En ny ekonomisk politik
Innehåll 1.
Sveriges väg ur krisen2 2.
De förlorade åren4 3.
Hur hamnade Sverige i krisen?6 4.
Den svenska ekonomin7 5.
En regering i upplösning9 6.
Vårt alternativ11 7.
Resultatet av vår politik16 8.
Öka tillväxten19 8.1
Penning- och valutapolitiken20 8.2
Investeringar för ökad produktion22 8.3
En aktiv näringspolitik24 9.
Arbete i stället för bidrag27 10.
Vår fördelningspolitik30 11.
Starkare statsfinanser33 11.1
Långsiktig budgetsanering33 11.2
Vårt budgetalternativ 1994/9536
1. Sveriges väg ur krisen
Vi socialdemokrater presenterar i denna motion en ny ekonomisk politik för Sverige med kraftigt höjda ambitioner när det gäller investeringar, sysselsättning, tillväxt och statsfinanser. Vi gör det i stark övertygelse om att Sverige återigen kan bli de stora möjligheternas och de många livschansernas land.
Vi är övertygade om att det går att forma ett samhälle där alla människor kan känna trygghet och frihet. Vi vill se ett Sverige där det går att förena fria personliga val med solidarisk gemenskap.
Samtidigt är vi väl medvetna om de stora problem som vårt land brottas med:Arbetslösheten är rekordhög. Var åttonde person i Sverige står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Kostnaderna för arbetslösheten underminerar hela välfärdssamhället. Daghem läggs ned. Skolklasser blir större. Patienter tvingas ligga i korridorerna. Alla drabbas av arbetslösheten, även de som har jobb.Sveriges ekonomi präglas av en fundamental obalans mellan sparande och investeringar i den privata sektorn. Inget annat land i OECD-området har en så djupgående störning. Investeringarna ligger långt under vad som är finansiellt möjligt. Framtidsbyggandet har inte varit så lågt på nästan 60 år. Denna brist på investeringar är den främsta orsaken till arbetslösheten och till de väldiga underskotten i de offentliga finanserna.Statsfinanserna är i djup obalans. Aldrig någonsin tidigare i modern svensk historia har de offentliga finanserna försämrats så kraftigt på så kort tid, som under den gångna mandatperioden. De offentliga inkomsterna har fallit samtidigt som de offentliga utgifterna har skjutit i höjden.
Denna ekonomiska kris förvärras av det faktum att det råder en politisk kris i Sverige. Vårt lands regering är stadd i inre upplösning, den förmår inte samla en majoritet i riksdagen, den är beroende av ett missnöjesparti som även det håller på att lösas upp och -- framför allt -- den saknar ett program för de väldiga problem som dess politik bidragit till att fördjupa.
Regeringen förlitar sig uteslutande på den låga kronkursen och den därav följande uppgången i exportindustrin samt på utförsäljning av naturresurser och statliga företag.
Denna politik är inte hållbar. Det visar regeringens egen kompletteringsproposition. Av den framgår att obalanserna i den svenska ekonomin kommer att kvarstå under de närmaste åren. Arbetslösheten kommer att förbli rekordhög och underskotten i statsfinanserna kommer att bestå med nuvarande politik.
Vi vänder oss mot regeringens likgiltighet inför de svårigheter som 100 000-tals medborgare drabbas av till följd av den förda politiken. Vi vänder oss mot den passivitet som regeringen visar inför den statsfinansiella krisen och det hot mot välfärden som de stora underskotten utgör.
Efter höstens val måste en ny regering omgående lägga fram förslag till en ny politik med kraftigt höjda ambitioner på de för samhällsekonomin avgörande områdena. En uppgift måste överskugga alla andra politiska frågor under de närmaste åren:
Sverige får inte fastna i en arbetslöshetsfälla med en hög och bestående arbetslöshet. Vårt land får inte under 90-talet gå samma väg som land efter land i Europa gick under 80- talet, att massarbetslösheten permanentas.
När ambitionerna nu höjs i arbetsmarknadspolitiken både i USA och Europa får Sverige inte bli en eftersläntrare som gör om andra länders gamla misstag. Sverige måste i stället gå i täten och visa att det finns en väg bort från arbetslösheten, otryggheten och de dåliga statsfinanserna.
Vi vill därför höja ambitionerna i den ekonomiska politiken, när det gäller investeringar, sysselsättning, tillväxt och statsfinanser. Vi vill genom en ny, aktiv politik både bekämpa arbetslösheten och hålla inflationen i schack på god europeisk nivå.
Vi föreslår att riksdagen fastställer en ny inriktning för den ekonomiska politiken med följande innebörd:
För att värna sysselsättning och välfärd och återskapa sunda statsfinanser måste insatser för att åstadkomma hög och varaktig tillväxt överordnas andra ambitioner och krav. En prisstabilitet på god europeisk nivå är därvid en viktig förutsättning för internationell konkurrenskraft och god tillväxt.
Vi är medvetna om att det kommer att ta lång tid att föra Sverige ur krisen. Allt det som den ekonomiska och politiska krisen har ställt till kan inte göras ogjort över en natt. Just därför gäller det att skyndsamt få till stånd en omprövning och förnyelse över hela politikens fält.
Det närmaste halvåret blir avgörande för om Sverige skall lyckas undvika arbetslöshetsfällan. Sverige står inför det viktigaste vägvalet på decennier.
Framtid för Sverige
Den ekonomiska politik som vi här presenterar innebär en radikal förnyelse i förhållande till den politik som den nuvarande regeringen bedriver.
Så här vill vi socialdemokrater föra Sverige ur krisen: Öka sysselsättningen, först och främst i näringslivet. Det är nödvändigt både för att bekämpa arbetslösheten och för att få ned budgetunderskottet.Samarbete och stabila spelregler. Vi slår vakt om de breda uppgörelser som träffats om bl.a. skatterna och energipolitiken. Vi vill skapa ett nytt ''samhällskontrakt'' mellan löntagare, företagare och stat.Bekämpa arbetslösheten. Kampen mot arbetslösheten är grunden för varje trovärdigt och genomförbart program för ökad tillväxt och sunda statsfinanser. Vi vill stärka den enskildes möjligheter att stärka sin kompetens och att få arbete.Bevara en låg inflation och sanera statsfinanserna. En hög inflation är oförenlig med våra mål. Samtidigt accepterar vi inte påståendet att ett land måste välja mellan att bekämpa arbetslösheten eller inflationen.Rättvis fördelning av krisens bördor och framstegens frukter. Vi vill återupprätta rättvisan, solidariteten och jämlikheten som rättesnören för den ekonomiska politiken.Ökat internationellt samarbete mot arbetslösheten. Vi vill se ett Sverige som är pådrivande för en politik som ökar investeringarna och minskar orättvisorna.Ekonomi och ekologi i balans. Vi vill lägga grunden för en uthållig utveckling. En socialdemokratisk regering kommer att integrera hänsynen till miljön i de ekonomisk-politiska bedömningarna och besluten.
