-- Svenskt bacon säljs till Danmark. Enorm svensk framgång! Kycklingar från Kronfågel i Kristianstad ska också exporteras. (TV:s Sydnytt i november 1993)
-- Som att sälja kylskåp till eskimåerna! Samfod skall sälja ca. 4.000 kilo bacon i veckan till Danmark. Vad som däremot inte rapporterades var att det är du och jag och alla andra skattebetalare som möjliggör denna ''bragd'' som Samfods direktörer försöker få äran av. Hur kan Sveriges Riksdag nu bevilja att denna köttets och fläskets storfinans med praktiskt taget monopol i Sverige får dessa miljoner samtidigt som man skär ner på alla andra ställen? Att det svenska gränsskyddet får betalas av konsumenterna i form av för höga livsmedelspriser vet vi sedan länge, men nu vet vi också att samma konsumenter även ska betala det danska gränsskyddet (!) om vi ska sälja dit! (Arbetet den 27 november 1993)
-- Jag läste att en ko i den rika världen får mera subventioner av skattebetalarna än vad som är genomsnittsinkomsten för halva jordens befolkning. (Gunnar Fredriksson i Aftonbladet den 2 januari 1994)
Idag säljs västvärldens överskottsproduktion till priser som inte täcker kostnaderna. Överskott dumpas i utvecklingsländerna och slår därmed undan benen för dessa länders egen livsmedelsproduktion.
I april 1993 genomdrev jordbruksutskottets borgerliga majoritet ett beslut innebärande att till export av förädlade livsmedel anvisades en skattesubvention med 150 miljoner kronor för perioden den 1 juli 1993 till den 31 december 1994. Vidare höjdes ramen för export av kött med 100 miljoner kronor till 550 miljoner kronor.
Vi har via Riksdagens utredningstjänst mera exakt försökt utröna vilka förädlade produkter som subventionerna avser. Utredningstjänsten uppger efter kontakter med jordbruksdepartementet och jordbruksverket att utöver ost (som är den produkt som fått det största stödet) har subventioner gått till produktion av kött-, fläsk- och skinkprodukter samt kyckling. ''Hur stora subventioner som gått till resp. produktslag hittills vill man inte uppge, då det skulle kunna avslöja vilka företag som fått subventioner.'' Denna mörkläggning är minst sagt anmärkningsvärd men visar förstås dessutom att berörda ''understödstagare'' är stora monopolföretag. Strukturutvecklingen inom livsmedelsindustrin har nämligen medfört en ökad koncentration av produktions- och ägarintressen. Inom t.ex. köttbranschen har lantbrukskooperationen 80 procent av slakten, inom styckningsindustrin är marknadsandelen 50 procent. Inom mejeriområdet har bondekooperationen så gott som 100 procent av all invägd mjölk. En ökad inhemsk konkurrens innan man står inför den gemensamma marknaden skulle onekligen ge bättre förutsättningar för överlevnad.
Ovanstående skildring är alltså ingen dröm utan krass verklighet i ett Sverige präglat av massarbetslöshet och ett underskott i statsbudgeten som varje dag framkallar krav från olika håll på ytterligare nedskärningar inom offentlig sektor. Ytterst få är emellertid de röster som framför motsvarande krav på besparingar inom en fortfarande genom diverse interna regleringar och en yttre tullmur starkt skyddad jordbruks- och livsmedelssektor. Och detta trots att här finns stora pengar att tjäna både för de svenska konsumenterna och skattebetalarna.
Att jordbrukspolitiken reformerats så senfärdigt och i så begränsad utsträckning beror sannolikt till åtminstone en del på avsaknaden av ett starkt reformtryck. Att folk i allmänhet inte lyckats genomskåda jordbrukspolitikens alla egenheter förklaras av att transfereringsmetoderna är svårgenomskådliga och ''osynliga''.
1990 var det offentligt reglerade jordbruksstödet hela 61 procent av den svenske bondens ersättning. Att jämföra med 49 procent för EU-bonden, 29 procent för den amerikanske och 14 procent för den australiensiske bonden. Prognosen för 1991, d.v.s. första året i avregleringsperioden, visar på en svensk stödnivå kring 59 procent. Det betyder att den svenska nivån fortfarande ligger betydligt över EUs. Genom den flytande kronkursen sedan hösten 1992 är det dock idag svårt att ange en exakt beräkning.
