Motion till riksdagen
1993/94:Fi303
av Inga-Britt Johansson m.fl. (s)

Göteborgs kommunala ekonomi


Det pågår ett systemskifte i Sverige, regisserat av
Moderaterna och med stöd från övriga borgerliga partier i
riksdagen. Genom att successivt försämra den offentliga
sektorns ekonomi rycks grunden för den generella
välfärdspolitiken undan. Förutsättningar skapas för andra
lösningar där den egna plånboken kommer att avgöra vem
som i framtiden får den bästa vården, skolan och
barnomsorgen.
Vi är snabbt på väg in i det så kallade
tvåtredjedelssamhället -- ett resultat av den nyliberala
politiken -- där en stor medelklass lever bra men där många
människor hamnar utanför välfärden. Tydliga
klasskillnader i form av hög arbetslöshet, social utslagning,
segregation och invandrarfientlighet kännetecknar ett
sådant samhälle. Göteborg uppvisar i dag många tecken på
att tvåtredjedelssamhället redan är etablerat.
Människors bristande tilltro till regeringens vilja och
förmåga att komma tillrätta med Sveriges strukturella
problem förstärker den negativa ekonomiska utvecklingen.
Rädslan för att förlora jobben och osäkerheten om framtida
pensions- och försäkringssystem gör att svensken sparar
som aldrig förr. Därför räcker inte exportökningar för att få
fart på hjulen. Det krävs också att människor får tillbaka
framtidstron. Först då vågar man öka den egna
konsumtionen och den vägen medverka till högre tillväxt
och fler jobb.
Trots vetskapen om att människor går direkt ut i
arbetslöshet skär de borgerliga partierna ner statsbidragen
till kommuner och landsting i snabb takt. Samtidigt pågår
förberedelser inom regeringskansliet med att begränsa den
kommunala beskattningsrätten för att den vägen förhindra
att framtida tillväxt kommer kommunerna till del. Ett annat
inslag i den borgerliga politiken är att ålägga kommunerna
nya betungande och ofinansierade arbetsuppgifter som i sin
tur tvingar fram neddragningar inom andra angelägna
områden.
Ett led i den borgerliga strategin är införandet av
''pengar'' av olika slag, såsom husläkarpeng och skolpeng.
Detta innebär att viss verksamhet garanteras skattepengar
med stöd av lagen medan övrig kommunal verksamhet --
exempelvis hjärtsjukvård -- skall inrymmas i den ''restpost''
som de valda kommunalpolitikerna har att fördela. Detta
innebär i praktiken en resursöverföring från fattiga till rika,
från svaga till starka.
Nya riksdagsbeslut underminerar ekonomin
Införandet av husläkare och den fria etableringsrätten
för specialistläkare och sjukgymnaster kommer att åsamka
kommuner och landsting ökade kostnader. Om samtliga
göteborgare listar sig hos en husläkare -- vilket måste vara
meningen -- kommer kostnaderna att öka med minst 150
miljoner kronor per år. 1994 kan kostnadsökningen
uppskattas till hälften, ca 75 miljoner kronor. Ökade
kostnader för specialistläkare/sjukgymnaster har
uppskattats till 25 miljoner kronor 1994.
Beslutet att införa skolpeng har hittills ökat kommunens
kostnader med 45 miljoner kronor per år, utan att fler
elever tillkommit. Barnomsorgslagen, som skall införas
fr.o.m. 1995, kommer att tvinga fram nästan 3000 nya
platser (nuvarande kö) till en sammanlagd kostnad på ca
100 miljoner kronor per år.
Förutom ökade socialbidragskostnader kommer
ändrade ersättningsregler för A-kassan samt
avdragsmöjligheten för avgiften till A-kassan att minska
skatteintäkterna med minst 200 miljoner kronor redan
1994. Nästa år 1995 minskar skatteintäkterna med
ytterligare 140 miljoner kronor när avgiften höjs från en till
två procent.
Sammanfattningsvis har således riksdagen fattat beslut,
som redan 1994 ytterligare försämrat Göteborgs ekonomi
med 345 miljoner kronor (75+25+45+200). 1995 försämras
ekonomin med ytterligare 315 miljoner kronor
(75+100+140) till sammanlagt 660 miljoner kronor i
jämförelse med 1993, vilket i sin tur motsvarar en
skattehöjning på 1,50.
Detta visar med stor tydlighet att staten lastar på
kommunsektorn uppgifter utan någon som helst hänsyn till
konsekvenserna för annan kommunal verksamhet, såsom
sjukhusvård och äldreomsorg, som ännu inte erhållit
samma ''fallskärmar'' som skolan och barnomsorgen. I
dessa frågor återkommer vi i andra motioner till berörda
utskott.
Sveket mot göteborgarna
I valrörelsen 1991 gick Moderaterna till bred attack mot
Socialdemokraternas sätt att sköta regeringen. Under
fältropet ''Det är framtidstro och optimism som skall breda
ut sig i storstäderna, inte armod och stagnation'' skulle
invånarna lockas att lägga sina röster på det moderata
alternativet. Budskapet kryddades med löften om
kommande skattesänkningar. I första hand riktade man in
sig på storstädernas ekonomiska problem och konstaterade
att storstäderna saknade ett ''kompetent ledarskap'' och
hade utsatts för ''en negativ särbehandling av den
Socialdemokratiska regeringen och den socalistiska
majoriteten i riksdagen.''
I stället utlovades en politik som är ''konsekvent och tar
hänsyn till storstädernas speciella förutsättningar.
Moderaterna har insett att storstadsregionerna är Sveriges
ekonomiska motorer. Det går inte att strypa storstäderna
och tro att utvecklingen och tillväxten därmed flyttas till
andra delar av Sverige....Därför måste en kommande
borgerlig regering ta bort alla hämskor på storstäderna.''
I Göteborg bedrev de borgerliga partierna kampanj på
samma tema. Några veckor före valet hävdades det framför
allt från Folkpartiet att Göteborgs underskott skulle bli
mellan 800 och 1 500 miljoner kronor. Verkligheten blev ett
utfall på -358 miljoner kronor, dvs. helt i överensstämmelse
med den budgetnivå som både Socialdemokraterna och de
borgerliga partierna ställt upp för 1991.
Med facit i hand är det bara att konstatera att av alla
löften blev det inget. I stället har Göteborg hamnat i ett
ännu värre läge på grund av den borgerliga politiken.
Skattereformens negativa konsekvenser har inte rättats till
trots att den före valet beskrevs som ''den senaste stenen på
bördan för storstäderna.'' Ett nytt statsbidragssystem
infördes 1993 som åter inneburit ''en negativ särbehandling''
av Göteborg. Det statliga lånet på 900 miljoner kronor, som
var ett uttryck för den socialdemokratiska regeringens
förståelse för Göteborgs problem, blev plötsligt
räntebelastat trots löften om fortsatt räntebefrielse.
Tillsammans med konsekvenserna av den ekonomiska
åtstramningspolitiken som lett till hög arbetslöshet, social
utslagning, ökad segregation och invandrarfientlighet, har
regeringspolitiken medverkat till att Göteborg hamnat i en
situation som saknar motstycke i modern tid.
Göteborg i strykklass
Allt sedan början av 1980-talet har den kommunala
verksamheten i Göteborg ökat i betydligt lägre takt än
genomsnittet av landets kommuner.
Den grundläggande förklaringen till den svaga
utvecklingen är att Göteborg -- i jämförelse med
kommunsektorn i övrigt -- drabbats av statliga indragningar
som i dagsläget motsvarar ett inkomstbortfall på drygt 2 000 
miljoner kronor per år motsvarande 5 skattekronor.
Om Göteborg hade haft dessa inkomster i dag hade
underskott inte uppstått och förutsättningar hade funnits
för att ge göteborgarna en bättre kommunal service.
Borttagandet av beskattningsrätten på juridiska personer,
skattereformen samt det statsbidragssystem som gäller
fr.o.m. 1993 är de huvudsakliga orsakerna, vilket framgår
av sammanställningen nedan.
Tabell. Statliga indragningar utöver genomsnittet för
landets kommuner.