2. De förlorade åren
Under de tre senaste åren har Sverige gått igenom den värsta krisen sedan trettiotalet.
Bara under 1992 och 1993 försvann 413 000 jobb -- tio procent av alla svenska arbetstillfällen. Över 600 000 människor är utan ett vanligt arbete; öppet arbetslösa eller i någon form av arbetsmarknadsåtgärd. På dessa två år har långtidsarbetslösheten ökat med 475 procent. Massarbetslösheten håller på att få fäste i Sverige.
Under tre år i rad har Sverige haft en negativ tillväxt. Det är första gången under hela nittonhundratalet. BNP har fallit, och Sverige har halkat efter. Skillnaden är dramatisk.
Den förlorade produktionen brukar mätas med skillnaden mellan vad som faktiskt produceras i ett land och vad som i stället hade producerats om tillväxten hade fortsatt som vanligt. Den negativa tillväxten har lett till att det just har uppstått en betydande skillnad. Hade BNP ökat i den trendmässiga takten sedan 1990 skulle BNP-nivån ha varit 12 procent högre i dag. De svenska hushållens och företagens inkomster hade varit 170 miljarder kronor högre. Det motsvarar ca 35 000 kronor per hushåll.
Diagram 1: BNP jämfört med trenden
Den negativa utvecklingen hänger helt samman med raset i den inhemska efterfrågan. Det är den privata konsumtionen, de offentliga utgifterna och investeringarna som har fallit kraftigt. Exporten utvecklades visserligen svagt fram till att kronan föll, men den bidrog inte till minskningen av BNP. Mellan 1991 och 1994 minskade den privata konsumtionen med 4,5 procent och den offentliga konsumtionen med 2,9 procent. De totala investeringarna har minskat med över 30 procent under samma period. Vi är nu nere på samma låga investeringsnivå som i början på trettiotalet.
Diagram 2: Investeringskvot a23p Raset i investeringarna skapar en mycket farlig situation. Investeringarna räcker inte till för att ens bevara produktionsresurserna på den nuvarande nivån. Den tekniska förnyelsen bromsas upp. När produktionen nu åter börjar öka så krävs snabba investeringar för att inte uppgången ska brytas i förtid av flaskhalsar och kapacitetsbrist. Basen för välfärden och den offentliga sektorn -- det privata näringslivets produktionsförmåga -- håller långsamt på att erodera.
Kronans fall medförde visserligen en kraftig förbättring för de delar av näringslivet som konkurrerar med utlandet, men hemmamarknaden står i stort sett stilla. Den positiva effekten för de företag som säljer sina varor och tjänster i Sverige motverkas av tillbakagången i byggandet. Effekterna för sysselsättningen är därmed begränsade. Den totala arbetslösheten låg i mars i år fortfarande högre än vid samma tidpunkt i fjol.
Dagens kris skiljer sig således från problemen i början på 80-talet. Idag har vi ingen kostnadskris utan en efterfrågekris. Idag lever vi inte över våra tillgångar -- vi producerar under vår förmåga.
3. Hur hamnade Sverige i kris?
Fram till mitten av sjuttiotalet var de offentliga finanserna i stort sett i balans. Under den borgerliga regeringsperioden 1976--82 steg budgetunderskottet och statsskulden snabbt. Utan en resolut omläggning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken efter regeringsskiftet 1982 hade Sverige snabbt hamnat i en skuldfälla och återhämtningen försenats eller helt uteblivit.
Under åttiotalet vidtog den socialdemokratiska regeringen en rad åtgärder för att förbättra förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling. De kostsamma industrisubventionerna -- ett betungande arv från den borgerliga regeringsperioden -- avvecklades. Det hårdnackade borgerliga motståndet förhindrade länge en omläggning av jordbrukspolitiken. Först mot slutet av 1980- talet blev det möjligt att börja minska jordbrukssubventionerna. Genom en serie beslut från 1985 till 1989 avreglerades kredit- och valutamarknaderna. 1990--91 genomfördes en stor skattereform.
Slutet av 80-talet kännetecknades av att näringslivet inte använde en tillräckligt stor del av vinsterna för att finansiera modernisering och expansion. Alltför stora tillgångar gick istället till mer kortsiktiga och riskfyllda finansiella placeringar. De goda vinsterna innebar samtidigt att också svaga företag överlevde utan att ta itu med sina problem. Följden blev både arbetskraftsbrist och en otillräcklig produktivitetsutveckling.
Mot slutet av 80-talet ökade utlåningen kraftigt. Mellan 1987 och 1990 ökade skuldsättningen i den svenska ekonomin med 1 000 miljarder kronor. Vi fick en snabb lånefinansierad ökning av den privata konsumtionen. Under hela den här tiden motarbetades den socialdemokratiska regeringens strävanden att strama åt finanspolitiken av den borgerliga oppositionen. Den motsatte sig alla försök att begränsa överhettningen, och ville istället driva på avregleringarna.
Den strama finanspolitiken räckte dock inte för att hålla tillbaka utvecklingen, samtidigt som penningpolitiken var för svag. Kraften i kreditexpansionen blev helt enkelt för stark.
Men det var inte några strukturella brister, som Sverige faktiskt levt med under att antal år, som på bara några få år ledde till massarbetslöshet. Den viktigaste orsaken var istället en plötslig och våldsam destabilisering av den svenska ekonomin.
Under 1990--93 ökade hushållen sitt sparande med ca 130 miljarder kronor. Det innebar en unikt stark åtstramning av den inhemska efterfrågan och ett efterfrågebortfall för svenskt näringsliv som ensamt förklarar huvuddelen av minskningen i produktion och sysselsättning under denna period. Tillsammans med följdeffekter på näringslivet och på fastighetspriserna förklarar detta efterfrågebortfall också en stor del av försvagningen av statsbudgeten och det offentliga sparandet. Häri ligger krisens kärna.
