Motion till riksdagen
1993/94:Fö702
av Göthe Knutson (m)

Information om hotande olyckor


Gång efter annan konstateras det att informationen till
allmänheten brustit när en stor olycka inträffat och behovet
av råd och vägledning varit som störst. Så var det
exempelvis när kärnkraftshaveriet i Tjernobyl inträffat och
medförde radioaktivt nedfall i stora delar av Norrland.
Ansvarig myndighet, länsstyrelsen, reagerade
överhuvud taget inte under första dygnet -- trots att
massmedia berättade om radioaktiva nedsläpp i länet.
Tjernobyl-fallet borde ha varit en väckarklocka för
statliga myndigheter och kommuner när det gäller
larmberedskap och informationsskyldighet till
allmänheten. Och visst är det många som tagit till sig de
dåliga erfarenheterna och skaffat sig en planläggning för
den händelse något skulle inträffa.
Ändå har det inträffat gång efter annan under senare år
att just informationen brustit till allmänheten. Senaste (?)
exemplet hämtar vi från höstens översvämningshot i
Ångermanland. Massmedia berättade i mitten av augusti
om hur vattenmassorna vräkte ned i Fjällsjöälven och i
Faxälven sedan en 18 ton tung dammlucka sprängts undan.
Följden blev översvämningshot utmed dessa älvar och
vidare utmed Ångermanälven.
Ännu hotfullare blev situationen sedan en olycka
inträffat vid kraftverket i Bodum och vattenmassor från två
älvar forsat samman i en älv. Oron växte.
Befolkningen frågade sig: Tänk om en av
kraftverksdammarna brister? Blir det en
översvämningskatastrof utmed hela Ångermanälven?
En av räddningscheferna i området uttalar nu i
massmedia att ''vi brast helt enkelt. Vi kunde ha gått ut i
lokalradion och meddelat hur situationen såg ut. Det gjorde
vi inte.''
Denne räddningschef känner nu att han inte gjorde
tillräckligt för att informera befolkningen om hur
situationen utvecklade sig när vattenmassorna släpptes lösa
och älvarna växte timme efter timme. Många boningshus,
kanske hela samhällen, skulle sköljas bort om även en
damm brast. Skulle ortsbefolkningen behöva evakueras?
Frågorna blev dock inte besvarade av ansvariga
myndigheter. Var fanns länsstyrelsen? Var fanns
kommunernas räddningstjänst? Varför utnyttjade man inte
lokalradion och närradion?
Den citerade räddningschefen är bara en av många
befattningshavare som gjort fel, som inte förstod att
allmänheten, ortsbefolkningen, behövde information även
om läget inte var helt akut.
De svar som bl.a. länsstyrelsen i Västernorrland nu ger,
tyder på att man inte förstått vilka informationsbehov som
kan uppstå i olika lägen. Att länsstyrelsefolk möjligen vet
att kraftverksdammar har hög hållfasthet innebar
naturligtvis inte att befolkningen nedströms vet detta!
Uppenbarligen behöver ansvariga vid länsstyrelsen ifråga
omfattande information om informationsbehoven.
Nu var det så väl att flodvågen som kunde ha kommit
inte kom. Hade den kommit hade den haft en dominoeffekt
som tagit med sig allt på sin väg mot havet. Det hjälper då
inte mycket att polis och hemvärn, brandkårer och annan
räddningstjänst har en planering för hur man ringer runt till
ortsbefolkningen.
I denna motion har jag valt att exemplifiera
informationsbristen till ortsbefolkningen på ett område.
Behovet är detsamma vid en hotfull gasolycka, vid
radioaktiva utsläpp etc.
Brister i informationsplaneringen hos länsstyrelser och
kommuner måste åtgärdas. Dessa frågor bör därutöver
särskilt analyseras av Hot- och riskutredningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om informationsplanering hos
länsstyrelser och kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att informationsproblemen
studeras av Hot- och riskutredningen.

Stockholm den 21 januari 1994

Göthe Knutson (m)