med anledning av prop. 1993/94:3 Villkoren för vegetabilieproduktionen efter budgetåret 1993/94
I propositionen föreslås att odlingsbegränsningen och
kvoteringen baserad på 1990 års proposition upphör, att
kravet på återbetalning av omställningsstöd differentieras,
att inlösenpriset på spannmål budgetåret 1994/95 blir 1,05
kr/kg, att arealbidraget blir 900 kr/ha och att direktbidraget
till mjölkproduktion avvecklas fr.o.m. budgetåret 1994/95.
Vidare föreslås att en miljöavgift på kadmium i
handelsgödsel införs fr.o.m. den 1 januari 1994.
Inledning
Regeringen har alltsedan den tillträdde hösten 1991 steg
för steg avvikit från 1990 års livsmedelspolitiska beslut och
okritiskt anpassat den svenska jordbruks- och
livsmedelspolitiken till de förhållanden som nu råder
inom EG. I det arbetet har regeringen främst sett till ett
kortsiktigt producentintresse, någon långsiktig helhetssyn
på det svenska jordbrukets och den svenska
livsmedelsindustrins möjligheter inom EG har inte
presenterats. Inte heller har regeringen ägnat många tankar
åt hur det svenska jordbruket inom eller utanför EG skall
utformas för att vi skall kunna uppfylla våra åtaganden i
enlighet med Rio-konventionen om bevarandet av den
biologiska mångfalden eller övriga miljömål som rör
jordbruket. Konsumenternas möjligheter att få tillgång till
bra och prisvärda livsmedel har inte heller nämnvärt berörts
i regeringens propositioner.
Den gradvisa anpassningen till EG:s nuvarande
jordbrukspolitik fortsätter, trots att
medlemskapsförhandlingarna ännu inte är avslutade och vi
inte vet vilka villkor som kommer att råda den dag Sverige
eventuellt vinner inträde i EG. Därtill kommer den ökade
osäkerheten beroende på EG:s egen jordbrukspolitiska
reform.
Vi konstaterar också att även denna proposition är strikt
producentinriktad. Förslagens inverkan på miljön och den
biologiska mångfalden berörs inte alls. Enligt vår
uppfattning har regeringen genom sin ensidiga satsning på
spannmålsproduktion inte minskat utan ökat risken för
miljöskador från jordbruket. Hur denna risk skall
motverkas diskuteras inte, vare sig i denna eller tidigare
propositioner. Inte heller förs några resonemang om
möjligheterna att bevara jordbruket i skogs- och
mellanbygderna. Detta är anmärkningsvärt eftersom
regeringen har aviserat en proposition just om den
biologiska mångfalden senare under året och där spelar
jordbruket en stor och viktig roll.
Inlösenpris och arealbidrag 1993/94
Besluten att införa arealbidrag och återinföra
inlösenpriset på spannmål kommer att leda till att
överskottsproduktion av spannmål ökar ytterligare. Vi
anser, i motsats till regeringen, att det svenska jordbruket
därmed råkar in i ett ogynnsamt läge inför ett EG-inträde.
Inom EG finns redan idag ett betydande och kostsamt
spannmålsöverskott. Eftersom avsikten med den
reformering av EG:s gemensamma jordbrukspolitik som
har påbörjats, och som skall fortsätta, är att minska
kostnaderna för jordbruket måste överskotten bringas ner.
Vi står därför fast vid vår tidigare uppfattning, att ett
jordbruk där balans råder mellan produktion och
efterfrågan ger det svenska jordbruket och den svenska
livsmedelsindustrin de bästa förutsättningarna att klara
konkurrensen inom EG. Därmed behåller vi ett fortsatt
hårt rationaliseringstryck samt ökar pressen på
livsmedelsindustrin.
För denna uppfattning har vi stöd av RRV som i sin
rapport F 1993:11 konstaterar att en marknadsanpassning
av det svenska jordbruket är angelägen även i ljuset av ett
närmande till EG. Detta eftersom EG har samma problem
som Sverige och det därför finns anledning att anta att EG:s
gemensamma jordbrukspolitik kommer att förändras i
riktning mot lägre stödnivåer och avreglering. Mot den
bakgrunden konstaterar RRV följande: ''Ju bättre
näringens förmåga är att producera till normala
kommersiella villkor desto starkare är dess ställning inför
hårdnande konkurrens.''