Regeringens politik har fördjupat krisen
Den borgerliga regering som tillträdde 1991 hade utformat ett program för att bekämpa den överhettning som dominerat slutet av 80-talet. När detta konfronterades med verkligheten visade det sig att det inte längre fanns någon överhettning kvar att bekämpa. Genom att bromsa i ett läge när ekonomin redan börjat tappa farten förvandlade den borgerliga regeringen en internationell lågkonjunktur till en nationell depression.
Det finns flera motsägelsefulla drag i den förda politiken. Regeringen säger sig vilja underlätta riskkapitalförsörjningen, men drar samtidigt in en stor del av riskkapitalet till staten genom omfattande utförsäljningar av statliga företag. Den säger sig vilja spara i statens utgifter, men lägger samtidigt fram förslag till nya skattefinansierade bidrag och ofinansierade skattesänkningar. Den säger sig vilja sänka skatterna, men höjer dem istället för löntagare och bolag.
Regeringen har gång på gång lagt fram propositioner där man ställer upp ambitiösa besparingsmål och meddelar att man ska återkomma med preciseringar. Dessa har emellertid i stort sett uteblivit. Årets kompletteringsproposition är inget undantag. Istället för att redovisa den plan som man säger sig ha och lägga fram konkreta förslag, så lovar regeringen att göra mer senare, efter utgången av den period som behandlas i finansplanen.
Regeringens politik bygger också på en bristfällig förståelse av sambanden i en modern marknadsekonomi och av konsekvenserna av den förda politiken. I en statsvetenskaplig uppsats har en känd folkpartist, DNs ledarskribent Hans Bergström, beskrivit regeringens misslyckade politik på följande sätt:
''...strategin gick ut på att stimulera tillväxten genom strategiska skattesänkningar för de mindre företagen; med hänsyn till det växande budgetunderskottet finansierade man detta i stor utsträckning med nedskärningar i stödet till byggandet. Effekten blev att expansionen från småföretagen uteblev på grund av låg efterfrågan, medan nedgången i byggandet påskyndades. En kombination av åtgärder avsedd att öka tillväxten kom i själva verket att minska tillväxten, i vart fall på ett par års sikt ...'' (Politikens väsen. Uppsatser tillägnade Olof Ruin. 1993. Sid 194.)
Den borgerliga oppositionens uppträdande före 1991 försvårade reformarbetet och försämrade möjligheterna att förebygga krisen. Det allvarligaste är dock att regeringens politik har förvärrat krisen och fördjupat den genom en politik präglad av motsägelser.
Vad man kan -- och bör -- kritisera regeringen för är således att den inte förmått att bemöta och begränsa krisen.
4. Den svenska ekonomin
Bilden av den svenska ekonomin kännetecknas av två exceptionella förhållanden:
Å ena sidan har konkurrenskraften för svensk produktion förstärkts radikalt till följd av den svaga kronan. Uppgången i exporten är mycket stark. Ett nivåskifte för svensk export pågår och kommer att fortsätta under de närmaste 1--2 åren. Därefter kommer exportens tillväxttakt successivt att normaliseras. Devalveringseffekterna börjar klinga av redan under nästa år.
Å andra sidan är utnyttjandet av landets samlade produktiva resurser alltjämt mycket lågt. BNP-gapet är 12 procent, dvs. om BNP hade ökat i den trendmässiga takten sedan 1990 skulle nivån på BNP ha varit 12 procent högre i dag. Produktions- och sysselsättningspotentialen är med andra ord betydande.
Den kraftiga exportuppgången skulle normalt leda till en betydande uppgång i hela ekonomin. Sysselsättningen skulle öka kraftigt, hushållens inkomster likaså och därmed även den inhemska efterfrågan. De totala investeringarna skulle också öka, så även i tjänste- och bostadssektorerna.
Detta förlopp är emellertid mindre sannolikt denna gång. För det första kommer inte nya investeringar igång på samma sätt som i normala konjunkturuppgångar då överkapacitet utvecklades i vissa branscher under överhettningsåren. För det andra hålls den förväntade uppgången i den inhemska ekonomin tillbaka av statliga åtgärder som i år begränsar hushållens köpkraft. Sammantaget innebär detta att risken är stor för att exportuppgången varken medför ökade realinkomster eller sprids utanför de exportberoende sektorerna.
De senaste årens fall i industriinvesteringarna har försämrat ekonomins funktionssätt. Både Landsorganisationen (LO) och Industriförbundet har pekat på att den stora utslagningen av framför allt mindre och medelstora företag har inneburit att det nu är svårare att finna underleverantörer med tillräcklig kapacitet och kvalitet. Den ökade exportverksamheten leder nu till en större ökning av importen av insatsvaror än tidigare, och därmed blir den inhemska stimulansen svagare.
Kombinationen av stark uppgång i exportsektorn och fortsatt stagnation på hemmamarknaderna kan om inget görs komma att skapa en svårhanterad situation på arbetsmarknaden. Samtidigt som arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå så kommer det att råda brist på arbetssökande med rätt utbildning och kompetens för de lediga arbetena i exportsektorn. I en sådan situation ställs stora krav på utbildningsinsatser.
Enligt regeringen kommer BNP i år att öka med 2,4 procent. Det är helt och hållet exporten som genererar denna tillväxt. De inhemska efterfrågekomponenterna fortsätter att utvecklas svagt. Bruttoinvesteringarna minskar för fjärde året i rad. Sparkvoten ökar till över 8 procent. Andelen som står utan ett vanligt arbete förväntas bli över 14 procent.
Hur den privata konsumtionen utvecklas framöver är en nyckelfråga för hela ekonomins utveckling. Läget är mycket svårbedömt, vilket också återspeglas i de stora variationer som förekommer mellan olika instituts prognoser. Det är möjligt att hushållen reagerar positivt på tecknen om en uppgång i ekonomin, men det är också möjligt att skuldsaneringsprocessen fortsätter. Den åtstramande politik som regeringen alltjämt bedriver ger dessutom hushållen signaler om fortsatt återhållsamhet i den privata konsumtionen.
