med anledning av prop. 1993/94:150 Förslag till slutgiltig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1994/95, m.m. (kompletteringsproposition)
Vänsterpartiets reviderade finansplan
Sammanfattning
För Vänsterpartiet är minskad arbetslöshet det
överordnade målet för den ekonomiska politiken. Att fler
kommer ut på den ordinarie arbetsmarknaden är inte bara
bra i sig, det är också en grundläggande förutsättning för en
sanering av de offentliga finanserna. Men också det
omvända gäller: Arbetslösheten kan inte minskas rejält
utan att räntorna faller och det kräver minskade offentliga
underskott. Därför lägger Vänsterpartiet ett alternativ till
regeringens finansplan som inte bara ger fler i arbete utan
också ett väsentligt minskat underskott.
Sverige håller på att få en generation ungdomar som
aldrig haft ett reguljärt arbete. Om det nu i den pågående
konjunkturuppgången inte går att åstadkomma en radikal
ökning av antalet förvärvsarbetande så kommer Sverige om
några år ha fastnat i permanent massarbetslöshet. Vi hävdar
att det är möjligt att åstadkomma en sådan ökning med den
politik vi förordar.
Det privata finansiella sparandeöverskottet beräknas i år
ligga på en genomsnittlig nivå på 10 000 kronor per
invånare. Dessa överskott är koncentrerade till
exportföretag och enskilda individer i överklass och
välbeställd medelklass. Detta höga finansiella sparande
beror dels på en hög realränta, dels på att företag inte vågar
investera, dels på osäkerheten om de framtida
socialförsäkringssystemen. Alla dessa orsaker är i sin tur
beroende av de usla offentliga finanserna, som i sin tur leder
till höga räntor. Detta är en ond cirkel som måste brytas.
Den grundläggande tanken i vårt alternativ till
statsbudget är att det stora privata finansiella
överskottssparandet skall omsättas i effektiv efterfrågan på
ett sådant sätt att de offentliga underskotten samtidigt
minskar. Detta åstadkommer vi genom att en starkare
budget ger möjligheter till sänkt ränta vilket leder till ökade
investeringar i näringslivet. Vi höjer skatter på dem som
kan bära detta och på så sätt finansierar vi ett ökat antal
arbeten inom byggande, miljövård, skola, vård och omsorg.
Långsiktigt vill vi ha en annan inriktning på produktion
och försörjningsbalans samt en radikalt annorlunda och mer
rättvis fördelning jämfört med det som följer av nuvarande
ekonomisk politik. Investeringarna omfördelas i riktning
mot det ekologiskt hållbara. Skola, omsorg och vård tar
med vår politik ett utrymme på den materiella
konsumtionens bekostnad. Skatter, bostadssubventioner
och socialförsäkringar omfördelas så att inkomst- och
förmögenheter utjämnas.
V-förslag i förhållande till regeringen budgetåret 1994/95
Intäkter statsbudgeten
Miljoner kr
Besparingar
13 100
Atle och Bure
1 000
Skattehöjningar
14 530
Överföringspost
1 300
Uteblivet EU-medlemskap
4 500
Summa förstärkningar
34 430
Utgifter statsbudgeten
Miljoner kr
Näringspolitik
1 000
ROT
3 000
Nybyggnation
400
Arbetsmarknadspolitik
7 820
Regionalpolitik
650
Utbildning
1 400
Miljö
550
Infrastruktur
1 870
Sextimmarsdagen
1 000
U-hjälp m.m.
1 710
Pensionstillskott +långtidssjuka
1 020
Räntebidrag
500
Komp. av höjt grundavdrag till kommunerna
4 000
Övrigt
474
Summa utgifter
24 920
Summa starkare statsbudget 9 510 miljoner kronor
Utfall för staten, inklusive socialförsäkringar, m.m.
Arbetsmarknadsfond
4 700
Framtidsfond
3 500
Kommunakut
2 500
Delpensionsfond
150
Summa
11 850
Total förstärkning av offentliga finanser = 10 360 miljoner
kronor.
Dessutom tillkommer
ökade skatteinkomster
och minskade utgifter p.g.a
lägre arbetslöshet
5 000--10 000 miljoner kronor
Kort sikt: satsa på kommuner och byggande
I det privata näringslivet ökar nu antalet arbetstillfällen
efter flera år av nedgång. Men ökningen går alldeles för
långsamt och kan inte mycket mer än kompensera för den
fortsatta nedgången inom bostadsbyggande och kommuner.
Ett snabbt och enkelt sätt att genom riksdagsbeslut
minska arbetslösheten är att ge kommuner och landsting ett
tydligt besked att de kommer att få en framtida ekonomi
som möjliggör ett omedelbart stopp för avskedanden och
drastiska sparprogram.
Vi upprepar förslaget om en ''kommunakut'' som skall
förhindra ytterligare minskningar av personalstyrkan i
kommunerna. Detta går till på så sätt att kommunerna dels
kompenseras fullt ut för de inkomster de tappar till följd av
återställd nivå på grundavdraget. Dels får de behålla hälften
av de fem miljarder i ökade skatteinkomster som följer av
slopat grundavdrag för höginkomsttagare. Resten av
pengarna -- dvs. två och en halv miljard -- skall lånas ut till
låg ränta och med amorteringsfrihet den tid detta kan
krävas. Kommunerna skall redan nu kunna söka dessa lån
och få besked i tid före de definitiva budgetbesluten i höst.
Kommunerna får också ett löfte om inga ytterligare
minskningar av statsbidragen under 1990-talet.
Särskilt på universitetsorterna behövs idag ett ökat
bostadsbyggande. Det kan också bli nödvändigt att vidta
åtgärder så att en hyressänkning möjliggörs i de fastigheter
som byggts efter 1980.
Akuta stödåtgärder behövs också inom byggbranschen,
som nu står på gränsen till sammanbrott. Det är inte bara
socialt oacceptabelt med denna höga byggarbetslöshet, det
är också samhällsekonomiskt farligt att banta byggandet så
mycket att det blir brist på arbetskraft och överhettning när
konjunkturen för branschen åter vänder uppåt. Den för
riksdagen mest effektiva åtgärden nu är ett besked om att
vänta med minskningarna av räntesubventionerna.
En aktivare arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken måste enligt Vänsterpartiets
mening ändras radikalt. Arbetslinjen måste hävdas så att
passivt bidragsberoende så långt som möjligt ersätts med
åtgärder som stimulerar till utbildning och arbete.
Vi förstärker insatserna för arbetsmarknadsutbildning,
företagsutbildning, utbildningsvikariat och
beredskapsarbeten. Vi återställer utbildningsbidragens nivå
och förstärker därmed incitamenten för att delta i aktiv
verksamhet.
Vi föreslår att ett omfattande paket av insatser
genomförs för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Med
hjälp av en ungdomsgaranti har ungdomar rätt att erbjudas
meningsfull sysselsättning inom en kort tidsperiod. En
ungdomsintroduktion ersätter den idag alltför omfattande
ungdomspraktiken som bör trappas ned.
Praktikantplatser med avtalad ersättning inrättas vid
företag med mer än 50 anställda. Projekt med
miljöinriktning i samverkan med kommunernas Agenda 21-
arbete inriktas på ungdom. Vi föreslår även en ny stödform
''mikrostöd till ungdomar i rörelse'' som bygger på
ungdomars självansvar och kollektiva organisering. ALU i
form av ''gratis arbetskraft'' som tränger bort ordinarie jobb
måste helt utmönstras.
Vänsterpartiet upprepar också förslaget att inrätta en
särskild fond som ger stöd till försöksverksamhet med
sextimmars arbetsdag för att erfarenheter skall vinnas inom
olika branscher vad gäller effekter för produktiviteten,
välfärden och sysselsättningen.
Gröna jobb och hållbar utveckling
Mer långsiktigt behövs kraftfulla och rättvist fördelade
investeringsprogram för utbildning, miljö- och
informationteknologi som underlättar en omställning av
produktionen i hållbar riktning. Exportindustrins
devalveringsvinster och snabba uppgång bäddar ihop med
den låga skattebelastningen för en ny överhettning och en
ny kasinoekonomi. Erfarenheten från 80-talet är att
förnyelsen inte kommer av sig själv.
De flesta av de satsningar som regeringen ser som
offensiva har finansierats genom löntagarfonderna. Det
gäller forskningsstiftelser, riskkapital och
informationsteknologi bland annat. Vi anser fortfarande att
detta i första hand är löntagarnas pengar och i andra hand
pensionärernas. Men vi är också fortfarande beredda att
diskutera fondavkastningens användning till utbildning och
forskning om tydliga mål slås fast: en mer demokratisk
arbetsorganisation, ekologiskt hållbar utveckling och ett
levande kulturliv.
Fondpengarna kan också användas som förstärkning till
den framtidsfond som vi redan tidigare föreslagit. Vi
föreslår höjd arbetsgivaravgift som kortsiktig finansiering
av denna fond. Långsiktigt vill vi finansiera den genom en
vinstdelningsskatt av den typ som finansierade de
ursprungliga fonderna. På så sätt kan man också motverka
uppkomsten av övervinster och överhettning i främst de
större exportföretagen.
Framtidsfondens pengar skall användas till
organisationsförändringar, arbetsmiljö och
kompetensutveckling på sätt som utvecklats tidigare i vår
arbetsmarknadsmotion från allmänna motionstiden. Vi
föreslår att regeringen återkommer med ett förslag till den
närmare utformningen och finansieringen av denna fond.
Den svenska industrin befinner sig i en svår situation.
Den måste förnyas och utvecklas så att den kan möta allt
starkare krav på miljöanpassning och ständigt ökande
konkurrens. För att klara detta krävs nya produkter, ny
produktionsteknik arbetsorganisation och management. I
detta sammanhang har innovationer och innovatörer en
central roll. Det är nödvändigt att finna effektiva och
flexibla former för kunskapsutbyte mellan högskolor och
företag. Tillgången på kompetenta medarbetare på alla
nivåer måste också säkras.
Svenska företag fångar tyvärr i alltför liten utsträckning
upp nya FoU-intensiva produkter. Fristående uppfinnare
har svårt att utveckla sina idéer i Sverige och tvingas därför
vända sig till utländska företag för att förverkliga dem.
Denna utveckling måste vändas. Villkoren för
innovationer och innovatörer måste radikalt förbättras. För
detta krävs breda och mångsidiga lösningar och ett smidigt
obyråkratiskt system. Det krävs en näringspolitik som
medvetet verkar i innovationsfrämjande riktning. Staten
har med andra ord ett övergripande ansvar för
innovationspolitiken och för kunskapsutbytet mellan
näringsliv och högskola.