Vi har i tidigare motioner avvisat regeringens förslag till
ett arealbidrag som är konstruerat så att det gynnar de
högproducerande spannmålsodlarna. I riksdagen har vi
röstat nej till införandet av det nuvarande höga
arealbidraget. Istället har vi föreslagit att riksdagen skall
uppdra åt regeringen att utreda om landskapsvårdsstödet
kan utvecklas så att det medverkar till säkerställande av
biologisk mångfald och stimulerar ekologisk odling.
Ersättningen bör ställas i relation till de kollektiva
nyttigheter i form av landskapsvård m m lantbrukaren
producerar. Under tiden skall det inkomststöd som
beslutades år 1990 förlängas och stödbeloppet skall vara 500
kr/ha. Kostnaden för detta beräknas till 600 milj kr. Vi
vidhåller denna ståndpunkt och anser inte heller att
bidraget till slättjordbruket skall öka ytterligare. Införandet
av ett arealbidrag i enlighet med EG:s regler bör anstå tills
vi som EG-medlemmar omfattas av EG:s gemensamma
jordbrukspolitik som den då är utformad.
Vi står också fast vid vår ståndpunkt när det gäller
återinförande av inlösenpriset på spannmål på 90 öre/kg. En
höjning av inlösenpriset kommer att uppmuntra till
intensivare odling och leda till nya överskott. Det kommer,
som vi tidigare påvisat, inte att vara till fördel för de svenska
spannmålsodlarna vid ett EG-inträde.
Omställningsprogrammet budgetåren 1994/95 och
1995/96
Av samma skäl som ligger till grund för vårt nej till
återinförande av inlösenpriset avvisar vi regeringens förslag
att avskaffa odlingsbegränsningen. Årets spannmålsskörd
uppgår till drygt 5,4 milj ton enligt SCB. Det är ca 10 % över
normskörd och ca 5 % över skördegenomsnittet de senaste
fem åren. Noteras bör att 1993 års spannmålsareal hade
minskat med 25 000 ha jämfört med 1992. Av skörden
använder vi själva inom landet ca 0,7 milj ton för
livsmedelsändamål och ca 3,3 milj ton för foder och utsäde.
Återstoden, ca 1,4 milj ton, exporteras till
världsmarknadspris. Statens exportkostnader för spannmål
var 1989/90 1200 milj kr, 1990/91 3157 milj kr och 1991/92
951 milj kr. Även för skördeåret 1992/93 uppstod en
exportkostnad på 42 milj kr, trots dålig skörd på grund av
torkan i södra Sverige. Av detta framgår tydligt att det inte
finns några produktionsskäl att ytterligare utvidga
odlingsmarken. Däremot finns det klara ekonomiska skäl
att komma bort från ett statsfinansiellt betungande
överskott.
Vi avvisar också regeringens förslag att luckra upp
reglerna för återbetalning av omställningsstödet. Villkoren
för omställningsstödet är klara och tydliga. Om varaktig
omställning inte skett före 1 juli 1996 skall erhållet stöd
återbetalas. Att ansvaret för den marknadsmässiga
bedömningen av alternativ till spannmålsodling åligger
brukaren framgår tydligt av Lantbruksstyrelsens allmänna
råd 1991:1, liksom att det är brukaren som skall stå för
risken och att det är brukarens ansvar att omställningen
lyckas och blir varaktig. Om någon oklarhet har uppstått i
denna fråga är det regeringen och böndernas egna
organisationer som har det hela och fulla ansvaret för detta.
Det är också värt att uppmärksamma RRV:s påpekande
i verkets rapport F 1993:11, Omställningsstöd till
jordbruket, att jordbruksnäringen har fått ersättning två
gånger för åtgärder som begränsar produktionen på
motsvarande två tredjedelar av arealen i
omställningsprogrammet. Dels i form av trädesersättning
inom ramen för programmet omställning 90, dels i form av
omställningsstöd i enlighet med 1990 års beslut. Det finns
ingen som helst anledning till att samhällsmedel som väl
behövs på andra angelägna områden skall användas för att
ersätta företagare som inte uppfyllt ingångna avtal.
