Sverige har sedan inträdet i FN deltagit i en lång rad FN-
operationer. Omfattningen av de svenska insatserna har
varierat, från hela bataljoner till enstaka observatörer. En
del engagemang har varit ganska korta, medan andra pågått
under många år, vilket lett till upprepade byten av
kontingenter.
De enheter som sätts upp för FN-tjänst är skräddarsydda
för uppgiften. Personalen anmäler sig frivilligt, varför det
inte finns något samband mellan FN-förbandet och
vederbörandes eget krigsförband. Men självfallet får
krigsförbandet nytta av de erfarenheter och bättre
färdigheter FN-tjänsten ger deltagande personal.
Den särskilda FN-utbildningen syftar till att få fram
enheter, som efter beslut kan sättas in i internationellt
uppdrag. Övervakningsförband, sjukvårdsförband
underhållsförband och polisförband är exempel på enheter
som tagits fram för FN-insats.
Ett problem för FN kan vara att få till stånd en tillräckligt
snabb insats. Infanteriliknande förband kan sannolikt sättas
upp i en rad länder, medan specialförband av olika slag kan
vara svårare att få fram. Det har skapat ett beroende, främst
till USA, för t.ex. tunga flygtransporter. Det finns sannolikt
situationer då det av olika skäl bedöms mindre lämpligt att
resurser från en stormakt tas i anspråk. Det är möjligt att
Sverige har en del resurser som inte är helt vanliga bland
icke stormakter.
Jag föreslår att en inventering görs av vilka slags enheter
inom svenskt totalförsvar som skulle kunna erbjudas för
FN-insats. Av praktiska och ekonomiska skäl torde i förväg
utbildade särskilda FN-förband bara kunna finnas i ett
begränsat antal funktioner. Frågan bör ställas om Sverige i
olika lägen skulle kunna ''offerera'' några insatser bland fler
funktioner än hittills, genom nyttjande av materiel och
personal som redan finns i krigsorganisationen. I första
hand alltså sådana funktioner som kan vara angelägna för
FN men där få stater har den specialutrustning som behövs.
Tanken bör i så fall vara att nyttja den utbildning som givits
för den svenska krigsplaceringen.
Det svenska tunga flygtransportförbandet, med
Herkulesflygplan, vid F 7 i Såtenäs har mycket stor
erfarenhet av insatser under ofta primitiva basförhållanden
i en rad u-länder i flera världsdelar.
En inventering bör ske genom att olika kompetenser och
resurser inom försvarsmakten, räddningstjänsten,
kustbevakningen, polisen och andra granskas mot tänkbara
behov, främst i mindre utvecklade länder i samband med
krig, naturkatstrofer eller hungersnöd. Här lämnas några
exempel, inte därför att jag redan nu kan säga att just dessa
skulle vara lämpliga utan mer för att ange vilka slags
överväganden som kan göras.
En spaningsenhet med en eller två grupper
fotospaningsflygplan (Viggen) med tillhörande
underrättelsepluton för tolkning av fotoinformation. En
sådan insats skulle kunna vara av värde i ett läge när det är
angeläget att ta fram information om olika skeenden i ett
visst område.
En sådan mer taktisk informationsinhämtning kan
eventuellt ha sammanhang med en vidare kartläggning
utgående från satellit eller fotospaning, varvid
lantmäteriverket har resurser att kunna ta fram kartor.
Detta kan avse såväl ett krigsläge som större
naturkatastrofer.
De svenska minröjningsfartygen i plast har en modern
lokaliseringsutrustning som gör att de internationellt sett
anses ligga långt framme ifråga om att upptäcka föremål på
bottnen, t.ex. efter mineringsföretag.
För insats i väglös terräng finns i svenska förband
bandvagnar (konstruerade och tillverkade vid Hägglunds i
Örnsköldsvik). Man kan tänka sig situationer då enheter
med sådana fordon används för att transportera andra FN-
förband inom ett område som av olika skäl inte är
framkomligt för vägbundna fordon.
Svenska signalförband skulle eventuellt kunna nyttjas
för att skapa samband mellan olika enheter, t.ex. inom en
större undsättningsoperation efter naturkatastrofer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en inventering av hur det svenska
totalförsvarets resurser i större utsträckning skall kunna
ställas till Förenta nationernas förfogande.
Stockholm den 25 januari 1994
Bengt Harding Olson (fp)