De senaste årens avslöjanden om de mycket förmånliga
avtal som utbetalats till avskedade personer inom både den
privata och offentliga sektorn har upprört många
människor. Det är många förmånliga avtal som gjorts upp i
slutna rum utan större insyn från allmänhetens sida.
Det finns säkert ännu fler fallskärmsavtal som ännu inte
nått dagens ljus och blivit kända. Uppgifterna om dessa
höga vederlag har lett till en uppseendeväckande debatt
inom befolkningen. Många menar att det är rena
svågerpolitiken på hög nivå som tillämpats. I de allra flesta
fallen rör det sig om avgångsvederlag som är orimligt höga
och som närmast kan betecknas som både omoraliska och
orättvisa.
Den offentliga sektorn har dragit sitt strå till stacken.
Det verkar emellertid som om favörerna här i många fall
synes något mindre. Tyvärr finns det även inom exempelvis
den statliga sektorn en rad uppmärksammade avtal som
slutits med ledande personer som i vissa fall överskrider
gränsen för det acceptabla. Den statliga sektorn bör föregå
med gott exempel och utfärda bindande rekommendationer
om en högsta tillåten gräns för träffade överenskommelser
och utbetalning av dessa avgångsvederlag och
fallskärmsavtalens framtida konstruktion. Träffade avtal
och förbindelser av allehanda slag bör offentliggöras och
inte gömmas undan med hänvisning till sekretessregler.
I framtiden bör helt annorlunda regler tillämpas. De
avtal som träffas bör inte vara av rekommenderad art.
Samtliga avtal bör inrymma en klausul om att ett
sanktionsförfarande finns att tillgå i de fall där avtalsparten
inte uppfyller de villkor de kommit överens om.
Inom den statliga sektorn bör det varken hos
myndigheter eller aktiebolag ges utrymme att träffa avtal
som garanterar en inkomst genom ett fallskärmsavtal på
mer än två årslöner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
nuvarande regler och tillämpningen av dem i syfte att
begränsa fallskärmsavtalen till en någorlunda vettig nivå.