Vänsterpartiet anser att det är naturligt att utveckla de
funktioner som finns inom NUTEK, de regionala
utvecklingsbolagen, industri- och nyföretagarfonden och
industriforskningsinstituten på ett målmedvetet sätt. Det är
inte ändamålsenligt att bygga upp nya byråkratier eller
inrätta en mängd nya stiftelser.
Vi har i vår näringspolitiska motion och i motioner till
regeringens propositioner om utbildning och forskning och
om innovationsstöd lagt förslag i enlighet med detta och vi
hänvisar till dessa motioner.
Vi noterar som positivt att vi nu hos regeringen fått
gehör för vårt gamla förslag att bredda basen för
kväveoxidavgifterna. Vi vill också höja skatten på koldioxid
och på svavelanvändning. Dessa förslag drabbar i första
hand industrin.
Kommunerna på längre sikt
Långsiktigt måste skolan, vården och omsorgen ges
möjlighet att få sin beskärda del av de ökande inkomster
som svenska folket kommer att få under andra halvan av 90-
talet. Merparten av regeringens sparprogram utgörs av en
utebliven kommunal tillväxt.
Samtidigt hoppas regeringen att befolkningens
inkomster totalt skall växa med 4 % per år uttryckt i fast
penningvärde under resten av 1990-talet. De kommunalt
anställda måste rimligen få del av denna reala
inkomsttillväxt vilket betyder att kommunerna kraftigt
måste minska antalet anställda om de inte får öka sin reala
konsumtion. Men inkomsttillväxten totalt betyder också att
kommunernas skatteinkomster ökar med 4 % om vi antar
oförändrad nivå på skattesatserna. Kommunerna kommer
då att få stora finansiella överskott.
Kommunerna skall således skära ned på antalet
anställda och samtidigt förklara för medborgarna varför
kommunerna skall bygga upp finansiella överskott. Man
skall också förklara varför många av de som kommunerna
avskedar skall tvingas leva på statliga medel,
arbetslöshetsunderstöd eller arbetsmarknadspolitik. Detta
är inte trovärdigt. Bilden ändras om staten avser att dra in
överskotten från kommunerna. Men om det står ingenting
i propositionen. Regeringen planerar uppenbarligen nya
stora indragningar av pengar från kommuner och landsting
men vågar inte säga det.
Vänsterpartiet avvisar inriktningen mot att den privata
konsumtionen skall ta ständigt ökande andelar av den
ekonomiska tillväxten på bekostnad av den offentliga
konsumtionen. Den reala offentliga konsumtionen måste
ges ett visst begränsat utrymme för att växa, kommuner och
landsting måste ges möjlighet att ta sin del av ansvaret för
att reducera arbetslösheten. Det är därför vi föreslår att
riksdagen skall utfärda en garanti om att inga nya
indragningar av de totala statsbidragen skall ske under 90-
talet.
Inom den totala statsbidragsramen måste det också ske
en omfördelning från rika till fattiga kommuner. Men denna
nödvändiga omfördelning får inte ersätta en nödvändig
förstärkning av de kommunala finanserna.
Saneringen av de offentliga finanserna
Räntorna på statsskulden är inte bara förfärande stora,
de hamnar också som inkomster hos fel grupper. Det är just
den överklass och välbeställda medelklass som redan har ett
stort överskottssparande som kammar hem också de stora
ränteinkomsterna. De kan köpa hus och livförsäkringar till
sina barn och barnbarn. Det är barnen och barnbarn till de
som nu går arbetslösa och för vilka pengarna inte räcker
som får lida för att vi inte klarar saneringen av den offentliga
ekonomin.
Saneringen kan inte klaras utan skattehöjningar. Den
som påstår något annat talar helt enkelt inte sanning. Efter
en sänkning av bolagsskatten från 30 till 28 % så har Sverige
den näst lägsta nominella bolagsskattesatsen bland OECD-
länderna. Om man lägger till skatten på kapitalinkomster,
förmögenheter och reavinster så hamnar Sverige
fortfarande bland de utpräglade lågskatteländerna för
kapitalägare. Flera länder i Västeuropa har också högre
inkomstskatt på höginkomsttagare än vad vi har i Sverige.
Men det räcker inte med skattehöjningar. Det behövs
också besparingar i statsutgifterna. Det finns idag ett
utrymme för totalt minskade militärutgifter även om
resurser omfördelas till svenska insatser i FN:s regi.
Investeringar som skadar miljön är slöseri -- stoppa
Öresundsbron och storskaliga motorvägssatsningar. Det är
också långsiktigt nödvändigt att reducera kostnaderna för
bostadssubventioner och socialförsäkringar.
Fördelningspolitiken
Regeringen har i en bilaga presenterat vissa beräkningar
kring inkomstfördelningens förändringar under åren 1991
till 1994. Beräkningarna bygger på ett antal mycket osäkra
antaganden och det är omöjligt att dra säkra slutsatser. Vi
vill ändå kommentera dem:
Finanskrisen och den djupa nedgången i ekonomin 1992
gjorde att ett antal av de allra rikaste hushållen tappade
stora inkomster räknat i absoluta tal. Detta i sin tur ledde
till att det mått på inkomstfördelningen som mäter den
totalmängd inkomster som måste byta mottagare för att alla
skall få samma inkomst minskade kraftigt det året.
Inkomstfördelningen skulle mätt på detta sätt och med de
prognosantaganden som gjorts åter bli ojämnare mellan
1992 och 1994.
Om man i stället ser på det antal människor som hamnar
på mycket låga inkomstnivåer och på det antal som har en
mycket solid ekonomi hävdar vi att inkomstklyftorna ökat.
Ser man inkomstfördelningen i kombination med
arbetslösheten, sociala villkor i övrigt och det som
låginkomstutredningen en gång kallade ''politiska resurser''
är det ingen tvekan om att klassklyftorna har fördjupats
under både 1980- och 1990-talen.
En sanering av de offentliga finanserna kan inte
genomföras utan en stark och rättvis fördelningspolitik. Vi
föreslår ökad progressivitet i skatteskalorna för den statliga
inkomstskatten. Grundavdraget för höginkomsttagare
avvecklas samtidigt som vi återställer avdragets nivå.
De arbetslösa skall inte drabbas dubbelt, återställ därför
ersättningsnivån i A-kassan till 90 %. En sänkning av taket
i sjukförsäkringen kan betala en höjning av
ersättningsnivån för långtidssjuka från 70 till 80 procent.
Minska avdragsmöjligheterna för privata
pensionsförsäkringar så att dessa inte blir mer gynnade än
andra sparformer. Det ger skatteinkomster som kan
användas för att höja pensionen till de som har låg eller
ingen ATP.
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om
försämringar av delpensionen. Vi är däremot villiga att
diskutera förändringar av delpensionen. Vi föreslår att
Sjuk- och arbetsskadeberedningen genom tilläggsdirektiv
får i uppdrag att se över delpensionssystemet och komma
med förslag till hur detta skall fogas in i pensionssystemen.
I vår motion till propositionen om det nya pensionssystemet
utvecklar vi detta närmare.
En alternativ försörjningsbalans
I tabellen nedan har vi gjort en bedömning av hur
försörjningsbalansen påverkas av vår ekonomiska politik
jämfört med regeringens. Kolumn ett anger
försörjningsbalansens poster för 1993 i miljarder kr. Källa:
tabell 5.2 i bil 1 s 36. I kolumn två och tre anges den
sammantagna förändringen av respektive post i år och 1995
uttryckt i 1993 års priser med regeringens respektive
Vänsterpartiets politik.
Vänsterpartiet yrkar därmed avslag på de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som regeringen
föreslagit och förordar istället det ovan sagda som allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken, samt avslag på
begäran om att bemyndiga regeringen besluta om
ytterligare 1,5 miljarder för budgetåret dvs. i så kallad
finansfullmakt.
Riksdagen bör vidare som sin mening ge regeringen till
känna vad som ovan anförts om en garanti mot indragningar
av statsbidragen under 1990-talet.
EU och FN
Budgetavgiften till EU och andra kostnader och intäkter
till följd av ett medlemskap har inte tagits med i regeringens
långsiktsplaner. Motiveringen är att de politiska besluten
om medlemskapet inte tagits. Men detta gäller ju det mesta
i det långsiktiga sparprogrammet, det handlar om fromma
förhoppningar om framtida politiska beslut som man inte
vet om det kommer att finnas en majoritet för när besluten
skall tas. Vänsterpartiet kräver att regeringen presenterar
ett förslag till finansiering vid ett eventuellt ja i
folkomröstningen om EU-medlemskapet. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Arbetsmarknadspolitik och arbetslivsfrågor
Sysselsättning och arbetslöshet
Regeringens främsta misslyckande gäller
arbetslösheten. Målsättningen Arbete åt Alla har
övergivits.
Sysselsättningen har minskat med 600 000 personer
sedan toppnoteringen våren 1990. Arbetskraften har
sjunkit med nästan 300 000 personer. Nästan 600 000 är
öppet arbetslösa eller i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, vilket svarar mot 14 procents arbetslöshet.
Dessutom finns ytterligare 110 000 sökande registrerade på
arbetsförmedlingarna och dessutom 130 000
deltidsarbetslösa.
Med tanke på hur många som under senare år slagits ut
ur arbetslivet och förtidspensionerats liksom alla de som
blivit kvar i utbildningssystemet i brist på jobb, är
situationen förskräckande.
Konjunkturen har vänt och sedan flera månader sjunker
antalet varsel och antalet lediga platser och personer som
får arbete ökar successivt. Fortfarande är dock efterfrågan
alldeles för liten och dessutom begränsad till en mindre del
av arbetsmarknaden.
Exportindustrin gynnas av den dramatiskt förbättrade
konkurrenskraften framför allt beroende på kronkursens
fall. Hemmamarknaden, investeringarna och
byggbranschen ligger dock lågt och inom den kommunala
sektorn fortsätter nedskärningarna.
I Vänsterpartiets motion om arbetsmarknadspolitik
1993/94:A250 gavs en detaljerad beskrivning av läget i
januari 1994 som fortfarande i huvudsak äger sin riktighet.
Här skall endast kortfattat ges några kompletterande
kommentarer.
Långtidsarbetslösheten ligger i april, trots
åtgärdsvolymen, på nivån 100 000! Det är 10 000 fler än för
ett år sedan. Här föreligger stor risk för att arbetslösheten
permanentas för stora grupper och att ytterligare utslagning
blir följden.
I april 1994 var 324 000 personer öppet arbetslösa trots
att 261 000 deltog i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Av de
arbetslösa var 80 000 ungdomar under 25 år samtidigt som
92 000 ungdomar fanns i olika åtgärder. Till sommaren
kommer ytterligare en kull ungdomar som slutar
utbildningar samtidigt som åtgärdsvolymens omfattning
minskar. Ungdomsarbetslösheten utgör en social katastrof
som inte kan accepteras.
