med anledning av prop. 1993/94:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1994/95, m.m. (kompletteringspropositionen)
En ny ekonomisk politik
Innehåll 1.
Sveriges
väg ur krisen2 2.
De
förlorade åren4 3.
Hur
hamnade Sverige i krisen?6 4.
Den
svenska ekonomin7 5.
En
regering i upplösning9 6.
Vårt
alternativ11 7.
Resultatet
av vår politik16 8.
Öka
tillväxten19 8.1
Penning-
och valutapolitiken20 8.2
Investeringar
för ökad produktion22 8.3
En
aktiv näringspolitik24 9.
Arbete
i stället för bidrag27 10.
Vår
fördelningspolitik30 11.
Starkare
statsfinanser33 11.1
Långsiktig
budgetsanering33 11.2
Vårt
budgetalternativ 1994/9536
1. Sveriges väg ur krisen
Vi socialdemokrater presenterar i denna motion en ny
ekonomisk politik för Sverige med kraftigt höjda
ambitioner när det gäller investeringar, sysselsättning,
tillväxt och statsfinanser. Vi gör det i stark övertygelse om
att Sverige återigen kan bli de stora möjligheternas och de
många livschansernas land.
Vi är övertygade om att det går att forma ett samhälle
där alla människor kan känna trygghet och frihet. Vi vill se
ett Sverige där det går att förena fria personliga val med
solidarisk gemenskap.
Samtidigt är vi väl medvetna om de stora problem som
vårt land brottas med:Arbetslösheten är rekordhög. Var
åttonde person i Sverige står utanför den ordinarie
arbetsmarknaden. Kostnaderna för arbetslösheten
underminerar hela välfärdssamhället. Daghem läggs ned.
Skolklasser blir större. Patienter tvingas ligga i
korridorerna. Alla drabbas av arbetslösheten, även de som
har jobb.Sveriges ekonomi präglas av en fundamental
obalans mellan sparande och investeringar i den privata
sektorn. Inget annat land i OECD-området har en så
djupgående störning. Investeringarna ligger långt under vad
som är finansiellt möjligt. Framtidsbyggandet har inte varit
så lågt på nästan 60 år. Denna brist på investeringar är den
främsta orsaken till arbetslösheten och till de väldiga
underskotten i de offentliga finanserna.Statsfinanserna
är i djup obalans. Aldrig någonsin tidigare i modern svensk
historia har de offentliga finanserna försämrats så kraftigt
på så kort tid, som under den gångna mandatperioden. De
offentliga inkomsterna har fallit samtidigt som de offentliga
utgifterna har skjutit i höjden.
Denna ekonomiska kris förvärras av det faktum att det
råder en politisk kris i Sverige. Vårt lands regering är stadd
i inre upplösning, den förmår inte samla en majoritet i
riksdagen, den är beroende av ett missnöjesparti som även
det håller på att lösas upp och -- framför allt -- den saknar
ett program för de väldiga problem som dess politik bidragit
till att fördjupa.
Regeringen förlitar sig uteslutande på den låga
kronkursen och den därav följande uppgången i
exportindustrin samt på utförsäljning av naturresurser och
statliga företag.
Denna politik är inte hållbar. Det visar regeringens egen
kompletteringsproposition. Av den framgår att obalanserna
i den svenska ekonomin kommer att kvarstå under de
närmaste åren. Arbetslösheten kommer att förbli
rekordhög och underskotten i statsfinanserna kommer att
bestå med nuvarande politik.
Vi vänder oss mot regeringens likgiltighet inför de
svårigheter som 100 000-tals medborgare drabbas av till
följd av den förda politiken. Vi vänder oss mot den
passivitet som regeringen visar inför den statsfinansiella
krisen och det hot mot välfärden som de stora underskotten
utgör.
Efter höstens val måste en ny regering omgående lägga
fram förslag till en ny politik med kraftigt höjda ambitioner
på de för samhällsekonomin avgörande områdena. En
uppgift måste överskugga alla andra politiska frågor under
de närmaste åren:
Sverige får inte fastna i en arbetslöshetsfälla med en hög
och bestående arbetslöshet. Vårt land får inte under 90-talet
gå samma väg som land efter land i Europa gick under 80-
talet, att massarbetslösheten permanentas.
När ambitionerna nu höjs i arbetsmarknadspolitiken
både i USA och Europa får Sverige inte bli en eftersläntrare
som gör om andra länders gamla misstag. Sverige måste i
stället gå i täten och visa att det finns en väg bort från
arbetslösheten, otryggheten och de dåliga statsfinanserna.
Vi vill därför höja ambitionerna i den ekonomiska
politiken, när det gäller investeringar, sysselsättning,
tillväxt och statsfinanser. Vi vill genom en ny, aktiv politik
både bekämpa arbetslösheten och hålla inflationen i schack
på god europeisk nivå.
Vi föreslår att riksdagen fastställer en ny inriktning för
den ekonomiska politiken med följande innebörd:
För att värna sysselsättning och välfärd och återskapa
sunda statsfinanser måste insatser för att åstadkomma hög
och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav.
En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid en viktig
förutsättning för internationell konkurrenskraft och god
tillväxt.
Vi är medvetna om att det kommer att ta lång tid att föra
Sverige ur krisen. Allt det som den ekonomiska och
politiska krisen har ställt till kan inte göras ogjort över en
natt. Just därför gäller det att skyndsamt få till stånd en
omprövning och förnyelse över hela politikens fält.
Det närmaste halvåret blir avgörande för om Sverige
skall lyckas undvika arbetslöshetsfällan. Sverige står inför
det viktigaste vägvalet på decennier.
Framtid för Sverige
Den ekonomiska politik som vi här presenterar innebär
en radikal förnyelse i förhållande till den politik som den
nuvarande regeringen bedriver.
Så här vill vi socialdemokrater föra Sverige ur krisen:
Öka sysselsättningen, först och främst i näringslivet. Det är
nödvändigt både för att bekämpa arbetslösheten och för att
få ned budgetunderskottet.Samarbete och stabila
spelregler. Vi slår vakt om de breda uppgörelser som
träffats om bl.a. skatterna och energipolitiken. Vi vill skapa
ett nytt ''samhällskontrakt'' mellan löntagare, företagare
och stat.Bekämpa arbetslösheten. Kampen mot
arbetslösheten är grunden för varje trovärdigt och
genomförbart program för ökad tillväxt och sunda
statsfinanser. Vi vill stärka den enskildes möjligheter att
stärka sin kompetens och att få arbete.Bevara en låg
inflation och sanera statsfinanserna. En hög inflation är
oförenlig med våra mål. Samtidigt accepterar vi inte
påståendet att ett land måste välja mellan att bekämpa
arbetslösheten eller inflationen.Rättvis fördelning av
krisens bördor och framstegens frukter. Vi vill återupprätta
rättvisan, solidariteten och jämlikheten som rättesnören för
den ekonomiska politiken.Ökat internationellt
samarbete mot arbetslösheten. Vi vill se ett Sverige som är
pådrivande för en politik som ökar investeringarna och
minskar orättvisorna.Ekonomi och ekologi i balans. Vi
vill lägga grunden för en uthållig utveckling. En
socialdemokratisk regering kommer att integrera hänsynen
till miljön i de ekonomisk-politiska bedömningarna och
besluten.
2. De förlorade åren
Under de tre senaste åren har Sverige gått igenom den
värsta krisen sedan trettiotalet.
Bara under 1992 och 1993 försvann 413 000 jobb -- tio
procent av alla svenska arbetstillfällen. Över 600 000
människor är utan ett vanligt arbete; öppet arbetslösa eller
i någon form av arbetsmarknadsåtgärd. På dessa två år har
långtidsarbetslösheten ökat med 475 procent.
Massarbetslösheten håller på att få fäste i Sverige.
Under tre år i rad har Sverige haft en negativ tillväxt.
Det är första gången under hela nittonhundratalet. BNP har
fallit, och Sverige har halkat efter. Skillnaden är dramatisk.
Den förlorade produktionen brukar mätas med
skillnaden mellan vad som faktiskt produceras i ett land och
vad som i stället hade producerats om tillväxten hade
fortsatt som vanligt. Den negativa tillväxten har lett till att
det just har uppstått en betydande skillnad. Hade BNP ökat
i den trendmässiga takten sedan 1990 skulle BNP-nivån ha
varit 12 procent högre i dag. De svenska hushållens och
företagens inkomster hade varit 170 miljarder kronor
högre. Det motsvarar ca 35 000 kronor per hushåll.
Diagram 1: BNP jämfört med trenden
Den negativa utvecklingen hänger helt samman med
raset i den inhemska efterfrågan. Det är den privata
konsumtionen, de offentliga utgifterna och investeringarna
som har fallit kraftigt. Exporten utvecklades visserligen
svagt fram till att kronan föll, men den bidrog inte till
minskningen av BNP. Mellan 1991 och 1994 minskade den
privata konsumtionen med 4,5 procent och den offentliga
konsumtionen med 2,9 procent. De totala investeringarna
har minskat med över 30 procent under samma period. Vi
är nu nere på samma låga investeringsnivå som i början på
trettiotalet.
Diagram 2: Investeringskvot
a23p
Raset i investeringarna skapar en mycket farlig situation.
Investeringarna räcker inte till för att ens bevara
produktionsresurserna på den nuvarande nivån. Den
tekniska förnyelsen bromsas upp. När produktionen nu åter
börjar öka så krävs snabba investeringar för att inte
uppgången ska brytas i förtid av flaskhalsar och
kapacitetsbrist. Basen för välfärden och den offentliga
sektorn -- det privata näringslivets produktionsförmåga --
håller långsamt på att erodera.
Kronans fall medförde visserligen en kraftig förbättring
för de delar av näringslivet som konkurrerar med utlandet,
men hemmamarknaden står i stort sett stilla. Den positiva
effekten för de företag som säljer sina varor och tjänster i
Sverige motverkas av tillbakagången i byggandet.
Effekterna för sysselsättningen är därmed begränsade. Den
totala arbetslösheten låg i mars i år fortfarande högre än vid
samma tidpunkt i fjol.
Dagens kris skiljer sig således från problemen i början
på 80-talet. Idag har vi ingen kostnadskris utan en
efterfrågekris. Idag lever vi inte över våra tillgångar -- vi
producerar under vår förmåga.
3. Hur hamnade Sverige i kris?
Fram till mitten av sjuttiotalet var de offentliga
finanserna i stort sett i balans. Under den borgerliga
regeringsperioden 1976--82 steg budgetunderskottet och
statsskulden snabbt. Utan en resolut omläggning av den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken efter
regeringsskiftet 1982 hade Sverige snabbt hamnat i en
skuldfälla och återhämtningen försenats eller helt uteblivit.
Under åttiotalet vidtog den socialdemokratiska
regeringen en rad åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling. De
kostsamma industrisubventionerna -- ett betungande arv
från den borgerliga regeringsperioden -- avvecklades. Det
hårdnackade borgerliga motståndet förhindrade länge en
omläggning av jordbrukspolitiken. Först mot slutet av 1980-
talet blev det möjligt att börja minska
jordbrukssubventionerna. Genom en serie beslut från 1985
till 1989 avreglerades kredit- och valutamarknaderna.
1990--91 genomfördes en stor skattereform.
Slutet av 80-talet kännetecknades av att näringslivet inte
använde en tillräckligt stor del av vinsterna för att finansiera
modernisering och expansion. Alltför stora tillgångar gick
istället till mer kortsiktiga och riskfyllda finansiella
placeringar. De goda vinsterna innebar samtidigt att också
svaga företag överlevde utan att ta itu med sina problem.
Följden blev både arbetskraftsbrist och en otillräcklig
produktivitetsutveckling.
Mot slutet av 80-talet ökade utlåningen kraftigt. Mellan
1987 och 1990 ökade skuldsättningen i den svenska
ekonomin med 1 000 miljarder kronor. Vi fick en snabb
lånefinansierad ökning av den privata konsumtionen.
Under hela den här tiden motarbetades den
socialdemokratiska regeringens strävanden att strama åt
finanspolitiken av den borgerliga oppositionen. Den
motsatte sig alla försök att begränsa överhettningen, och
ville istället driva på avregleringarna.
Den strama finanspolitiken räckte dock inte för att hålla
tillbaka utvecklingen, samtidigt som penningpolitiken var
för svag. Kraften i kreditexpansionen blev helt enkelt för
stark.
Men det var inte några strukturella brister, som Sverige
faktiskt levt med under att antal år, som på bara några få år
ledde till massarbetslöshet. Den viktigaste orsaken var
istället en plötslig och våldsam destabilisering av den
svenska ekonomin.
Under 1990--93 ökade hushållen sitt sparande med ca
130 miljarder kronor. Det innebar en unikt stark
åtstramning av den inhemska efterfrågan och ett
efterfrågebortfall för svenskt näringsliv som ensamt
förklarar huvuddelen av minskningen i produktion och
sysselsättning under denna period. Tillsammans med
följdeffekter på näringslivet och på fastighetspriserna
förklarar detta efterfrågebortfall också en stor del av
försvagningen av statsbudgeten och det offentliga
sparandet. Häri ligger krisens kärna.
