En av politikens främsta upgifter i ett land är att
åstadkomma ekonomisk och social rättvisa mellan
medborgarna.
Den fullständiga rättvisan mellan människor är inte
möjlig, men politiken måste eftersträva så stor rättvisa som
möjligt. Inriktningen och ambitionerna är avgörande.
Eftersom de motsatta ekonomiska krafterna är mycket
starka i ett samhälle krävs det betydande politisk vilja och
förmåga för att hindra att klyftorna växer. I dag ökar
dessvärre orättvisorna allt mer. Regeringens politik
samverkar med de marknadskrafter som vidgar klyftorna.
De fria marknadskrafterna kräver större skillnader
mellan människor för att de s.k. välståndsskapande
krafterna skall bidra till en ökad tillväxt.
Internationella jämförelser visar dock att denna teori i
grunden är felaktig. Studier av hur
bruttonationalprodukten har utvecklats i olika länder visar
med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska och
nordiska välfärdsmodellen står sig väl i jämförelse med
andra, mera marknadsmässigt inriktade länder. De
nordiska länderna befinner sig i toppen av denna
redovisning.
Europarådets generalsekreterare Cathrine Lalumière
framhöll 1991 vid en konferens i rådets regi om fattigdomen
i Europa, att i Sverige befann sig 5 % under det s.k.
fattigdomsstrecket medan USA hade 17 %. Västtyskland
hade vid den tiden ca 9 % under fattigdomsstrecket.
Fattigdomsstrecket går vid 50 % eller lägre inkomst i
jämförelse med medelinkomsten i ett land. Begreppet
kallas ''Relative Poverty Line'' och är således relaterat till
landets allmänna inkomstläge.
Ett par forskare vid det europeiska universitetet i
Florens -- professorn i ekonomi John Micklewright och
sociologen Gösta Esping Andersen -- har visat hur
beroende den sociala utvecklingen i ett land är av staten.
Om statens ansvar trängs tillbaka ökar antalet som faller
under fattigdomsstrecket. Vidare är det viktigt, framhåller
Andersen och Micklewright, att sociala förmåner är
kopplade till medborgarskapet och att de är generella.
Marknadskrafterna måste regleras för att det skall vara
möjligt att skapa större rättvisa.
Välfärdssamhället är beroende av hur stora statens
inkomster är, hur skattesystemet är konstruerat
(proportionell eller progressiv beskattning) och hur det
sociala nätverket byggs upp. En generell socialpolitik
kräver en progressiv beskattning, dvs. om
socialpolitiken inte är utjämnande måste skattepolitiken
vara det. Men detta kräver i sin tur att de sociala
förmånerna också täcker grundtryggheten.
Socialförsäkringarna måste täcka rimliga
socialbidragsnormer för dem som har mycket låga
inkomster eller inga inkomster alls. För dem kan ju inte
skatterna under några omständigheter verka utjämnande.
Det var en av skattereformens nackdelar att den breddade
momsen drabbade låginkomsttagarna utan att de kunde få
tillräcklig kompensation genom lägre inkomstskatt. Enligt
vissa beräkningar medförde skattereformen också väsentlig
minskning av landets inkomster (ca 70 miljarder kronor).
De förändringar i skattesystemet som den borgerliga
regeringen sedan gjort har på ett dramatiskt sätt förstärkt
orättvisorna.
Vi lever ännu i en lågkonjunktur och kostnaderna för
arbetslösheten är enorma. Ingenting är därför viktigare i
dagens läge än att minska arbetslösheten. Men staten har
själv gjort sig av med inkomster genom att ge stora
skattelättnader till de välbeställda. Samtidigt anser man sig
inte ha resurser för att kunna bekämpa arbetslösheten och
vidmakthålla välfärden.
Ett uttryck för den negativa fördelningsprofilen är att
antalet socialbidragstagare har ökat med närmare 50 %
under de två senaste åren. Detta har skett trots att många
kommuner har sänkt socialbidragsnormerna.
Vi hävdar att välfärdspolitiken i sina huvuddrag skall
vara generell och utjämnande. Detta kräver en god
ekonomisk samhällsutveckling med hög
sysselsättningsgrad, en väl utbyggd socialpolitik och en
utjämnande skattepolitik.
De ekonomiska och sociala klyftorna i vårt land har ökat
betydligt under bara några år. Mycket av svårigheterna kan
tillskrivas den internationella konjunkturen, men de har
förvärrats av inhemska beslut. Det är hög tid för en
omprövning. I annat fall hamnar vi snabbt utanför den
traditionella nordiska välståndsmodellen. Det drabbar inte
bara de fattiga utan också samhället i stort.
Ju färre antal människor som hamnar under
fattigdomsstrecken, desto friskare är ett samhälle. Den
generella välfärden måste utformas så att den lyfter de
lägsta inkomsttagarna eller dem som är utan egna
inkomster. Detta är det solidariska samhällets
examensprov. Det är ett allvarligt nederlag för solidariteten
att fattigdomen ökar i vårt land medan de redan
välbeställda får det bättre. Detta så mycket mer som den
bristande solidariteten bevisligen icke ökar den
gemensamma kakan.
Det är hög tid för återupprättande av välfärdspolitiken.
Skattereformen måste utvärderas. De senaste årens
skattelättnader för kapitalägare måste upphävas. Vi anser
att en utredning om de senaste årens försämringar när det
gäller fördelningspolitiken snarast bör komma till stånd.
Samtidigt bör arbetet med ett samlat program för ökad
ekonomisk och social rättvisa inledas. Sker inte detta, då
innebär det att vi godkänner att Sverige går mot allt djupare
klyftor mellan människor. Vi får då en uppdelning av
nationen i fattiga och rika, något som har varit främmande
för Sveriges befolkning under lång tid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
statlig låginkomstutredning,
2. att riksdagen uppdrar åt regeringen att redovisa ett
samlat åtgärdsprogram i syfte att minska de ekonomiska
och sociala klyftorna.
Stockholm den 24 januari 1994
Georg Andersson (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Berndt Ekholm (s)
Berit Löfstedt (s)