Även för övriga prioriterade grupper är läget mycket
bekymmersamt. För invandrargrupperna är det i många fall
ytterst svårt att få jobb vilket bäddar för utanförskap och
social marginalisering.
Sammanfattningsvis har massarbetslösheten etablerats i
Sverige. Mycket höga arbetslöshetsnivåer finns nästan
överallt, men de regionala skillnaderna kommer att öka. De
prioriterade grupperna utgör allt större problem.
Regeringens politik har misslyckats.
Regeringens prioriteringar har varit ideologiskt
motiverade och saknat förankring i verkligheten.
Regeringens målsättning för ALU och ungdomspraktik
visade sig som vi förutsagt helt orealistisk medan klart
större utrymme finns för arbetsmarknadsutbildning,
utbildningsvikariat och beredskapsarbete.
Regeringens arbetsmarknadspolitik
I Vänsterpartiets tidigare omnämnda
arbetsmarknadspolitiska motion 1993/94:A250 riktas
mycket hård kritik mot regeringens misslyckade politik att
hävda sysselsättning och bekämpa arbetslösheten. Vi
hänvisar till den framställningen som gäller alltfort.
Det handlar om både bristande vilja och förmåga.
Passivt har regeringen förlitat sig på kronfallets dramatiska
förstärkning av konkurrenskraften. Lakoniskt konstateras
att antalet sysselsatta föll i samtliga sektorer 1993 och att
antalet sysselsatta inom byggnadsverksamheten kommer att
minska i samma takt under 1994. Även inom den
kommunala sektorn fortsätter minskningen 1994 genom en
''anpassning av verksamheten till de nya ekonomiska
förutsättningarna''.
Passivt har den borgerliga riksdagsmajoriteten i några
fall tagit intryck av oppositionens förslag och bifallit
åtgärder som ROT-program och utbildningsinsatser i
kommunerna. Men det har varit för sent, för lite och ofta
mycket motvilligt.
Regeringen har övergivit arbetslinjen. Allt större andel
av de arbetslösa har blivit passiva bidragsmottagare
samtidigt som arbetsmarknadspolitiken blivit allt mindre
ambitiös. Det handlar om uppenbara kompetensbrister i
regeringen. Gång på gång har man gjort tvärtemot vad
arbetsmarknadsmyndigheterna föreslagit och vi krävt.
Gång på gång får regeringen konstatera att politiken inte är
realistisk.
Konsekvent är regeringen dock när det gäller att utnyttja
arbetslösheten till att rasera välfärden och överföra
ekonomiska resurser och samhällsmakt till kapitalägare och
välbeställda marknadsaktörer. Med konsekvens drivs
attackerna vidare mot löntagarna och fackföreningsrörelsen
genom regeringens politik för en flexibel arbetsmarknad.
Kompletteringspropositionen är full av samma
ideologiska retorik som vi fann i hycklande och cyniska
formuleringar i finansplanen. Med stolthet omtalas raden
av försämringar som genomförts. Synen på
arbetsmarknaden är mer renodlat ekonomistisk och
marknadsliberal än någonsin. ''Det krävs god anpassning
både vad gäller pris och kvantitet'' heter det på tal om
arbetskraften. Regeringen saknar en social vision.
Med förtjusning beskrivs hur många andra länder som
också har infört försämringar för arbetslösa och löntagare
under senare år under slogans som ''löneflexibilitet'',
''avreglerad arbetsmarknad'' och ''anpassade
välfärdssystem''. Även regeringens egna bedrifter finns
inom detta område. Entydigt går man SAF:s ärenden och
missgynnar löntagarna. Det samlade resultatet innebär en
kraftfull attack mot den traditionella modellen på svensk
arbetsmarknad.
Regeringen framställer uppluckringen av arbetsrätten
och nedmonteringen av arbetslöshetsförsäkringen som
framsteg som skall öka ''incitamenten'' att ta jobb till lägre
löner. Förslag aviseras om lägre ungdomslöner som medlet
att komma åt ungdomsarbetslösheten.
Skattesubventionerade ''piglösningar'' är förslag av samma
slag.
Regeringen fortsätter att beskriva sistahandsåtgärderna
ALU och ungdomspraktik som lyckade och framåtsyftande.
Detta trots all berättigad kritik om undanträngningseffekter
och ''gratis arbetskraft'' som framförts. Uppenbart saknas
ofta utbildningsinnehåll och seriös uppföljning. Under
våren tycks dock regeringen insett att tidigare beslutade
volymer har varit helt orealistiska. Inför verklighetens dom
talas nu om vikten av att satsa på de mer traditionella
åtgärderna.
Riksdagens revisorer har liksom Vänsterpartiet
konstaterat att arbetsmarknadspolitiken fått bära en alltför
tung börda. Politiken har präglats av ryckighet och dålig
framförhållning. Det har saknats en långsiktig och
konsekvent sysselsättningspolitisk strategi. Regeringens
politik innebär att det ofta är lönsammare att gå passivt med
a-kasseersättning än att delta i utbildning.
Regeringen har prioriterat insatser som varit billiga
snarare än effektiva åtgärder för den arbetslöse och
arbetsmarknaden. Förutom att ''styckkostnaden'' sänks
kortsiktigt leder sänkta ersättningsnivåer till att arbetslösa
tvingas acceptera mycket låga löner för att få ett jobb.
Regeringen talar numera klartext när det gäller de
övergripande motiven bakom den förda
arbetsmarknadspolitiken. Vänsterpartiets hårda kritik och
anklagelser har varit sakligt grundade.
Regeringen har som tidigare nämnts delvis tvingats
tänka om när det gäller volymerna för ALU och
ungdomspraktik och behovet av mer
arbetsmarknadsutbildning och kompetenshöjande insatser.
Dock noteras mest utvecklingen lite motvilligt. Inga aktiva
nya åtgärder sätts in. Medel till expanderade volymer
saknas. Inget görs åt den felaktiga incitamentstrukturen.
Inga krafttag mot det stora övertidsuttaget.
Det sätts inte heller stopp för uppsägningarna inom
vården, omsorgen och skolorna, trots alla rapporter om
miserabla förhållanden med för låg personaltäthet inom
dessa områden. Att yrkesinspektionerna idag tvingas till
djupt kritiska förelägganden när det gäller situationen inom
vård och omsorg är ett skamligt tecken på förfallet inom
välfärden.
Att medel kommer att finnas kvar på anslaget för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder har sin grund i flera av de
faktorer som vi pekat på ovan. Det är av största vikt att
medlen sätts in för att hävda arbetslinjen och förstärka
konjunkturuppgången.
Regeringen visar sin slapphet inom
arbetsmarknadspolitiken genom att lyfta bort mer än fyra
miljarder kronor från området trots att behoven kommer
att vara så stora nästa budgetår. Regeringen lämnar inte
minst ungdomarna i sticket.
Det är uppenbart att AMV är utomordentligt hårt
belastat. Med konjunkturuppgången kommer situationen
snarast bli än svårare. Regeringen borde anslagit utökade
fasta resurser till AMV.
Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
Till skillnad från regeringen sätter vi kravet på full
sysselsättning i centrum för den ekonomiska politiken. Vi
tror på den produktiva rättvisan som metod, inte på de
otyglade marknadskrafterna som skapar ökade klyftor.
Vi hänvisar åter till Vänsterpartiets motion
1993/94:A250 där riktlinjerna för en aktiv
sysselsättningspolitik och inriktningen av en offensiv
arbetsmarknadspolitik klargörs.
Vänsterpartiet vill föra en aktiv arbetsmarknadspolitik
som tydligt inriktas på verklighetens arbetsliv. Vi avvisar
regeringens kortsiktiga politik som skapar en konstgjord
sysselsättningssektor. Riksdagen måste tydligt visa sin vilja
att höja kompetensnivån i arbetslivet och strukturellt
förändra samhället så att framtida behov står i centrum.
Gratis arbetskraft skall inte erbjudas marknaden utom i
absoluta nödfall. Ungdomspraktik måste avvecklas och
ALU skäras ned. Den nyligen införda invandrarpraktiken
är däremot värd att bevara. Arbetsgivarna har ännu
bristande erfarenhet av människor med andra erfarenheter
än svenska, och behöver tid för att rätt uppskatta värdet av
etniskt blandad personal. Invandrare behöver delta i
svenskt arbetsliv för att förstå och anpassa sig till sitt nya
land.
Beredskapsarbeten, subventionerade anställningar med
rekryteringsstöd och det nya generella anställningsstödet
(GAS) är positiva då de leder till riktiga jobb. De är också
nödvändiga medel för att ersätta övertidsuttag med
nyanställningar. Det är oförsvarbart att antalet sysselsatta
personer fortsätter att minska samtidigt som
medelarbetstiden ökar.
Kommuner och landsting skall sluta avskeda. Behovet
av utbyggd vård, omsorg och service är stort. Människor
kan på dessa områden sällan ersättas av maskiner.
Kommunerna skall aktivt uppmanas att ersätta passivt
socialbidragstagande med meningsfull sysselsättning.
Kravet på flexibilitet i arbetslivet skall mötas med
utbyggda möjligheter till vidare- och fortbildning.
Kompetenshöjning skall stimuleras i såväl näringsliv som
offentlig sektor. Grundutbildningen måste förstärkas så att
alla medborgare garanteras en bra grund att bygga på.
Arbetsplatsernas organisering skall kontinuerligt
utvärderas och förbättras. En förkortad arbetsdag ger fler
människor arbete samt incitament för förändring både på
arbetsplatserna och i arbetsfördelningen i hemmen. En
generellt kortare arbetsdag ger också samhällsekonomiska
vinster då arbetsskador och utslagning minskar.
Småföretagen har en väsentlig roll inom stora delar av
den privata sektorn, nyetableringar skall stödjas.
All kraft måste sättas in för att verksamt utnyttja de
befintliga arbetsmarknadspolitiska medlen under
innevarande budgetår. Eventuella utgående reserver måste
tas i anspråk för avsedda ändamål under nästa budgetår.
Orsaken till att medel blir outnyttjande trots den svåra
arbetslösheten är delvis regeringens egen.
Även om arbetsmarknadsutbildningen nått högre
volymer än tidigare beräknat under våren var aktiviteten
under hösten så låg att kostnaderna blir lägre än beräknat.
Likaså var de budgeterade medlen baserade på en alldeles
för hög volym när det gäller ungdomspraktiken.
