Motionen hävdar, att ett bestående jordbruk i Jämtlands
län -- liksom i norra Sverige överhuvud -- är en nödvändig
del av en realistisk och ekologiskt sund framtida
livsmedelsproduktion. Motionen utmynnar i yrkandet att
riksdagen ska markera, att detta utgör en av principerna i
svensk livsmedels- och miljöpolitik.
Bakgrundsfakta
År 1993 innefattade det livsmedelsproducerande
lantbruket i Jämtlands län 44 700 ha
åkermark, dvs. 1,6 %
av rikets åkerareal. Andelen motsvarar ungefär länets
andel av rikets befolkning. I kontrast häremot har länet 12 %
av landets skogsareal.
I Jämtlands län finns 2 800
av landets nära 92 000
brukningsenheter och småbruksprägeln är tydlig.
Andelen brukningsenheter med högst 10 ha
åker är 53 %
mot 34 %
i genomsnitt för hela landet. Bara 5 %
av brukningsenheterna har mer än 50 ha
åker mot 16 %
i hela landet. Stora jordbruksegendomar med över
200 ha
saknas i länet. Tyngdpunkten i Jämtlands läns
jordbruk ligger emellertid bland egendomar med 10--50 ha
åker, vilka svarar för 57 %
av åkerarealen.
Jämtlands läns lantbruk är utpräglat
animalieproducerande, varför vallväxterna dominerar
växtodlingen. Av lantbruksföretagen är 84 %
animalieinriktade, vartill kommer 6 %
med blandad inriktning. Spannmålsproduktionen är
liten, endast foderkorn odlas (mindre än 1 %
av rikets skörd). Utöver detta finns inom länet ca 100 rennäringsföretag
samt ett antal företag inom får- och
getnäringen. I länet finns 2,5 %
av landets fårstam och nära 30 %
av getstammen. Svinföretagen (118 st.) är dock
underrepresenterade i förhållande till riket. Traditionellt
har kreatur i Jämtland och Härjedalen hållits ute
sommartid, vilket ansluter sig till den nya
djurskyddslagstiftningens intentioner.
Jordbruket i Jämtlands län är som inlandsjordbruk
hänvisat till ett stramare klimat än kustregionens, vilket till
någon del kompenseras av de relativt goda jordar, som finns
främst i Storsjöregionen. Välkända specialprodukter från
länet är bl.a. messmör, fjällyoghurt (med hjortron) och
getost.
Betydelsen av jordbruk i Jämtland och Norrland
När riksdagen fattade beslut om 1990
års stora livsmedelspolitiska reform, ingick som en av de
långsiktiga förutsättningarna ett bevarande av det
norrländska jordbruket. Det s.k. Norrlandsstödet skulle
även fortsättningsvis vara en del av den statliga
jordbrukspolitiken och förutsattes ingå i det som under
GATT-samtalen betecknades som ''den gröna boxen'', dvs.
stöd som kunde accepteras utifrån regionalpolitiska
utgångspunkter. Stödet avser att kompensera främst för de
stramare klimatiska förhållandena, transportavstånden etc.
Motiven för lokal livsmedelsproduktion i Jämtlands län
är inte i första hand regional- eller
arbetsmarknadspolitiska -- även om sådana synpunkter har
sin stora betydelse. De tyngsta motiven är av rikspolitisk
art.
Jämtlands län är självförsörjande, när det gäller viktiga
baslivsmedel och har en egen förädlingsindustri. Länet
producerar ett visst överskott, samtidigt som en del
produkter införs från andra delar av landet.
Betydelsen av denna regionala kapacitet är från
rikspolitisk synpunkt stor. Skulle försörjningsförmågan
väsentligt sjunka eller jordbruket i länet i framtiden slås ut,
uppstår en helt ny och problematisk situation. Den dagliga
tillförseln med färska livsmedel får då organiseras på helt
andra villkor.
För det första krävs en omfattande transportapparat för
tillförsel från andra delar av landet. Färskvaror måste
fraktas kylda och under andra speciella hänsyn.
För det andra måste transporter organiseras ut till länets
alla orter, ty saknas en regional producentbas, finns heller
ingen lantbrukskooperativ organisation, som kan svara för
transporter inom länet.
För det tredje måste ny och vida större lagringskapacitet
byggas upp.
Allt detta kräver stora investeringar, samtidigt som det
ökar transportavstånd, antal tonkilometer och negativa
miljöeffekter.
Följderna av en sådan helt ny struktur skulle också bli
dyrare livsmedel -- investeringar och transporter måste
betalas. Det är också osannolikt, att räkna med tillförsel av
livsmedel från utlandet efter en eventuell EU-anpassning.
Norrlands inland är en för liten och avlägsen marknad för
att vara begärlig för kontinentländernas export. Bördan
skulle i huvudsak få tas över av det syd- och mellansvenska
lantbruket.
I den offentliga diskussionen förekommer ibland
pläderingar för att Sverige bara behöver 15 000 à 20 000
lantbruk lokaliserade till landets bästa jordar. Dessa skulle
kunna bära upp landets försörjning. Sådana teoretiska
konstruktioner saknar verklighetsanknytning. De vittnar
inte bara om bristande förmåga till konsekvenstänkande
utan också om likgiltighet inför miljö- och trafikpolitiska
sammanhang. Existensen av ett regionalt jordbruk besparar
landet uppbyggnaden av alternativa, dyrare och sårbarare
strukturer för livsmedelsförsörjningen.
Jordbruket ses i modernt perspektiv inte bara som
livsmedelsproducent utan också som en viktig faktor i
landskapsvård och miljöpolitik. Förhållandena i Jämtlands
län är gynnsamma för ekologiskt lantbruk och redan i dag
är användningen av jordbrukskemikalier sparsam.
Jordbruket i länet har också indirekt betydelse för den
allmänna levnadsmiljön. Detta berör inte minst en av
länets -- och landets -- viktiga exportnäringar: turismen. En
igenbuskad Storsjöbygd ger knappast besökare utifrån
någon estetisk upplevelse.
Man bör därför se Norrlandsstödet, inte som ett
''understöd'' utan som en investering i en resursbesparande
struktur. I ett framtidsperspektiv ter sig en sådan struktur
sund och väl i samklang med vad som kommer att gälla inom
alla samhällsområden. Mot denna bakgrund är det av
särskild vikt, att regering och riksdag också i internationella
förhandlingar hävdar Norrlandsstödets ställning och
Sveriges rätt att forma en sund struktur och inriktning på sin
livsmedelsproduktion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordbruk och
livsmedelsproduktion i Jämtlands län och övriga norra
Sverige.
Stockholm den 20 januari 1994
Nils-Olof Gustafsson (s)
Berit Andnor (s)
Margareta Winberg (s)