De riksdagsbeslut som fattats från mitten av 1970-talet
fram till i dag har medfört högre utgifter än vad vi haft råd
med. Det märks i det enorma underskott som byggts upp i
statsbudgten och som de senaste åren accelererat. De
senaste årens acceleration är delvis en följd av de
kosmetiska åtgärder som vidtogs i början av 80-talet i form
av devalveringar för att dölja vår kroniska överkonsumtion.
De verksamma generationerna har levt på en högre nivå än
vad inkomsterna medgivit. Följden har blivit att kommande
generationer satts i skuld.
Förutom att vi skjuter över skulder och tillhörande
räntekostnader på kommande generationer har vi ett
pensionssystem med generationsövervältrande
konsekvenser inbyggda. ATP-systemet, vilket är ett s k
fördelningssystem, har inbyggda pensionsutfästelser som
överstiger intäkterna. Orsakerna är sedan länge kända;
människor lever längre och färre arbetar, vilket förutsätter
att allt högre avgifter betalas av den arbetande
generationen. De som drabbas är den generation som är
verksam när systemet inte längre håller ihop. De kommer
både att tvingas betala redan utlovade pensioner och därtill
sina egna, eftersom systemet med nuvarande utformning
inte kan bära framtida åtaganden.
Effekterna av den omfattande skuldsättningen för
kommande generationer är flera.
För det första är det omoraliskt att skuldsätta framtida
generationer. Dagens vuxengeneration har ingen rätt att
leva på en högre levnadsstandard om effekten blir att våra
barns standard därmed urholkas. Dagens
ungdomsgeneration är den första som kommer att leva på
en lägre materiell levnadsstandard än sina föräldrar. Detta,
om något, är ett kvitto på en omoralisk och oansvarig
politik!
För det andra tränger de räntor som följer av skulden ut
möjligheterna till offentlig konsumtion. Budgetåret 1994/95
beräknas räntan på statsskulden uppgå till cirka 85
miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 10 000 kronor per
år och svensk, barn och pensionärer inräknade. Till följd av
tidigare överkonsumtion tvingas varje svensk avstå från en
konsumtion på 10 000 kronor varje år! Denna utveckling
kommer att fortgå så länge vi inte rättat till våra strukturella
problem. Ju mer skulden ökar desto mindre offenligt
finansierad välfärd får vi för våra skattepengar.
Det tredje problemet är att den omfattande
skulduppbyggnaden motverkar ekonomisk tillväxt. Dels
följer av underskotten höga räntenivåer och dels medför de
skatter som fordras för att täcka statsskuldsräntorna
incitamentsproblem, s k skattekilar.
De problem kommande generationer har att ta itu med
är gigantiska. Med enorma skulder, mindre
konsumtionsmöjligheter, små förutsättningar för
ekonomisk tillväxt samt ett osäkert pensionssystem måste
vi redan nu genomföra åtgärder för att ge våra barn bättre
möjligheter att växa upp och förverkliga sina liv.
Kommande generationer måste ges rimliga förutsättningar.
Den ekonomikommission regeringen tillsatte efter den
fasta växelkursens fall beskriver tydligt problemen. De
beskriver stats- och pensionsskulden som ett kedjebrev och
skriver i sin huvudrapport följande: ''Nästa generation kan
i sin tur, återigen enligt kedjebrevsprincipen, vältra över
både pensionsskulden och statsskulden till den därpå
följande generationen. Problemet är att kedjebrevet
eventuellt kan brytas genom ackord på statsskuld eller
pensionsåtaganden, och då kan en generation plötsligt stå
där med Svarte Petter: en fordran på nästa generation som
denna inte accepterar''.
För kommande generationers skull måste vi se till att
redan nu genomföra åtgärder så att de slipper stå där med
Svarte Petter. Vad som måste göras är fullt logiskt: vi måste
anpassa våra utgifter efter våra intäkter.
Regeringens strategi för att eliminera statens underskott
är givetvis bra, men inte tillräcklig. Vad som också behövs
är att vi tydliggör de generationseffekter som följer av våra
beslut. Att införa generationsräkenskaper skulle vara ett
steg i denna riktning. Ett införande av sådana räkenskaper
skulle öka medvetenheten och på det sättet kunna påverka
beslutsfattandet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att utveckla ett system med
generationsräkenskaper som så långt möjligt innefattar alla
de effekter som politiska beslut får för kommande
generationer.
Stockholm den 13 januari 1994
Fredrik Reinfeldt (m)