Det traditionella sättet att mäta inflation, såväl i Sverige
som internationellt, baseras på ett prisindex viktat efter
konsumtionen av varor och tjänster, dvs ett
konsumentprisindex (KPI).
Penningpolitiken styrs till stor del av inflationstakten och
inflationsförväntningarna. Den övergripande uppgiften för
penningpolitiken är att verka för ett stabilt penningvärde.
Detta har av Riksbanken definierats som en inflation på 2 %,
+/- 1 %
per år. Något förenklat innebär detta att om
Riksbanken får indikationer på en högre inflationstakt eller
inflationsförväntningar, stramar man åt penningpolitiken,
vilket bl a kan ske genom marginalräntehöjningar. Omvänt
finns det utrymme att sänka marginalräntan vid låg inflation
och låga inflationsförväntningar.
En hög räntenivå är skadlig för ekonomin. Den bidrar
till minskade investeringar, minskad konsumtion, lägre
vinstnivåer och högre arbetslöshet. Lägre räntor innebär
tvärtom en stimulans för ekonomin och underlättar inte
minst investeringar och därmed framväxten av nya jobb.
För att bedriva en så effektiv penningpolitik som möjligt
är det alltså av avgörande betydelse att de indikatorer
Riksbanken agerar efter ger en så fullödig information som
möjligt av utvecklingen i ekonomin. Det gäller inte minst
inflationen och inflationsförväntingarna.
Under 1980-talet hade Sverige en kraftig uppgång i
fastighetsvärden och andra reala tillgångar. De senaste
årens fastighets- och finanskris har inneburit ett prisfall på
fastigheter i storleksordningen 500 miljarder kronor.
Mycket tyder på att om ett bra mått på de reala värdenas
prisutveckling hade funnits, så hade inflationstendenserna
kunnat avläsas på ett tidigare stadium. Detta hade ökat
förutsättningarna för Riksbanken att föra en penningpolitik
som på ett bättre sätt hade varit avpassad till den aktuella
ekonomisk-politiska situationen.
Problemet är att de reala värdenas ökning eller
minskning avspeglas endast indirekt i KPI-måttet. Genom
att inte ha ett fungerande mått på tillgångsvärdenas
utveckling riskerar vi att lägga all koncentration på
flödesvariabler medan prisutvecklingen av reala tillgångar
skjuts i bakgrunden.
I efterhand kan vi se att 1980-talets överhettning och
starka prisuppgång på tillgångsvärdena inte gav tillräckligt
kraftiga och snabba signaler till Riksbanken. I så fall hade
en stramare penningpolitik bedrivits på ett tidigare stadium.
Inför framtiden tyder mycket på att underlaget för att
bedöma pris- och tillgångsvärdenas utveckling måste
förfinas.
Det finns starka skäl för att utveckla instrument för att
kunna ta hänsyn även till tillgångarnas prisförändringar. Ett
totalprisindex (TPI), dvs ett mått på alla
marknadsvärderade tillgångar, skulle kunna vara en
indikator för att i den framtida penningpolitiken kunna ta
hänsyn även till tillgångarnas prisfluktuationer och vara ett
värdefullt komplement till vårt konventionella KPI-mått.
Ett TPI är dock förenat med mätproblem. De vinster
som kan erhållas om ett sådant mått utvecklas kan dock
underlätta de penningpolitiska bedömningarna och därmed
medverka till att rätt åtgärder vidtas vid rätt tidpunkt. Detta
motiverar att SCB ges i uppdrag att utveckla ett sådant
mått.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utveckling av ett
totalprisindex (TPI).
Stockholm den 25 januari 1994
Harry Staaf (kds)
Roland Lében (kds)