Den nuvarande internationella säkerheten vilar på
bräcklig grund. Det visar inte minst de oroliga
förhållandena i förutvarande Sovjetunionen, i Mellanöstern
och på andra håll i världen.
Vad som än händer kommer området i södra Östersjön
att under lång tid vara av säkerhetspolitiskt intresse.
Sydsverige är här för många stater ett militärt attraktivt
område med sin ''hangarfartyg-funktion''. Därför måste
Sverige kunna genomföra ett trovärdigt luft-, sjö- och
markförsvar av södra Sverige.
Gällande försvarsbeslut
Nu gällande försvarsbeslut (FB 92) innebar stora
förändringar av den svenska försvarsmakten. Men
egentligen åstadkoms främst en kvantitativ krympning av
vårt ''omoderna'' försvar med vissa tillskott på
försvarsmaterielsidan för att öka försvarskvaliteten.
Däremot uppfylldes inte tre grundläggande förutsättningar,
nämligen flexibelt försvar, europeisk anpassning och
ekonomisk hållbarhet. Särskilt byggde beslutet på ett
ekonomiskt önsketänkande med så stora inbyggda brister
att beslutets genomförande egentligen äventyrades redan
från början.
Dessutom innebar detta försvarsbeslut en klar
nedskrivning av det säkerhetspolitiska hotet mot södra
Sverige och med en inriktning av försvaret som i princip
kommer att rasera södra Sveriges invasionsförsvar även på
längre sikt genom avsaknad av tillväxtförmåga.
För närvarande pågår redan en viss omprövning av
gällande försvarsbeslut. Det signaleras nya nedläggningar
av förband samt inhibering eller i vart fall senareläggning
av viktig försvarsmaterielanskaffning. Dessutom föreslås nu
inställande av flera repetitionsutbildningar.
Det är därför med oro som befolkningen i södra Sverige
betraktar pågående nedläggningar och omflyttningar av
militära förband och ledningsorgan i regionen. Dessutom
har framförts hot om ytterligare försämringar av det
skånska försvaret.
För övrigt har kritik mot försvarsbeslutet framförts även
av experter på hög militär nivå.
Kommande försvarsbeslut
Försvarsplanering görs för många årtionden framöver
och ingen kan förutsäga hur världen då ser ut och vilka
hotbilder som finns då.
Inför nästa försvarsbeslut (FB 97) är det ofrånkomligt att
satsa på en ny inriktning av försvarsmakten. Ett optimalt
försvarsbeslut måste tillgodose de tre ovannämnda
grundläggande kraven.
Till en början måste krigs- och fredsorganisationen
besitta den flexibilitet, dvs. förmåga att anpassa den
operativa förmågan efter förändringar i det strategiska
läget, som erfordras i en säkerhetspolitiskt labil och
statsfinansiellt ansträngd situation. Försvarsmakten måste
snarast få en betydande förmåga att möta ett strategiskt
överfall. Vidare måste försvarsmakten ha förmåga att -- på
sikt -- tillväxa i operativ förmåga för att invasion i form av
t.ex. djupanfall ska kunna mötas.
Dessutom måste den ekonomiska ramen vara hållbar
under en hel försvarsbeslutsperiod vilket är en förutsättning
för god hushållning av och med försvarsanslagen.
För övrigt kan man inte blunda för att en snabb
europeisk utveckling pågår bl.a. genom utvidgning av EU
inklusive Västeuropeiska Unionen (WEU) till alltfler
länder och en förändring av NATO genom bildande av
Partnership for Peace (PFP). Vår försvarsmakt måste
utvecklas så att den inte behöver omstruktureras vid ett
alleuropeiskt samarbete -- om politiska förutsättningar för
ett sådant uppkommer.
Flexibelt försvar
Ett ställningstagande avseende det framtida försvaret av
Sverige måste bland annat ta sin utgångspunkt i det osäkra
säkerhetspolitiska läge som för närvarande råder. Detta
aktualiserar den efter första världskriget lanserade så
kallade elasticitetsprincipen vilket innebär att
försvarsförmågan skulle minska när hotet minskade men
skulle kunna öka i takt med ökat hot.
Ett uttryck för denna tanke var den s.k.
kärnförsvarsmodellen som hade stöd i den tidigare
verksamma försvarskommittén såväl från c och fp som s.