Regeringens politik har fördjupat krisen
Den borgerliga regering som tillträdde 1991 hade
utformat ett program för att bekämpa den överhettning som
dominerat slutet av 80-talet. När detta konfronterades med
verkligheten visade det sig att det inte längre fanns någon
överhettning kvar att bekämpa. Genom att bromsa i ett läge
när ekonomin redan börjat tappa farten förvandlade den
borgerliga regeringen en internationell lågkonjunktur till en
nationell depression.
Det finns flera motsägelsefulla drag i den förda
politiken. Regeringen säger sig vilja underlätta
riskkapitalförsörjningen, men drar samtidigt in en stor del
av riskkapitalet till staten genom omfattande
utförsäljningar av statliga företag. Den säger sig vilja spara
i statens utgifter, men lägger samtidigt fram förslag till nya
skattefinansierade bidrag och ofinansierade
skattesänkningar. Den säger sig vilja sänka skatterna, men
höjer dem istället för löntagare och bolag.
Regeringen har gång på gång lagt fram propositioner där
man ställer upp ambitiösa besparingsmål och meddelar att
man ska återkomma med preciseringar. Dessa har
emellertid i stort sett uteblivit. Årets
kompletteringsproposition är inget undantag. Istället för att
redovisa den plan som man säger sig ha och lägga fram
konkreta förslag, så lovar regeringen att göra mer senare,
efter utgången av den period som behandlas i finansplanen.
Regeringens politik bygger också på en bristfällig
förståelse av sambanden i en modern marknadsekonomi
och av konsekvenserna av den förda politiken. I en
statsvetenskaplig uppsats har en känd folkpartist, DNs
ledarskribent Hans Bergström, beskrivit regeringens
misslyckade politik på följande sätt:
''...strategin gick ut på att stimulera tillväxten genom
strategiska skattesänkningar för de mindre företagen; med
hänsyn till det växande budgetunderskottet finansierade
man detta i stor utsträckning med nedskärningar i stödet till
byggandet. Effekten blev att expansionen från
småföretagen uteblev på grund av låg efterfrågan, medan
nedgången i byggandet påskyndades. En kombination av
åtgärder avsedd att öka tillväxten kom i själva verket att
minska tillväxten, i vart fall på ett par års sikt ...'' (Politikens
väsen. Uppsatser tillägnade Olof Ruin. 1993. Sid 194.)
Den borgerliga oppositionens uppträdande före 1991
försvårade reformarbetet och försämrade möjligheterna att
förebygga krisen. Det allvarligaste är dock att regeringens
politik har förvärrat krisen och fördjupat den genom en
politik präglad av motsägelser.
Vad man kan -- och bör -- kritisera regeringen för är
således att den inte förmått att bemöta och begränsa krisen.
4. Den svenska ekonomin
Bilden av den svenska ekonomin kännetecknas av två
exceptionella förhållanden:
Å ena sidan har konkurrenskraften för svensk
produktion förstärkts radikalt till följd av den svaga kronan.
Uppgången i exporten är mycket stark. Ett nivåskifte för
svensk export pågår och kommer att fortsätta under de
närmaste 1--2 åren. Därefter kommer exportens tillväxttakt
successivt att normaliseras. Devalveringseffekterna börjar
klinga av redan under nästa år.
Å andra sidan är utnyttjandet av landets samlade
produktiva resurser alltjämt mycket lågt. BNP-gapet är 12
procent, dvs. om BNP hade ökat i den trendmässiga takten
sedan 1990 skulle nivån på BNP ha varit 12 procent högre i
dag. Produktions- och sysselsättningspotentialen är med
andra ord betydande.
Den kraftiga exportuppgången skulle normalt leda till en
betydande uppgång i hela ekonomin. Sysselsättningen
skulle öka kraftigt, hushållens inkomster likaså och därmed
även den inhemska efterfrågan. De totala investeringarna
skulle också öka, så även i tjänste- och bostadssektorerna.
Detta förlopp är emellertid mindre sannolikt denna
gång. För det första kommer inte nya investeringar igång på
samma sätt som i normala konjunkturuppgångar då
överkapacitet utvecklades i vissa branscher under
överhettningsåren. För det andra hålls den förväntade
uppgången i den inhemska ekonomin tillbaka av statliga
åtgärder som i år begränsar hushållens köpkraft.
Sammantaget innebär detta att risken är stor för att
exportuppgången varken medför ökade realinkomster eller
sprids utanför de exportberoende sektorerna.
De senaste årens fall i industriinvesteringarna har
försämrat ekonomins funktionssätt. Både
Landsorganisationen (LO) och Industriförbundet har pekat
på att den stora utslagningen av framför allt mindre och
medelstora företag har inneburit att det nu är svårare att
finna underleverantörer med tillräcklig kapacitet och
kvalitet. Den ökade exportverksamheten leder nu till en
större ökning av importen av insatsvaror än tidigare, och
därmed blir den inhemska stimulansen svagare.
Kombinationen av stark uppgång i exportsektorn och
fortsatt stagnation på hemmamarknaderna kan om inget
görs komma att skapa en svårhanterad situation på
arbetsmarknaden. Samtidigt som arbetslösheten ligger kvar
på en hög nivå så kommer det att råda brist på
arbetssökande med rätt utbildning och kompetens för de
lediga arbetena i exportsektorn. I en sådan situation ställs
stora krav på utbildningsinsatser.
Enligt regeringen kommer BNP i år att öka med 2,4
procent. Det är helt och hållet exporten som genererar
denna tillväxt. De inhemska efterfrågekomponenterna
fortsätter att utvecklas svagt. Bruttoinvesteringarna
minskar för fjärde året i rad. Sparkvoten ökar till över 8
procent. Andelen som står utan ett vanligt arbete förväntas
bli över 14 procent.
Hur den privata konsumtionen utvecklas framöver är en
nyckelfråga för hela ekonomins utveckling. Läget är mycket
svårbedömt, vilket också återspeglas i de stora variationer
som förekommer mellan olika instituts prognoser. Det är
möjligt att hushållen reagerar positivt på tecknen om en
uppgång i ekonomin, men det är också möjligt att
skuldsaneringsprocessen fortsätter. Den åtstramande
politik som regeringen alltjämt bedriver ger dessutom
hushållen signaler om fortsatt återhållsamhet i den privata
konsumtionen.
Svårigheten att bedöma den svenska ekonomins
fortsatta utveckling illustreras av de stora skillnaderna
mellan olika prognoser för BNP-utvecklingen.
Tabell 1. BNP-prognoser
Procentuell ökning
1994
1995
Industriförbundet
1,3
1,7
LO
1,2
1,8
S-E-Banken
2,3
2,3
KI
2,0
2,8
United Securities
2,1
2,5
Nordbanken
2,5
3,5
Handelsbanken
1,9
2,2
HUI
1,7
1,8
TCO
1,0
--
KI
1,8
2,6
Regeringen
2,4
3,0
Under alla omständigheter står det klart att det krävs en
varaktig högre tillväxt om sysselsättningen på allvar skall
kunna öka. För varje dag som går ökar antalet
långtidsarbetslösa, vilket i sin tur försvårar en återgång till
en normal situation på arbetsmarknaden. Det brådskar med
en omläggning av den ekonomiska politiken.
Det tycks nu växa fram en ny samsyn om allvaret i den
statsfinansiella utvecklingen. Ett uttryck för detta är att
regeringen har fått ökade svårigheter att pressa
ofinansierade reformer och skattesänkningar genom
riksdagen. Det bör efter nästa val vara möjligt att åter
komma in i ett nytt och mera konstruktivt arbete i
riksdagen, och därmed nå en större politisk stabilitet.
Ofinansierade skattesänkningar och nya sociala
reformer måste bort från riksdagens dagordning. De för
nationen avgörande frågorna måste ställas i centrum för
riksdagsarbetet. Ett konstruktivt samarbete måste
bedrivas.
5. En regering i upplösning
Kompletteringspropositionen beskriver en ekonomi i
kris, men den innehåller inga förslag till åtgärder som skulle
lindra krisen eller föra landet ur den.
Den bemödar sig om att söka visa att krisen uppstått
genom omständigheter bortom denna regerings kontroll,
och genom misstag begångna långt tillbaka i tiden. Den
uttrycker stora förhoppningar om att krisen skall vara löst i
en framtid som den ännu inte kan påverka. Men den
innehåller inga åtgärder som skulle lindra eller lösa
problemen under den period som kan påverkas och som
propositionen egentligen omfattar.
Under de senaste åren har den svenska
arbetsmarknaden förändrats i grunden. Mellan 1991 och
1994 beräknas arbetskraften ha minskat med 300 000
personer samtidigt som 600 000 saknar ett arbete. Den
reviderade nationalbudgeten bekräftar att denna utveckling
fortsätter och att massarbetslösheten fördjupas.
Regeringen säger att detta går stick i stäv mot de mål
som regeringen uppställt för sin politik, men den föreslår
inga åtgärder som nu skulle kunna minska arbetslösheten.
I stället anger den bara vilken tillväxt, produktivitet,
sparbenägenhet osv. som erfordras för att arbetslösheten
skulle kunna halveras till en viss tidpunkt.
Denna s.k. kravkalkyl utgör ett besynnerligt
inslag i regeringens ekonomiska politik. Den innehåller
inga förslag som skulle kunna underlätta uppnåendet av de
önskvärda förhållandena, utan anger endast hur det borde
vara. Kravkalkylen, och den handlingsförlamning den
representerar, kan endast uppstå i en regering som inte
längre förmår samlas kring en politik mot arbetslösheten
utan bara kan prata om den.
Den reviderade finansplanen anger att behovet av
besparingar i de offentliga finanserna ökat från ca 80 till 100
miljarder kr för att statsskulden skall kunna stabiliseras.
Detta dramatiska besked, som redan åstadkommit åtskillig
oro på de finansiella marknaderna, åtföljs emellertid inte av
några besparingsförslag. I stället säger regeringen att den
''plan'' för besparingsarbetet, som regeringen följer, bör
utsträckas till att omfatta ytterligare ett budgetår. En sådan
''åtgärd'' är ett slag i luften så länge regeringen inte föreslår
några beslut om konkreta besparingar och/eller
inkomstförstärkningar. Några sådana verkliga åtgärder
föreslås inte i den reviderade finansplanen.
Ett betydligt mer handfast uttryck för regeringens
budgetpolitik än de töckniga besparingsplanerna är den
faktiska utvecklingen av den statliga konsumtionen under
1991--93. Regeringen har angivit som mål att den statliga
konsumtionen skall ha oförändrad volym, liksom för
kommuner och landsting. Detta är utan tvivel den post i
försörjningsbalansen som en regering har störst möjligheter
att påverka. Det är betecknande för denna regerings
förmåga -- eller snarare oförmåga -- att den statliga
konsumtionen är en av de poster i försörjningsbalansen som
mest avviker från målet.
Medan regeringen i finansplanen i januari räknade med
en minskning av den statliga konsumtionen med 2,0 procent
under treårsperioden, anger man i sin reviderade finansplan
i april istället en ökning med 2,0 procent. Denna utveckling
kan knappast vara förenlig med den ''plan'' som regeringen
säger sig ha. Vad denna revidering beror på är osäkert då
regeringen inte ens kommenterar förändringen.
United Securities konstaterade i sitt nyhetsbrev att
''... i vårbudgeten, 600 sidor, tas den statliga
konsumtionen upp på ett par rader. Däremot finns det 100-
tals sidor om vad som kommer att hända med den svenska
ekonomin i slutet av 1990-talet, trots att all tidigare
erfarenhet visat på att sådana långtidskalkyler är
fullständigt värdelösa. ...''
Kompletteringspropositionen är ett magert dokument,
utställt av en regering stadd i upplösning. Denna upplösning
har sin grund i omständigheter som var för handen redan vid
regeringstillträdet 1991. Den nya regeringens ekonomiska
politik byggde på ett program som redan var föråldrat; det
syftade till att bekämpa en överhettning som inte längre var
för handen. I stället förstärktes konjunkturnedgången
kraftigt till den djupaste depressionen på över 60 år.
När ekonomin slog fel och efterfrågan ströps uteblev helt
effekterna på utbudet av det s.k. systemskiftet. I stället
undergrävdes statsfinanserna av ofinansierade
skattesänkningar, vars enda återstående verkan var en
våldsamt orättvis omfördelning. Genom att av doktrinära
skäl utesluta en normal stabiliseringspolitik stod regeringen
handfallen när den europeiska valutakrisen slog in över
landet i augusti 1992.
Regeringen agerade länge som om den förfogade över
en parlamentarisk majoritet. Man har konsekvent avvisat
en bred samverkan om den ekonomiska politiken över
blockgränsen. Regeringens minoritetsställning har blivit
allmer uppenbar, och den representerar idag en sällsynt
olycklig kombination av svag parlamentarisk ställning och
inre splittring.