Direktbidraget
Regeringen föreslår att direktbidraget till mjölkkor
avvecklas budgetåret 1994/95.
En av förutsättningarna för 1990 års livsmedelspolitiska
beslut var att prissänkningar till följd av avregleringen inte
skall tillåtas påverka lönsamheten för jordbruket i norra
Sverige i någon nämnvärd grad. Direktbidraget till
mjölkkor spelar en avgörande roll för möjligheterna att
upprätthålla ett lönsamt jordbruk i norra Sverige. Ett
avskaffande skulle leda till nedläggning av jordbrukföretag
med åtföljande problem för sysselsättningen och
möjligheterna att bibehålla offentlig och kommersiell
service i den delen av vårt land. Riksdagen bör uttala att den
del av direktbidragen till mjölkkor som riktas till jordbruket
i norra Sverige (stödområdena 1--4) skall behållas.
Direktstödet har också bidragit till att upprätthålla
jordbruket i skogs- och mellanbygderna och därmed till
bevarandet av den biologiska mångfalden och det öppna
landskapet. Det är angeläget ur samhällets synpunkt att
sådana marker hävdas även fortsättningsvis. När
direktbidraget avskaffas måste därför formerna för stöd till
hävd av värdefull natur- och kulturmark och bevarande av
den biologiska mångfalden utvecklas. Av den anledningen
delar vi regeringens uppfattning om en utredning som skall
utarbeta förslag till program för den svenska tillämpningen
av EG:s kompletterande miljöprogram på jordbrukets
område.
Miljöavgift på handelsgödsel
Regeringen föreslår att miljöavgiften på fosfor avvecklas
samtidigt som en kadmiumavgift på 30 kr/g införs på gödsel
med mer än 50 g/kadmium per ton fosfor. Redan 1992
avskaffades prisregleringsavgiften på fosfor och den
sammanlagda avgiften har därmed sänkts från 3,63 kr/kg till
1,20 kr per kg. När avgiften var som högst uppgick den till
4,99 kr/kg. För närvarande har både Finland och Norge
högre fosforavgifter än Sverige.
Höga avgifter på fosfor, rådgivning m m har mer än
halverat fosforanvändningen sedan 1980. Det visar att den
förra socialdemokratiska regeringens prispolitik gett
önskad effekt. Nu föreslår emellertid regeringen att
fosforavgiften skall tas bort med hänvisning till
Jordbruksverkets rapport 1992:41, Miljöavgifter --
bekämpningsmedel och handelsgödsel. Där hänvisas till
den uppnådda effekten och Jordbruksverket menar att
borttagna avgifter inte skulle leda till avsevärd ökning av
fosforanvändningen. Därtill kommmer att Jordbruksverket
menar att läckaget av fosfor inte i huvudsak beror på
intensiteten i gödslingen utan mer på åtgärder för att
minska fosforläckaget i form av att åkrarna hålls bevuxna
året runt samt plantering av buskage intill vattendragen,
bättre stallgödselhantering etc.
Vi anser emellertid att även fosfor som en ändlig resurs
bör tas med i avvägningen, vilket även bör gälla annan
fosforanvändning som t.ex. i tvättmedel. Därtill kommer
att de tidigare avgifterna även hade till uppgift att lägga ett
visst sektorsansvar för bevarandet av den biologiska
mångfalden och det öppna landskapet på jordbruket. Av
den anledningen vill vi även ha avgifter på kväve och
bekämpningsmedel, men här lägger vi inget förslag
eftersom de inte behandlas i denna proposition.
Det finns alltså fler anledningar att behålla och utvidga
miljöavgiften på fosfor än de som regeringen redovisar.
Vårt förslag är därför att lägga en miljöskatt på 2 kr/kg
fosfor på handelsgödsel, vilket skulle ge intäkter till
statskassan på 40 till 50 miljoner kr. Det får flera positiva
effekter:vi behåller incitamentet att inte överkonsumera
handelsgödsel en effektiv stallgödselhantering stimuleras
något vi behåller näringens sektorsanvar, som dessutom
om medlen används för att gynna odlingslandskapets natur-
och kulturvård ger positiva fördelningspolitiska effekter i
form av överföring av resurser från slättjordbruket till
skogsoch mellanbygder.
