En av politikens främsta upgifter i ett land är att åstadkomma ekonomisk och social rättvisa mellan medborgarna.
Den fullständiga rättvisan mellan människor är inte möjlig, men politiken måste eftersträva så stor rättvisa som möjligt. Inriktningen och ambitionerna är avgörande. Eftersom de motsatta ekonomiska krafterna är mycket starka i ett samhälle krävs det betydande politisk vilja och förmåga för att hindra att klyftorna växer. I dag ökar dessvärre orättvisorna allt mer. Regeringens politik samverkar med de marknadskrafter som vidgar klyftorna.
De fria marknadskrafterna kräver större skillnader mellan människor för att de s.k. välståndsskapande krafterna skall bidra till en ökad tillväxt.
Internationella jämförelser visar dock att denna teori i grunden är felaktig. Studier av hur bruttonationalprodukten har utvecklats i olika länder visar med all önskvärd tydlighet att den traditionella svenska och nordiska välfärdsmodellen står sig väl i jämförelse med andra, mera marknadsmässigt inriktade länder. De nordiska länderna befinner sig i toppen av denna redovisning.
Europarådets generalsekreterare Cathrine Lalumière framhöll 1991 vid en konferens i rådets regi om fattigdomen i Europa, att i Sverige befann sig 5 % under det s.k. fattigdomsstrecket medan USA hade 17 %. Västtyskland hade vid den tiden ca 9 % under fattigdomsstrecket.
Fattigdomsstrecket går vid 50 % eller lägre inkomst i jämförelse med medelinkomsten i ett land. Begreppet kallas ''Relative Poverty Line'' och är således relaterat till landets allmänna inkomstläge.
Ett par forskare vid det europeiska universitetet i Florens -- professorn i ekonomi John Micklewright och sociologen Gösta Esping Andersen -- har visat hur beroende den sociala utvecklingen i ett land är av staten. Om statens ansvar trängs tillbaka ökar antalet som faller under fattigdomsstrecket. Vidare är det viktigt, framhåller Andersen och Micklewright, att sociala förmåner är kopplade till medborgarskapet och att de är generella. Marknadskrafterna måste regleras för att det skall vara möjligt att skapa större rättvisa.
Välfärdssamhället är beroende av hur stora statens inkomster är, hur skattesystemet är konstruerat (proportionell eller progressiv beskattning) och hur det sociala nätverket byggs upp. En generell socialpolitik kräver en progressiv beskattning, dvs. om socialpolitiken inte är utjämnande måste skattepolitiken vara det. Men detta kräver i sin tur att de sociala förmånerna också täcker grundtryggheten.
Socialförsäkringarna måste täcka rimliga socialbidragsnormer för dem som har mycket låga inkomster eller inga inkomster alls. För dem kan ju inte skatterna under några omständigheter verka utjämnande. Det var en av skattereformens nackdelar att den breddade momsen drabbade låginkomsttagarna utan att de kunde få tillräcklig kompensation genom lägre inkomstskatt. Enligt vissa beräkningar medförde skattereformen också väsentlig minskning av landets inkomster (ca 70 miljarder kronor). De förändringar i skattesystemet som den borgerliga regeringen sedan gjort har på ett dramatiskt sätt förstärkt orättvisorna.
Vi lever ännu i en lågkonjunktur och kostnaderna för arbetslösheten är enorma. Ingenting är därför viktigare i dagens läge än att minska arbetslösheten. Men staten har själv gjort sig av med inkomster genom att ge stora skattelättnader till de välbeställda. Samtidigt anser man sig inte ha resurser för att kunna bekämpa arbetslösheten och vidmakthålla välfärden.
Ett uttryck för den negativa fördelningsprofilen är att antalet socialbidragstagare har ökat med närmare 50 % under de två senaste åren. Detta har skett trots att många kommuner har sänkt socialbidragsnormerna.
Vi hävdar att välfärdspolitiken i sina huvuddrag skall vara generell och utjämnande. Detta kräver en god ekonomisk samhällsutveckling med hög sysselsättningsgrad, en väl utbyggd socialpolitik och en utjämnande skattepolitik.
De ekonomiska och sociala klyftorna i vårt land har ökat betydligt under bara några år. Mycket av svårigheterna kan tillskrivas den internationella konjunkturen, men de har förvärrats av inhemska beslut. Det är hög tid för en omprövning. I annat fall hamnar vi snabbt utanför den traditionella nordiska välståndsmodellen. Det drabbar inte bara de fattiga utan också samhället i stort.
Ju färre antal människor som hamnar under fattigdomsstrecken, desto friskare är ett samhälle. Den generella välfärden måste utformas så att den lyfter de lägsta inkomsttagarna eller dem som är utan egna inkomster. Detta är det solidariska samhällets examensprov. Det är ett allvarligt nederlag för solidariteten att fattigdomen ökar i vårt land medan de redan välbeställda får det bättre. Detta så mycket mer som den bristande solidariteten bevisligen icke ökar den gemensamma kakan.
Det är hög tid för återupprättande av välfärdspolitiken. Skattereformen måste utvärderas. De senaste årens skattelättnader för kapitalägare måste upphävas. Vi anser att en utredning om de senaste årens försämringar när det gäller fördelningspolitiken snarast bör komma till stånd. Samtidigt bör arbetet med ett samlat program för ökad ekonomisk och social rättvisa inledas. Sker inte detta, då innebär det att vi godkänner att Sverige går mot allt djupare klyftor mellan människor. Vi får då en uppdelning av nationen i fattiga och rika, något som har varit främmande för Sveriges befolkning under lång tid.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en statlig låginkomstutredning,
2. att riksdagen uppdrar åt regeringen att redovisa ett samlat åtgärdsprogram i syfte att minska de ekonomiska och sociala klyftorna.
Stockholm den 24 januari 1994 Georg Andersson (s) Karl-Erik Svartberg (s) Berndt Ekholm (s) Berit Löfstedt (s)