Trots att ett stort antal avtal med kommuner och
landsting träffats för perioden 1994--95 som skall förhindra
uppsägningar och trots av riksdagen beslutade ROT-
insatser kommer det att finnas kvar minst 2--3 miljarder
kronor.
Vänsterpartiet har i motion till den regionalpolitiska
propositionen anvisat 100 miljoner kronor till C2-anslaget
avsett för länsstyrelsernas projektverksamhet. Avsikten är
att gynna sysselsättningen i storstädernas
invandrarområden. Medlen tas från årets (1993/94) B2-
anslag.
Ytterligare 400 miljoner kronor av B2-anslaget (1993/94)
har vi avsatt till särskilda regionala åtgärder för regional
utveckling och tillväxt i anslutning till den regionalpolitiska
propositionen.
Vi har tidigare anvisat 700 miljoner kronor utöver
regeringens förslag till upprustning och underhåll av vägar.
Vi anvisar nu ytterligare 800 miljoner kronor för detta
ändamål från innevarande års B2-anslag.
Därmed har vi tagit 1 300 miljoner kronor i anspråk för
ej budgeterade ändamål av B2-anslaget. Övriga
kvarvarande medel bör användas till
arbetsmarknadspolitiska insatser nästa budgetår. I ett
senare skede kan avgöras om ytterligare insatser inom
områdena vägunderhåll eller ROT bör prioriteras av
arbetsmarknadsskäl.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Regeringen tar bort medel från årets A2-anslag för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta kan inte
accepteras. Vänsterpartiet avslår förslagen.
I kompletteringspropositionen föreslås att 1,5 miljarder
kronor flyttas från Arbetsmarknadsdepartementet till den
s.k. finansfullmakten, som då skulle uppgå till 4 miljarder
kronor. Regeringen vill ha flexibilitet för att vid behov själv
kunna anpassa de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till
förändringarna på arbetsmarknaden.
Vänsterpartiet anser att regeringen får nöja sig med de
2,5 miljarder kronor den redan disponerar i finansfullmakt.
Vänsterpartiet yrkar avslag på regeringens begäran om
tillskott i finansfullmakten på 1,5 miljarder kronor. Istället
vill vi omedelbart använda beloppet till
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Regeringen tar ytterligare 1 600 miljoner kronor från
A2-anslaget för användning till vägunderhåll.
Vänsterpartiet har tidigare på annat sätt finansierat
motsvarande underhåll för 1 300 miljoner kronor.
Eventuellt ytterligare anslag får bedömas senare. Vi avslår
regeringens förslag.
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag att finansiera
regionalpolitiska åtgärder med 800 miljoner kronor från
A2-anslaget. Däremot har vi anfört att 150 miljoner kronor
kan reserveras för kompetenshöjande åtgärder i småföretag
inom ramen för AMS nuvarande åtgärder.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner yrkat på utökat
ROT-program bl.a. för kulturmiljövård. Vi gläder oss åt att
åtgärder för 300 miljoner kronor, som vi tidigare föreslagit,
nu skall dras igång. Vänsterpartiet har anvisat finansiering
inom ramen för ett omfattande ROT-program. Vi motsätter
oss således att medlen tas från A2-anslaget.
Vänsterpartiet har anvisat separat finansiering för
förstärkningen av Norrlandsfonden. Vi motsätter oss
utnyttjandet av 120 miljoner kronor från A2-anslaget.
Detta innebär att Vänsterpartiet totalt avvisar att 4 320
miljoner kronor tas från anslaget A2.
Ytterligare budgetmedel
Vänsterpartiet anvisar dessutom ytterligare 3 500
miljoner kronor av budgetmedel mer än regeringen till
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
De extra medlen skall huvudsakligen utnyttjas för
arbetsmarknadsutbildning inklusive utbildningsbidrag,
beredskapsarbeten, rekryteringsbidrag, företagsutbildning
och en kraftfull ungdomssatsning.
Kompetensutveckling
Liksom i januarimotionen anser vi att 1 000 miljoner
kronor av de medel som den av Vänsterpartiet föreslagna
framtidsfonden disponerar över skall utnyttjas för
kompetenshöjning i arbetslivet. Utbildningsprogrammen
grundas på avtal mellan de lokala parterna och skall
godkännas av länsarbetsnämnden.
Stoppa uppsägningar inom kommunsektorn
Uppsägningar inom den kommunala sektorn måste
förhindras. De innebär förlorad välfärd och finansiell
rundgång inom den offentliga sektorn. Räcker inte den
ordinarie finansieringen skall avtal om utbildningsinsatser
träffas med länsarbetsnämnden i enlighet med vad som
redan skett i vissa fall.
Beredskapsarbeten
Volymen beredskapsarbeten måste upp. Vi upprepar
kravet på att bidragsreglerna åter baseras på en arbetstid av
40 timmar per vecka.
Arbetsmarknadspolitiska informationsinsatser
Vänsterpartiet anser det vara utmärkt att stimulera
tidigareläggningar av anställningar. Information om GAS
och rekryteringsbidrag behövs.
Regeringen föreslår nu ytterligare högst 5 miljoner
kronor för informationsinsatser om den i prop. 1993/94:209
föreslagna allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Eftersom
Vänsterpartiet avvisar förslaget om en statlig
arbetsmarknadskassa avslår vi finansiering av information
om denna.
Förlängd akademikerpraktik
Regeringen vill förlänga akademikerpraktiken från 3 till
högst 6 månader. Liksom för ungdomspraktiken föreslår
man nu att anordnaren av praktiken bör åta sig en
delfinansiering på 1 000 kr per månad.
Vänsterpartiet anser inte att det finns någon anledning
att utvidga praktikperioden. Istället bör rekryteringsstöd
beviljas om arbetsgivaren efter tre månader vill anställa
praktikanten.
Vi har tidigare avslagit förslag om finansieringsbidrag
eftersom det skapar byråkratiskt krångel. Dessutom är det
redan idag svårt att uppnå det mål som regeringen angett
för akademikerpraktiken. Om arbetsgivarna skall åta sig en
delfinansiering blir det ännu svårare att finna
praktikplatser.
Vänsterpartiet yrkar avslag på regeringens förslag om
akademikerpraktik.
Bidrag till utbildning i företag
Vi föreslår att bidraget höjs till högst 90 kronor per
timme för att stimulera kompetensutveckling i företagen
enligt AMS äskande.
Regeringen föreslår en utvidgning av åtgärden. Bidrag
skall få lämnas för utbildning av den som äger en del i ett
litet eller medelstort företag och som arbetar i
verksamheten utan att vara anställd där. Den som berörs får
inte ha ett väsentligt inflytande i företaget.
Vänsterpartiet anser att det kan finns skäl att utvidga
möjligheten att få bidrag till utbildning i företag. Vi finner
det angeläget att höja kompetensnivån i de små och
medelstora företagen.
Men vi kan inte förstå den restriktion som regeringen
föreslår. Effekterna för små företag är ogenomtänkta. Även
den delägare som har ett väsentligt inflytande över
verksamheten bör kunna få bidrag till utbildning. Det är
t.ex. svårt att avgöra vilket inflytande en delägare i ett
familjeföretag verkligen har på verksamheten. Det är risk
att restriktionen omintetgör åtgärden.
Rekryteringsstöd till högskoleutbildade
Regeringen vill införa ett rekryteringsstöd för
anställning av högskoleutbildade med arbetslivserfarenhet.
Förutsättningen är att rekryteringen sker till små företag
som saknar den kompetensen. Stödet skall ges under högst
tolv månader med högst 50 % av lönekostnaderna.
Vänsterpartiet är mycket positivt till kompetenshöjande
åtgärder i små företag. Vi har tidigare anslagit
kompetenshöjande medel till AMS och NUTEK, som skall
verka i samma riktning och har dessutom reserverat medel
för denna inriktning i vår regionalpolitiska motion som
redan nämnts. Men vi ifrågasätter om bidragsdelen skall
vara så hög som 50 % av lönekostnaden under så lång tid
som tolv månader. Efter sex månaders anställning bör
företaget själv kunna bära en större del av lönekostnaden
för den högskoleutbildade. Dessutom bör hänsyn tas till
rättviseaspekter; statens bidragsdel blir i kronor räknat
mycket hög för den högskoleutbildade.
Vänsterpartiet vill därför begränsa bidragsdelen för den
andra sexmånadersperioden till 25 % av lönekostnaderna.
Under de första sex månaderna bör däremot 50 % kunna
utgå.
Arbetslivsutveckling
ALU:n skall minskas, vilket Vänsterpartiet länge har
krävt. Det gäller att få bort alla inslag av ''gratis
arbetskraft''. Inom miljöområdet instämmer vi dock med
regeringens slutsats; där bör olika ALU-projekt få fortsatt
hög prioritet.
Att kringkostnadsmedlen för arbetslivsutveckling
justeras nedåt bifaller vi givetvis. Det räcker dock inte;
liksom i januari anser vi att sammanlagt 120 miljoner
kronor kan sparas på kringkostnader för
arbetslivsutveckling.
Vänsterpartiet vill också lägga ner ALU-delegationen,
vilket ger en besparing på 5 miljoner kronor.
Dessa medel, 125 miljoner kronor, vill vi istället lägga på
kompetenshöjande åtgärder i form av
arbetsmarknadsutbildning.
Ungdomssatsning
Ungdomsarbetslösheten måste brytas. Det är förödande
för ett samhälle att inte ta tillvara den yngre generationens
kompetens och nyskapande förmåga. En ung människa som
saknar förankring i sin omvärld riskerar att snabbt slås ut
och hamna i missbruk, sjukdom och kriminalitet. 1993
deltog endast 52 % av ungdomarna mellan 16 och 24 år i
arbetskraften. I regeringens kompletteringsproposition
föreslås ingenting för att främja ungdomars möjligheter till
försörjning och meningsfullt arbete.
Samtidigt är svensk ungdomskultur en exportvara av
högsta dignitet. Våra musiker tillhör de mest framgångsrika
i hela världen. Yngre människor tar lättare till sig ny
informationsteknologi och multi-medias mångfacetterade
uttryck. Ungdomar söker alternativ till förstelnade livsoch
arbetsformer. Samhället måste ta tillvara dessa initiativ och
stödja verksamhet som ännu inte vuxit sig stark.
Praktikantavtal
Vänsterpartiet har förr drivit kravet på obligatorisk
praktikantplats för ungdomar på medelstora och stora
företag. Om en praktikant anställdes för var femtionde
anställd skulle 70 000 ungdomsplatser skapas. Endast 20 %
av ungdomar med ungdomspraktik finns i de större
företagen. Istället praktiserar de ofta på de lägst avlönade
arbetsplatserna där kunskapsintensiteten i allmänhet är låg.