Jordbruksverket gör kontinuerliga mätningar av prisutvecklingen för jordbruksprodukter. Mellan december 1991 och december 1992 sjönk matpriserna med 0,3 procent om man räknar bort momssänkningen. Under samma tid sjönk priset till bönderna med 7,3 procent. Det betyder att efter ett och ett halvt år med den nya livsmedelspolitiken har konsumentpriserna för jordbruksprodukter sjunkit betydligt mindre än producentpriserna. En förändring av stödet till bonden ger inte automatiskt lägre priser till konsumenten. Det behövs en fungerande konkurrenspolitik och konsumenter som är vaksamma och kunniga för att så sker.
I en genomgripande analys av hela den svenska livsmedelskedjan i ett EU-perspektiv konstaterar en rad svenska och utländska experter bl.a. följande: ''En jämförelse av svensk livsmedelsindustri med livsmedelsindustrin i potentiella konkurrentländer inom EU avslöjar att kostnaderna såväl i slakteribranschen som i mejerierna i Sverige är dubbelt så höga. Sådana kostnadsskillnader vore inte möjliga utan gränsskydd och andra handelshinder.'' (Mat till EG-pris? SNS Förlag)
n Livsmedelspriser och allmän prisnivå i OECD-länderna 1990 (OECD = 100)
Livsmedel prisnivå Allmän prisnivå Livsmedel/ allmän prisnivå
Belgien (104 (103 (101 Danmark (132 (133 ( 99 Frankrike (106 (107 ( 99 Västtyskland (102 (114 ( 89 Grekland ( 83 ( 78 (106 Irland ( 98 (100 ( 98 Italien (105 (104 (101 Luxemburg (102 (104 ( 98 Nederländerna ( 98 (104 ( 94 Portugal ( 79 ( 64 (123 Spanien (102 ( 94 (108 England ( 85 ( 94 ( 90 (EU-genomsnitt) (100) (103) ( 97) Österrike (107 (109 ( 98 Finland (162 (146 (111 Norge (159 (136 (117 Sverige (158 (138 (114 Schweiz (152 (139 (109 Turkiet ( 62 ( 50 (124 USA ( 78 ( 88 ( 89 Kanada ( 93 ( 98 ( 95 Australien ( 77 ( 95 ( 81 Nya Zeeland ( 75 ( 84 ( 89 Japan (153 (118 (130 Källa: Purchasing Power Parities and Real Expenditures 1990. OECD 1992.
Tre länder -- USA, Australien och Nya Zeeland -- uppvisar ett matpris som är väsentligt lägre än den allmänna prisnivån. Alla tre länderna har komparativa fördelar i livsmedelsproduktionen och är stora livsmedelsexportörer.
Högprisländerna i Norden med undantag för Danmark har ett ännu högre pris på mat än på andra varor och toppar listan på länder med det högsta relativpriset på livsmedel. Danmark är en stor livsmedelsexportör.
Två andra högprisländer, Japan och Schweiz, uppvisar ett högt relativpris på mat. Både de och de nordiska länderna kännetecknas av en hög grad av jordbruksprotektionism. De produkter som har de högsta priserna i Sverige jämfört med alla de andra länderna är kött, bröd och mjölkprodukter samt oljor och fett. Samtliga skyddas från internationell konkurrens av den svenska regleringspolitiken. Analyserna pekar på tre viktiga orsaker till prisskillnaderna.
1. Ländernas inkomstnivå (mätt som real BNP per capita)
2. Indirekt beskattning 3. Jordbruksprotektionism
Graden av jordbruksprotektionism (gränsskydd, regleringar och subventioner) har en mycket signifikant prishöjande effekt. Innebörden blir också att jordbrukspolitiken skyddar inte bara jordbruksledet med dess insatsvaruleverantörer utan även senare led. Dessa led skulle också tvingas till prissänkningar om jordbruksstödet sänktes. De högre kostnader som jordbruksstödet medför ''smittar av sig'' inte bara på leverantörer av insatsvaror utan även på köparna av jordbrukets produkter. Omfattade stödet 18 miljarder kronor 1990 till bönderna så gick ungefär lika mycket vidare i förädlingsindustrin o.s.v. Stödet flyter från de stora matkonsumenterna, d.v.s. barnfamiljerna, till de stora producenterna, alltså till de större jordbruken i de bättre ställda regionerna, en märklig form av inkomstpolitik.