Kompletteringspropositionens tomhet förklaras inte
enbart av regeringens osäkerhet om sin förmåga att få stöd
av ett flertal i riksdagen. Den beror också på att
regeringspartierna inte längre tror sig om att kunna utforma
en gemensam politik som samlar nationen och för landet ur
krisen. De partier som ingår i regeringen sätter allt oftare
det egna partiets nytta framför landets.
Dessa fyra partier har övergivit sitt regeringsansvar. Den
enda av sina målsättningar som de ännu kan förverkliga är
att -- i formell mening -- sitta kvar mandatperioden ut.
6. Vårt alternativ
I de föregående avsnitten har vi redovisat vår analys av
Sveriges ekonomi, av den borgerliga regeringens politik och
av den utveckling som kan väntas om denna politik
fortsätter. Vi har konstaterat att arbetslösheten är
rekordhög och att alla drabbas av arbetslösheten, direkt
eller indirekt.
Vi har vidare visat att Sveriges ekonomi präglas av en
fundamental obalans mellan sparande och investeringar i
den privata sektorn. Inget annat land i OECD-området har
en så djupgående störning som Sverige. Framtidsbyggandet
har inte varit så lågt på nästan 60 år.
Vi har också konstaterat att denna brist på investeringar
är den främsta orsaken till arbetslösheten och till de väldiga
underskotten i de offentliga finanserna. Aldrig någonsin i
modern tid har de offentliga finanserna försämrats så
kraftigt som under den gångna mandatperioden.
Det står i dag klart att den svenska krisen har blivit
djupare och längre än i andra länder. Det räcker med att
jämföra Sverige med Norge. Om Sverige hade haft samma
utveckling som Norge under 1992--94 skulle våra
ekonomiska resurser inte ha minskat utan ökat med ca 100
miljarder kronor, arbetslösheten hade varit lägre och
budgetunderskottet skulle vara klart mindre än det är i dag.
Med regeringens politik kommer den extrema obalansen
mellan sparande och investeringar att bestå under de
närmaste åren. Arbetslösheten kommer att fortsätta att
ligga på en rekordhög nivå. Underskotten i statsfinanserna
kommer att fortsätta att bestå med nuvarande politik.
Sverige vid skiljevägen
Sverige står nu inför ett viktigt vägval.
Den politik som regeringen anvisar leder Sverige in i en
arbetslöshetsfälla. Sverige hamnar i samma fälla som land
efter land gjorde i Europa under 80-talet: En mycket hög
arbetslöshet permanentades. En sådan utveckling vore
förödande för Sverige, vars ekonomi är uppbyggd på att
människors vilja till arbete tas till vara och att
arbetslösheten är låg.
Nu pågår en kursomläggning av politiken både i USA
och Europa. I detta historiska epokskifte riskerar Sverige
att bli en eftersläntrare som upprepar andra länders
misstag. Sverige fastnar då inte bara i en permanent hög
arbetslöshet utan också i permanent stora underskott i
statsfinanserna som leder till växande ränteutgifter, som i
sin tur underminerar välfärden och tryggheten.
Vi vill att Sverige i stället går i täten och tillsammans med
andra progressiva krafter utomlands visar att det finns en
väg bort från arbetslösheten, otryggheten och de dåliga
statsfinanserna.
Vi är väl medvetna om att denna väg ställer
utomordentligt stora krav på alla och envar i det svenska
samhället: på enskilda medborgare, på regering och
riksdag, på de politiska partierna samt på näringsliv och
fackliga organisationer.
För att vi skall lyckas med den gigantiska uppgiften att
inte fastna i arbetslöshetsfällan krävs en fast ekonomisk
kurs som utformas i bred samverkan -- såväl i politiken som
på arbetsmarknaden. Ambitionerna i den ekonomiska
politiken måste höjas när det gäller investeringar och
sysselsättning, tillväxt och statsfinanser.
En ny ekonomisk politik i en ny värld
Sverige är i dag en integrerad del av den västeuropeiska
ekonomin, världens största marknad med 370--380 miljoner
konsumenter. Vårt land ingår i en gemensam marknad för
varor och tjänster, arbetskraft och kapital. Det ger många
fördelar, men begränsar utrymmet för nationella beslut och
ökar behovet av internationellt samarbete.
Det är viktigt att dra lärdom av erfarenheterna av de
gångna åren, inte minst när det gäller vårt internationella
beroende. En sådan erfarenhet är att det internationella
förtroendet bestäms av hur den reala ekonomin sköts. När
politiken leder till att investeringar och produktion pressas
tillbaka och arbetslösheten ökar, så undermineras den
finansiella styrkan och det internationella förtroendet.
Om politiken fortsätter med oförändrad inriktning och
Sverige hamnar i arbetslöshetsfällan -- med stora
permanenta underskott som följd -- kommer den finansiella
situationen för landet att bli ännu mycket svårare än den är
nu.
Dessvärre har regeringen inte insett den fundamentala
skillnaden mellan ett företag och en nation. Ett företag kan
förbättra sin finansiella ställning genom att skära ner
verksamheten och minska sysselsättningen. En nation som
tillämpar samma politik får motsatta effekter. Den
försvagar sin produktiva förmåga och försämrar sina
finanser. Det underminerar förtroendet både inom landet
och utomlands.
Den ekonomiska politiken måste i stället skapa
förtroende både hos de svenska medborgarna och hos
finansiella aktörer nationellt och internationellt. Politiken
måste därför på en och samma gång vara inriktad på att
stärka Sveriges produktionsförmåga och upprätthålla
finansiell stabilitet. I dagens värld finns det inte något
utrymme för en politik som försvagar ekonomin, varken
genom en inflation som underminerar konkurrenskraften
eller genom en arbetslöshet som leder till stora underskott
i statsfinanserna. Dessa både restriktioner sätter bestämda
gränser såväl för statsmakterna som för arbetsmarknadens
parter.
En ny ekonomisk politik måste därför innebära
väsentligt höjda ambitioner när det gäller såväl
investeringar och sysselsättning som tillväxt och
statsfinanser. Vi vill genom en ny aktiv politik bekämpa
arbetslöshet och samtidigt hålla inflationen i schack. Detta
ställer höga krav på den ekonomiska politikens utformning
och genomförande.
Vi vill mot den här bakgrunden ange den principiella
inriktningen av den ekonomiska politiken, som en
socialdemokratisk regering kommer att bedriva om vi får
väljarnas förtroende i höstens val.
1. Öka sysselsättningen, först och främst i näringslivet
Den främsta uppgiften för en socialdemokratisk regering
är att få till stånd en kraftig ökning av sysselsättningen i
näringslivet. Det är nödvändigt av två skäl: för att bekämpa
arbetslösheten och för att få ned budgetunderskottet. Inget
annat är så verkningsfullt för att sanera statsfinanserna som
ett arbete som minskar beroendet av a-kassa och andra
offentliga inkomststöd.
Vi vill investera Sverige ur krisen, göra det lönsamt att
investera i ny och mera produktiv kapacitet i näringslivet.
Bara på så sätt kan företagen nyanställa och därigenom
varaktigt minska arbetslösheten. Spridningen av ny teknik
måste stimuleras för att höja produktiviteten och därmed
utrymmet för investeringar och för ökade reallöner.
Investeringar i näringslivet är det centrala för den
ekonomiska återhämtningen. Sådana investeringar måste
understödjas av andra investeringar: i ADB-nät, i vägar och
järnvägar, i forskning och utveckling, i nya miljövänliga
energisystem.
2. Samarbete och stabila spelregler
Sverige behöver fler företag -- och fler företagare.
Företagen behöver goda villkor för att investera och
expandera.
Det kan bara ske i en miljö där såväl företagare som
löntagare vet vilka spelregler som gäller och där löntagarna
kan känna trygghet i de förändringar som blir nödvändiga
under resten av 90-talet.
Vi vill därför få till stånd en långsiktig och hållbar
överenskommelse om näringslivets villkor mellan
arbetsmarknadens parter och staten. Vi vill se ett nytt
''samhällskontrakt'' mellan näringsliv, fack och stat.
Det är nödvändigt att komma bort från konfrontation i
politiken och på arbetsmarknaden. Det är dags för ett nytt
klimat med stabila och förutsägbara spelregler inom såväl
politiken som för företagarna och löntagarna.
Vi vill återupprätta det bästa i den svenska modellen.
3. Bekämpa arbetslösheten
Arbetslösheten drabbar alla, direkt eller indirekt.
Därför kommer hela Sverige att vinna på en politik som
kraftfullt reducerar arbetslösheten och som skapar nya
vägar för de arbetslösa att komma tillbaka till arbetslivet.
Den viktigaste insatsen i kampen mot arbetslösheten är
att skapa nya arbetstillfällen på den ordinarie
arbetsmarknaden. Därför är det främsta syftet med vår
ekonomiska politik att bryta den kraftiga nedgången i
sysselsättningen och öka antalet arbetstillfällen inom
företagssektorn.
Men endast fler arbetstillfällen räcker inte.
Enbart en ökad efterfrågan på arbetskraft kan leda till
inflationsdrivande flaskhalsar om inte insatser sätts in för att
höja utbildningsnivån och förbättra den enskilda individens
kompetens. Det gäller både för dem som har arbete och
dem som är arbetslösa.
En socialdemokratisk regering kommer därför att
bedriva en politik som innebär att den enskilde ges
möjlighet till ett kompetenslyft för att kunna hävda sig i det
framtida arbetslivet. Vårt lands främsta tillgång --
människors kunnande och kompetens -- måste tas tillvara
och ständigt utvecklas genom en utbildning med både bredd
och spets.
Vi kommer därför att genomföra ett omfattande och
uthålligt program för ökade investeringar i kunskap och
kompetens. Vi vill göra det i samverkan med
arbetsmarknadens parter för att utbildningen ska komma
till användning och bidra till att återskapa Sveriges
produktionsförmåga. Ett livslångt lärande måste bli mer än
ett slagord.
En socialdemokratisk regering kommer att ta initiativ till
en ny, mera aktiv arbetsmarknadspolitik. En sådan politik
är en viktig del av den ekonomiska politiken. Den ska bidra
såväl till ekonomisk tillväxt, låg inflation, balans på
arbetsmarknaden som till en rättvis fördelning.
Arbetsmarknadspolitiken måste under de kommande
åren arbeta med de expanderande företagens behov av att
få personal med rätt kompetens. Den måste samtidigt vara
inriktad på att ge de arbetslösa möjlighet att snabbt komma
tillbaka i arbetslivet, direkt till ett nytt jobb, till en
utbildning eller omskolning eller till ett tillfälligt arbete.
Ambitionerna när det gäller insatserna mot
ungdomsarbetslösheten måste höjas kraftigt.
4. Bevara en låg inflation och sanera statsfinanserna
För att vi skall kunna pressa tillbaka arbetslösheten och
öka sysselsättningen krävs en låg inflation. Varje tecken på
förnyad inflation måste motverkas. Utan en inflation på god
europeisk nivå kan varken bibehållen konkurrenskraft eller
ökad sysselsättning klaras.
Hög inflation är förödande för alla fördelningspolitiska
ambitioner. Vi måste undvika en ny omfördelning från
låntagare till långivare. En socialdemokratisk regering
kommer inte att tillåta att inflationen tar fart.
Att sanera statsfinanserna blir en huvuduppgift under de
närmaste åren. Statsskuldens andel av BNP måste
stabiliseras. Detta är helt avgörande för Sveriges
konkurrenkraft och trovärdighet utomlands.
Ökad sysselsättning, i första hand i näringslivet, och
minskad arbetslöshet är den i särklass bästa vägen att
komma till rätta med underskotten. Det leder till minskade
utgifter och ökade inkomster.
Men detta räcker inte. Det kommer också att bli
nödvändigt med både inkomstförstärkningar och
utgiftsbegränsningar.
Det krävs nu största möjliga hushållning med statens
utgifter. Nya, onödiga och utmanande utgiftsökningar skall
tas tillbaka. Budgetprövningen måste bli konsekventare och
mer distinkt. Varje utgift över statsbudgeten måste prövas
mot dess ändamål och andra utgifters ändamål.
Statsinkomsterna måste förstärkas genom att
skattereformen återställs.
5. Rättvis fördelning av krisens bördor och framstegens
frukter
Den ekonomiska krisen har i sig medfört stora
påfrestningar för många enskilda medborgare. Inte minst
har arbetslösheten lett till stora svårigheter för många
svenska hushåll. Därutöver har regeringens politik
inneburit att de redan mest utsatta grupperna har fått bära
de tyngsta bördorna. Fördelningspolitiken har varit djupt
orättvis.
En ny fördelningspolitik är en nödvändig förutsättning
för att den ekonomiska politiken ska kunna få ett brett stöd
hos det svenska folket. Krisens bördor måste fördelas
rättvist.
Skattepolitiken måste därför läggas om. Kampen mot
fiffel och ekonomisk brottslighet ska intensifieras. De
offentliga verksamheterna -- vård, omsorg och utbildning,
som är så viktiga för rättvisan och tryggheten -- skall värnas.
En socialdemokratisk regering kommer att återupprätta
rättvisa, solidaritet och jämlikhet som rättesnören för den
ekonomiska politiken.
6. Ökat internationellt samarbete mot arbetslösheten
Sverige är, som vi redan framhållit, en del av den stora
gemensamma västeuropeiska marknaden.