En praktikantplats skall ge både praktik och
kompetenshöjning, och riktas till de ungdomar som gått
igenom en viss utbildning. Ungdomar skall få avtalad
praktiklön. Detta innebär att produktionen får betala för
praktikantplatser och därmed att ett aktivt ansvar tas för
ungdomen.
Ungdomsgaranti
Vänsterpartiet satsar ytterligare 100 miljoner kronor till
kompetenshöjande och personalförstärkande åtgärder på
arbetsförmedlingarna. Av dessa medel skall en stor del
användas för att förbättra möjligheten för ungdomar att
komma in på arbetsmarknaden.
Ungdomar som är yngre än 20 år bör inte vara öppet
arbetslösa med kontantersättning mer än i några veckor.
För ungdomar över 20 år bör gränsen gå vid 2--3 månader.
Ungdomsprojekt med miljöinriktning
Vi anslog redan i anslutning till budgetpropositionen 250
miljoner kronor extra till otraditionella projektinsatser för
ungdom. Tanken var att utnyttja ungdomarnas initiativkraft
och miljöintresse i samband med projekt inom ramen för
kommunernas arbete med att utarbeta kommunala Agenda
21. Vi återupprepar detta krav.
Mikrostöd till ungdomar i rörelse
I proposition 1993/94:140 ''Bygder och regioner i
utveckling'' föreslås ett s.k. mikrostöd på högst 20 000 kr för
mycket små projekt. Detta regionalpolitiska stöd riktas i
första hand till kvinnor som driver små enskilda firmor och
kooperativ. Pengarna ges till företag som inte behöver
investera i byggnader och maskiner utan i mindre s.k.
mjuka varor.
Vänsterpartiet kan inte längre passivt åse den ökade
utslagningen av unga människor. När ungdomars
kompetens nonchaleras på arbetsmarknaden måste vi
hjälpa dem att själva ta tillvara sin förmåga.
Vänsterpartiet föreslår därför att ett mikrostöd införs till
ungdomar mellan 16 och 30 år som vill driva egen rörelse
eller kooperativ. Ett särskilt intresse bör förläggas till
storstäderna med deras koncentrerade ungdomsgrupper.
Ungdomar saknar vanligtvis, av naturliga skäl, det kapital
som möjliggör eget företagande. Ändå är ungas intressen
sällan kapitalkrävande och små finansiella bidrag kan få
mångdubbel effekt.
Mikrostödet kan utgå för projektverksamhet som
innebär visst ekonomiskt åtagande och bör kunna
kombineras med andra åtgärder som utbildningsbidrag
m.m. Utvecklandet av den kooperativa företagsidén är av
särskilt intresse för ungdomar.
Begränsad erfarenhet ökar risken att misslyckas i en
ekonomisk verksamhet för unga människor. Risktagandet
är dock mindre i småföretag än i aktiebolag där man bollar
med större likvida medel. En- och fåmansbolag har också
fördelen att företagaren själv måste lära sig alla processerna
i ekonomisk verksamhet, förutom kännedom om själva
varan/tjänsten som produceras. Små företag är en bra
skolbänk för den som så småningom vill expandera eller
skaffa ett anställt arbete.
Redan finns fungerande former för rådgivning och
nyföretagarutbildning. Arbetsförmedlingens resurser på
detta område bör utnyttjas och förstärkas. Att driva
ekonomisk rörelse kräver kunskaper i ekonomi och
marknadsföring samt handledning för den som är ovan.
Vänsterpartiet föreslår att ett särskilt mikrostöd om
högst 20 000 kr skall kunna beviljas ungdomar. Riksdagen
bör uppdra åt regeringen att närmare utforma regler och
administrativa åtgärder för att införa ett mikrostöd till
ungdomar i rörelse.
Ungdomspraktik
Vänsterpartiet ser med tillfredsställelse på regeringens
vändning i synen på ungdomspraktik även om det går
långsamt.
Den har nu insett det som Vänsterpartiet länge hävdat;
det är inte möjligt att hålla den nivå på ungdomspraktiken
som regeringen föresatt sig. Marknaden är mättad och de
anslagna medlen står delvis outnyttjade.
Vi har också tidigare påpekat att den införda
finansieringsaviften skulle begränsa möjligheterna för
ungdomar att finna praktikplatser. Vi föreslår åter att
finansieringsbidraget avskaffas.
Vänsterpartiet har gång på gång avvisat
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som innebär att
marknaden erbjuds gratis arbetskraft utan ett
anställningsförhållande och utan avtal. Ofta saknas också
ett seriöst utbildningsinnehåll.
Vänsterpartiet har istället förordat ett system med
kortare praktik kombinerat med anställning med
rekryteringsstöd. Inom flera branscher finns avtal som
kunde utnyttjas. Ungdomspraktiken bör trappas av snabbt
och ersättas av ett introduktionsprogram av denna typ som
bör omfatta 12 månader.
Arbetsmarknadsutbildning
Vänsterpartiet ser kompetenshöjning som den absolut
viktigaste åtgärden för att på sikt få bukt med
arbetslösheten. Det är nu, när konjunkturen vänder uppåt,
som utbildningsinsatser är mest effektiva. Det gäller att
eliminera flaskhalsar i produktionen. Det gäller att
aktualisera kompetensen hos de arbetssökande. Volymen
av arbetsmarknadsutbildning måste öka rejält.
Det är väsentligt att samhället ger även ekonomiska
incitament för att höja studiemotivationen bland de
arbetslösa. Vi upprepar vårt krav att
arbetsmarknadsutbildning i det reguljära
utbildningsväsendet och all upphandlad
arbetsmarknadsutbildning ersätts med fullt
utbildningsbidrag.
Utbildningsvikariat
Utbildningsvikariaten är en utmärkt metod som dels
skolar upp befintlig personal, dels drar in nya personer i
arbetslivet.
Men det måste finnas en synkronisering mellan volymen
utbildningsbidrag och nivån för utbildningskostnaderna.
Det är bara dumt när godtyckligt formella skäl stoppar
åtgärder som alla vill ha.
Regeringen är nu på väg åt rätt håll, men budgetramen
räcker inte. Taket i anslaget för utbildningskostnader inom
utbildningsvikariat bör tas bort.
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
Regeringen vill tilldela AMS 15 miljoner kronor för
administration av den i prop. 1993/94:209 föreslagna
arbetsmarknadskassan.
Vänsterpartiet yrkar avslag på denna proposition som
ännu inte behandlats i riksdagen. I enlighet med vår motion
i frågan yrkar vi avslag även på detta förslag.
Regeringen föreslår en tillfällig förstärkning av
arbetsförmedlingarna med 395 miljoner kronor, varav minst
75 miljoner kronor till personallöner. Dessa pengar tas från
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, A2-anslaget.
Vänsterpartiet anser att det utöver detta tillfälliga anslag
finns ett behov av en permanent förstärkning av
arbetsförmedlingarna.
Sverige befinner sig nu i en konjunkturuppgång.
Kraftiga insatser bör då göras på kompetenshöjande och
arbetsförmedlande insatser. En effektiv och kunnig
arbetsförmedling är en god investering för att få ner den
oacceptabelt höga arbetslösheten.
Arbetsmarknadsverket måste också få medel för
handläggning av den kraftfulla ungdomssatsning som
Vänsterpartiet senare i denna motion föreslår.
Därför vill Vänsterpartiet förstärka det fasta anslaget till
Arbetsmarknadsverket för personalkostnader med 100
miljoner kronor.
Lönegarantifonden
Regeringen vill sänka den rörliga krediten för
Lönegarantifonden från 7 till 5 miljarder kronor.
Vänsterpartiet finner det rimligt att sänka
Lönegarantifonden eftersom konkurserna blir färre och
antalet personer med lönegaranti minskar. Vi vill dock
begränsa sänkningen av krediten till 6 miljarder kronor.
Arbetsmarknadsfonden och a-kassan
Krediten för Arbetsmarknadsfonden måste höjas
kraftigt, från 55 till 100 miljarder kronor. Den
okontrollerade arbetslösheten sätter sina spår i
statsskulden.
Regeringens förslag till ny arbetslöshetsförsäkring som
vi avvisar av en mängd skäl, vilka angivits i särskild motion,
innebär en belastning på ytterligare 2 000 miljoner kronor
på Arbetsmarknadsfonden.
Vänsterpartiet föreslår en höjning av ersättningsnivån i
a-kassan till 90 % från och med den första juli 1994. Högsta
dagpenningen sätts åter till 598 kronor. Finansiering sker
med en höjning av arbetsmarknadsavgiften med 0,75
procentenheter.
Vänsterpartiets väsentligt starkare sysselsättnings- och
arbetsmarknadspolitik och neddragning av ALU gör att
belastningen på fonden kommer att bli väsentligt mindre än
i regeringens alternativ.
Arbetstider
Vänsterpartiet föreslår att övertidsuttaget kraftigt
begränsas. Övertidsuttag med mer än 50 timmar per år skall
kräva dispens. Restriktivare regler bör införas för
dispensgivning. Metoder att göra övertidstimmar dyrare
bör övervägas genom högre arbetsgivaravgifter för övertid.
Att övertid kan behövas ibland vid oförutsedda
händelser och produktionsproblem är naturligt. Att
däremot tillämpa övertidsuttag för att klara normala
leveransåtaganden är ett missbruk och i dagens
arbetslöshetssituation helt oacceptabelt.
Vänsterpartiet kräver en arbetstidsförkortning med
början 1997 då sjutimmarsdagen borde förverkligas. Det är
viktigt att uppnå en daglig normalarbetstidsförkortning.
Som vanligt kommer den konkreta verkligheten att
utformas i ett samspel mellan lagstiftning och
kollektivavtal.
Olika branscher har olika förutsättningar i samband med
en daglig arbetstidsförkortning. I vissa fall åstadkommes
stora produktivitetsvinster i andra fall uppstår rejäla
sysselsättningseffekter. Erfarenheterna är hittills relativt
begränsade. De fackliga kraven växer både av välfärds- och
sysselsättningspolitiska skäl.
Liksom tidigare i år föreslår Vänsterpartiet att en fond
inrättas för försöksverksamhet med sex timmars arbetsdag.
Fonden finansieras med budgetmedel och omfattar en
miljard kronor. Avsikten är att genomföra realistiska
sextimmarsförsök i olika branscher för att studera
resultaten såväl ekonomiskt som ur välfärdssynpunkt.
Framtidsfonden
Vänsterpartiet föreslår att en framtidsfond inrättas för
förnyelse och kompetenshöjning i arbetslivet.
Arbetsmiljön, arbetsorganisation och utbildning i samband
med teknikförändring och ökande krav skall stå i fokus.