Regeringens förslag till en kadmiumavgift på 30 kr/g
kadmium per ton fosfor ter sig tämligen verkningslöst om
den bara skall tas ut på partier som innehåller mer än 50 g
kadmium/ton fosfor. Genomsnittshalten idag ligger på
mellan 60 och 70 g/ton fosfor och i den handelsgödsel som
såldes av kooperationen under 1992 var genomsnittshalten
40 g/ton fosfor. Det framgår också tydligt av
propositionstexten att regeringen inte ämnar införa någon
kraftfullt styrande avgift:
Denna avgiftsnivå har valts med hänsyn till att den kan
tänkas göra rening av fosforsyra intressant utan att innebära
en allvarlig belastning för jordbruket eller för
konsumenterna i det fall styreffekten (reningen) skulle
utebli.
Vi anser att en kraftigt styrande avgift för att få bort
kadmiet från handelsgödsel är nödvändigt. De svenska
jordarna är nu så allvarligt förorenade att snabba åtgärder
krävs. På vissa håll i Skåne är halterna i vetekärnor flera
gånger över det gränsvärde på 0,1 mg/kg, som Sverige
planerar införa. Eftersom nästan hälften av
kadmiumtillförseln till åkerjorden kommer via
handelsgödsel är det nödvändigt att ta detta problem på
allvar. Även i regeringsställning var socialdemokraterna
mycket oroade över de ökade kadmiumhalterna i
åkerjorden och tillsatte därför utredningen ''Mindre
kadmium i handelsgödsel'' (SOU 1992:14). Om de
borgerliga riksdagspartierna verkligen menar allvar med
talet om miljöavgifter utgör detta ett ypperligt tillfälle att
agera.
Avgiften på 30 kr/g kadmium per ton fosfor kan få en
styrande effekt om den utgår på halter över 5 g/ton fosfor.
(Riksdagen har redan tidigare uttalat att målet för
kadmiumhalten i handelsgödsel skall vara 5 g/ton fosfor.)
Möjligen kan avgiften vara något låg, och vi föreslår därför
en kontrollstation ett år efter lagändringens ikraftträdande
för att korrigera avgiftsnivån. Avgiften skulle innebära en
ökning på ca 1 kr/kg fosfor och ge intäkter till statskassan på
ca 20 miljoner kr om genomsnittshalten är 40 g/ton fosfor. I
takt med att rening införs kommer inkomsterna till
statskassan att försvinna.
Sammantaget kommer de föreslagna avgifterna på
fosforhandelsgödsel att uppgå till i genomsnitt 3 kr/kg fosfor
under introduktionsperioden eller totalt 60 till 70 miljoner
kr/år. I takt med renare gödsel kommer avgiften att sjunka.
Detta kan jämföras med 1992 års avgifter på 3,63 kr/kg.
Idag ökar subventionerna till jordbruket, och vi ser därför
ingen anledning att ytterligare sänka avgiftsnivåerna på
handelsgödsel.
Dessa skatter/avgifter skapar utrymme för ökat stöd till
rådgivning samt bevarandet av den biologiska mångfalden,
det öppna landskapet och jordbrukets övriga värden.
Därmed kommer avgiften enbart att få positiva effekter på
miljön och jordbruksnäringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inlösenpris och inkomststöd för
budgetåret 1994/95,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om ett utvecklat
landskapsvårdsstöd med den inriktning som motionen
anger,
3. att riksdagen avslår vad som i propositionen förordas
i fråga om omställningsprogrammet för budgetåret 1994/95,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bibehållande av direktbidraget
till mjölkkor i norra Sverige (stödområdena 1--4),
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en miljöskatt på fosfor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en kadmiumavgift på
fosforgödsel.
Stockholm den 15 oktober 1993
Margareta Winberg (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Ulla Pettersson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Berndt Ekholm (s)
Björn Ericson (s)