Länderna i Västeuropa har en omfattande handel och
denna internhandel har fördubblats under de senaste 30
åren. Det är ett resultat av det framgångsrika arbetet inom
EG och Efta och mellan EG och Efta för att bryta ned
handelshinder. Västeuropas globala handel har däremot
förblivit på en låg nivå, 7 procent av BNP. Inte mindre än
93 procent av alla investeringar och all konsumtion i
Västeuropa motsvaras av produktion i Västeuropa.
Detta innebär att det finns mycket större utrymme för
en politik för tillväxt och sysselsättning på europeisk nivå än
vad som finns på nationell nivå med tanke på varje lands
begränsningar i form av utlandsberoende. Det finns också
mycket större behov av en politik för att göra Europa
öppnare än vad som framgår av den offentliga debatten.
Det pågår nu en omprövning i de internationella
organen av den politik som gav upphov till
massarbetslösheten. USA har under flera år bedrivit en
tillväxtinriktad penningpolitik och utvecklar nu en ny aktiv
arbetsmarknadspolitik för att kunna pressa ned
arbetslösheten och främja en bättre fungerande
arbetsmarknad.
I Europa förbereds en liknande omprövning. EUs
vitbok slår fast att den nuvarande arbetslösheten är
oacceptabel. I den förespråkas en radikal omprövning och
ambitionshöjning. Som ett led i detta ingår en omfattande
investeringsprogram. Vidare ingår en omläggning av den
passiva arbetsmarknadspolitiken i riktning mot en mera
aktiv politik med en förstärkt arbetsförmedling,
arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande
åtgärder.
Den svenska regeringen har dessvärre bedrivit en alltför
passiv politik på den internationella ekonomiska scenen.
Den pådrivande roll som Sverige länge hade på bl.a.
arbetsmarknadspolitikens område har tagits över av andra
länder. Den svenska regeringen har inte prioriterat
sysselsättningsfrågorna i internationella organ.
En socialdemokratisk regering kommer att föra en
politik som innebär att Sverige engagerar sig mer aktivt i de
internationella organen för ökad sysselsättning och minskad
arbetslöshet. Ökad internationell samverkan är en
integrerad och betydelsefull komponent i
socialdemokratins ekonomiska politik. Som enda politiska
kraft har också det europeiska socialdemokratiska partiet
ett program för fler jobb och färre arbetslösa, ''Sätt Europa
i arbete''.
7. Ekonomi och ekologi i balans
En långsiktigt hållbar tillväxt förutsätter en god
hushållning med våra gemensamma resurser. Miljöfrågorna
måste därför få en central ställning också inom den
ekonomiska politiken. En socialdemokratisk regering
kommer att integrera hänsynen till miljön i de ekonomisk-
politiska bedömningarna och besluten.
Den skattereform som den socialdemokratiska
regeringen genomförde 1991 innebar att de ekonomiska
styrmedlen -- miljöavgifterna -- fick en mer framträdande
plats än tidigare. Vi lägger nu fram förslag som innebär en
ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Arbetet med att utveckla ekonomiska styrmedel bör
fortsätta på en rad områden. Med tanke på de allvarliga och
världsomfattande konsekvenserna av ökade
koldioxidutsläpp i atmosfären måste de möjligheter som
kan finnas att reducera dessa utsläpp tas till vara. Eftersom
koldioxidutsläppen är ett både kollektivt och globalt
problem bör Sverige i internationella fora verka för
bindande överenskommelser om minskade utsläpp. Sverige
bör också kunna gå före genom egna, strängare regler.
Omställningen till en mer uthållig ekonomi kommer
också att skapa möjligheter för ökad produktion och nya
företag. Europa står inför stora nyinvesteringar i energi-
och transportsystem och i miljöteknik. Dessa investeringar
kommer att ge många nya arbetstillfällen. En aktiv svensk
miljöpolitik kommer att ge oss industriella fördelar på dessa
marknader.
7. Resultatet av vår politik
Den nya politik för Sverige som vi presenterar här
bygger på en kombination av åtgärder på flera olika
områden som samverkar och förstärker varandra. Dessa
utgör således en helhet. Vi redovisar våra förslag mer
ingående i särskilda utskottsmotioner.
Vår ekonomiska politik leder till att fallet i den inhemska
efterfrågan bryts och vänds i en uppgång redan i år. Därmed
ökar produktionen väsentligt snabbare än med regeringens
politik. BNP ökar i år med drygt 3 procent och nästa år med
4,5 procent.
Denna tillväxt är tillräckligt snabb för att åstadkomma
en tidigare vändning och en starkare uppgång i
sysselsättningen.
För 1994 blir sysselsättningen närmare 30 000 personer
högre än enligt regeringens prognos i
kompletteringspropositionen. För 1995 blir effekten
väsentligt kraftigare, en uppgång med ca 90 000 personer
fler än enligt regeringens politik.
Trots detta markanta uppsving skulle sysselsättningen
ligga ca 100 000 personer lägre än 1992.
En sådan kraftig sysselsättningsuppgång medför att även
utbudet av arbetskraft ökar, varför effekten på den totala
arbetslösheten blir mer begränsad. Den förväntas ligga kvar
på en mycket hög nivå också nästa år, 12 procent av
arbetskraften. Den öppna arbetslösheten beräknas kunna
reduceras till under 5 procent.
Att sysselsättningsökningen inte blir ännu kraftigare
beror på att den snabbare tillväxten också beräknas leda till
att produktiviteten stiger snabbare. Produktionen per
arbetad timme fortsätter att stiga i samma exceptionella takt
som 1993 såväl i år som nästa år.
De åtgärder som vi föreslår har sin tyngdpunkt i
investeringarna. Dessa beräknas bli 25 miljarder kronor
högre 1995 som en följd av våra förslag. Investeringarna i
näringslivet beräknas bli ca 10 miljarder kronor högre,
varav direktavskrivningarna svarar för 6 miljarder kronor.
Även övriga efterfrågekomponenter stärks. Den privata
konsumtionen ökar något mer som en följd av att den
försämring av ränteavdragens värde som riksdagen beslutat
skall ske 1995 rivs upp. Även den högre sysselsättningen
bidrar till en bättre konsumtionsutveckling. Dessa effekter
reduceras av att vissa budgetförstärkningar verkar i motsatt
riktning, som t.ex. att vårdnadsbidraget inte genomförs.
Den offentliga konsumtionen blir högre, i första hand
som en följd av att reparationer och underhåll av bl.a.
skolor och vägar, som utgör viktiga delar av
investeringsprogrammet, i detta sammanhang redovisas
som konsumtion. Också förlängningen av
uppsägningstiderna för kommunal personal och satsningen
på utbildning innebär att konsumtionsutgifterna höjs.
Dessa effekter dämpas av de föreslagna besparingarna inom
bl.a. försvaret.
Vad vi visar med vårt förslag är framför allt att det går
att vända utvecklingen och börja pressa tillbaka
arbetslösheten. Det går att föra en politik som är förenlig
med ett stabilt penningvärde och sundare statsfinanser, och
som pressar ner den öppna arbetslösheten till under 5
procent redan nästa år.
Frågan om hur stor outnyttjad produktionskapacitet som
finns i den svenska ekonomin är avgörande för en
bedömning av möjligheterna och riskerna med att
åstadkomma en snabbare uppgång i ekonomin. Om de
outnyttjade produktionsresurserna är små riskerar en
snabbare uppgång att utlösa flaskhalsproblem och inflation.
Den nedgång i produktionen som skett de senaste åren
är unik, ingen tidigare erfarenhet ger vägledning att
bedöma hur mycket produktionsförmåga som försvunnit.
Det är dock uppenbart att ekonomin idag arbetar mycket
långt under sin produktionsförmåga. Den tillväxt som
förutses i kompletteringspropositionen är dessutom endast
obetydligt högre än den trendmässiga, varför gapet mellan
vad som faktiskt produceras och vad som skulle kunna
produceras knappast reduceras alls i år och nästa år.
Det är sannolikt att kapacitet slagits ut i sådan takt att
det inte längre finns möjligheter att snabbt öka
produktionen upp till den trendmässiga nivån. Ett uttryck
för denna utslagning är att investeringarna i näringslivet
varit så låga att kapitalstocken krympt. Enligt en studie av
ekonomer på den ansedda amerikanska banken Lehman
Brothers skulle dock den tillgängliga kapaciteten medge en
produktionsökning på 8 1/2--11 procent.
Inflationstendenserna kan uppkomma redan innan
kapaciteten är fullt utnyttjad. Enligt samma studie börjar
inflationen ta fart när gapet minskat till 2 1/2--3 procent.
Därmed skulle gapet kunna reduceras med 6--8 procent
innan inflationen börjar stiga. Tillväxten skulle därmed
enligt denna studie kunna stiga väsentligt snabbare än den
trendmässiga under en följd av år utan att prisstabiliteten
äventyras. Något stöd för synsättet att produktions- och
sysselsättningsökningen måste hållas tillbaka för att ett ökat
kapacitetsutnyttjande annars skulle utlösa en förnyad
inflationsuppgång finns inte.
Det kan dock inte uteslutas att så likafullt skulle vara
fallet, att de senaste årens tillbakagång har medfört en
större bestående kapacitetsutslagning. De åtgärder som
sätts in bör därför utformas så att de beaktar denna risk.
Alla stimulansåtgärder som föreslås i denna motion är
temporära, ingen åtgärd har permanent varaktighet. De
föreslagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innebär inte
att antalet personer som står till arbetsmarknadens
förfogande minskar, och de kan snabbt reduceras i
omfattning om det skulle visa sig att rekryteringsproblem
uppstår.
Våra förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder
innebär att möjligheterna att möta behovet av arbetskraft
med rätt kompetens kraftigt förstärks. En viktig del av det
samhällskontrakt som vi eftersträvar handlar om ett
samspel mellan expansion i näringslivet samt
utbudsstimulerande och kompetenshöjande åtgärder.
8. Öka tillväxten
I Sverige är investeringarna nu lägre än de har varit
någon gång under de senaste 60 åren, medan det finansiella
sparandet är högre än någonsin. Den privata sektorns
sparande är således långt större än vad som krävs för att
finansiera de rekordlåga investeringarna, närmare 200
miljarder kronor eller 13 procent av BNP. Detta är
inkomster som inte används till investeringar eller
konsumtion och som inte ger upphov till efterfrågan och
sysselsättning.
När sparandet inte investeras ökar arbetslösheten och de
offentliga finanserna undermineras från två håll: utgifterna
ökar och inkomsterna försvagas. Det är detta som har
inträffat under de senaste åren och som lett till väldiga
underskott i de offentliga finanserna och till en snabbt
växande statsskuld.
Problemet med statsfinanserna är således inte bara att
den borgerliga regeringen har genomfört stora
ofinansierade reformer, utan också att penningpolitiken har
verkat så hårt åtstramande att den gett upphov till en
arbetslöshet som underminerat statsfinanserna.
Regeringen räknar, enligt kompletteringspropositionen,
med att denna situation ska vara bestående under de
närmaste åren:
Tabell 4. Finansiellt sparande
Procent av BNP
1993
1994
1995
-- i privata sektorn
13,2
12,7
12,7
-- i offentliga sektorn
--13,4
--10,5
-- 9,2
Bytesbalans
-- 0,1
2,2
3,5
Inget annat land i OECD-området har en så kraftig
obalans inom den privata sektorn. Denna obalans
demonstrerar på ett övertydligt sätt bristerna i regeringens
ekonomiska politik.
Det är nödvändigt att bryta denna utveckling genom en
kraftig ökning av investeringarna och sysselsättningen i
näringslivet för att därmed få till stånd en bättre balans
mellan sparande och investeringar i den privata sektorn.
Utan en förbättrad balans kommer varken problemen i de
offentliga finanserna eller med arbetslösheten att kunna
lösas.
8.1 Penning- och valutapolitiken
Den fasta växelkursen övergavs i november 1992.
Penningpolitiken har sedan dess inriktats på att förhindra
ett kraftigt fall i kronkursen. Syftet var att undvika att
stigande importpriser skulle skapa nya inflationsimpulser.
Förtroendet för den svenska ekonomin skulle därigenom
stärkas, inflationsförväntningarna nedbringas och de långa
räntorna sjunka.
För att åstadkomma detta bedrev riksbanken en mycket
försiktig räntepolitik. Den penningpolitiska frihet som den
rörliga växelkursen erbjöd utnyttjas endast marginellt.
Räntorna sänktes mycket försiktigt och endast som en
anpassning till utländska räntesänkningar.
Denna penningpolitik var inte framgångsrik.
Trots det internationellt sett höga ränteläget försvagades
kronkursen kraftigt. De långa räntorna sjönk inte på det
sätt som åsyftades. Den inflationsoro som låg till grund för
den försiktiga penningpolitiken visade sig vara överdriven.
Trots att denna försiktiga politik ledde till ett kraftigt
kronfall har inflationsimpulserna varit begränsade.