Fonden skall dels vara företagsspecifik och dels medge
insatser i ett regionalt och nationellt perspektiv.
Erfarenheterna från arbetslivsfondens verksamhet kan här
tas tillvara. Detta kan vara ett viktigt instrument för att
utveckla det goda arbetet och att minska den pågående
utslagningen från arbetslivet.
Fonden finansieras från en begränsad arbetslivsavgift på
0,55 % och framöver med en vinstdelninggskatt. På detta
sätt kan en del av uppkomna devalveringsvinster användas
produktivt för att utveckla svenskt arbetsliv. Spåren från 80-
talets spekulationsekonomi förskräcker.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
Vi föreslår att medlen för otraditionella insatser för
arbetshandikappade justeras upp med 10 miljoner kronor
till 60 miljoner kronor.
Vi föreslår att det i särskilda fall bör kunna medges en
högre bidragsberättigad lönesumma än 13 700 kronor per
månad i samband med lönebidrag.
Utbildningen
Grund- och gymnasieskolan
Sedan regeringen presenterade sin budgetproposition i
januari har skarp kritik riktats mot den nya decentraliserade
friskolepolitiken. Skolverkets översyn av skolornas kvalitet
är bristfällig, RRV har riktat kritik mot friskolornas
redovisning och från de kommunala skolorna kommer
larmrapporter om ökat våld, katastrofal arbetsmiljö, allt
större klasser och kraftigt minskade resurser till kultur och
kringresurser. Det står klart för allt fler att
valfrihetsrevolutionen på skolområdet inte leder till en
bättre skola för de många utan till ett ensidigt gynnande av
ett fåtal på de kommunala skolornas bekostnad.
Regeringen håller ändå fast vid visionen om seklets bästa
skola -- för ett fåtal. Valfriheten får man genom att välja
skola och genom att som förälder utöva ett ekonomiskt
tryck på skolan. I den kommunala skolan är valfriheten
långt borta, där får man koncentrera sig på att mildra
effekterna av besparingarna.
Segregeringen av eleverna efter etnisk tillhörighet och
social bakgrund ökar nu ute i landet vilket skapar oro och
borgar för stora sociala problem i framtiden. Ur ett
ekonomiskt perspektiv finns det all anledning att oroas över
de ökade sociala kostnader som regeringens svek mot den
unga generationen kommer att föra med sig framöver. Men
de allvarligaste effekterna hittar vi givetvis på det mänskliga
planet.
Vänsterpartiet avvisar regeringens utbildningspolitik
och anser att betydligt större satsningar måste göras på
barn, skola och ungdomar.
Vuxenutbildningen
Regeringen anslår 1 400 miljoner i extra insatser för
särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa i form av ett
tredje gymnasieår och extra utbildningsplatser i komvux.
Dessutom anslår man medel för att privata
utbildningsanordnare, högskolor, folkhögskolor och
studieförbund skall få anordna utbildning för arbetslösa --
s.k. utbildningscheckar. Utbildningscheckar som arbetslösa
skulle kunna nyttja för framförallt språkstudier. I förslaget
utesluter regeringen det offentliga skolsystemet utan att
egentligen ange något skäl för detta.
Det är svårt att se fördelen med
utbildningschecksystemet. Vi menar att det är fullt möjligt
att inom komvux och folkhögskolan erbjuda exempelvis de
språkutbildningar som efterfrågas. Inom dessa
utbildningsformer garanteras också kvaliteten genom de
lärarutbildningskrav som ställs.
Regeringen redogör ej heller för de eventuella behov
som specifikt skulle svara mot det checksystem som
föreslås. Riksdagen bör sålunda avslå regeringens förslag
om utbildningscheckar. Däremot finns det ett väl
dokumenterat behov av vanliga utbildningsplatser inom
såväl komvux som folkhögskolan. Här anser Vänsterpartiet
att regeringen har alldeles för låga ambitioner när den nu
återkommit med sina i januari utlovade förslag beträffande
vuxenutbildningen. För att tillfredsställa de stora
vuxenutbildningsbehoven vill Vänsterpartiet därför kraftigt
utöka antalet platser inom den kommunala
vuxenutbildningen. Vi föreslår därför ytterligare drygt en
miljard till kommunal vuxenutbildning.
På folkhögskolorna kommer antalet platser att minska
nästa budgetår. Det finns däremot inget som säger att
behovet av utbildningsplatser eller kurser för arbetslösa
skulle minska. Vänsterpartiet vill istället gå motsatt väg och
ytterligare utöka antalet utbildningsplatser. Vi föreslår
därför att anslaget till folkbildningen skall utökas med 260
miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Vi vill också erinra om de fondsystem för förnyelse av
arbetslivet samt de medel för direkt
arbetsmarknadsutbildning som Vänsterpartiet föreslår. Det
är enligt vår mening nödvändigt att ett förslag läggs fram till
riksdagen som har som syfte att bygga bort de stora
utbildningsklyftor vi har i samhället. Som mål skulle en
sådan utbildningspolitisk reform ha att ge alla som så önskar
kompetens motsvarande gymnasienivå i de s.k.
kärnämnena. De förslag som regeringen nu lägger är alltså
inte tillfyllest för de vuxenutbildningsbehov som föreligger.
Högskolan och forskningen
Regeringens stora paradnummer ligger i
kompletteringspropositionen på utbildnings- och
forskningssidan. Med god hjälp av de tidigare så förhatliga
löntagarfonderna vill man ge högskolorna extra medel från
nybildade stiftelser.
Vänsterpartiet är kritiskt till stiftelseformen eftersom
den förhindrar öppenhet och insyn och saknar all
demokratisk förankring. Om löntagarfondsmedlen skall gå
till forskningen så skall de kanaliseras via forskningsråden
eller andra demokratiskt styrda instanser.
Löntagarfondsmedlen bör dock komma alla medborgare
tillgodo och bör därför i första hand tillföras
pensionssystemet.
Vänsterpartiet tar tanken på en ökning av antalet
doktorander, och i förlängningen disputerade lärare, på
allvar. Detta behövs ifall högskolans undervisning skall
kunna byggas ut med bibehållen kvalitet. Vi föreslog därför
i våras att 200 miljoner skulle anslås till doktorandtjänster
vilket beräknades ge omkring 1 000 nya tjänster.
Beträffande våra andra forskningspolitiska förslag som
tillkommit undet våren, se motion på proposition
1993/94:177.
Regeringen föreslår att ett särskilt system med vad som
kallas trainee-utbildning inrättas. Förslaget förefaller vid
första anblicken intressant som idé. För dessa 1 000 platser
skall vuxenstudiestöd utgå. Regeringen går inte närmare in
på hur detta system skall utformas utan avser att tillsätta en
särskild utredare för att bereda frågan.
Förslaget verkar intressant men med det beslutsunderlag
regeringen lägger fram har vi svårt att överblicka
effekterna. Vidare bör frågan ställas hur ett sådant system
påverkas av eller påverkar det ordinarie antagningssystemet
till högskolan.
För att dessa frågor skall kunna utredas föreslår
Vänsterpartiet att trainee-försöket införs först från
vårterminen och vi föreslår därför att bara hälften av vad
regeringen föreslagit skall användas till så kallad trainee-
utbildning.
Regeringen föreslår vissa minskningar av antalet platser
i läkar- och tandläkarutbildningarna. Vänsterpartiet menar
att det finns skäl att motsätta sig en sådan minskning i
Västsverige och föreslår därför 4 928 000 kronor mer än vad
regeringen föreslår till Göteborgs universitet.
Studiestöd
Tidigare så gällde att vissa utbildningsbidrag utgick till
vissa studerande på en del lärarutbildningar och YTH-
utbildningar. De studerande på dessa utbildningar tillhör en
kategori som ger utbildning för yrken där det finns risk för
flaskhalsproblem med hänsyn till det framtida behovet
inom näringslivet.
Vi varnade för att göra försämringar på det studiesociala
området för dessa studerande. Detta hindrade dock inte
regeringen utan nu är alla dessa särskilda anordningar
borttagna.
För att säkerställa en god rekrytering, inte minst vid en
konjunkturuppgång, menar vi att utbildningsbidragen bör
återinföras och föreslår att riksdagen för detta ändamål
anslår 50 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Skatter
Alla konjunkturbedömningar tyder nu på en snabb
ökning av den ekonomiska aktiviteten. Trots detta kvarstår
ett stort underskott i regeringens förslag till budget. På sikt
är underskotten ett hot mot både jobb och välfärd.
Underskotten gör att statsskulden stiger. Statsskulden
beräknas vid slutet av innevarande budgetår vara över 1 100
miljarder kronor och räntebetalningarna för skulden
motsvarar redan mer än ålderspensioner, förtidspensioner
och barnbidrag tillsammans. Det är nu nödvändigt att
arbeta för att långsiktigt sanera de offentliga finanserna.
Om vi inte lyckas med detta kommer ränteutgifterna att
tränga undan viktiga sociala behov och åtagande.
För att få statsfinanserna att gå mot balans krävs en
ekologiskt uthållig ekonomisk tillväxt, skattehöjningar
samt besparingar.
Vänsterpartiet menar att det är nödvändigt att höja
skatterna. Våra förslag till skattehöjningar är inga tillfälliga
åtgärder. Underskotten visar att det finns ett långsiktigt
behov av ökade skatteintäkter. Skatteuttaget är visserligen
högt i Sverige men det är inte dramatiskt högre än i många
andra jämförbara länder. Det gäller till exempel de svenska
företagsskattesatserna som redan i början av 1990-talet låg
under genomsnittet för EU:s medlemsstater -- ett
förhållande som förstärkts av regeringens skattesänkningar
för företag och kapital.
För budgetåret 1994/95 ökar Vänsterpartiet statens
skatteinkomster med drygt 14 miljarder -- se nedanstående
tabell. Till detta kommer skatteförändringar i
kommunsektorn, sänkningar i lägre inkomstskikt och
höjningar i högre inkomstlägen. På sikt kan det vara
nödvändigt att ytterligare höja skatterna för att bryta
statsskuldens tillväxt.
Skattehöjningar
Miljoner kr
Höjd inkomstskatt och minskade avdrag
5 390
Höjd reklamskatt
500
Energiskatt på industrin
3 000
Miljöskatter
1 540
Kapitalskatter
4 000
14 530
Vi upprepar dessutom vårt förslag om en viss
återställning av nivån för arbetsgivaravgifterna från januari
1994. Vänsterpartiet föreslår att avgiften höjs med 1,3
procentenheter. Höjningen påverkar endast marginellt den
statliga budgeten, då inkomsterna tillfaller
socialförsäkringssektorn.
