dras är att den höga svenska
matprisnivån beror på jordbrukspolitiken och speglar ett
ineffektivt resursutnyttjande till följd av gränsskydd,
regleringar och bristande konkurrens i såväl grossist- som
detaljhandelsled. Så t.ex. har de tre stora blocken ICA, KF
och Dagab hand om nästan all livsmedelsförsäljning.
Konkurrensen har bestått av exportpriserbjudanden. Om
butikerna legat på samma ort har prisnivån i de olika
kedjornas butiker i stort sett varit identisk. Centralt
framställda cirkaprislistor har gett en stel och hög
prisbildning.
En analys av livsmedelsindustrins framtid i EU är
intressant inte bara för att den sysselsätter mer än 60 000
personer, d.v.s. nära 10 procent av hela industrins
arbetskraft, utan också för att dess effektivitet är avgörande
för det svenska jordbrukets överlevnad. Flertalet
jordbruksråvaror måste passera förädlingsföretagen innan
de når den slutlige konsumenten och
förädlingsverksamheten påverkar avsevärt varornas
egenskaper antingen det gäller pris, kvalitet eller
bekvämlighet.
Samtidigt inverkar höga råvarukostnader orsakade av
ett högt kostnadsläge och låg effektivitet i
råvaruproduktionen menligt på livsmedelsindustrins
konkurrensförmåga, i synnerhet för råvaror som av
transportkostnadsskäl förädlas nära primärproduktionen.
Jordbruket och dess förädlingsindustri hänger således ihop.
Integrationen med den gemensamma marknaden innebär
att den svenska livsmedelsindustrin tvingas konkurrera med
de europeiska företagen såväl i Europa som hemma i
Sverige. Erfarenheten blir ny för många svenska
livsmedelsföretag som hittills existerat i en tämligen
skyddad ekonomisk miljö.
Beräkningar visar att en sänkning av de svenska
livsmedelspriserna med 14 procent d.v.s. till nära dansk
nivå, skulle kunna uppnås om det svenska jordbruksstödet
sänktes till en nivå motsvarande EUs 1990. De lägre
matpriserna ger en vinst för konsumenterna på 19 miljarder
kronor, varav 4 miljarder är minskad moms. Klart står
också att vinsten för konsumenterna av sänkt jordbruksstöd
är så stor att den skulle räcka att mer än kompensera alla
förluster, om viljan fanns. Det finns med andra ord
väsentligt billigare sätt att ge önskat inkomststöd till olika
grupper -- t.ex. dagens svenska jordbrukare. Utrymmet för
kompensation -- och proportionerna på problemet --
belyses av att vinsten för konsumenterna skulle möjliggöra
årliga inkomstöverföringar till alla jordbrukare på
hundratusentals kronor.
En neddragning av jordbruksstödet skulle ge en
samhällsekonomisk vinst som svarar mot skillnaden mellan
vad konsumenterna tjänar genom lägre priser och
producenterna förlorar genom lägre inkomster. Den
samhällsekonomiska vinsten skulle uppkomma genom en
effektivare hushållning med resurser inom landet och ökad
internationell specialisering.
Den svenska avregleringen inom jordbrukssektorn gick
betydligt längre mot en marknadsstyrning än vad EUs
jordbrukspolitik hittills syftat till. Att vinster trots det
uppstår i svensk livsmedelssektor vid ett EU-inträde beror
på att EUs framtida prisnivå beräknats ligga lägre än vad en
svensk intern avreglering förväntas medföra. Den svenska
förädlingsindustrin tvingas emellertid ut i ökad konkurrens
genom den större marknaden och genom att prisregleringen
fungerar på annat sätt i EU.
Den lämpligaste jordbrukspolitiska strategin vid en
tänkt, men fortfarande osäker, framtida EU-anslutning är
enligt vår uppfattning ett fullföljande och en renodling av
den interna avregleringen, samtidigt som denna förses med
ett pristak i form av ett gränsskydd som sänks ner till nivån
för EUs marknadspriser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
avveckling av exportsubventionerna för köttprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av fortsatt intern
avreglering och sänkt gränsskydd för jordbruksprodukter.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Silfverstrand (s)
Maja Bäckström (s)
Bo Nilsson (s)
Johnny Ahlqvist (s)