Inflationen i Sverige är mycket låg vid en internationell
jämförelse, och inflationsförväntningarna är också mycket
låga. Den nedväxling av inflationstakten som skedde genom
stabiliseringsavtalet 1991 förefaller nu vara bestående.
Det finns skäl att tolka det som hände under 1993 i form
av en kraftig depreciering av den svenska kronan som en
misstro mot den ekonomiska politiken, framför allt mot
politikens effekter på tillväxt, investeringar och
sysselsättning. Den faktiska utvecklingen på dessa områden
bekräftar den bilden. Den dubbla åtstramningen -- i form
av höga räntor och skattehöjningar för löntagare och
konsumenter -- minskade den inhemska efterfrågan med 5
procent, den kraftigaste tillbakagången i modern tid.
Tillväxten 1993 blev därigenom negativ (--2,1 procent),
investeringarna minskade (--16 procent) och
sysselsättningen sjönk ytterligare (--221 000 personer).
Nedgången var störst i näringslivet. Det säger sig självt att
en sådan utveckling av den reala ekonomin inte kan väcka
förtroende för den finansiella ekonomin, varken utomlands
eller i Sverige.
Utvecklingen under 1994 har varit mycket splittrad.
Nedgången av räntorna vändes i februari i en ny uppgång.
Räntemarginalen mot omvärlden vidgades. Bakom denna
försämring av investeringsklimatet låg den internationella
utvecklingen, men den förstärktes av inhemska faktorer.
Regeringens beroende av Ny demokrati samt oklarheten i
regeringens och riksbankens politik var starkt bidragande
faktorer.
Det förefaller som om de återkommande uttalandena
om inflationsriskerna har hållit räntan uppe, trots att det
just nu inte finns några inflationsimpulser eller
inflationsförväntningar. Att dessa risker ständigt påtalas har
sannolikt förstärkt eller kanske t.o.m. skapat den osäkerhet
och oro som annars knappast fått fotfäste. En mer realistisk
beskrivning hade istället kunnat skapa förutsättningar för
en gynnsammare ränteutveckling och en mer aktiv och
investeringsstimulerande penningpolitik.
Realräntan är nu mycket hög, runt 7 procent. Det är
högre än i något annat industriland och högre än någonsin
tidigare i Sverige. För mindre och medelstora företag som
behöver låna till investeringar eller rörelsekapital är
realräntan ännu högre, upp till 10 procent.
Tabell 5. Realräntor i maj 1994
10-års obl
KPI 1994
Realränta 3/5
-94
Sverige
8,54
1,5
7,0
Finland
8,40
1,8
6,6
Belgien
7,50
2,5
5,0
Danmark
7,26
2,8
4,5
Frankrike
6,93
1,9
5,0
Tyskland
6,46
3,0
3,5
Italien
9,08
4,0
5,1
Japan
3,89
0,6
3,3
Holland
6,64
2,0
4,6
Spanien
9,49
4,7
4,8
Storbritannien
8,06
3,5
4,6
USA
7,10
2,8
4,3
Källor: United Securities, Konjunkturinstitutet (KPI)
Även den realränta som möter privatpersoner som
behöver låna till bostad eller andra köp är väsentligt högre
än normalt. Nettoräntan efter skatt för ett villalån med fem
års bunden ränta överstiger årets inflation med sex
procentenheter, vilket saknar motstycke i modern tid. Vid
det kommande årsskiftet sänks ränteavdragets värde enligt
riksdagens beslut från 30 till 25 procent, och därmed höjs
nettoräntan med ytterligare en halv procentenhet från
denna redan höga nivå.
Realräntor på dessa nivåer verkar självfallet starkt
dämpande på den ekonomiska aktiviteten, dels indirekt
genom effekterna på förmögenhetsvärden och köpkraft,
dels direkt genom att höja avkastningskraven på
investeringar.
De höga realräntorna är en central faktor bakom den
fundamentala obalans som nu råder mellan sparande och
investeringar i den privata sektorn. I en väl fungerande
ekonomi bör sparandet och investeringarna i stort sett
balansera varandra. I en ekonomi med god tillväxt måste
investeringarna vara höga och sparandet ha en sådan nivå
att det räcker för att finansiera investeringarna.
Penningpolitiken kännetecknas av lång och varierande
eftersläpning mellan åtgärd och effekt. Penningpolitiken
måste därför ha en långsiktig inriktning på de för
samhällsekonomin centrala problemen. Penningpolitiken
måste utgå ifrån flera olika faktorer eller indikatorer.
Därvid måste riksbanken kunna variera den vikt som läggs
vid olika indikatorer.
Den finansiella obalans som redovisats är en sådan
faktor, som penningpolitiken bör beakta och söka påverka
i positiv riktning. För denna uppgift behövs en bred
uppslutning i hela samhället, från riksdag och riksbank till
regeringen och den finansiella marknadens aktörer.
Det är ett nationellt intresse att åstadkomma ett
investeringsvänligt klimat, och penningpolitiken har därvid
en viktig roll.
Den sammanvägda effekten av finans- och
penningpolitiken måste vara sådan att vi får till stånd en
kraftig förbättring av kapacitetsutnyttjandet och
sysselsättningen i den svenska ekonomin. Det är
framgångarna i dessa avseenden som är avgörande för
nationens finansiella styrka och för förtroendet för den
svenska kronan.
Det finns flera faktorer som nu underlättar en sådan
inriktning för penningpolitiken. För det första visar
bytesbalansen nu inte något underskott, vilket innebär att
behovet av kapitalimport försvinner.
För det andra finns det goda förutsättningar att under de
närmaste åren hävda en prisstabilitet på god europeisk nivå
och klara det uppställda målet om en inflation under tre
procent. Prisstegringarna är nu mycket låga, bland de lägsta
i Västeuropa och ca hälften av de tyska. De prisstegringar
som finns är inte ett resultat av den inhemska
kostnadsutvecklingen utan av att riksdagen beslutat höja
skatter och reducera räntesubventioner samt att
importpriserna stiger något.
Såväl penningpolitiken som övrig ekonomisk politik
måste utformas så att det uppställda målet om en inflation
under tre procent uppnås. För oss socialdemokrater är det
av yttersta vikt att inflationsproblemen inte tillåts
återkomma i den svenska ekonomin.
Den viktigaste insatsen för att bevara den goda
prisstabiliteten är att höja produktionskapaciteten och
produktiviteten, både i exportindustrin och i näringslivet i
övrigt. Därmed blir det möjligt att få till stånd tillväxt utan
inflationsrisker.
8.2 Investeringar för ökad produktion
Dagens investeringar lägger grunden för morgondagens
produktion och välfärd. Nyckeln till ökad tillväxt -- och
därmed fler jobb och minskad arbetslöshet samt förbättrade
statsfinanser -- är att nedgången i investeringarna bryts.
Våra förslag till åtgärder för att öka den ekonomiska
aktiviteten och höja tillväxten inriktas i första hand på
investeringar som höjer Sveriges produktionsförmåga. Vi
vill också öka andra investeringar som stärker Sveriges
förmåga att möta framtiden. En större andel av Sveriges
samlade resurser måste användas till investeringar.
Det är inte bara industriinvesteringarna som behöver
öka. Sverige måste också byggas starkare på flera områden.
Investeringarna i kunskap och kompetens måste
förbättras. Vårt lands främsta tillgång -- människors
kunnande och kompetens -- måste utvecklas och förnyas
genom ökad utbildning och vidareutbildning.
Fallet i byggnadsinvesteringarna måste hejdas. En
hel bransch håller på att slås ut samtidigt som det runt om i
Sverige finns stora behov av upprustning och renovering av
bostäder, byggnader och lokaler.
Kommunikationssystemen måste moderniseras och
byggas ut. Det gäller särskilt den högteknologiska
infrastrukturen i form av nationella datanät med hög
kapacitet och tillgänglighet -- elektroniska motorvägar -- för
att binda samman lokala, regionala och branschvisa
datornät.
Den sociala infrastrukturen behöver förbättras.
Det behövs bättre och fler äldrebostäder, upprustning av
skolor och daghem, och handikappanpassning av offentliga
lokaler.
Miljöinvesteringarna måste öka för att Sverige på
allvar skall kunna angripa miljöproblemen. De gröna
investeringarnas andel av den totala investeringsvolymen i
samhället bör öka.
I vår politik är ökade investeringar en hävstång för att
varaktigt förbättra tillväxten och steg för steg komma
tillbaka till den långsiktigt möjliga BNP-nivån. Med vårt
program beräknas investeringarna öka med 10 miljarder
kronor 1994 och med 27 miljarder kronor 1995.
Våra förslagDirektavskrivningar för näringslivets
investeringar.
Vi vill stimulera företagen att utöka och tidigarelägga
sina investeringar. Vi föreslår därför att industrin och övrigt
näringsliv får möjlighet att omedelbart skriva av 70 procent
av investeringar i maskiner. Åtgärden bör träda i kraft 1 juli
i år och gälla till 30 juni nästa år.Investera i mänsklig
kompetens.
Vi föreslår en rad åtgärder för att höja utbildnings- och
kompetensnivån i Sverige: Fler studerande i
gymnasieskolan och komvux. Utbyggd
arbetsmarknadsutbildning. Ytterligare högskoleplatser. En
ny teknisk högskola. Ett nationellt program för
kompetensutveckling.Bygg ut AXE-systemet.
Vi anser att Telia bör tidigarelägga sina investeringar i
AXE-systemet. Systemet bör täcka hela landet redan år
1997, i stället för år 2000 som planerat. Det gynnar 200 000
teleabonnenter i Norrland, Värmland och Dalarna.Bygg
ut Sveriges kommunikationsnät.
Det svenska vägnätet behöver rustas upp.
Underhållsinvesteringarna bör påskyndas och
tidigareläggas. Ambitionen skall vara att genomföra
Vägverkets maximialternativ för underhållet av vägnätet.
Dessutom bör investeringarna i de kommunala vägarna
öka.
Vi föreslår också ökade investeringar i
järnvägsunderhåll, samt att Luftfartverkets planerade
investeringar tidigareläggs.Öka bostadsinvesteringarna.
Vi vill införa ett stimulansbidrag på 20 procent för ökad
ROT-verksamhet i lägenheter, samt ett tillfälligt
investeringsstöd på 10 procent för nyproduktion av
bostäder, som igångsätts före 1 juli 1995.Förbättra den
sociala infrastrukturen.
Vi vill att Sveriges skolor skall bli goda arbetsplatser för
elever och lärare. Därför förslår vi ett investeringstöd för
renovering av skolor. Vi vill öka stödet till upprustning av
äldrebostäder.
Många handikappade har svårt att använda sig av
offentliga lokaler, inte minst till följd av bristande
tillgänglighet. Därför vill vi öka investeringarna i
handikappanpassning av dessa lokaler.Nya
miljöinvesteringar.
Vi vill att Naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra
ett samlat program för miljöinvesteringar. Resurserna skall
fördelas så att maximal miljövinst uppnås i kombination
med så hög sysselsättning som möjligt. Dessa gröna
investeringar handlar bl.a. om kommunala VA-
investeringar, kväverening, miljövänliga vedpannor och
ackumulatorer, åtgärder för att minska trafikbullret och
sanering av förorenad industrimark. Därtill kommer ökade
resurser för underhåll av naturreservat och leder samt
kulturmiljövård.
8.3 En aktiv näringspolitik
Våra förslag till åtgärder är en del av en samlad politik
för tillväxt och nyskapande. De inriktas främst på att
uppmuntra innovationer och teknisk förändring.
Vårt övergripande mål är att Sverige på några års sikt ska
ha ökat den utlandskonkurrerande sektorns andel av
ekonomin och förändrat sin näringsstruktur så att svenska
företag i högre grad förädlar sina produkter och arbetar på
snabbt växande marknader.
Våra förslag i korthetFasta spelregler.
Stabila och förutsägbara rättsregler och institutionella
förhållanden är viktiga delar av en god näringsmiljö.
Sådana kan inte skapas genom konfrontation utan bara
genom breda uppgörelser. Statsmakterna bör ge klara och
entydiga besked om förutsättningarna för
näringsverksamhet.
1991 års skattereform byggde på ett noggrant
utredningsarbete och genomfördes med brett stöd i
riksdagen. Vi vill gå tillbaka till denna reform, till en
företagsbeskattning som bygger på principerna för 1991 års
regelsystem för bolagsskatten.
1991 års energiuppgörelse avsåg också att skapa en stabil
grund för en förutsägbar energipolitik. I syfte att bevara
denna fasta grund har vi föreslagit att en parlamentarisk
kommission tillsätts för att snabbt följa upp 1991 års
överenskommelse. Kommissionen skall även bedöma
energi- och näringspolitiska konsekvenser av en avreglering
av elmarknaden.
Stabila spelregler är också viktiga för hushållen. En
förutsättning för att få en uppslutning kring den
strukturomvandling av näringslivet som krävs är att
människor känner trygghet inför förändringar. Det är
därför nödvändigt med stabila trygghetsssystem och en
arbetsrätt som ger löntagarna en stark ställning på
arbetsmarknaden.God lönsamhet.
