Sammanfattning
Motionen hävdar, att ett bestående jordbruk i Jämtlands län -- liksom i norra Sverige överhuvud -- är en nödvändig del av en realistisk och ekologiskt sund framtida livsmedelsproduktion. Motionen utmynnar i yrkandet att riksdagen ska markera, att detta utgör en av principerna i svensk livsmedels- och miljöpolitik.
Bakgrundsfakta
År 1993 innefattade det livsmedelsproducerande lantbruket i Jämtlands län 44 700 ha åkermark, dvs. 1,6 % av rikets åkerareal. Andelen motsvarar ungefär länets andel av rikets befolkning. I kontrast häremot har länet 12 % av landets skogsareal.
I Jämtlands län finns 2 800 av landets nära 92 000 brukningsenheter och småbruksprägeln är tydlig. Andelen brukningsenheter med högst 10 ha åker är 53 % mot 34 % i genomsnitt för hela landet. Bara 5 % av brukningsenheterna har mer än 50 ha åker mot 16 % i hela landet. Stora jordbruksegendomar med över 200 ha saknas i länet. Tyngdpunkten i Jämtlands läns jordbruk ligger emellertid bland egendomar med 10--50 ha åker, vilka svarar för 57 % av åkerarealen.
Jämtlands läns lantbruk är utpräglat animalieproducerande, varför vallväxterna dominerar växtodlingen. Av lantbruksföretagen är 84 % animalieinriktade, vartill kommer 6 % med blandad inriktning. Spannmålsproduktionen är liten, endast foderkorn odlas (mindre än 1 % av rikets skörd). Utöver detta finns inom länet ca 100 rennäringsföretag samt ett antal företag inom får- och getnäringen. I länet finns 2,5 % av landets fårstam och nära 30 % av getstammen. Svinföretagen (118 st.) är dock underrepresenterade i förhållande till riket. Traditionellt har kreatur i Jämtland och Härjedalen hållits ute sommartid, vilket ansluter sig till den nya djurskyddslagstiftningens intentioner.
Jordbruket i Jämtlands län är som inlandsjordbruk hänvisat till ett stramare klimat än kustregionens, vilket till någon del kompenseras av de relativt goda jordar, som finns främst i Storsjöregionen. Välkända specialprodukter från länet är bl.a. messmör, fjällyoghurt (med hjortron) och getost.
Betydelsen av jordbruk i Jämtland och Norrland
När riksdagen fattade beslut om 1990
års stora livsmedelspolitiska reform, ingick som en av de långsiktiga förutsättningarna ett bevarande av det norrländska jordbruket. Det s.k. Norrlandsstödet skulle även fortsättningsvis vara en del av den statliga jordbrukspolitiken och förutsattes ingå i det som under GATT-samtalen betecknades som ''den gröna boxen'', dvs. stöd som kunde accepteras utifrån regionalpolitiska utgångspunkter. Stödet avser att kompensera främst för de stramare klimatiska förhållandena, transportavstånden etc.
Motiven för lokal livsmedelsproduktion i Jämtlands län är inte i första hand regional- eller arbetsmarknadspolitiska -- även om sådana synpunkter har sin stora betydelse. De tyngsta motiven är av rikspolitisk art.
Jämtlands län är självförsörjande, när det gäller viktiga baslivsmedel och har en egen förädlingsindustri. Länet producerar ett visst överskott, samtidigt som en del produkter införs från andra delar av landet.
Betydelsen av denna regionala kapacitet är från rikspolitisk synpunkt stor. Skulle försörjningsförmågan väsentligt sjunka eller jordbruket i länet i framtiden slås ut, uppstår en helt ny och problematisk situation. Den dagliga tillförseln med färska livsmedel får då organiseras på helt andra villkor.
För det första krävs en omfattande transportapparat för tillförsel från andra delar av landet. Färskvaror måste fraktas kylda och under andra speciella hänsyn.
För det andra måste transporter organiseras ut till länets alla orter, ty saknas en regional producentbas, finns heller ingen lantbrukskooperativ organisation, som kan svara för transporter inom länet.
För det tredje måste ny och vida större lagringskapacitet byggas upp.
Allt detta kräver stora investeringar, samtidigt som det ökar transportavstånd, antal tonkilometer och negativa miljöeffekter.
Följderna av en sådan helt ny struktur skulle också bli dyrare livsmedel -- investeringar och transporter måste betalas. Det är också osannolikt, att räkna med tillförsel av livsmedel från utlandet efter en eventuell EU-anpassning. Norrlands inland är en för liten och avlägsen marknad för att vara begärlig för kontinentländernas export. Bördan skulle i huvudsak få tas över av det syd- och mellansvenska lantbruket.
I den offentliga diskussionen förekommer ibland pläderingar för att Sverige bara behöver 15 000 à 20 000 lantbruk lokaliserade till landets bästa jordar. Dessa skulle kunna bära upp landets försörjning. Sådana teoretiska konstruktioner saknar verklighetsanknytning. De vittnar inte bara om bristande förmåga till konsekvenstänkande utan också om likgiltighet inför miljö- och trafikpolitiska sammanhang. Existensen av ett regionalt jordbruk besparar landet uppbyggnaden av alternativa, dyrare och sårbarare strukturer för livsmedelsförsörjningen.
Jordbruket ses i modernt perspektiv inte bara som livsmedelsproducent utan också som en viktig faktor i landskapsvård och miljöpolitik. Förhållandena i Jämtlands län är gynnsamma för ekologiskt lantbruk och redan i dag är användningen av jordbrukskemikalier sparsam. Jordbruket i länet har också indirekt betydelse för den allmänna levnadsmiljön. Detta berör inte minst en av länets -- och landets -- viktiga exportnäringar: turismen. En igenbuskad Storsjöbygd ger knappast besökare utifrån någon estetisk upplevelse.
Man bör därför se Norrlandsstödet, inte som ett ''understöd'' utan som en investering i en resursbesparande struktur. I ett framtidsperspektiv ter sig en sådan struktur sund och väl i samklang med vad som kommer att gälla inom alla samhällsområden. Mot denna bakgrund är det av särskild vikt, att regering och riksdag också i internationella förhandlingar hävdar Norrlandsstödets ställning och Sveriges rätt att forma en sund struktur och inriktning på sin livsmedelsproduktion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jordbruk och livsmedelsproduktion i Jämtlands län och övriga norra Sverige.
Stockholm den 20 januari 1994 Nils-Olof Gustafsson (s) Berit Andnor (s) Margareta Winberg (s)