Sveriges försvar bygger i hög grad på ett fungerande
värnpliktssystem. Ursprungligen var värnplikten att
karaktärisera som allmän men så kan inte längre anses vara
fallet. För närvarande torde endast hälften av de
mönstrande ungdomarna fullgöra värnpliktstjänstgöring.
Trots detta medför systemet att åtskilligt fler ungdomar
värnpliktsutbildas än det finns behov av inom
försvarsorganisationen. Nuvarande system är onödigt
kostsamt och upplevs som mycket orättvist särskilt av
många ''drabbade'' ungdomar.
Nytt värnpliktssystem
Ett modernt värnpliktssystem skall kunna tillgodose fyra
syften.
För det första ska systemet främja rekryteringen av den
operativa krigsorganisationens förband, där beredskap och
omsättningskrav är höga. I denna del ingår både rörliga
förband och stationära förband.
För det andra måste skapas en ''övningsförsvarsmakt'',
som är avpassad främst med hänsyn till att vi måste
upprätthålla kunskap och förmåga i försvaret mot väpnade
angrepp i större skala.
För det tredje måste man ge en sådan allmän
grundutbildning att tiden för befattnings- och
förbandsutbildning blir förhållandevis kort om den
operativa delen av försvarsmakten måste växa i dimension
eller omsättas.
För det fjärde måste värnpliktssystemet uppfattas som
rättvist av både direkt och indirekt berörda personer.
Påstådda hinder
Vid diskussion om ändring i nuvarande värnpliktssystem
anförs alltid ett antal invändningar eller krav som hinder för
en reformering.
Ett krav på värnpliktssystemet brukar vara att ingen
grundutbildning skall ske utan att den leder till omedelbar
krigsplacering. Det var måhända relevant när vi under kalla
kriget trodde att det varma kriget stod för dörren. Men
invändningen är vilseledande i nuvarande läge då vi bör ha
handlingsfrihet inför framtida hot, som i sin tur kräver stor
flexibilitet i krigsorganisationen.
En annan invändning är ofta att all grundutbildning i
armén måste ske i krigsorganisationen. Detta är utmärkt när
det gäller förband, som skall vara insatsberedda omedelbart
efter mobilisering, som kan komma inom snar framtid, men
det är en mycket dyr utbildningsmetod om den skall gälla
en försvarsmakt med 16 brigader. Dessutom förhindrar ett
stort repetitionsövningsuttag nu en nödvändig
omstrukturering av främst armén.
Ofta blockerar det ''fyrkantiga'' tänkandet kring
regementen nödvändiga reformer. Armén och facken slår
vakt om så många ''brigadproducerande'' regementen som
möjligt och ''kastar'' då och då ett sådant ''till vargarna''
hellre än att diskutera regementenas funktion i en ny
försvarspolitisk situation. De som vänder sig mot detta
agerande ''kastar ofta ut regementena med badvattnet'' och
bidrar inte heller till en konstruktiv debatt. Vad som behövs
är en ingående analys av hur krigsförband skall kunna
rekryteras, utbildas, utrustas, hållas i
mobiliseringsberedskap och omsättas och detta med det
långsiktiga perspektiv som är viktigt i en stat med en
defensiv säkerhetspolitik.
Dessutom finns, särskilt inom armén, en reflexartad
värdering av repetitionsutbildning framför
grundutbildning. Den må ha varit berättigad tidigare men
är i dagens läge endast tillämpbar med positivt resultat på
den operativa delen av krigsorganisationen. Det lönar sig
däremot inte att nu repetitionsöva ''den stora massan'', ens
i det förkrympta 16-brigadersförsvar som FB 92 ger.
Förvarningstiden kan bedömas medge erforderliga
repetitionsövningar senare.
Radikal reformering
Mot denna bakgrund är det nu angeläget att
regeringen -- vid beredningen av frågan om ny lagstiftning
om totalförsvarsplikt -- överväger en radikal reformering av
nuvarande värnpliktssystem genom övergång till ett
modernt system med stark differentiering i linje med
följande skiss. -- Den allmänna värnplikten behålls i den
meningen att alla vapenföra unga män (och senare kanske
även kvinnor) ges utbildning i form av en självförsvarskurs
under cirka 3 månader. För krigsplacering i förband fordras
ytterligare utbildning i den aktuella försvarsbefattningen
och i samträning av förbandet. Den kompletterande
utbildningstiden blir beroende av om krigsplaceringen
hänför sig till försvarets operativa del med mycket hög
insatsberedskap för att möta strategiskt överfall eller till
försvarets övningsdel med huvuduppgift att upprätthålla
kunskaper om försvarsoperationer mot modernt utförd
invasion för att sedan kunna inom viss tid uppnå hög
insatsberedskap. Utbildningstiden för krigsplacering i
övningsdelens förband bör bli minst 7,5 månader och i den
operativa delen minst 10 månader. Repetitionsövningar
görs endast av förband i den operativa delen och med
mindre intensitet i övningsdelen.
En radikal omarbetning av värnpliktssystemet torde
medföra betydande besparingar främst när det gäller
repetitionsutbildning -- så länge det strategiska läget inte
försämras. Vid säkerhetspolitisk oro kan och måste
repetitionsövningar i större skala återupptas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en modernisering av
värnpliktssystemet.
Stockholm den 18 januari 1994
Bengt Harding Olson (fp)