Svårigheten att bedöma den svenska ekonomins fortsatta utveckling illustreras av de stora skillnaderna mellan olika prognoser för BNP-utvecklingen.
Tabell 1. BNP-prognoser Procentuell ökning
1994 1995
Industriförbundet 1,3 1,7 LO 1,2 1,8 S-E-Banken 2,3 2,3 KI 2,0 2,8 United Securities 2,1 2,5 Nordbanken 2,5 3,5 Handelsbanken 1,9 2,2 HUI 1,7 1,8 TCO 1,0 -- KI 1,8 2,6 Regeringen 2,4 3,0
Under alla omständigheter står det klart att det krävs en varaktig högre tillväxt om sysselsättningen på allvar skall kunna öka. För varje dag som går ökar antalet långtidsarbetslösa, vilket i sin tur försvårar en återgång till en normal situation på arbetsmarknaden. Det brådskar med en omläggning av den ekonomiska politiken.
Det tycks nu växa fram en ny samsyn om allvaret i den statsfinansiella utvecklingen. Ett uttryck för detta är att regeringen har fått ökade svårigheter att pressa ofinansierade reformer och skattesänkningar genom riksdagen. Det bör efter nästa val vara möjligt att åter komma in i ett nytt och mera konstruktivt arbete i riksdagen, och därmed nå en större politisk stabilitet.
Ofinansierade skattesänkningar och nya sociala reformer måste bort från riksdagens dagordning. De för nationen avgörande frågorna måste ställas i centrum för riksdagsarbetet. Ett konstruktivt samarbete måste bedrivas.
5. En regering i upplösning
Kompletteringspropositionen beskriver en ekonomi i kris, men den innehåller inga förslag till åtgärder som skulle lindra krisen eller föra landet ur den.
Den bemödar sig om att söka visa att krisen uppstått genom omständigheter bortom denna regerings kontroll, och genom misstag begångna långt tillbaka i tiden. Den uttrycker stora förhoppningar om att krisen skall vara löst i en framtid som den ännu inte kan påverka. Men den innehåller inga åtgärder som skulle lindra eller lösa problemen under den period som kan påverkas och som propositionen egentligen omfattar.
Under de senaste åren har den svenska arbetsmarknaden förändrats i grunden. Mellan 1991 och 1994 beräknas arbetskraften ha minskat med 300 000 personer samtidigt som 600 000 saknar ett arbete. Den reviderade nationalbudgeten bekräftar att denna utveckling fortsätter och att massarbetslösheten fördjupas.
Regeringen säger att detta går stick i stäv mot de mål som regeringen uppställt för sin politik, men den föreslår inga åtgärder som nu skulle kunna minska arbetslösheten. I stället anger den bara vilken tillväxt, produktivitet, sparbenägenhet osv. som erfordras för att arbetslösheten skulle kunna halveras till en viss tidpunkt.
Denna s.k. kravkalkyl utgör ett besynnerligt inslag i regeringens ekonomiska politik. Den innehåller inga förslag som skulle kunna underlätta uppnåendet av de önskvärda förhållandena, utan anger endast hur det borde vara. Kravkalkylen, och den handlingsförlamning den representerar, kan endast uppstå i en regering som inte längre förmår samlas kring en politik mot arbetslösheten utan bara kan prata om den.
Den reviderade finansplanen anger att behovet av besparingar i de offentliga finanserna ökat från ca 80 till 100 miljarder kr för att statsskulden skall kunna stabiliseras. Detta dramatiska besked, som redan åstadkommit åtskillig oro på de finansiella marknaderna, åtföljs emellertid inte av några besparingsförslag. I stället säger regeringen att den ''plan'' för besparingsarbetet, som regeringen följer, bör utsträckas till att omfatta ytterligare ett budgetår. En sådan ''åtgärd'' är ett slag i luften så länge regeringen inte föreslår några beslut om konkreta besparingar och/eller inkomstförstärkningar. Några sådana verkliga åtgärder föreslås inte i den reviderade finansplanen.
Ett betydligt mer handfast uttryck för regeringens budgetpolitik än de töckniga besparingsplanerna är den faktiska utvecklingen av den statliga konsumtionen under 1991--93. Regeringen har angivit som mål att den statliga konsumtionen skall ha oförändrad volym, liksom för kommuner och landsting. Detta är utan tvivel den post i försörjningsbalansen som en regering har störst möjligheter att påverka. Det är betecknande för denna regerings förmåga -- eller snarare oförmåga -- att den statliga konsumtionen är en av de poster i försörjningsbalansen som mest avviker från målet.
Tabell 2. Statlig konsumtion 1993--95 Årlig procentuell förändring
1993 1994 1995 1992--95
Enl. finansplan 0,0 --1,0 --1,0 --2,0 Enl. reviderad finansplan 3,5 --2,0 --0,5 +2,0 Källa: United Securities
Medan regeringen i finansplanen i januari räknade med en minskning av den statliga konsumtionen med 2,0 procent under treårsperioden, anger man i sin reviderade finansplan i april istället en ökning med 2,0 procent. Denna utveckling kan knappast vara förenlig med den ''plan'' som regeringen säger sig ha. Vad denna revidering beror på är osäkert då regeringen inte ens kommenterar förändringen.
United Securities konstaterade i sitt nyhetsbrev att
''... i vårbudgeten, 600 sidor, tas den statliga konsumtionen upp på ett par rader. Däremot finns det 100- tals sidor om vad som kommer att hända med den svenska ekonomin i slutet av 1990-talet, trots att all tidigare erfarenhet visat på att sådana långtidskalkyler är fullständigt värdelösa. ...''
Kompletteringspropositionen är ett magert dokument, utställt av en regering stadd i upplösning. Denna upplösning har sin grund i omständigheter som var för handen redan vid regeringstillträdet 1991. Den nya regeringens ekonomiska politik byggde på ett program som redan var föråldrat; det syftade till att bekämpa en överhettning som inte längre var för handen. I stället förstärktes konjunkturnedgången kraftigt till den djupaste depressionen på över 60 år.
När ekonomin slog fel och efterfrågan ströps uteblev helt effekterna på utbudet av det s.k. systemskiftet. I stället undergrävdes statsfinanserna av ofinansierade skattesänkningar, vars enda återstående verkan var en våldsamt orättvis omfördelning. Genom att av doktrinära skäl utesluta en normal stabiliseringspolitik stod regeringen handfallen när den europeiska valutakrisen slog in över landet i augusti 1992.
