Ledande chefer i stat, landsting och kommuner har ofta
mycket höga löner vilka dessutom är förknippade med olika
former av ''fallskärmsavtal''.
I vissa arter av förvaltningar, landsting och kommuner
kan en tjänsteman mitt under pågående avtalsperiod
förhandla sig till en löneförhöjning. Denna förhöjning
förorsakar i många fall en automatisk ''dominoeffekt''
såtillvida att de överordnades löner automatiskt ökas med
samma belopp.
Detta kan ske under det man inom sin övriga förvaltning
samtidigt drar ner på äldrevården, barnomsorgen, fryser
andra löner, har generellt stora sociala nedskärningar varvid
sjuka och handikappade drabbas, diskuterar
arbetsmarknadsåtgärder för att sysselsätta mängder av
arbetslösa varav många kompetenta att omedelbart ersätta
den tjänsteman som orsakade dominoeffekten, m.m.
Samtidigt med detta erhåller t.ex kommunen betydande
statliga bidrag och från andra kommuner de så kallade
kommunala utjämningsbidragen.
De lönelägen som de högst betalda inom stat, landsting
och kommunal förvaltning bör jämföras med är
riksdagsledamöternas löner. Det kan inte vara riktigt att
löner som ytterst betalas av skattebetalarna skall ligga på en
nivå som är högre än folkets främsta företrädare. Det kan
inte vara skattebetalarnas sak att betala överlöner.
Inom den offentliga sektorns etablissemang och chefer
omhuldas myten om de duktiga cheferna, som just därför
att chefen är så duktig behöver högre lön. Sanningen är ju
den att de här privilegierade personerna inte är utsatta för
någon verklig konkurrens -- allra minst i fråga om
lönebildningen. Myten säger att man måste betala höga
löner för annars får man inte duktigt folk. Lönen bestäms
dock inte av marknaden i fri konkurrens mellan olika
sökande till en tjänst. Myten ger också upphov till
ytterligare en myt, nämligen att har man hög lön så är man
duktig.
Den offentliga sektorn är misskött. Det är uppenbart.
Den som hushållar med skattebetalarnas pengar på ett
dåligt sätt skall inte ha någon förmån. Att så är fallet är
stötande för medborgarna.
Riksdagen kan inte besluta om behövliga och rättvisa
lönesänkningar i kommun och landsting men väl påverka
lönebildningen på sikt.
När staten beslutar om bidrag till kommun och landsting
bör hänsyn tagas till förekomsten av överlöner inom
verksamheten. Lön högre än riksdagsledamots lön anses
därvid som överlön. Statsbidrag, inklusive
utjämningsbidrag, skall minskas med ett belopp
motsvarande överlöner hos mottagaren.
Lönebildningen inom staten måste ses över.
Lönebildningen bör följa principerna för en fri marknad i
konkurrens. Vid nytillsättningar av en tjänst bör de sökande
konkurrera inte bara med sina meriter utan också med
löneanspråken. Vid likartade meriter skall arbetet erbjudas
den som har det lägsta löneanspråket. Alla tjänster bör vara
tidsbegränsade och bli föremål för anbudsprövning med
jämna mellanrum. Ett sådant system skulle kunna gynna
unga människor och kvinnor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskning av bidrag till kommun
och landsting på grund av överlöner hos mottagaren,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett nytt system för
tjänstetillsättning i staten.
Stockholm den 25 januari 1994
Arne Jansson (nyd)
Laila Strid-Jansson (nyd)