I nedanstående tabell redovisas konsekvenserna av våra
förslag till skatter och avgiftsförändringar med hänsyn till
den samlade offentliga ekonomin, dvs. staten inklusive
fondsystem och kommunsektorn.
Skatter och skattekvot (konsoliderad offentlig sektor)
1994/95
Miljoner kr
Höjd inkomstskatt och minskade avdrag
5 390
Höjd reklamskatt
500
Energiskatt på industrin
3 000
Miljöskatter
1 540
Kapitalskatter
4 000
Höjd A-avgift
8 200
Slopat grundavdrag
2 500 (över brytpunkten)
Höjt grundavdrag
--4 000
Summa
21 130
De förslag från Vänsterpartiets motion i januari 1994 på
inkomstskattesidan som direkt berör budgeten för 1994/95
är bl.a. höjd statsskatt från 20 till 25 % och ett nytt skikt i
skatteskalan på 30 % för inkomster över 300 000 kr.
Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag.
Vänsterpartiets förslag att höja förmögenhetsskatten ger
av tekniska skäl inga inkomster för budgetåret 1994/95. Se
vidare beträffande partiets skattepolitik i motion
1993/94:Sk352 Skattepolitik för en uthållig utveckling.
Vänsterpartiet föreslår att den allmänna nivån på
grundavdraget återställs så att det höjs till 32 % av
basbeloppet, dvs. ett återställande av den tidigare
sänkningen på 2 400 kr. Vi vidhåller vårt förslag att slopa
grundavdraget för inkomster över brytpunkten i enlighet
med det förslag vi redovisat i motion 1993/94:Sk352. En
allmän höjning av grundavdraget kombinerat med att slopa
det över brytpunkten innebär en påtaglig skärpning av
fördelningseffekterna i skattesystemet.
Ett slopande av grundavdraget över brytpunkten gör att
kommunernas ekonomi stärks med 4,9 miljarder. Förslaget
om att höja grundavdraget innebär däremot ett
skattebortfall på ca 4 miljarder för kommunerna. Slopandet
av grundavdraget över brytpunkten skall inte ses som en
kompensation för detta inkomstbortfall.
Vänsterpartiet föreslår istället att riksdagen i särskild
ordning och fullt ut kompenserar kommunerna för det
skattebortfall som uppstår genom det höjda grundavdraget.
Bruttoöverföringen till kommunerna genom dessa två
åtgärder blir således ca 9 miljarder kronor.
Vänsterpartiet föreslog i motion 1993/94:Sk352 att
skatten på kapitalinkomster återställs till 30 %. Vi föreslog
vidare att aktieutdelningar åter skall bli skattepliktiga, och
att skatten på reavinster från aktieförsäljningar återställs.
Vänsterpartiets förslag innebar att den s.k.
dubbelbeskattningen återinförs. Vänsterpartiet föreslog att
detta återställande skulle kombineras med ett återinförande
av de s.k Anellavdragen som innebär en väsentlig lättnad i
dubbelbeskattningen på bolagssidan.
I motion 1993/94:Sk352 föreslog Vänsterpartiet vidare
en höjning av avkastningsskatten på pensionssparandet,
samt vissa begränsningar i avdragsrätten för det privata
pensionsssparandet.
Vi vidhåller våra förslag i dessa avseenden och föreslår
att skattehöjningarna på aktieutdelningar och reavinster på
aktievinster genomförs från den 1 juli 1994. Detta kan
förstärka de statliga inkomsterna med ca 4 miljarder under
budgetåret 1994/95.
I motion 1993/94:Sk352 föreslog Vänsterpartiet en
höjning av reklamskatten, så att inkomsterna ökar med 500
miljoner kronor. Vänsterpartiet står fast vid detta förslag.
Energiskatter
Vänsterpartiet menar att det finns en rad miljö- och
budgetskäl som talar för att höja skatteuttaget på sådan
produktion och konsumtion som påverkar vår miljö
negativt. Vi föreslår höjningar av energiskatterna enligt
nedanstående.
I motion 1993/94:Jo649 föreslog Vänsterpartiet
höjningar av vissa miljörelaterade skatter på
skogsprodukter, livsmedel och avfall. Höjningarna ger
tillsammans en inkomstförstärkning på 500 miljoner
kronor. Vänsterpartiet vidhåller dessa förslag.
1 januari 1993 sänkte riksdagen koldioxidskatten för
industrin från 25 öre/kg koldioxid till 8 öre, samtidigt
slopades även den allmänna energiskatten för industrin.
Sänkningen för industrin finansierades med väsentliga
skattehöjningar på energiområdet för hushållen.
Koldioxidskatten höjdes t.ex. till 32 öre/kg för övriga
förbrukare.
Den totala skatten på t.ex. olja som bränsle i industrin
var 1992 1 260 kr/kubikmetern -- år 1993 var den 230. En
sänkning med 82 %! För kol är motsvarande siffror 850
kr/ton respektive 200 kr/ton. En sänkning med 76 %.
Regeringen konstaterar nu med förvåning att
användningen av fossila bränslen ökar inom industrin.
Detta tvärtemot regeringens på pappret uttalade
miljöönskemål. Hur mycket användningen har ökat tvistar
det moderatstyrda Finansdepartementet och centerstyrda
Miljödepartementet om. Det står dock helt klart att det är
långt ifrån målet om en minskning. I ett gott konjunkturläge
och vid stigande produktion kommer vi att få en kraftig
ökning av fossilbränsleanvändning med nuvarande politik.
Regeringens skattepolitik på miljöområdet innebär en
stimulans för användandet av gammal teknik och en broms
på utvecklingen av nya miljövänliga process- och
energitekniker. Sverige riskerar att halka efter i
utvecklingen mot det uthålliga samhället.
I motion 1993/94:Sk352 föreslog Vänsterpartiet att
industrin åter skall erlägga skatt på el. Vänsterpartiet står
fast vid detta krav.
Vänsterpartiet föreslår dessutom att koldioxidskatten
för industrin höjs från 8 till 16 öre per kg koldioxid (med
undantag för processverksamhet). Detta ger ökade
skatteintäkter på ca 500 miljoner kronor.
Vi föreslår att koldioxidskatten höjs för övriga
förbrukare från 32 till 35 öre per kg koldioxid. Detta ger en
intäkt på ca 600 miljoner kronor.
Den allmänna elskatten bör höjas med 0,5 öre per
kilowattimme för all förbrukning utom industriell
verksamhet. Detta ger ca 400 miljoner kronor i ökade
inkomster.
Försurningen av våra marker och vattendrag tilltar. Av
denna och ovan angivna anledningar föreslår vi att
svavelskatten höjs från 30 kr/kg svavel till 35 kr/kg. Detta
ger ett ökad skatteintäkt på högst 30 miljoner kronor. Vi
föreslår även att kväveoxidavgiften höjs från 40 kr/kg
utsläppt kväveoxid till 45 kr/kg.
Miljövänligare bränslen
Det är beklagligt att regeringen inte klarat att föra en
konsekvent och effektiv politik när det gäller nya
miljövänligare drivmedel. Under senare tid har aktörer från
både oljeindustrin, jordbruket, skogsnäringen m.fl lanserat
nya drivmedelsalternativ på marknaden -- ofta efter ett
välorganiserat samarbete.
Regeringen har dock inte lyckats följa med i
utvecklingen. Färdiga utredningsförslag har inte omsatts i
propositioner från regeringen. Detta har lett till att det nu
råder oklarhet om hur olika bränslen och
bränsleblandningar skall beskattas. Osäkerheten gör att
såväl produktionen som konsumtionen av mer miljövänliga
drivmedel bromsas.
Riksdagen bör påtala dessa problem och ge regeringen i
uppdrag att skyndsamt återkomma med förslag till
skattesystem som är så konstruerat att nya bränslen snabbt
kan klassificeras och få en rimlig beskattning utifrån
miljöbelastning.
Besparingar och utförsäljning
För att långsiktigt få statsfinanserna i bättre balans krävs
det besparingar. Det gäller framför allt besparingar på
inkomstöverföringarna till företag, organisationer och
hushåll. För hushållen, som står för de stora utgifterna,
gäller det att utforma besparingarna på ett sådant sätt att
systemen får skarpare fördelningspolitisk profil. Det gäller
t.ex. det framtida pensionssystemet och
bostadssubventionerna.
Vänsterpartiet menar att man i en mycket ansträngd
statsfinansiell situation måste pröva alla utgiftsposter
förutsättningslöst.
Som ett radikalt parti är Vänsterpartiet ständigt berett
att granska den statliga verksamheten. Detta är viktigt bl.a.
för att motverka onödiga byråkrati. Vår målsättning är att
försöka se till att skattepengarna används på bästa sätt. I
förhållande till regeringens budgetförslag för 1994/95 kan vi
redovisa följande besparingar.
Besparingar
Miljoner kr
Försvaret
3 700
Vårdnadsbidraget
3 700
Vägar
2 100
Invandrarverket och
250
förläggningsverksamheten
Kriminalvården
400
Sänkt tak i sjukförs.
250
Minskat jordbruksstöd
500
Finansfullmakten
1 500
Utbildningscheck
180
Övrigt (mest statl.adm.)
521
13 101
Försvaret
En av Vänsterpartiets största besparingsposter är det
militära försvaret. Utgångspunkten är dels det nya
säkerhetspolitiska läget där en rad stater i vårt närområde
har nedrustat, dels partiets traditionella inställning att
försvaret skall bantas.
Förslaget i detaljer återfinns i vår försvarspolitiska
motion. Här skall endast nämnas några exempel.
Pansarbrigaderna utgår, materielbeställningar utgår eller
senareläggs, repetitionsövningar inställs och F10 i
Ängelholm läggs ner.
Vårdnadsbidraget
Den andra lika stora besparingen vid sidan av försvaret
är på vårdnadsbidraget. Vi har i tidigare motioner radat upp
olägenheterna med införandet av ett vårdnadsbidrag -- nu
senast i motion 1993/94:So46. Här kan bara nämnas den
ekonomiska effekt som förslaget har. Eftersom det ej är
avsett för familjer med barn på daghem så ger de
ekonomiska marginaleffekterna utslag. Det kommer att
löna sig mindre att arbeta. Effekterna av regeringsförslaget,
medvetet eller omedvetet, blir alltså att många framförallt
lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor då kommer att
avstå från lönarbete och därmed minskar statens
skatteintäkter.
Vägar
Den tredje stora besparingen är på anslagen till vägar.
Vi vill inte fortsätta utbyggnaden av nya motorvägar utan i
stället satsa på spårbunden trafik, sjötransporter och
elektronisk kommunikation. Miljöhoten framstår allt
tydligare som det stora hotet mot mänskligheten. Nya
motorvägar, trafikleder och en Öresundsbro ökar
kväveoxidutsläppen när målet i stället måste vara att
nedbringa dem. Besparingen står väl i samklang med
Vänsterpartiets miljöpolitik.