Motsvarar i
kommunal
Slag av indragning
Effekt per år, Mkr
utdebitering
Slopad beskattningsrätt
1 000
2,35 kronor
Skattereformen
700
1,65 kronor
Nytt statsbidragssystem
400
0,95 kronor
Summa
2 100
4,95 kronor
I jämförelse med genomsnittssvensken har göteborgaren
således drabbats av en indragning som motsvarar en
kommunalskatt på 5 kronor. Den i särklass viktigaste
åtgärden för att komma till rätta med kommunens
ekonomiska problem är att riksdagen tar de beslut som
innebär att Göteborgs kommun behandlas på samma sätt
som övriga kommuner i landet.
Servicen allt sämre
För att nå ekonomisk balans har beslut tagits om
drastiska nedskärningar inom skola, barnomsorg, sjukvård
och äldreomsorg. Från och med 1992 till och med 1994 skall
den befintliga verksamheten bantas med 20 procent! Trots
detta återstår ett underskott 1994 på 460 miljoner kronor,
vilket motsvarar en skattekrona.
Vid ingången av 1992 fanns 69 641 
anställda i Göteborgs kommun (kommun plus
landsting). Vid utgången av 1993 hade 7 033 
jobb försvunnit. För att klara budgeten för 1994
krävs att ytterligare ca 3 500 
jobb försvinner, varav nästan hälften inom
sjukvården.
Konsekvenserna för göteborgarna har blivit stora
försämringar i servicen. Antalet elever i skolklasser och
antalet barn i barnomsorgen har ökat drastiskt.
Vårdgarantierna inom sjukvården kan inte upprätthållas. I
princip sätts inga vikarier in när personalen är frånvarande
p.g.a. sjukdom. Den lokala kultur- och fritidsverksamheten
har halverats för att klara den mest basala vården och
omsorgen för äldre människor.
Göteborgs förutsättningar
Kommunförbundets rapport ang. levnadsförhållanden i
Sveriges kommuner från januari 1994 bekräftar de
strukturella problem som Göteborg har att handskas med.
Inom i stort sett varje redovisat område har Göteborg
svårigheter jämfört med riket. Vi skall här ge några
exempel. Siffrorna anges i % och gäller för 91--92.