Dessutom hade Försvarets forskningsanstalt i en rapport
i september 1990 redovisat tre olika modeller för att kunna
uppnå den av politikerna önskade flexibiliteten.
En skiss till en flexibel kärnmodell kunde innehålla
följande tre delar: 1) en operativ del om främst 5 brigader
med mycket hög insatsberedskap för att möta strategiskt
överfall, 2) en övningsdel om ytterligare 5 brigader med
huvuduppgift att upprätthålla kunskaper om
försvarsoperationer mot modernt utförd invasion samt att
inom ett år kunna nå samma insatsberedskap som den
operativa delen och 3) en tillväxtdel med uppgift att
förbereda eventuell utökning, under 5--10 år, av antalet
operativt användbara förband. Denna modell innebär en
satsning på ''storgarnisoner'' som kompletteras med
''minigarnisoner'' för att garantera förmågan att växla upp
dessa förband till fullständiga brigader. Detta skulle också
innebära ökade möjligheter att genomföra utbildning,
krigsplanering, mobilisering samt ledningsansvar för det
territoriella försvaret.
Vidare borde införas en differentierad militärutbildning,
där huvuddelen av de värnpliktiga erhåller en militär
grundutbildning samt därav -- efter aktuellt försvarsbehov --
vissa värnpliktiga får kompletteringsutbildning.
Dessutom måste Sverige medverka i det europeiska
försvarsindustriella samarbetet särskilt inför anskaffandet
av högkvalitativ försvarsmateriel, exempelvis stridsvagnar.
Effektiv pansarvärnsfunktion
Pansarvärnsfunktionen måste vara rätt avvägd inom
försvaret, men så är inte fallet i dag. Därför krävs en analys
av problematiken.
Det måste skapas handlingsfrihet för en funktion som är
balanserad avseende rörliga och stationära förband i
förhållande till en hotbild, som präglas av risk för strategiskt
överfall och, vid anfall i större skala, djupanfall.
Detta innebär att såväl stridsvagnar som helikoptrar och
burna robotvapen ingår. Av väsentlig betydelse i det
markbundna pansarvärnet är skyddet mot splitter av den
personal, som ingår i de rörliga förbanden.
Skånska konsekvenser
För Skåne skulle detta kunna innebära bl.a. följande:
I Skåne upprätthålls verksamhet vid tre garnisoner,
nämligen Hässleholm, Kristianstad/Rinkaby och
Revinge/Ystad.Den s.k. storgarnisonen utbildas i
Hässleholm i form av en modern sydsvensk pansarbrigad
(Skånska Pansarkåren), med högre utbildnings- och
materiell kvalitet än dagens pansarbrigader. Denna brigad
skall prioriteras vad avser ny stridsvagn.Två garnisoner
med anknytning till Skånska Pansarkåren upprätthålles i
Kristianstad/Rinkaby resp. Revinge i form av
''minigarnisoner''. Vid dessa garnisoner upprätthålls dels
förmåga att växla upp antalet brigader i Skåne från en till
tre genom att där upprätta två ytterligare brigadledningar,
dels förmåga att genomföra territoriellt försvar i Skåne. För
genomförande av utbildnings- och
planläggningsverksamhet inom territorialförsvaret samt för
att vidmakthålla förmåga till uppväxling av brigadförband
bibehålls ett antal yrkesofficerare. Deras antal avpassas till
den totala krigsorganisationens behov av
nyckelpersonal.Pansarcentrum omlokaliseras till Skåne
(från Skövde) och samlokaliseras med någon av
garnisonerna. Kompetensutveckling och utbildning av den
militära personalen sker genom cirkulationstjänstgöring på
nämnda centrum och de tre brigaderna.Inom flygsektorn
upprätthålls vid F 10 i Ängelholm två divisioner Draken
med förmåga att vid behov ta i bruk ytterligare minst en
division. Därutöver finns numera även en division Viggen.
Snarast efter sekelskiftet tillförs JAS 39 Gripen.
Möjligheterna till administrativ samverkan mellan
flygvapnets förband och skolor i södra Sverige bör
utredas.Luftvärnsutbildning i det nya militärområdet bör
vara förlagd till Ystad och Halmstad i enlighet med FB 92.