En god lönsamhet är en nödvändig förutsättning för ett
konkurrenskraftigt näringsliv. Det är bara lönsamma
företag som kan ge trygga jobb. Det är bara lönsamma
företag som förmår att generera kapital till investeringar.
Det är bara lönsamma företag som är attraktiva för
placerare i den allt hårdare internationella konkurrensen.
Vi socialdemokrater arbetar för förståelse av behovet av
en god vinstnivå inom företagen. För att nå bred
uppslutning kring detta måste företagen använda sina
vinster till produktiva investeringar, till insatser som höjer
de anställdas kompetens och till införande av en modern
arbetsorganisation.
Om det går bra för företaget går det naturligtvis också
bra för dess ägare. Den som tar risker och den som driver ett
framgångsrikt företag ska också få en utdelning på detta.
Förbättra kapitalförsörjningen.
Företagens tillgång till tillräckliga krediter och
riskkapital måste säkras. Bankerna måste minska sina
räntemarginaler. Konkurrensen inom banksektorn måste
bli bättre. Utvecklingsfondernas kapital för förmånlig
finansiering av småföretag bör ökas med 300 miljoner
kronor. Även Norrlandsfonden bör förstärkas. AP-
fonderna bör ges rätt att placera för ytterligare 10 miljarder
kronor i aktier.Underlätta produktförnyelsen.
Det statliga stödet till uppfinnande och
innovationsverksamhet bör förbättras. Stödet till forskning
och utveckling (FoU) bör i högre grad inriktas på
produktförnyelse och produktutveckling. Miljösatsningar
bör prioriteras, som t.ex. utveckling av alternativa
bränslen. Särskilda insatser bör göras i viktiga branscher
som t.ex. skogsnäringen och livsmedelsindustrin.Ökad
satsning på bl.a. teknisk utbildning.
För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska
näringslivets konkurrenskraft måste utbildnings- och
kompetensnivån i Sverige höjas. Särskilda insatser bör
göras för att öka examinationen av naturvetare och
tekniker, i synnerhet bland kvinnor.
Förutsättningarna för att etablera en ny teknisk
högskola med internationell inriktning utreds.
Vi vill utarbeta ett program för kompetensutveckling i
arbetslivet tillsammans med arbetsmarknadens parter.
Målsättningen bör vara att 2 procent av arbetstiden skall
användas för kompetenshöjande utbildning.
Exportprogram för småföretagen.
Vi vill stärka de små och medelstora företagens
möjligheter och förutsättningar att nå snabbt växande
marknader. Detta kan gälla såväl den gemensamma
Europamarknaden som områden i Sydostasien.
Förbättra infrastrukturen.
Vi vill öka de tillväxtbefrämjade investeringarna i
infrastruktur. Vi har lagt fram ett omfattande program där
det bl.a. ingår särskilda insatser för att utveckla en
informationsteknologisk infrastruktur.Stopp för
ideologiska privatiseringar.
Regeringens rabatterade utförsäljningar har kostat
skattebetalarna flera miljarder. Dessutom har de ofta
inneburit att staten trängt sig före i kön efter kapital på
börsen. Den planerade utförsäljningen av Pharmacia döms
t.ex. ut av alla bedömare. Vi motsätter oss sådana
ideologiska privatiseringar.
Samtidigt är det viktigt att det på vissa områden finns
kompetenta och resursstarka statliga aktörer. De statliga
infrastrukturverken och bolagen -- Telia, Posten, Vattenfall
och SJ -- skall därför inte privatiseras.
Företagsbeskattningen
När vi socialdemokrater i slutet på 1980-talet
reformerade företagsbeskattningen skedde det i samarbete
och samförstånd med det privata näringslivet, och med brett
stöd i riksdagen. Den gemensamma målsättningen var att
skapa gynnsammare förutsättningar för expansion och
investeringar inom ramen för ett i huvudsak oförändrat
skatteuttag.
Sverige fick genom skattereformen en modern,
likformig och neutral beskattning av olika typer av
inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på
arbete för majoriteten löntagare sattes till ca 30 procent.
Skattereformen eliminerade i stort sett alla möjligheter
till skatteplanering och skattearbitrage.
Avsikten bakom detta samarbete mellan näringslivet och
Socialdemokraterna och över blockgränserna var att skapa
långsiktigt stabila skatteregler för företagen. Det är därför
djupt beklagligt att den borgerliga regeringen valt konflikt
framför samverkan, och att den steg för steg monterat ned
skattereformen.
Regeringens skattepolitik bygger på teoretiska
konstruktioner utan förankring i den ekonomiska
verkligheten; på ideologisk grund istället för noggranna
analyser av olika företags skattebelastning och av deras
kostnader för kapitalförsörjning för olika typer av
investeringar. Kontrasten mot förberedelserna inför 1991
års skattereform är skarp.
Den sammanlagda effekten av de ändringar som den
borgerliga regeringen drivit igenom är att
bolagsbeskattningen på kort sikt höjts med 1,8 miljarder
kronor och på längre sikt med 4,0 miljarder kronor. De
regler som ska gälla sedan den 1 januari för beskattningen
av enskilda näringsidkare har ännu inte kunnat fastställas av
riksdagen. De förslag som den borgerliga regeringen har
lagt fram har varit både komplicerade och ofärdiga.
Lagrådets bedömning var hård.
''... måste det nämligen starkt ifrågasättas om systemet
som helhet efter de senaste reformerna är acceptabelt med
hänsyn till de krav på enkelhet vid tillämpningen som måste
vara uppfyllda för att systemet ska fungera i praktiken. ...''
(Källa: prop. 1993/94:234 Vissa inkomst- och
företagsskattefrågor m.m.)
Vi socialdemokrater vill återgå till huvuddragen i den
bolagsbeskattning som ingick i 1991 års skattereform. Våra
olika förslag innebär att skatteuttaget på kort sikt sänks
med ca 6 miljarder kronor. Vi anser att skatteuttaget också
varaktigt ska sänkas till 1991 års nivå. Regeringens olika
åtgärder har emellertid skapat ett sammelsurium av oklara
regler, som måste analyseras noggrant före beslut. Vi vill
förenkla skattereglerna för enskilda näringsidkare.
Program för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
De borgerliga partierna har länge förringat den
ekonomiska brottsligheten, och regeringen har försämrat
förutsättningarna för att bekämpa den. Avregleringen av
vissa näringsverksamheter har i praktiken släppt fifflet fritt.
Generalklausulen mot skattefusk och skatteflykt har
avskaffats. Tullens och skatteförvaltningens möjligheter att
göra skatterevisioner har begränsats och försvårats.
Den ekonomiska brottsligheten har nu nått en sådan
omfattning att den hotar grundvalarna för en sund
marknadsekonomi, försämrar förutsättningarna för seriös
näringsverksamhet och undergräver statsfinanserna.
Riksdagen gick i januari emot regeringen och biföll de
socialdemokratiska förslagen om ökade resurser för de
myndigheter som för kampen mot den ekonomiska
brottsligheten.
Under de närmaste åren måste resurserna till
bekämpning av ekonomisk brottslighet successivt byggas ut,
främst genom en utökad skatterevision och skattekontroll.
Genom ökade resurser och en systematisk satsning på
rättsväsendet bör det vara möjligt att inom några år öka
skatteinkomsterna med minst 5 miljarder kronor.
Våra förslagUtökad skattekontroll
Vi vill utöka skattekontrollen för företag. Det skall inte
vara möjligt för oseriösa företag att komma undan de
skatter som de enligt lag skall betala. Antalet
taxeringsrevisorer skall öka så att det blir möjligt med tätare
revisioner. Informationsutbytet med andra länder bör
byggas ut.Ett program mot den ekonomiska
brottsligheten.
Vi vill successivt öka resurserna för skattekontroll och
för övriga berörda myndigheter. Tillsammans med en
effektivare och samordnad organisation för spaning,
utredning och lagföring m.m. ska det göra det möjligt att
tränga tillbaka ekobrottsligheten.
Det ska stå fullständigt klart för alla att samhället står på
de hederliga medborgarnas och företagens sida.
9. Arbete i stället för bidrag
Dagens situation på arbetsmarknaden är mycket
allvarlig. Mer än 14 procent av arbetskraften saknar ett
vanligt arbete och är antingen öppet arbetslösa eller i någon
form av arbetsmarknadsåtgärd. Sverige står därför vid ett
vägskäl. Det är nu som arbetslösheten skall pressas
tillbaka om vi snabbt ska kunna komma tillbaka till en hög
sysselsättning.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har svårt att klara
en arbetslöshet på denna nivå och riskerar att urholkas. För
varje månad som går ökar långtidsarbetslösheten och
därmed riskerna för att arbetslösheten biter sig fast.
De som har arbete drabbas också av arbetslöshetens
konsekvenser. Kostnaderna för arbetslösheten har bidragit
till den rekordsnabba ökningen av det statliga
budgetunderskottet och drivit på nedskärningarna i
välfärdssystemen. Redan märks också hur motsättningarna
i samhället ökar till följd av arbetslösheten. Om
arbetslösheten tillåts ligga kvar på dagens extremt höga nivå
kommer dessa tendenser att ytterligare förstärkas.
En ny arbetslinje
I den internationella debatten har två alternativ länge
ställts mot varandra:Det ena alternativet har varit det
nordamerikanska, med växande sysselsättning, men till
priset av mycket låga löner för stora grupper, svag eller
obefintlig arbetsrätt och växande klyftor.Det andra
alternativet har varit det europeiska, med svag
sysselsättning och hög arbetslöshet, men med
reallöneökningar för de som har arbete.
Regeringen ser av allt att döma det nordamerikanska
alternativet som en förebild, trots att amerikanerna själva
redan har tagit avstånd från det. Den amerikanska
regeringen för nu en politik som syftar till att förbättra både
arbeten och arbetsmarknaden. Men också det europeiska
alternativet ifrågasätts. I den vitbok som EUs president
Jacques Delors lade fram i december 1993 skisserades
huvuddragen i ett nytt europeiskt alternativ.
Vi socialdemokrater vill föra en politik som ökar
tillväxten, som skapar fler jobb i det privata näringslivet,
som ger flera människor möjlighet att försörja sig på eget
arbete, och som medför att färre människor är beroende av
staten för sina inkomster.
Vi lägger i denna motion fram förslag på en rad åtgärder
för att sänka kostnaderna för privata investeringar och för
att öka efterfrågan genom strategiskt viktiga offentliga
investeringar. Vi föreslår åtgärder för att underlätta en
snabb spridning av ny teknik och nytt kunnande, och för att
öka investeringarna i kunskap och kompetens.
Vi vill förnya arbetsmarknadspolitiken genom att dra
lärdom av 80- och 90-talens svenska erfarenheter, och av
omprövningarna i USA och EU. Förnyelsen av
arbetsmarknadspolitiken skall utgå från tre traditionella
värderingar med brett stöd bland medborgarna.En bättre
arbetsmarknad kräver en aktiv och målinriktad politik för
att få marknaderna att fungera på ett samhällsekonomiskt
effektivt och socialt godtagbart sätt.En bättre
arbetsmarknad förutsätter en jämnare och rättvisare
fördelning av inkomster och livschanser.En bättre
arbetsmarknad måste byggas på solidaritet mellan de som
har och de som inte har arbete, mellan män och kvinnor,
mellan generationerna och mellan regionerna.
De nya jobben skall komma i den privata sektorn.
Arbetsmarknadspolitiken får inte ersätta vanliga
anställningar, utan dess uppgift är att hjälpa de
arbetssökande att förbereda sig för ett nytt jobb, och att
söka sig till ett nytt jobb.
Vi vill ersätta passivt kontantstöd med aktiva åtgärder
som förbättrar den arbetslöses möjligheter att få jobb. Vi
vill att varje arbetslös ska vara heltidsengagerad, fullt
sysselsatt med att söka jobb, utbilda sig för ett nytt arbete,
utföra ett tillfälligt arbete eller delta i något icke-
kommersiellt projekt.
Vårt program mot ungdomsarbetslösheten
En hög ungdomsarbetslöshet är ett allvarligt hot mot ett
stabilt samhälle. För den enskilde kan följderna av att
drabbas av lång arbetslöshet just i samband med inträdet på
arbetsmarknaden vara förödande. Vi anser därför att det är
både nödvändigt och angeläget med ökade åtgärder mot
ungdomsarbetslösheten.
Vi lägger därför fram ett program mot
ungdomsarbetslösheten. Vår målsättning är att varje
arbetslös under 25 år ska erbjudas jobb eller annan aktiv
åtgärd innan han eller hon gått arbetslös i 100 dagar.
Åtgärder för att placera ungdomar i arbete på den öppna
arbetsmarknaden bör liksom tidigare komma i första hand.
Vi föreslår samtidigt förbättrade möjligheter till utbildning;
fler platser för det ''tredje'' gymnasieåret och komvux, fler
högskoleplatser så att hälften av årskullen kan få plats om
några år, studiebidrag och fler stipendier för utlandsstudier.
Vi föreslår att kommunernas uppföljningsansvar
utsträcks till vårterminen det år den unge fyller 20 år. Vi vill
utveckla en verksamhet byggd på ett personligt
utvecklingsår för ungdomar utan arbete eller
utbildningsplats.