Regeringen agerade länge som om den förfogade över en parlamentarisk majoritet. Man har konsekvent avvisat en bred samverkan om den ekonomiska politiken över blockgränsen. Regeringens minoritetsställning har blivit allmer uppenbar, och den representerar idag en sällsynt olycklig kombination av svag parlamentarisk ställning och inre splittring.
Kompletteringspropositionens tomhet förklaras inte enbart av regeringens osäkerhet om sin förmåga att få stöd av ett flertal i riksdagen. Den beror också på att regeringspartierna inte längre tror sig om att kunna utforma en gemensam politik som samlar nationen och för landet ur krisen. De partier som ingår i regeringen sätter allt oftare det egna partiets nytta framför landets.
Dessa fyra partier har övergivit sitt regeringsansvar. Den enda av sina målsättningar som de ännu kan förverkliga är att -- i formell mening -- sitta kvar mandatperioden ut.
6. Vårt alternativ
I de föregående avsnitten har vi redovisat vår analys av Sveriges ekonomi, av den borgerliga regeringens politik och av den utveckling som kan väntas om denna politik fortsätter. Vi har konstaterat att arbetslösheten är rekordhög och att alla drabbas av arbetslösheten, direkt eller indirekt.
Vi har vidare visat att Sveriges ekonomi präglas av en fundamental obalans mellan sparande och investeringar i den privata sektorn. Inget annat land i OECD-området har en så djupgående störning som Sverige. Framtidsbyggandet har inte varit så lågt på nästan 60 år.
Vi har också konstaterat att denna brist på investeringar är den främsta orsaken till arbetslösheten och till de väldiga underskotten i de offentliga finanserna. Aldrig någonsin i modern tid har de offentliga finanserna försämrats så kraftigt som under den gångna mandatperioden.
Det står i dag klart att den svenska krisen har blivit djupare och längre än i andra länder. Det räcker med att jämföra Sverige med Norge. Om Sverige hade haft samma utveckling som Norge under 1992--94 skulle våra ekonomiska resurser inte ha minskat utan ökat med ca 100 miljarder kronor, arbetslösheten hade varit lägre och budgetunderskottet skulle vara klart mindre än det är i dag.
Med regeringens politik kommer den extrema obalansen mellan sparande och investeringar att bestå under de närmaste åren. Arbetslösheten kommer att fortsätta att ligga på en rekordhög nivå. Underskotten i statsfinanserna kommer att fortsätta att bestå med nuvarande politik.
Sverige vid skiljevägen
Sverige står nu inför ett viktigt vägval.
Den politik som regeringen anvisar leder Sverige in i en arbetslöshetsfälla. Sverige hamnar i samma fälla som land efter land gjorde i Europa under 80-talet: En mycket hög arbetslöshet permanentades. En sådan utveckling vore förödande för Sverige, vars ekonomi är uppbyggd på att människors vilja till arbete tas till vara och att arbetslösheten är låg.
Nu pågår en kursomläggning av politiken både i USA och Europa. I detta historiska epokskifte riskerar Sverige att bli en eftersläntrare som upprepar andra länders misstag. Sverige fastnar då inte bara i en permanent hög arbetslöshet utan också i permanent stora underskott i statsfinanserna som leder till växande ränteutgifter, som i sin tur underminerar välfärden och tryggheten.
Vi vill att Sverige i stället går i täten och tillsammans med andra progressiva krafter utomlands visar att det finns en väg bort från arbetslösheten, otryggheten och de dåliga statsfinanserna.
Vi är väl medvetna om att denna väg ställer utomordentligt stora krav på alla och envar i det svenska samhället: på enskilda medborgare, på regering och riksdag, på de politiska partierna samt på näringsliv och fackliga organisationer.
För att vi skall lyckas med den gigantiska uppgiften att inte fastna i arbetslöshetsfällan krävs en fast ekonomisk kurs som utformas i bred samverkan -- såväl i politiken som på arbetsmarknaden. Ambitionerna i den ekonomiska politiken måste höjas när det gäller investeringar och sysselsättning, tillväxt och statsfinanser.
En ny ekonomisk politik i en ny värld
Sverige är i dag en integrerad del av den västeuropeiska ekonomin, världens största marknad med 370--380 miljoner konsumenter. Vårt land ingår i en gemensam marknad för varor och tjänster, arbetskraft och kapital. Det ger många fördelar, men begränsar utrymmet för nationella beslut och ökar behovet av internationellt samarbete.
Det är viktigt att dra lärdom av erfarenheterna av de gångna åren, inte minst när det gäller vårt internationella beroende. En sådan erfarenhet är att det internationella förtroendet bestäms av hur den reala ekonomin sköts. När politiken leder till att investeringar och produktion pressas tillbaka och arbetslösheten ökar, så undermineras den finansiella styrkan och det internationella förtroendet.
Om politiken fortsätter med oförändrad inriktning och Sverige hamnar i arbetslöshetsfällan -- med stora permanenta underskott som följd -- kommer den finansiella situationen för landet att bli ännu mycket svårare än den är nu.
Dessvärre har regeringen inte insett den fundamentala skillnaden mellan ett företag och en nation. Ett företag kan förbättra sin finansiella ställning genom att skära ner verksamheten och minska sysselsättningen. En nation som tillämpar samma politik får motsatta effekter. Den försvagar sin produktiva förmåga och försämrar sina finanser. Det underminerar förtroendet både inom landet och utomlands.
Den ekonomiska politiken måste i stället skapa förtroende både hos de svenska medborgarna och hos finansiella aktörer nationellt och internationellt. Politiken måste därför på en och samma gång vara inriktad på att stärka Sveriges produktionsförmåga och upprätthålla finansiell stabilitet. I dagens värld finns det inte något utrymme för en politik som försvagar ekonomin, varken genom en inflation som underminerar konkurrenskraften eller genom en arbetslöshet som leder till stora underskott i statsfinanserna. Dessa både restriktioner sätter bestämda gränser såväl för statsmakterna som för arbetsmarknadens parter.