Den slutsats som kan dras är att den höga svenska matprisnivån beror på jordbrukspolitiken och speglar ett ineffektivt resursutnyttjande till följd av gränsskydd, regleringar och bristande konkurrens i såväl grossist- som detaljhandelsled. Så t.ex. har de tre stora blocken ICA, KF och Dagab hand om nästan all livsmedelsförsäljning. Konkurrensen har bestått av exportpriserbjudanden. Om butikerna legat på samma ort har prisnivån i de olika kedjornas butiker i stort sett varit identisk. Centralt framställda cirkaprislistor har gett en stel och hög prisbildning.
En analys av livsmedelsindustrins framtid i EU är intressant inte bara för att den sysselsätter mer än 60 000 personer, d.v.s. nära 10 procent av hela industrins arbetskraft, utan också för att dess effektivitet är avgörande för det svenska jordbrukets överlevnad. Flertalet jordbruksråvaror måste passera förädlingsföretagen innan de når den slutlige konsumenten och förädlingsverksamheten påverkar avsevärt varornas egenskaper antingen det gäller pris, kvalitet eller bekvämlighet.
Samtidigt inverkar höga råvarukostnader orsakade av ett högt kostnadsläge och låg effektivitet i råvaruproduktionen menligt på livsmedelsindustrins konkurrensförmåga, i synnerhet för råvaror som av transportkostnadsskäl förädlas nära primärproduktionen. Jordbruket och dess förädlingsindustri hänger således ihop. Integrationen med den gemensamma marknaden innebär att den svenska livsmedelsindustrin tvingas konkurrera med de europeiska företagen såväl i Europa som hemma i Sverige. Erfarenheten blir ny för många svenska livsmedelsföretag som hittills existerat i en tämligen skyddad ekonomisk miljö.
Beräkningar visar att en sänkning av de svenska livsmedelspriserna med 14 procent d.v.s. till nära dansk nivå, skulle kunna uppnås om det svenska jordbruksstödet sänktes till en nivå motsvarande EUs 1990. De lägre matpriserna ger en vinst för konsumenterna på 19 miljarder kronor, varav 4 miljarder är minskad moms. Klart står också att vinsten för konsumenterna av sänkt jordbruksstöd är så stor att den skulle räcka att mer än kompensera alla förluster, om viljan fanns. Det finns med andra ord väsentligt billigare sätt att ge önskat inkomststöd till olika grupper -- t.ex. dagens svenska jordbrukare. Utrymmet för kompensation -- och proportionerna på problemet -- belyses av att vinsten för konsumenterna skulle möjliggöra årliga inkomstöverföringar till alla jordbrukare på hundratusentals kronor.
En neddragning av jordbruksstödet skulle ge en samhällsekonomisk vinst som svarar mot skillnaden mellan vad konsumenterna tjänar genom lägre priser och producenterna förlorar genom lägre inkomster. Den samhällsekonomiska vinsten skulle uppkomma genom en effektivare hushållning med resurser inom landet och ökad internationell specialisering.
Den svenska avregleringen inom jordbrukssektorn gick betydligt längre mot en marknadsstyrning än vad EUs jordbrukspolitik hittills syftat till. Att vinster trots det uppstår i svensk livsmedelssektor vid ett EU-inträde beror på att EUs framtida prisnivå beräknats ligga lägre än vad en svensk intern avreglering förväntas medföra. Den svenska förädlingsindustrin tvingas emellertid ut i ökad konkurrens genom den större marknaden och genom att prisregleringen fungerar på annat sätt i EU.
Den lämpligaste jordbrukspolitiska strategin vid en tänkt, men fortfarande osäker, framtida EU-anslutning är enligt vår uppfattning ett fullföljande och en renodling av den interna avregleringen, samtidigt som denna förses med ett pristak i form av ett gränsskydd som sänks ner till nivån för EUs marknadspriser.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av exportsubventionerna för köttprodukter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortsatt intern avreglering och sänkt gränsskydd för jordbruksprodukter.
Stockholm den 25 januari 1994 Bengt Silfverstrand (s) Maja Bäckström (s) Bo Nilsson (s) Johnny Ahlqvist (s)