Riket
Göteborg
Andel utländska medborgare
9,6
15,7
andel ensamstående med barn
3,9
4,5
andel förvärvsarbetande
78,4
73,1
andel arbetssökande
6,2
7,1
de sociala transfereringarnas andel av hushållens inkomster 17,2 19,5
andel 
boende i hyresrätt
39,6
56,5
bostadskostnadsindex
100,0
114,1
andel gymnasial utbildning
47,2
44,5
andel socialbidragstagare
6,7
10,1
kostnad kr/inv för ind.- och fam.-omsorg
1 268
3 487
andel förtidspensionerade
4,4
5,3
ohälsotal (antal dagar)
38,2
46,9
antal för brott misstänkta personer per 10 000 invånare 90-
92 369 431
därav 
narkotikabrott
25
46
Nytt skatteutjämningssystem nödvändigt
Listan kan göras mycket längre och visar tydligt att ett
nytt skatteutjämningssystem måste genomföras, ett system
som tar hänsyn till de förslag om ändringar som
Strukturkostnadsutredningen lagt fram. Utredningen har --
till skillnad från nuvarande system -- beaktat sådana
merkostnader som drabbar Göteborg och andra större
städer, bl.a. kostnader för äldreomsorg, socialbidrag, gator
och vägar samt kollektivtrafik. Den förra
socialdemokratiska regeringen utfärdade tilläggsdirektiv till
Kommunalekonomiska kommittén med uppdrag att särskilt
beakta de problem som drabbat Göteborg mot bakgrund av
bl.a. skatteomläggningen. Det fanns med andra ord både
insikt och vilja att göra något åt situationen. Den borgerliga
regeringen valde dock att slänga uppdraget i
''papperskorgen''.
Vi kommer också att fortsätta att argumentera för att
Göteborg kompenseras för skatteomläggningens effekter
och att en ekonomisk ''navelsträng'' etableras mellan
näringsliv och kommun, för finansiering av sådana
investeringar som är av betydelse för infrastrukturen och
den ekonomiska tillväxten i Göteborg och regionen.
Riksdagen har ansvar även för Göteborg
Riksdagen måste ta ansvar för hela landet, även
storstäderna. Om de beslut som fattas drabbar någon
landsända särskilt hårt måste man ta sitt ansvar och rätta till
dessa beslut. Det är därför nödvändigt att de särskilda
problem som uppstått i Göteborg i samband med
skatteomläggningen och det nya statsbidragssystemet löses.
Det kan heller inte vara rimligt att ett lån som lämnats med
löfte om räntefrihet plötsligt räntebelastas. De regler för
avtalsvillkor som gäller i övrigt måste rimligtvis även gälla
mellan stat och en kommun. Det är också nödvändigt att ett
nytt skattutjämningssystem i linje med
Strukturutredningens förslag med det snaraste införs samt
att möjligheten till en ''navelsträng'' mellan lokalt
näringsliv, exempelvis fastighetsskatt, och kommunen
skapas för att kunna finansiera nödvändig infrastruktur.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om
åtgärder som återger Göteborgs kommun dess möjligheter
att ge sina medborgare en service som motsvarar landet i
övrigt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att återställa
Göteborgs kommuns ekonomi.

Stockholm den 24 januari 1994

Inga-Britt Johansson (s)

Jan Bergqvist (s)

Marianne Carlström (s)

Sten Östlund (s)

Torgny Larsson (s)

Doris Håvik (s)