Regeringen gav Jordbruksverket i uppdrag att utreda
disposition av bl.a. fjällägenheter. I regeringsuppdraget
som gavs till Jordbruksverket anges att ''det är ett
samhälleligt intresse att viss permanent bosättning finns på
renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen. Det bör
emellertid övervägas i vad mån ett statligt engagemang skall
fortbestå. Bl.a. naturvårdens och kulturmiljövårdens
intressen är viktiga i detta sammanhang.''
Det är anmärkningsvärt att Jordbruksverket, trots
direktiven, endast i mycket liten omfattning berör frågan
om vilka natur- och kulturvärden som finns på
fjällägenheterna och hur man kan bevara dem.
Utredningen konstaterar att ''det bör vara möjligt att
undanta enstaka lägenhet från försäljning om det finns t.ex.
naturmiljö- eller kulturmiljövårdsskäl''.
Jag anser att det är felaktigt att redan nu och utan
närmare motivering påstå att det är endast enstaka
lägenheter som med hänsyn till bevarandevärden bör
undantas försäljning. Enbart i Jämtlands län finns 15--20
enstaka lägenheter med höga natur- och/eller kulturvärden,
vartill kommer ett flertal i området Bruksvallarna--
Ljusnedal och i Högvålen. Natur- och kulturvärden är
framförallt knutna till de ännu aktiva och traditionella
odlingssystem, som innehåller stor biologisk och kulturell
mångfald i form av bl.a. byggnader, ängar, hagmarker,
fäbodar och utmarksbeten. Även värden för fjällsäkerhet
och turism är viktiga liksom att bosättningarna kommer att
vara värdefulla i ett framtida miljöövervakningssystem.
Policyn har vad gäller markupplåtelser på statens marker
ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen varit
synnerligen restriktiv under åren. Denna policy har också
utgjort förutsättningen för att dessa marker idag närmast
oinskränkta står till renskötselns och det rörliga friluftslivets
förfogande. I denna policy har även ingått att markerna inte
skulle bli föremål för enskilt ägande. Detta har varit av
särskilt uttalat värde i Jämtlands län, där renbetesfjällen
(1,1 milj ha) till 100 % ägs av staten. Från den
utgångspunkten har det inte ansetts rationellt -- av
principiella och förvaltningsmässiga skäl -- att skapa
enklaver av enskilt ägande på renbetesfjällen.
I motsats till Jordbruksverkets utredning anser
länsstyrelsen i Jämtlands län, vars uppfattning jag delar, att
det finns ett klart samhällsintresse av att vissa fjällägenheter
bibehålls. Inte minst gäller det ett antal lägenheter i den
yttersta glesbygden vilka har ett stort värde som
replipunkter för fjällräddning, turism och det rörliga
friluftslivet. Härtill kommer de lägenheter som har starka
bevarandevärden ur naturvårds- och kulturmiljösynpunkt
genom biologisk och kulturell mångfald i form av
byggnader, ängar, hagmarker, fäbodar och utmarksbeten.
Detta bör ges regeringen till känna.
En preliminär bedömning av de olika lägenheterna ur
bevarandesynpunkt har gjorts i Jämtlands län. En mer
slutlig bedömning bör vara klar hösten 1994. Det finns en
risk -- i den mån lägenheterna olyckligtvis skulle bli föremål
för försäljning -- att de i varje fall på sikt övergår endast till
ett fritidsnyttjande och därmed bortfaller som värdefulla
replipunkter och därmed sammanhängande natur- och
kulturvärde. Ett tydligt exempel på ''konfliktområden'' i
detta sammanhang är byarna Ljusnedal och Bruksvallarna,
bestående idag till stor del av levande fjällägenheter. Dessa
byar har ett synnerligen intressant läge ur fjällturistisk
synpunkt i västra Härjedalen. Arrendelägenheterna har
således idag ett attraktivt värde utifrån dessa aspekter
samtidigt som bebyggelsen utgör en genuin, gammal
fjällbygd med starka kulturella och naturvetenskapliga
värden av unikt slag i vårt land.
Till många fjällägenheter hör fäbodvallar. Byggnaderna
på dessa fäbodvallar tillhör arrendatorn. Fäbodarna är
belägna i renbeteslandet och en försäljning av dessa marker
måste betraktas som direkt olämplig. Fäbodvallar på
lägenheter som hitintills har avvecklats har erhållit arrende
på mark för vallen i ett separat kontrakt vilket även i
framtiden bör vara den ordning som gäller. De alternativ
som utredningen redovisar, dvs. friköp, tomträtt eller en
statlig inlösen av fäbodvallarna, bör bestämt avvisas. Detta
bör ges regeringen till känna.
I Jämtlands län finns ett stort antal renskötarbostäder på
renbetesfjällen. Således har bl a byarna Brändåsen,
Mittådalen, Jänsmässholmen och Härbergsdalen
huvudsakligen samisk bosättning. Flertalet här är
renskötande samer som disponerar mark avgiftsfritt för
bostadsändamål -- s k renskötarbostäder -- på livstid och för
efterlevande makes livstid.
Inte minst utifrån samiska utgångspunkter kan finnas ett
intresse att bibehålla och eventuellt förstärka den samiska
gemenskapen i dessa byar. Därmed är det också tveksamt
om friköp av mark -- och därmed möjlighet till
vidareförsäljning av sådana avstyckade tomter till andra än
samer -- skall medges avseende dessa bostäder. Samerna
bör ges ett betydande eller närmast avgörande inflytande
över dessa ärenden. Detta bör ges regeringen till känna.
Utredningen föreslår att ''ansvaret för och den
administrativa hanteringen av bebyggelse för permanent
bruk på statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen bör överföras till Statens fastighetsverk''.
Enligt min mening finns det inget behov av en central
myndighetsnivå för handläggningen av ärenden om
fjällägenheter. Beslut om fördelningen av
fjällägenhetsanslaget (1,5 miljoner kronor per år för hela
landet) och förekomsten av centrala beslut i övrigt bör
kunna meddelas direkt till länsstyrelserna av regeringen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om disposition av statens mark ovan
odlingsgränsen på renbetesfjällen.