En ny ekonomisk politik måste därför innebära väsentligt höjda ambitioner när det gäller såväl investeringar och sysselsättning som tillväxt och statsfinanser. Vi vill genom en ny aktiv politik bekämpa arbetslöshet och samtidigt hålla inflationen i schack. Detta ställer höga krav på den ekonomiska politikens utformning och genomförande.
Vi vill mot den här bakgrunden ange den principiella inriktningen av den ekonomiska politiken, som en socialdemokratisk regering kommer att bedriva om vi får väljarnas förtroende i höstens val.
1. Öka sysselsättningen, först och främst i näringslivet
Den främsta uppgiften för en socialdemokratisk regering är att få till stånd en kraftig ökning av sysselsättningen i näringslivet. Det är nödvändigt av två skäl: för att bekämpa arbetslösheten och för att få ned budgetunderskottet. Inget annat är så verkningsfullt för att sanera statsfinanserna som ett arbete som minskar beroendet av a-kassa och andra offentliga inkomststöd.
Vi vill investera Sverige ur krisen, göra det lönsamt att investera i ny och mera produktiv kapacitet i näringslivet. Bara på så sätt kan företagen nyanställa och därigenom varaktigt minska arbetslösheten. Spridningen av ny teknik måste stimuleras för att höja produktiviteten och därmed utrymmet för investeringar och för ökade reallöner.
Investeringar i näringslivet är det centrala för den ekonomiska återhämtningen. Sådana investeringar måste understödjas av andra investeringar: i ADB-nät, i vägar och järnvägar, i forskning och utveckling, i nya miljövänliga energisystem.
2. Samarbete och stabila spelregler
Sverige behöver fler företag -- och fler företagare. Företagen behöver goda villkor för att investera och expandera.
Det kan bara ske i en miljö där såväl företagare som löntagare vet vilka spelregler som gäller och där löntagarna kan känna trygghet i de förändringar som blir nödvändiga under resten av 90-talet.
Vi vill därför få till stånd en långsiktig och hållbar överenskommelse om näringslivets villkor mellan arbetsmarknadens parter och staten. Vi vill se ett nytt ''samhällskontrakt'' mellan näringsliv, fack och stat.
Det är nödvändigt att komma bort från konfrontation i politiken och på arbetsmarknaden. Det är dags för ett nytt klimat med stabila och förutsägbara spelregler inom såväl politiken som för företagarna och löntagarna.
Vi vill återupprätta det bästa i den svenska modellen.
3. Bekämpa arbetslösheten
Arbetslösheten drabbar alla, direkt eller indirekt. Därför kommer hela Sverige att vinna på en politik som kraftfullt reducerar arbetslösheten och som skapar nya vägar för de arbetslösa att komma tillbaka till arbetslivet.
Den viktigaste insatsen i kampen mot arbetslösheten är att skapa nya arbetstillfällen på den ordinarie arbetsmarknaden. Därför är det främsta syftet med vår ekonomiska politik att bryta den kraftiga nedgången i sysselsättningen och öka antalet arbetstillfällen inom företagssektorn.
Men endast fler arbetstillfällen räcker inte.
Enbart en ökad efterfrågan på arbetskraft kan leda till inflationsdrivande flaskhalsar om inte insatser sätts in för att höja utbildningsnivån och förbättra den enskilda individens kompetens. Det gäller både för dem som har arbete och dem som är arbetslösa.
En socialdemokratisk regering kommer därför att bedriva en politik som innebär att den enskilde ges möjlighet till ett kompetenslyft för att kunna hävda sig i det framtida arbetslivet. Vårt lands främsta tillgång -- människors kunnande och kompetens -- måste tas tillvara och ständigt utvecklas genom en utbildning med både bredd och spets.
Vi kommer därför att genomföra ett omfattande och uthålligt program för ökade investeringar i kunskap och kompetens. Vi vill göra det i samverkan med arbetsmarknadens parter för att utbildningen ska komma till användning och bidra till att återskapa Sveriges produktionsförmåga. Ett livslångt lärande måste bli mer än ett slagord.
En socialdemokratisk regering kommer att ta initiativ till en ny, mera aktiv arbetsmarknadspolitik. En sådan politik är en viktig del av den ekonomiska politiken. Den ska bidra såväl till ekonomisk tillväxt, låg inflation, balans på arbetsmarknaden som till en rättvis fördelning.
Arbetsmarknadspolitiken måste under de kommande åren arbeta med de expanderande företagens behov av att få personal med rätt kompetens. Den måste samtidigt vara inriktad på att ge de arbetslösa möjlighet att snabbt komma tillbaka i arbetslivet, direkt till ett nytt jobb, till en utbildning eller omskolning eller till ett tillfälligt arbete. Ambitionerna när det gäller insatserna mot ungdomsarbetslösheten måste höjas kraftigt.
4. Bevara en låg inflation och sanera statsfinanserna
För att vi skall kunna pressa tillbaka arbetslösheten och öka sysselsättningen krävs en låg inflation. Varje tecken på förnyad inflation måste motverkas. Utan en inflation på god europeisk nivå kan varken bibehållen konkurrenskraft eller ökad sysselsättning klaras.
Hög inflation är förödande för alla fördelningspolitiska ambitioner. Vi måste undvika en ny omfördelning från låntagare till långivare. En socialdemokratisk regering kommer inte att tillåta att inflationen tar fart.
Att sanera statsfinanserna blir en huvuduppgift under de närmaste åren. Statsskuldens andel av BNP måste stabiliseras. Detta är helt avgörande för Sveriges konkurrenkraft och trovärdighet utomlands.
Ökad sysselsättning, i första hand i näringslivet, och minskad arbetslöshet är den i särklass bästa vägen att komma till rätta med underskotten. Det leder till minskade utgifter och ökade inkomster.
Men detta räcker inte. Det kommer också att bli nödvändigt med både inkomstförstärkningar och utgiftsbegränsningar.
Det krävs nu största möjliga hushållning med statens utgifter. Nya, onödiga och utmanande utgiftsökningar skall tas tillbaka. Budgetprövningen måste bli konsekventare och mer distinkt. Varje utgift över statsbudgeten måste prövas mot dess ändamål och andra utgifters ändamål. Statsinkomsterna måste förstärkas genom att skattereformen återställs.