I vår alternativbudget i januari sparade vi in 2 miljarder
på nybyggnation av vägar. Däremot har vi delvis accepterat
regeringens förslag om reparationsinsatser på det befintliga
vägnätet; vi anser dock att satsningen är väl stor. Därför kan
ytterligare 100 miljoner dras in från denna alltför generösa
vägsatsning. I många regioner är behoven av andra typer av
investeringer mer angelägna. Det gäller inom ROT-
sektorn, data- och telekommunikation, utbildning etc.
Statens investeringar måste vara framtidsinriktade. Studier
visar att vägarnas standard -- på nuvarande nivå -- har en
mycket ringa effekt på näringslivets produktivitet. Andra
faktorer har större effekt, t.ex. arbetskraftens
utbildningsnivå.
Jordbruket
Vänsterpartiet står kvar vid de principer som vägledde
beslutet om avreglering av jordbruket 1990 och avvisar den
återreglering som EU-medlemskapet skulle innebära.
Arealstödet bör halveras och differentieringen slopas.
Besparingen tas därmed ut i huvudsak genom minskade
bidrag till de större spannmålsproducenterna. Stödet till
export av spannmålsöverskottet bör minskas. Tillsammans
medger detta en besparing av statsutgifterna med 500
miljoner kr.
De andra besparingarna som påverkar statsbudgeten är
motiverade på andra ställen i denna motion eller i
Vänsterpartiets motioner från januari 1994.
Delpensionen
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag om
försämringar av delpensionen.
Första året som möjligheterna till delpension fanns var
år 1976. Då kostade reformen mer än beräknat. År 1980
höjdes avgiften till fonden, men trots detta fanns ett
underskott fram till år 1983. Därefter har fonden haft ett
överskott, och år 1992 kunde avgiften sänkas eftersom det
i slutet av året fanns 14 miljarder i kassan. Första halvåret
1993 kunde staten ta 8,3 miljarder och överföra till
arbetsskadefonden. Det är alltså inte fondens enskilda
ekonomi som gör att regeringen vill försämra delpensionen
utan det är för att avhjälpa underskotten i andra fonder och
för att få pengar till förtidspensionerna. I och för sig ett
vällovligt syfte.
Förtidspensioneringen och delpensionen hänger ihop,
om inte ekonomiskt så medicinskt, socialt och psykologiskt.
Vi vet allt för lite om hur de båda systemen påverkar
varandra. Vi har konstaterat att när nivåerna i delpensionen
sänktes så ledde detta till att antalet som tog ut delpension
minskade kraftigt och var som lägst med 8 200 nybeviljade
år 1986. Samtidigt konstaterades att antalet
förtidspensionärer började stiga och nu nått nära 60 000 per
år.
Pensionsarbetsgruppen lämnade över problematiken om
förtidspensioneringen till fortsatt utredande, men frågan
om delpensionen har hamnat helt vid sidan om. Regeringen
håller så att säga på att ta död på den i tysthet.
Vänsterpartiet anser att det behövs ytterligare kunskaper
för att avgöra hur delpensionssystemet skall inpassas i ett
framtida pensionssystem.
Sjuk- och arbetskadeberedningen som tagit över
ansvaret för att utreda problemen kring förtidspensionerna
borde vara den instans som även såg över delpensionens
vara eller icke vara. Vad som behövs är en studie av de olika
grupperingarna. Vår tro är att de är sammanflätade med
varandra och att människor som egentligen skulle ha en
form av förtidspension, kvartstid eller halvtid, nu är
delpensionerade eller tvärt om. Vi förutsätter att
beredningen kommer att göra sådana studier och analyser
som vi skulle ha nytta av vid ett riksdagsbeslut.
Försäljning
De tidigare löntagarfondsmedlen har bland annat
använts för uppbyggnad av två portföljförvaltningsbolag --
Atle AB och Bure AB. Kapitalet skulle uttryckligen
användas till riskkapitalprojekt men så har inte skett. Enligt
Vänsterpartiets mening har inte de pengar som Atle och
Bure förfogar över kommit småföretagen till del. Det
statliga kapital som finns i Atle och Bure borde kunna göra
bättre nytta på annat sätt. Vänsterpartiet förespråkar därför
en försäljning av de kvarvarande statliga aktierna i dessa
företag vid en tidpunkt och i en takt som ger staten
maximala intäkter. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Vår bedömning är att en sådan
privatisering av Atle och Bure skulle ge staten cirka 1
miljard i intäkter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag till allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken,
2. att riksdagen beslutar godkänna Vänsterpartiets
förslag till allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidragen till kommunerna,
4. att riksdagen för budgetåret 1994/95 beslutar avslå
regeringens förslag om utökad finansfullmakt med 1 500 000
000 kr,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av ett eventuellt EU-
medlemskap,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken,
7. att riksdagen beslutar enligt vad i motionen anförts om
B 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret
1993/94,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag att överföra 1
500 000 000 kr från Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till
finansfullmakten,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag att föra över
1 600 000 000 kr från Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till
Kommunikationsdepartementet för investeringar i vägar,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag att finansiera
nya regionalpolitiska åtgärder för 800 000 000 kr med medel
från Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
11. att riksdagen avslår regeringens förslag att finansiera
kulturmiljövård för 300 000 000 kr med medel från
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
12. att riksdagen avslår regeringens förslag att finansiera
förstärkningen av Norrlandsfonden med 120 000 000 kr med
medel från Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
13. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 33
586 738 000 kr,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av ytterligare
budgetmedel,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kompetensutveckling,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stoppa uppsägningar i
kommunsektorn,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskapsarbeten,
18. att riksdagen godkänner att regeringen använder
högst 5 000 000 kr av medlen under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för informationsinsatser
enligt vad i motionen anförts,
19. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängd
akademikerpraktik,
20. att riksdagen beslutar att bidraget höjs till 90 kr per
timme för att stimulera kompetensutveckling i företagen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till utbildning i företag,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rekryteringsstöd till
högskoleutbildade,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivsutveckling,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om praktikantavtal,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsgaranti,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsprojekt med
miljöinriktning,
27. att riksdagen beslutar att inrätta mikrostöd för
ungdomar i rörelse enligt vad i motionen anförts,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomspraktik,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadsutbildning,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att arbetsmarknadsutbildning i det reguljära
utbildningsväsendet och all upphandlad
arbetsmarknadsutbildning bör ersättas med fullt
utbildningsbidrag,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildningsvikariat,
32. att riksdagen avslår regeringens förslag om 15 000 000
kr för administration av den i proposition 1993/94:209
föreslagna arbetsmarknadskassan,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader,
34. att riksdagen med ändring av riksdagens beslut (bet.
1993/94:A11, rskr. 1993/94:189) till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett
ramanslag på 2 961 516 000 kr,
35. att riksdagen beslutar att regeringen får disponera en
rörlig kredit i Riksgäldskontoret om högst 6 000 000 000 kr
under budgetåret 1994/95 för utbetalningar enligt
lönegarantilagen,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Arbetsmarknadsfonden och a-
kassan,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetstider,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Framtidsfonden,1
39. att riksdagen beslutar att högst 60 000 000 kr av under
anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
anvisade medel får användas till s.k. otraditionella insatser,
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidragsberättigad lönesumma i
samband med lönebidrag,
41. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om så
kallade utbildningscheckar,
42. att riksdagen till vuxenutbildningsplatser inom den
kommunala vuxenutbildningen A 9 Bidrag till viss
verksamhet inom det kommunala skolväsendet m.m.
anvisar 1 074 000 000 kr utöver vad regeringen föreslår eller
således 2 543 587 000 kr,
43. att riksdagen till B 1 Bidrag till folkbildningen för
budgetåret 1994/95 anvisar 260 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 2 616 038 000 kr,
44. att riksdagen till anslaget F 4 till försöksverksamhet
med trainee-utbildning för budgetåret 1994/95 anvisar 11
400 000 kr mindre än vad regeringen anvisar eller således 11
400 000 kr,
45. att riksdagen till anslaget C 5 till Göteborgs
universitet: Grundutbildningen anvisar 4 928 000 kr mer än
vad regeringen föreslår eller således 864 062 000 kr,
46. att riksdagen till anslaget E 8 Särskilt vuxenstudiestöd
till studerande vid vissa lärarutbildningar anvisar 50 000 000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 107 000 000
kr,
47. att riksdagen beslutar att grundavdraget skall vara 32
% av basbeloppet vid 1995 års taxering,
48. att riksdagen beslutar anvisa 4 000 000 000 kr till
kommunerna som kompensation för höjt grundavdrag
enligt vad som anförts i föregående yrkande,
49. att riksdagen hos regeringen begär förslag till slopat
grundavdrag enligt vad i motionen anförts,
50. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade
skatteskalor för inkomstbeskattningen enligt vad i
motionen anförts,
51. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skärpningar i kapitalbeskattningen från den 1 juli 1994
enligt vad i motionen anförts,
52. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjd
reklamskatt enligt vad i motionen anförts,
53. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återställd energibeskattning för industrin enligt vad i
motionen anförts,
54. att riksdagen med undantag för processindustrin
beslutar höja koldioxidskatten för industrin från 8 till 16 öre
per kg koldioxid,
55. att riksdagen beslutar höja elskatten med 0,5 öre per
kilowatt- timme för all förbrukning utom industriell
verksamhet,
56. att riksdagen beslutar höja koldioxidskatten enligt
vad i motionen anförts,
57. att riksdagen beslutar höja vissa miljörelaterade
skatter i övrigt enligt vad i motionen anförts,
58. att riksdagen hos regeringen begär förslag till system
för klassificering och beskattning av bränslen utifrån
miljöbelastning,
59. att riksdagen med ändring av riksdagens beslut (prop.
1993/94:100 bil. 7, bet. 1993/94:TU13, rskr. 1993/94:157) till
Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt för
budgetåret 1994/95 under sjätte huvudtiteln anvisar 2 700
000 kr,
60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordbruket,
61. att riksdagen avslår regeringens förslag om
försämringar av delpensionen,
62. att riksdagen hos regeringen begär att Sjuk- och
arbetsskadeberedningen genom tilläggsdirektiv får i
uppdrag att se över delpensionssystemet och komma med
förslag till hur detta skall infogas i pensionssystemet,
63. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försäljning av Atle AB och Bure AB.
Stockholm den 10 maj 1994
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Hans Andersson (v)
Lars Bäckström (v)
Johan Lönnroth (v)