Det traditionella sättet att mäta inflation, såväl i Sverige som internationellt, baseras på ett prisindex viktat efter konsumtionen av varor och tjänster, dvs ett konsumentprisindex (KPI).
Penningpolitiken styrs till stor del av inflationstakten och inflationsförväntningarna. Den övergripande uppgiften för penningpolitiken är att verka för ett stabilt penningvärde. Detta har av Riksbanken definierats som en inflation på 2 %, +/- 1 % per år. Något förenklat innebär detta att om Riksbanken får indikationer på en högre inflationstakt eller inflationsförväntningar, stramar man åt penningpolitiken, vilket bl a kan ske genom marginalräntehöjningar. Omvänt finns det utrymme att sänka marginalräntan vid låg inflation och låga inflationsförväntningar.
En hög räntenivå är skadlig för ekonomin. Den bidrar till minskade investeringar, minskad konsumtion, lägre vinstnivåer och högre arbetslöshet. Lägre räntor innebär tvärtom en stimulans för ekonomin och underlättar inte minst investeringar och därmed framväxten av nya jobb.
För att bedriva en så effektiv penningpolitik som möjligt är det alltså av avgörande betydelse att de indikatorer Riksbanken agerar efter ger en så fullödig information som möjligt av utvecklingen i ekonomin. Det gäller inte minst inflationen och inflationsförväntingarna.
Under 1980-talet hade Sverige en kraftig uppgång i fastighetsvärden och andra reala tillgångar. De senaste årens fastighets- och finanskris har inneburit ett prisfall på fastigheter i storleksordningen 500 miljarder kronor. Mycket tyder på att om ett bra mått på de reala värdenas prisutveckling hade funnits, så hade inflationstendenserna kunnat avläsas på ett tidigare stadium. Detta hade ökat förutsättningarna för Riksbanken att föra en penningpolitik som på ett bättre sätt hade varit avpassad till den aktuella ekonomisk-politiska situationen.
Problemet är att de reala värdenas ökning eller minskning avspeglas endast indirekt i KPI-måttet. Genom att inte ha ett fungerande mått på tillgångsvärdenas utveckling riskerar vi att lägga all koncentration på flödesvariabler medan prisutvecklingen av reala tillgångar skjuts i bakgrunden.
I efterhand kan vi se att 1980-talets överhettning och starka prisuppgång på tillgångsvärdena inte gav tillräckligt kraftiga och snabba signaler till Riksbanken. I så fall hade en stramare penningpolitik bedrivits på ett tidigare stadium. Inför framtiden tyder mycket på att underlaget för att bedöma pris- och tillgångsvärdenas utveckling måste förfinas.
Det finns starka skäl för att utveckla instrument för att kunna ta hänsyn även till tillgångarnas prisförändringar. Ett totalprisindex (TPI), dvs ett mått på alla marknadsvärderade tillgångar, skulle kunna vara en indikator för att i den framtida penningpolitiken kunna ta hänsyn även till tillgångarnas prisfluktuationer och vara ett värdefullt komplement till vårt konventionella KPI-mått.
Ett TPI är dock förenat med mätproblem. De vinster som kan erhållas om ett sådant mått utvecklas kan dock underlätta de penningpolitiska bedömningarna och därmed medverka till att rätt åtgärder vidtas vid rätt tidpunkt. Detta motiverar att SCB ges i uppdrag att utveckla ett sådant mått.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utveckling av ett totalprisindex (TPI).
Stockholm den 25 januari 1994 Harry Staaf (kds) Roland Lében (kds)