5. Rättvis fördelning av krisens bördor och framstegens frukter
Den ekonomiska krisen har i sig medfört stora påfrestningar för många enskilda medborgare. Inte minst har arbetslösheten lett till stora svårigheter för många svenska hushåll. Därutöver har regeringens politik inneburit att de redan mest utsatta grupperna har fått bära de tyngsta bördorna. Fördelningspolitiken har varit djupt orättvis.
En ny fördelningspolitik är en nödvändig förutsättning för att den ekonomiska politiken ska kunna få ett brett stöd hos det svenska folket. Krisens bördor måste fördelas rättvist.
Skattepolitiken måste därför läggas om. Kampen mot fiffel och ekonomisk brottslighet ska intensifieras. De offentliga verksamheterna -- vård, omsorg och utbildning, som är så viktiga för rättvisan och tryggheten -- skall värnas.
En socialdemokratisk regering kommer att återupprätta rättvisa, solidaritet och jämlikhet som rättesnören för den ekonomiska politiken.
6. Ökat internationellt samarbete mot arbetslösheten
Sverige är, som vi redan framhållit, en del av den stora gemensamma västeuropeiska marknaden.
Länderna i Västeuropa har en omfattande handel och denna internhandel har fördubblats under de senaste 30 åren. Det är ett resultat av det framgångsrika arbetet inom EG och Efta och mellan EG och Efta för att bryta ned handelshinder. Västeuropas globala handel har däremot förblivit på en låg nivå, 7 procent av BNP. Inte mindre än 93 procent av alla investeringar och all konsumtion i Västeuropa motsvaras av produktion i Västeuropa.
Detta innebär att det finns mycket större utrymme för en politik för tillväxt och sysselsättning på europeisk nivå än vad som finns på nationell nivå med tanke på varje lands begränsningar i form av utlandsberoende. Det finns också mycket större behov av en politik för att göra Europa öppnare än vad som framgår av den offentliga debatten.
Det pågår nu en omprövning i de internationella organen av den politik som gav upphov till massarbetslösheten. USA har under flera år bedrivit en tillväxtinriktad penningpolitik och utvecklar nu en ny aktiv arbetsmarknadspolitik för att kunna pressa ned arbetslösheten och främja en bättre fungerande arbetsmarknad.
I Europa förbereds en liknande omprövning. EUs vitbok slår fast att den nuvarande arbetslösheten är oacceptabel. I den förespråkas en radikal omprövning och ambitionshöjning. Som ett led i detta ingår en omfattande investeringsprogram. Vidare ingår en omläggning av den passiva arbetsmarknadspolitiken i riktning mot en mera aktiv politik med en förstärkt arbetsförmedling, arbetsmarknadsutbildning och sysselsättningsskapande åtgärder.
Den svenska regeringen har dessvärre bedrivit en alltför passiv politik på den internationella ekonomiska scenen. Den pådrivande roll som Sverige länge hade på bl.a. arbetsmarknadspolitikens område har tagits över av andra länder. Den svenska regeringen har inte prioriterat sysselsättningsfrågorna i internationella organ.
En socialdemokratisk regering kommer att föra en politik som innebär att Sverige engagerar sig mer aktivt i de internationella organen för ökad sysselsättning och minskad arbetslöshet. Ökad internationell samverkan är en integrerad och betydelsefull komponent i socialdemokratins ekonomiska politik. Som enda politiska kraft har också det europeiska socialdemokratiska partiet ett program för fler jobb och färre arbetslösa, ''Sätt Europa i arbete''.
7. Ekonomi och ekologi i balans
En långsiktigt hållbar tillväxt förutsätter en god hushållning med våra gemensamma resurser. Miljöfrågorna måste därför få en central ställning också inom den ekonomiska politiken. En socialdemokratisk regering kommer att integrera hänsynen till miljön i de ekonomisk- politiska bedömningarna och besluten.
Den skattereform som den socialdemokratiska regeringen genomförde 1991 innebar att de ekonomiska styrmedlen -- miljöavgifterna -- fick en mer framträdande plats än tidigare. Vi lägger nu fram förslag som innebär en ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Arbetet med att utveckla ekonomiska styrmedel bör fortsätta på en rad områden. Med tanke på de allvarliga och världsomfattande konsekvenserna av ökade koldioxidutsläpp i atmosfären måste de möjligheter som kan finnas att reducera dessa utsläpp tas till vara. Eftersom koldioxidutsläppen är ett både kollektivt och globalt problem bör Sverige i internationella fora verka för bindande överenskommelser om minskade utsläpp. Sverige bör också kunna gå före genom egna, strängare regler.
Omställningen till en mer uthållig ekonomi kommer också att skapa möjligheter för ökad produktion och nya företag. Europa står inför stora nyinvesteringar i energi- och transportsystem och i miljöteknik. Dessa investeringar kommer att ge många nya arbetstillfällen. En aktiv svensk miljöpolitik kommer att ge oss industriella fördelar på dessa marknader.
7. Resultatet av vår politik
Den nya politik för Sverige som vi presenterar här bygger på en kombination av åtgärder på flera olika områden som samverkar och förstärker varandra. Dessa utgör således en helhet. Vi redovisar våra förslag mer ingående i särskilda utskottsmotioner.
Vår ekonomiska politik leder till att fallet i den inhemska efterfrågan bryts och vänds i en uppgång redan i år. Därmed ökar produktionen väsentligt snabbare än med regeringens politik. BNP ökar i år med drygt 3 procent och nästa år med 4,5 procent.
Denna tillväxt är tillräckligt snabb för att åstadkomma en tidigare vändning och en starkare uppgång i sysselsättningen.
För 1994 blir sysselsättningen närmare 30 000 personer högre än enligt regeringens prognos i kompletteringspropositionen. För 1995 blir effekten väsentligt kraftigare, en uppgång med ca 90 000 personer fler än enligt regeringens politik.
Trots detta markanta uppsving skulle sysselsättningen ligga ca 100 000 personer lägre än 1992.
En sådan kraftig sysselsättningsuppgång medför att även utbudet av arbetskraft ökar, varför effekten på den totala arbetslösheten blir mer begränsad. Den förväntas ligga kvar på en mycket hög nivå också nästa år, 12 procent av arbetskraften. Den öppna arbetslösheten beräknas kunna reduceras till under 5 procent.
Att sysselsättningsökningen inte blir ännu kraftigare beror på att den snabbare tillväxten också beräknas leda till att produktiviteten stiger snabbare. Produktionen per arbetad timme fortsätter att stiga i samma exceptionella takt som 1993 såväl i år som nästa år.
