I kritiken mot offentliga sektorn sägs att
välfärdssamhället för länge sedan är färdigbyggt, är
felkonstruerat, innebär tvång för människor eller ger något
man inte vill ha eller betala för. Valmöjlighet, egna initiativ
och marknadskrafterna skulle i stället leda till den gyllene
framtiden för alla. Offentligt bedrivna samhällsfunktioner
borde egentligen bara vara fiskala verksamheter, ibland
knappt det.
Är offentliga sektorn för stor i Sverige? I alla moderna
stater har tjänstesektorn, räknat i anställda växt, medan
industrisektorn har minskat. Det gäller andra länders
tjänster, som är jämförbara med våra offentliga, oberoende
av hur de organiseras. USA t.ex., med stor andel marknads-
och försäkringsinslag i sin tjänstesektor ligger här före
Sverige, som är offentligt dominerat
--
enligt professor Lars Ingelstam (Moderna tider nr 36).
För gemene man som till syvende och sist skall betala, via
avgifter eller via skatter, tycks inte privatiseringen innebära
mindre utgifter. Det som skiljer är möjligheter till
demokratisk styrning, insyn och kontroll liksom möjligheter
att fördelningspolitiskt påverka.
En nyligen gjord undersökning från SIFO visar att
medborgarna har förväntningar på samhällets tjänster och
service och är beredda att betala för dem. Människor har
inte en kommersiell syn på hur välfärden och
samhällstjänsterna skall fungera. Däremot har man krav på
att det skall vara rätt innehåll, effektivt och vara tillgängligt
för alla och envar på lika villkor.
Året nobelpristagare i ekonomi hävdar att samhälleliga
institutioner är avgörande för den ekonomiska tillväxten,
t.o.m. viktigare än innovationer och investeringskapital.
Satsningar på nya funktioner inom myndigheter, som t.ex.
befrämjar tjänstesamhället, har en minst lika viktig roll för
samhällsekonomins utveckling, som t.ex. att satsa på
infrastrukturinvesteringar (100 miljarder
kronor under 1990-talet) eller att rädda
bankväsendet (minst 60 miljarder
kronor). Det är i stället en nödvändig
investering i framtida tillväxt.
Statens utgifter består av två delar. Kostnaderna för det
som kallas statens konsumtion, dvs.
förvaltningskostnaderna, motsvarade 1992 116,9 miljarder
(8,1 %
av BNP), egentligen oförändrat sedan 1970-talet.
Drygt hälften är lönekostnader som fördelas på ca 200 000
anställda. Den andra och betydligt större delen är
kostnaderna för statliga transfereringar, som dessutom ökat
betydligt de senaste åren.
Den statliga konsumtionen är inte orsak till krisen. Den
kan inte heller ge något egentligt bidrag till att lösa den. Om
hela statsförvaltningen sades upp skulle budgetunderskottet
för ett ögonblick halveras, för att i nästa ögonblick
återkomma i form av arbetslöshetskostnader. Dessutom
skulle staten inte kunna dra in sina inkomster.
Politiker i riksdag och regering är dessutom beroende av
en effektiv statsapparat och kunniga myndigheter för att nå
de resultat väljarna utlovats på olika områden. Det är inte
så mycket fråga om vi skall ha en statlig förvaltning och hur
stor den skall vara, utan framför allt vad den skall användas
till för att stärka vårt land, människors och verksamheters
möjligheter inför framtiden i ett långsiktigt perspektiv. Den
statliga förvaltningen är samhällets viktiga administrativa
infrastruktur, som ger förutsättning för att andra och annat
skall kunna utvecklas. Därför behövs ett nytt perspektiv på
och en samlad politik för den statliga sektorns utveckling,
så att den används för att stärka Sveriges möjligheter inför
framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om staten som en förutsättning för
samhällsekonomisk utveckling.
Stockholm den 25 januari 1994
Anders Nilsson (s)
Maj-Lis Lööw (s)
Lisbet Calner (s)
Inga-Britt Johansson (s)