Vi föreslår att ungdomspraktikplatserna ersätts med ett
system med ungdomsintroduktion som syftar till fasta
anställningar. Vi vill förbättra möjligheterna till
utbildningsvikariat.
Ett program för kunskap och kompetens för alla
Genom att öka investeringarna i människors kunskap
och kompetens gör vi Sverige starkare. Näringslivets
konkurrensförmåga stärks. Risken för kompetensbrist och
ökat inflationstryck begränsas. Den enskilde får bättre
möjligheter att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.
Vår gemensamma förmåga att möta framtida utmaningar
och klara nya uppgifter förbättras.
Efter ett socialdemokratiskt initiativ genomförs nu en
tillfällig satsning på ett extra gymnasieår och på komvux. Vi
föreslår att denna satsning fortsätter även under nästa
budgetår och att den utökas. Vi föreslår att fler elever
bereds plats i högskolan och i folkbildningen. Vi föreslår
fler platser i arbetsmarknadsutbildning.
Behoven är stora också för dem som har arbete.
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och kraven på
de anställdas kunskaper växer mycket snabbt. Den
fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad löper
särskilda risker. Vi föreslår därför att riksdagen samlas
kring ett sammanhållet och hållbart program för ökade
satsningar på kompetensutveckling i arbetslivet.
Ett program för förnyelse av arbetslivet
Arbetslivet behöver också förnyas. Den väg vi anser att
Sverige bör välja, mot ett mer avancerat och utvecklat
näringsliv, är inte förenlig med gamla arbets- och
arbetsledningsmetoder. Detta är i första hand en fråga för
arbetsmarknadens parter, men staten bör spela en aktiv roll
för att stödja och underlätta samarbetet mellan
arbetsmarknadens parter.
Den borgerliga regeringen har valt att inte bara ställa sig
på arbetsgivarnas sida, utan företräder också en föråldrad
syn på arbetsledning och personalarbete. De förändringar
den genomdrivit på arbetsrättens område leder inte framåt,
och underlättar inte krispolitiken. Vi föreslår att
försämringarna av anställningsskyddet och av
arbetstagarnas inflytande rivs upp.
Övertidsuttaget på den svenska arbetsmarknaden har
stigit och är nu mycket högt. Vi anser att det är oacceptabelt
med tanke på arbetsmarknadsläget, och att övertiden bör
minskas genom nyanställningar. Detta är i första hand en
fråga för arbetsgivarna och för de berörda fackliga
organisationerna. Vi föreslår samtidigt att regeringen ska
följa utvecklingen och överväga vilka åtgärder som kan vara
aktuella om övertidsuttaget fortsätter att vara högt.
Åtgärderna för att förebygga skador och sjukdomar bör
stärkas, liksom åtgärderna för att göra det möjligt för den
som ändå drabbats att återgå i arbete. Vi har i en särskild
motion (1993/94:Sf39) lagt fram ett omfattande program för
förebyggande och rehabiliterande insatser.
Jämställdhet mellan män och kvinnor -- både formellt
och i praktiken -- är en nödvändig förutsättning både för att
vidga människornas frihet och för att utnyttja samhällets
resurser på bästa sätt. Vi vill värna en familjepolitik som gör
det lättare att förena förvärvsarbete och föräldraskap.
Därför avvisar vi förslaget till vårdnadsbidrag.
Vi vill förhindra att tiotusentals anställda i kommuner
och landsting -- de flesta kvinnor -- körs ut i arbetslöshet.
Istället för att få arbeta ska de tvingas att leva på offentliga
bidrag. Det är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska
resurser av gigantisk omfattning. Vi föreslår att AMS får
medel för att söka förmå kommuner och landsting att
förlänga uppsägningstiden för varslad personal till i första
hand 31 december 1995. Målsättningen bör vara att ingen
skall behöva gå ut i öppen arbetslöshet.
10. Vår fördelningspolitik
Vår fördelningspolitik handlar inte i första hand om
inkomsterna och förmögenheterna. Dess kärna handlar
istället om hur friheten är fördelad, om vilka faktiska
möjligheter olika människor har att forma sitt liv och själv
råda över sin vardag.
Men frågan om valfrihet handlar också om den
materiella basen; om hur inkomster och förmögenheter är
fördelade. Den som inte behöver fundera över hur
pengarna ska räcka fram till nästa löne- eller
pensionsutbetalning har i praktiken mer att välja på än den
som måste vända på varje öre.
Summan av allt vad vi tillsammans producerar -- BNP --
har nu fallit tre år i rad. För första gången på mycket länge
finns det mindre att fördela än tidigare. För många svenskar
har valfriheten kringskurits när jobbet försvunnit och
inkomsterna minskat. För andra som redan tidigare hade
goda förutsättningar att välja och vraka har möjligheterna
ökat. Friheten har blivit mer ojämnt fördelad är tidigare.
Det tudelade Sverige
Det har vänt i den svenska ekonomin, i den meningen
att exportindustrin går bra. Produktionen ökar, jobben är
tryggare och nyrekryteringen börjar långsamt komma
igång. Men alla får inte del av uppgången.
Hemmamarknaden fortsätter att stå stilla. Antalet
människor utan ett vanligt jobb -- arbetslösa eller i
åtgärder -- fortsätter att öka.
Denna tudelning av Sverige är oerhört allvarlig. Den
skärper motsättningarna;mellan de som har jobb och de
som går utan;mellan de många löntagarna och
pensionärerna som fått höjd skatt och de få stora
kapitalägarna som fått sänkt skatt;mellan de många som
fått sänkt standard och försämrade villkor, och de få som
trots krisen kunnat förbättra sina inkomster och höjt sina
förmögenheter;mellan arbetsgivare och arbetstagare;
mellan kvinnor och män.
Tudelningen och de växande motsättningarna i samhället
är ett allvarligt hot mot Sveriges framtida återhämtning.
Sveriges möjligheter att hävda sig i en allt mer
internationaliserad värld är beroende av våra möjligheter
att skapa goda förutsättningar för produktion och
utveckling.
Den svaga hemmamarknaden är det allvarligaste hindret
för de många små och medelstora företag som vill växa.
Tudelningen försämrar möjligheterna att finansiera
offensiva satsningar och att underhålla och utveckla
infrastrukturen. De ökade motsättningarna gör att Sverige
riskerar att förlora det lugn och den inhemska ordning som
varit en av våra stora konkurrensfördelar.
De växande klyftorna
Det är inte bara Sverige som nation som halkat efter. De
allra flesta svenskar har också fått det sämre sedan den
borgerliga regeringen tillträdde.
En studie av regeringspolitikens effekter för olika
löntagarhushåll som SCB gjorde åt Socialdemokraterna i
april i år visar att nio av de tio studerade typhushållen har
förlorat på regeringens politik. Det tionde typhushållet har
en stor förmögenhet och vinner därför på regeringens
politik.
Tabell 6. Fördelningseffekter av regeringens åtgärder
Köpkraftändring 1991--94
Hushållstyp kr/år
Ensamstående arbetare -- 10 400 Ensamstående kvinna,
deltid, två barn -- 11 900 Ensamstående högre
tjänsteman -- 13 300 Sammanboende arbetare -- 16 100
Sammanboende tjänsteman -- 19 100 Sammanboende
arbetare, två barn -- 17 000 Sammanboende tjänsteman,
två barn -- 17 200 Sammanboende högre tjänstem., två
barn -- 18 700 Sammanboende höginkomstt., förm. 2,2
milj. kr -- 5 000 Sammanboende höginkomstt., förm. 3,7
milj. kr + 36 200
Källa: SCB
Undersökningen visar entydigt att i stort sett alla
löntagarhushåll förlorat på regeringens politik. De stora
vinnarna är de hushåll som har störst förmögenheter.
Ju rikare man är, desto mer har man tjänat på
regeringens politik.
Vi anser att det mot denna bakgrund finns ett behov av
att kartlägga hur inkomst- och förmögenhetsfördelningen
utvecklats under de senaste åren. Den förra
socialdemokratiska regeringen tillsatte en kommitté för att
utvärdera skattereformen. Vi anser att dess arbete bör
påskyndas, och att en utredning med bredare mandat bör
tillsättas.
Skatterna
Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig.
Den har höjt skatten på löntagarnas arbete och på
företagens vinster för att i stället sänka skatten för passiva
kapitalinkomster; en omläggning som bara gynnat de allra
rikaste i samhället.
Tabell 7. Regeringens skattepolitik. Beslut om
skatteändringar under mandatperiod
Miljarder kr
Sänkt skatt på kapital och förmögenhet -- 25 Sänkt skatt på
produktion -- 20 Höjd skatt på arbete + 29 Höjd skatt på
konsumtion + 14
Regeringens skattepolitik har inte kommit till av en
slump. Riktlinjerna drogs upp i en proposition som lades
fram mindre än en månad efter det att regeringen tillträtt.
Bakom den finns föreställningen att de skatter som betalas
av kapitalägarna skulle vara särskilt skadliga; att en fortsatt
tillväxt skulle förutsätta att de rika blir rikare och de fattiga
därmed fattigare.
Vi socialdemokrater avvisar detta synsätt som både
orättfärdigt och kontraproduktivt. Ett demokratiskt
samhälle och en effektiv marknadsekonomi är inte förenliga
med stora skillnader mellan medborgarna. En rättvis
fördelning av både bördor och frukter gynnar istället
produktivitet och tillväxt. Det är bara genom en rättvis
fördelning som det går att skapa ett brett folkligt stöd för
den förda politiken. Det påpekade OECD när de skrev
följande i sin senaste granskning av Sveriges ekonomiska
utveckling.
''... Ett brett folkligt stöd för åtstramning underlättar
inte bara budgetkonsolideringen, utan skulle också öka
trovärdigheten och därmed medge en viss flexibilitet när det
gäller tidpunkten för nedskärningar. ...''
Sverige fick genom 1991 års skattereform en modern,
likformig och neutral beskattning av olika typer av
inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på
arbete för majoriteten av löntagarna sattes till ca 30
procent.
Skattereformen eliminerade i stort sett alla möjligheter
till skatteplanering och skattearbitrage. Därför bygger vår
skattepolitik på 1991 års skattereform.
Vi vill återupprätta medborgarnas förtroende för
skattesystemet. Uppgiften att sanera statsfinanserna
kommer att ställa stora krav på sammanhållning mellan
olika grupper i det svenska samhället. Medborgarna måste
vara beredda att acceptera de uppoffringar som
krispolitiken kan föra med sig. Bördorna måste fördelas
efter förmågan att bära dem.Vi vill tillfälligt höja
statsskatten för inkomster över brytpunkten till 25 procent
och samtidigt återinföra grundavdraget vid den statliga
beskattningen. De extra skatteinkomsterna bör tillföras
Arbetsmarknadsfonden. Värnskatten ska tas ut till dess att
det råder balans mellan fondens utgifter och inkomster.
Vi vill återgå till en likformig och enhetlig 30-procentig
kapitalbeskattning. Det innebär bl.a. att skattefriheten för
mottagna aktieutdelningar ska avskaffas. Beslutet att sänka
skatten på räntor till 25 procent ska rivas upp. Därmed
kommer ränteavdragen för bl.a. bostadslån att även i
fortsättningen medföra en skattereduktion på 30
procent.Vi vill riva upp beslutet att avskaffa
förmögenhetsbeskattningen, och se över utformningen av
arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen för att om
möjligt bredda basen.
Genom 1991 års skattereform inleddes också en
skatteväxling. Skatten på arbete sänktes, och miljöavgifter
infördes. Det är angeläget att denna omläggning fortsätter
i den takt som är möjlig. Vi lägger nu fram förslag om
miljöavgifter på handelsgödsel och täkt av naturgrus, samt
om höjning av dieselskatt för olja i miljöklass 1.
11. Starkare statsfinanser
Statsfinanserna är i obalans. Enligt regeringens egna
siffror kommer underskottet i statens budget att under
1993/94 uppgå till 197,5 miljarder kronor. Det
underliggande budgetsaldot motsvarar 13,6 procent av
BNP. Det totala upplåningsbehovet under budgetåret
1993/94 uppges vara 220 miljarder kronor.
Det allvarligaste är ändå inte storleken i sig, utan hur
snabbt de offentliga finanserna har urholkats. Från 1991/92
till 1993/94 steg statens budgetunderskott från 68 till 198
miljarder kronor, statsskulden från 705 till 1 181 miljarder
kronor och statsskuldräntorna från 72 till 144 miljarder
kronor. Bilden är lika allvarlig även när man tar med den
kommunala sektorn och socialförsäkringssektorn i bilden.
Från 1991 till 1993 ökade den offentliga sektorns
sammanlagda finansiella underskott med 180 miljarder
kronor.
Aldrig någonsin i modern tid har de offentliga finanserna
försämrats så snabbt som under den nuvarande regeringen.
Inget annat industriland har heller någonsin haft en så
snabb ökning av statsskulden som Sverige har nu.
Vi kommer att få leva med sviterna efter dessa tre år
långt efter det att den ansvariga regeringen avgått.