Kompetensen i Ystad är unik genom att utbildning sker på
samtliga luftvärnssystem inom armén och denna kompetens
bör framgent värnas genom att tidigt tillföra även
robotsystemet 23 (Bamse).På marina sidan fyller
Öresunds marindistrikt (MDÖ) -- ledningsmässigt direkt
underställd södra militärbefälhavaren -- en viktig roll när
det gäller övervakningsverksamheten i Öresund och södra
Östersjön. För ytterligare ökad effektivitet i den fredstida
övervakningen bör anordnas resurssambruk mellan MDÖ
samt kustbevakningen, tullen och polisen.
Underhållstjänsten på brigad- och fördelningsnivå för
förbanden i Skåne, Halland och Småland bör även
fortsättningsvis produceras i södra Sverige. I anslutning till
milounderhållsregemente Syd, vilket organiseras fr.o.m.
den 1 juli 1994, bör även upprättas den rörliga militärområ
desunderhållsregementsstab, som omnämns i FB 92.
Alleuropeiskt försvarssamarbete
Den svenska försvarsmakten måste organiseras så att
man uppnår rätt struktur i ett europeiskt alliansperspektiv.
Vid ett militärt angrepp mot Sverige måste vi tillämpa en
tidsvinnande strategi, dvs. att på egen hand värna svenskt
territorium tills hjälp kommer från vänligt sinnade stater.
En väl avvägd kombination av lätt gripbara flygstridskrafter
(F 10), marina enheter i viktigare områden (MDÖ) samt
markstridskrafter (Pansarkåren) möjliggör snabba insatser
i ett befolkningstätt område. Det bör betonas att för den
händelse fienden lyckas genomföra luftlandsättningar får
markstridskrafterna avgörande betydelse.
Om Sverige väljer att stå utanför ett europeiskt
försvarssamarbete är det nödvändigt med en långsiktig
kraftfull satsning på ett flexibelt markförsvar.
För den händelse att vi väljer att ingå i ett alleuropeiskt
försvarssamarbete är det angeläget att vår försvarsmakt är
så organiserad att onödiga omstruktureringar kan undvikas.
Nödvändiga besparingar
Försvaret kan inte få ''fribrev'' när alla andra måste
spara. Därför måste besparingar göras även inom försvaret.
Men dessa får inte göras på ett sådant sätt att -- med hänsyn
till nuvarande strategiska läge och rimliga
framtidsbedömningar -- erforderlig försvarseffekt skadas.
Det är därför felaktigt att fortsätta med den påbörjade
''krympningsmetoden'', eftersom försvaret då förlorar
kvalitet samtidigt som man ej uppnår flexibilitet. Dessutom
måste försvarskostnaderna anpassas så att de inte blir högre
än vad som oundgängligen behövs. Den ovan skisserade
försvarsmodellen tillgodoser både kraven på flexibilitet och
kvalitet samtidigt som kostnaden klart torde understiga
nuvarande försvarskostnader.
Försvarsberedningens roll
Den direkt efter gällande försvarsbeslut tillsatta
försvarsberedningen har en nyckelroll vid skapandet av ett
modernt svenskt försvar. Riksdagen gav också denna
beredning mycket omfattande befogenheter. Däri ligger
också som en självklarhet att försvarsberedningen nära och
ingående skulle medverka vid det förberedande arbete som
nu preciserats genom bl.a. angivande av ramar för tre olika
strukturalternativ.
Det är mot denna bakgrund som motionen framför
förslag till lämplig försvarsmodell med särskilt beaktande av
det skånska försvarsintresset. Avsikten är att bringa detta
till regeringens kännedom för vidarebefordran till
försvarsberedningen.
Det eftersträvade resultatet är att skapa ett modernt
svenskt försvar som ligger inom tillgängliga ekonomiska
ramar och där maximal värnkraft per satsad försvarskrona
kan erhållas.
Dessutom gäller det att stoppa en fortsatt militär
försvagning i Skåne och i stället fastlägga som ett nationellt
mål att även upprätthålla ett trovärdigt skånskt försvar.
Slutresultatet blir då också ett effektivt försvar för hela
landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Skånes försvar.
Stockholm den 24 januari 1994
Bengt Harding Olson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Siw Persson (fp)
Olle Schmidt (fp)