11.1 Långsiktig budgetsanering
Arbetslösheten
I vår motion i januari med anledning av regeringens
finansplan gav vi en utförlig beskrivning av sambandet
mellan arbetslöshet och offentliga finanser.
Sveriges offentliga finanser är mycket känsligare för hög
arbetslöshet än andra länders. En ökning av arbetslösheten
med 1 procentenhet beräknas försvaga den offentliga
sektorns budget med 9--10 miljarder kr.
Diagram 3: Arbetslöshet och offentliga utgifter
a23p
På intäktssidan beror det på att trygghetssystemen i stor
utsträckning finansieras med arbetsgivaravgifter. På
kostnadssidan beror det på kostnaderna för stöd till de
arbetslösa och för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Vår slutsats är given: Kampen mot arbetslöshet och för
ökad sysselsättning är grunden för varje trovärdigt och
genomförbart program för att långsiktigt sanera
statsfinanserna.
Sveriges dubbla problem med hög arbetslöshet och
obalans i statsfinanserna gör också att det inte räcker med
att arbetslösheten minskar; den måste minska genom att
fler får arbete inom det privata näringslivet. En
sysselsättningsökning som uppnås genom
skattesubventioner för lågproduktiva jobb i bl.a.
hushållssektorn skulle inte ge någon sanering av
statsfinanserna. Istället skulle saneringen behöva göras
genom omfattande nedskärningar i de offentliga utgifterna.
Den åtstramning och ökade arbetslöshet som detta skulle
medföra skulle motverka sysselsättningsökningen.
Av liknande skäl så går det inte heller att varaktigt lösa
Sveriges problem genom att låta den offentliga
sysselsättningen växa.
Under budgetåret 1994/95 kommer vårt
budgetalternativ tillsammans med de minskade
kostnaderna för kontantstöd och de ökade skatteintäkterna
att förstärka statsbudgeten med mer än 17 miljarder kronor.
En högre inflation är ingen lösning
I den allmänna debatten förekommer ibland
uppfattningen att det skulle vara lättare att lösa Sveriges
problem om inflationen fick ett friare spelrum. Vi avvisar
sådana förslag. Det går inte att komma tillrätta med den
höga arbetslösheten eller obalansen i de offentliga
finanserna genom att välja en högre inflation.
Sverige har erfarenheter av vad som händer med
välfärden och fördelningspolitiken om inflationen är hög:
Konkurrenskraften urholkas och därmed basen för
välfärden. Gigantiska summor omfördelas från långivare till
låntagare. Fastighetsspekulationer är mer lönsamma än
produktiva investeringar.
En högre inflation förmår inte heller att minska den
svenska statsskulden, eftersom den till stor del är placerad
i utländsk valuta. Utlandsskulden behåller sitt reala värde
även om den svenska inflationen tar fart.
Vår slutsats är given: Ett stabilt penningvärde är en
väsentlig del av en positiv miljö för företagande och
näringsverksamhet. Därmed är det också en nödvändig
förutsättning för den investeringsinriktade politik som vi vill
föra.
Vi accepterar inte påståendet att ett land är tvunget att
välja mellan arbetslöshet och inflation, eller att det skulle
finnas en viss naturlig och opåverkbar arbetslöshet. Hur
sambandet mellan arbetslöshet och inflation ser ut beror på
de strukturella och institutionella förhållandena. Vår politik
bygger därför på en aktiv arbetsmarknadspolitik och andra
åtgärder för att eliminera flaskhalsar och andra
inflationsdrivande inslag i ekonomin.
Budgetpolitiken
Den ökade obalansen i statens budget beror inte enbart
på arbetslösheten. Till en del har den orsakats av
regeringens skattepolitik. De höjda skatterna på arbete och
konsumtion har haft en åtstramande effekt. De stora
sänkningarna av skatterna på kapitalinkomster och
förmögenheter har däremot inte lett till någon motsvarande
stimulanseffekt.
Regeringens budgetpolitik har också varit för svag.
Även om den ökade arbetslösheten svarat för en stor del av
utgiftsökningarna, så har situationen förvärrats genom ett
stort antal onödiga eller ofinansierade utgifter.
Under perioden 1990 -- 1993 minskade statens inkomster
med 24 miljarder kronor. Under samma period ökade
statens utgifter med 167 miljarder, d.v.s. med motsvarande
knappt 10 procent av BNP. I Svenska Dagbladet den 2 maj
1994 redovisades att kostnaderna ökat på i stort sett alla
budgettitlar -- det var bara för skolan och inom
Civildepartementets område som kostnaderna 1993
motsvarade en mindre andel av BNP än 1990. Tidningens
ekonomireporter Peter Malmqvist konstaterade
'' ... Ändå tyder statistiken på att en sänkt skatt här och
en där, en extra satsad miljard eller två på infrastruktur, en
stöt på forskning, etcetera, är just det som rullar iväg
underskottet till mångmiljardbelopp. Och när samma
slapphet gäller både inkomst- och utgiftssidan, då rusar
saldot explosionsartat ... ''
Regeringen har ända sedan våren 1993 sagt att den
under våren 1994 skulle lägga fram en plan för saneringen
av statens finanser. I den nu aktuella
kompletteringspropositionen skjuts presentationen av
planen på framtiden, samtidigt som regeringen påstår att
den kommer att vara mer omfattande än vad som angetts
tidigare. Det är inte trovärdigt.
Uppgiften att sanera statens finanser är inte ny för oss
socialdemokrater. När vi 1982 övertog regeringsansvaret
från en borgerlig regering hade statens utgifter svällt till
över 38 procent av BNP. När vi nio år senare lämnade
regeringen hade statsutgifterna minskat till under 30
procent av BNP. 1993, efter bara tre år med en borgerlig
regering var de åter uppe i 39 procent av BNP.
Vår slutsats är given: Det är meningslöst att tala om
storslagna men vaga planer som ska sättas i sjön någon gång
i framtiden, om man inte förmår att hålla tillbaka de
löpande utgifterna.
Vi socialdemokrater vill återgå till en noggrann och
återhållsam budgetpolitik. Saneringen av statens finanser
ska börja nu, genom en allmän förbättring av den löpande
hushållningen och en ökad sparsamhet med statens medel.
I vår januarimotion accepterade vi ca 3 miljarder kronor
av regeringens besparingar. Själva föreslog vi besparingar
på 5,9 miljarder. Av dessa har ca 1 miljard kronor bifallits
av riksdagen. Vi föreslår nu besparingar på sammanlagt 6,5
miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit för
budgetåret 1994/95.
Den snabbt växande statsskulden är det största och
allvarligaste hotet mot det välfärdssamhälle vi
socialdemokrater vill bygga. Vi är därför fast beslutna att ta
kontroll över statens utgifter och att reducera
budgetunderskottet.
11.2 Vårt budgetalternativ 1994/95
Vårt budgetalternativ utgår från det beslut som den
socialdemokratiska partikongressen fattade i september
förra året:
För att en sådan stimulerande politik i det korta
perspektivet ska fungera och bli trovärdig måste det bli
balans i de offentliga finanserna. En sådan balans
åstadkoms med de inkomster som följer av ökad
sysselsättning. Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter
och skatter. Kravet på trovärdighet måste gälla både
besparingarnas storlek och innehåll. En bred majoritet för
en sådan politik kan bana väg för lägre ränta, vilket är det
särklassigt bästa sättet att stimulera investeringarna.
Vårt alternativ skiljer sig från regeringens politik på en
rad punkter.Det kombinerar en totalt sett högre
efterfrågenivå i ekonomin med en stramare
budgetpolitik.Efterfrågeökningen inriktas framför allt
på investeringar som skapar produktion och sysselsättning
och därmed högre inkomster i framtiden.Vår politik har
också en helt annan fördelningspolitisk profil än
regeringens. Bördorna fördelas efter förmågan att bära
dem.
Den stramare budgetpolitiken innebär att vi föreslår
besparingar på 6,5 miljarder kronor och
inkomstförstärkningar på 3,8 miljarder kronor.
Vår politik leder till att tillväxten 1994 blir 3,3 procent
och 4,5 procent 1995. Den ökade tillväxten och de minskade
kostnaderna för arbetslösheten bidrar till en starkare
statsbudget.
Vår politik innebär att ett första steg tas mot att minska
statsskuldens andel av BNP.
Våra besparingar
Vi föreslog i januari i år besparingar på sammanlagt 5,9
miljarder kronor. Av dessa har riksdagen endast bifallit 1
miljard kronor. Vi föreslår nu att riksdagen beslutar om
besparingar på ytterligare sammanlagt 6,5 miljarder kronor.
Därutöver accepterar vi regeringens förslag till
utgiftsnedskärningar i den reviderade finansplanen.
Våra förslag är följande: Inför inget vårdnadsbidrag.
Minska kostnaderna för försvaret, jordbruket och
husläkarsystemet samt effektivisera flyktingmottagningen.
Inför inte en ny arbetslöshetsförsäkring.
Vi motsätter oss regeringens förslag att utöka
finansfullmakten, samt regeringens förslag att förändra
fullmaktens användningsområde.
Tabell 8. Socialdemokraternas förslag till besparingar
utöver vad regeringen föreslagit för budgetåret 1994/95
Miljarder kr
Försvaret 1,00 Jordbruksområdet 0,71
Föräldraförsäkringen* 0,45 Vårdnadsbidrag 2,30
Administrationskostnad pga vårdnadsbidrag 0,07
Husläkarsystemet* 0,20 Bidragsförskott* 0,16 Utbildning
0,05 Effektivare flyktingmottagning 0,27 Ekobrott m.m.*
0,28 Arbetslöshetsförsäkringen 2,00
Administrationskostnader för ny a-kassa 0,02 Summa 7,51
*Avgår besparingar beslutade av
vårriksdagen ca 1,0 Summa besparingar 6,51
Inkomstförstärkningar
Vi föreslår en återgång till en rättvis skattepolitik. Vi har
redovisat våra förslag på skatteområdet i avsnitt 7.3 och 9
samt i en särskild motion. De innebär i huvudsak att vi inför
en tillfällig värnskatt för höginkomsttagare och återgår till
en enhetlig beskattning av hushållens kapitalinkomster,
samt att vi sänker skatten för företag som ger ut nya aktier
eller investerar i förbättrad eller utvidgad produktion.
I tabellen nedan redovisas budgeteffekterna under
budgetåret 1994/95.
Tabellen upptar endast skatteförändringarnas effekt för
budgetsaldot för 1994/95. Beskattningen av SURV-
återföringar och direktavskrivningarna är tidsbegränsade
företeelser som dock ger en varaktig ränteeffekt.
Kostnaderna för utdelningsavdrag kommer däremot att öka
till dess att systemet fått full effekt.
Engångsinkomster
Det statliga kapital som placerats i förvaltningsbolagen
Atle och Bure kan göra bättre nytta på annat sätt. Staten
bör sälja sina aktier i Atle och Bure, vilket bör inbringa ca
1,5 miljarder kronor. Försäljningen bör tidsmässigt
anpassas så att den ger staten maximala intäkter och så att
den inte försvårar det privata näringslivets
riskkapitalförsörjning.
De ca 8 miljarder kronor som finns kvar av
löntagarfondernas medel bör överföras till staten för att
minska skuldbördan och räntebetalningarna.
Utgiftsökningar
De avgörande utgiftsökningarna i vårt budgetalternativ
hänför sig till det stora investeringsprogram som vi tidigare
har presenterat utförligt.
Trots det mycket ansträngda statsfinansiella läget ryms
det inom vårt budgetalternativ på några punkter ökade
utgifter utöver vårt program för ökad tillväxt och minskad
arbetslöshet:En kraftig satsning inom det
näringspolitiska området.Riksdagen bör besluta att
minskningen av räntesubventionerna ska anstå till dess
fastighetsmarknaden har stabiliserats.Vårt
budgetalternativ möjliggör också förbättringar på vissa
centrala områden som kulturlivet, miljövården, presstödet
och jämställdheten.
Tabell 10. Utgiftsökningar i Socialdemokraternas
budgetpolitik 1994/95 Mdr kr
Näringspolitik * 0,75
Räntebidrag
0,75
Ekobrott*
0,18
Övrigt
0,83 2,51
*Avgår
förslag beslutade av vårriksdagen
ca
0,17
S:a utgiftsökningar
2,34
Ökad produktion -- starkare statsfinanser
När produktionen och sysselsättningen ökar så minskar
statens utgifter samtidigt som inkomsterna ökar. Vår
samlade politik leder till att ca 90 000 fler personer kommer
att ha jobb 1995. Vi bedömer att utgifterna för kontantstöd
minskar med drygt 7,7 miljarder kronor och att
skatteinkomsterna ökar med drygt 7,4 miljarder kronor
under budgetåret 1994/95.
En starkare budget
I tabellen nedan redovisar vi den samlade
budgeteffekten av våra förslag.
Tabell 11. Socialdemokraternas budgetalternativ
1994/95. Sammanställning.
Mdr kr.
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:150
godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken inkl.
penningpolitiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:150
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som
anförts i motionen.
Stockholm den 10 maj 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson(s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)