De åtgärder som vi föreslår har sin tyngdpunkt i investeringarna. Dessa beräknas bli 25 miljarder kronor högre 1995 som en följd av våra förslag. Investeringarna i näringslivet beräknas bli ca 10 miljarder kronor högre, varav direktavskrivningarna svarar för 6 miljarder kronor.
Även övriga efterfrågekomponenter stärks. Den privata konsumtionen ökar något mer som en följd av att den försämring av ränteavdragens värde som riksdagen beslutat skall ske 1995 rivs upp. Även den högre sysselsättningen bidrar till en bättre konsumtionsutveckling. Dessa effekter reduceras av att vissa budgetförstärkningar verkar i motsatt riktning, som t.ex. att vårdnadsbidraget inte genomförs.
Den offentliga konsumtionen blir högre, i första hand som en följd av att reparationer och underhåll av bl.a. skolor och vägar, som utgör viktiga delar av investeringsprogrammet, i detta sammanhang redovisas som konsumtion. Också förlängningen av uppsägningstiderna för kommunal personal och satsningen på utbildning innebär att konsumtionsutgifterna höjs. Dessa effekter dämpas av de föreslagna besparingarna inom bl.a. försvaret.
Vad vi visar med vårt förslag är framför allt att det går att vända utvecklingen och börja pressa tillbaka arbetslösheten. Det går att föra en politik som är förenlig med ett stabilt penningvärde och sundare statsfinanser, och som pressar ner den öppna arbetslösheten till under 5 procent redan nästa år.
Tabell 3. Försörjningsbalans Procentuell förändring
Mdr kr Med regeringens Med social-
politik demokrater- nas politik
1993 1994 1995 1994 1995
Privat konsumtion 792,8 1,2 1,5 1,5 2,3 Offentlig konsumtion 401,7 -- ,6 -- 0,9 -- 0,6 0,6 Bruttoinvesteringar 204,4 -- 3,5 8,5 1,6 16,0 -- näringsliv 109,9 9,4 13,9 12,6 18,4 -- bostäder 60,4 -- 41,0 -- 7,0 --34,0 9,7 -- offentliga 34,1 -- 0,3 1,2 8,6 13,0 Lagerinvesteringar*) -- 5,3 0,1 0,1 0,1 0,4 Inhemsk användning 1 393,6 -- 0,2 2,1 1,0 4,5 Export 474,3 10,0 8,0 10,0 8,0 Import 418,5 4,1 6,5 4,6 8,3 BNP 1 449,5 2,4 3,0 3,3 4,5 Bytesbalans (mdr kr) -- 2,1 33,6 55,9 30,6 45,4 Källor: Budgetpropositionen och egna beräkningar. *) Förändring i procent av föregående års BNP
Vad tål den svenska ekonomin?
Frågan om hur stor outnyttjad produktionskapacitet som finns i den svenska ekonomin är avgörande för en bedömning av möjligheterna och riskerna med att åstadkomma en snabbare uppgång i ekonomin. Om de outnyttjade produktionsresurserna är små riskerar en snabbare uppgång att utlösa flaskhalsproblem och inflation.
Den nedgång i produktionen som skett de senaste åren är unik, ingen tidigare erfarenhet ger vägledning att bedöma hur mycket produktionsförmåga som försvunnit. Det är dock uppenbart att ekonomin idag arbetar mycket långt under sin produktionsförmåga. Den tillväxt som förutses i kompletteringspropositionen är dessutom endast obetydligt högre än den trendmässiga, varför gapet mellan vad som faktiskt produceras och vad som skulle kunna produceras knappast reduceras alls i år och nästa år.
Det är sannolikt att kapacitet slagits ut i sådan takt att det inte längre finns möjligheter att snabbt öka produktionen upp till den trendmässiga nivån. Ett uttryck för denna utslagning är att investeringarna i näringslivet varit så låga att kapitalstocken krympt. Enligt en studie av ekonomer på den ansedda amerikanska banken Lehman Brothers skulle dock den tillgängliga kapaciteten medge en produktionsökning på 8 1/2--11 procent.
Inflationstendenserna kan uppkomma redan innan kapaciteten är fullt utnyttjad. Enligt samma studie börjar inflationen ta fart när gapet minskat till 2 1/2--3 procent. Därmed skulle gapet kunna reduceras med 6--8 procent innan inflationen börjar stiga. Tillväxten skulle därmed enligt denna studie kunna stiga väsentligt snabbare än den trendmässiga under en följd av år utan att prisstabiliteten äventyras. Något stöd för synsättet att produktions- och sysselsättningsökningen måste hållas tillbaka för att ett ökat kapacitetsutnyttjande annars skulle utlösa en förnyad inflationsuppgång finns inte.
Det kan dock inte uteslutas att så likafullt skulle vara fallet, att de senaste årens tillbakagång har medfört en större bestående kapacitetsutslagning. De åtgärder som sätts in bör därför utformas så att de beaktar denna risk.
Alla stimulansåtgärder som föreslås i denna motion är temporära, ingen åtgärd har permanent varaktighet. De föreslagna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innebär inte att antalet personer som står till arbetsmarknadens förfogande minskar, och de kan snabbt reduceras i omfattning om det skulle visa sig att rekryteringsproblem uppstår.
Våra förslag till arbetsmarknadspolitiska åtgärder innebär att möjligheterna att möta behovet av arbetskraft med rätt kompetens kraftigt förstärks. En viktig del av det samhällskontrakt som vi eftersträvar handlar om ett samspel mellan expansion i näringslivet samt utbudsstimulerande och kompetenshöjande åtgärder.
8. Öka tillväxten
I Sverige är investeringarna nu lägre än de har varit någon gång under de senaste 60 åren, medan det finansiella sparandet är högre än någonsin. Den privata sektorns sparande är således långt större än vad som krävs för att finansiera de rekordlåga investeringarna, närmare 200 miljarder kronor eller 13 procent av BNP. Detta är inkomster som inte används till investeringar eller konsumtion och som inte ger upphov till efterfrågan och sysselsättning.
När sparandet inte investeras ökar arbetslösheten och de offentliga finanserna undermineras från två håll: utgifterna ökar och inkomsterna försvagas. Det är detta som har inträffat under de senaste åren och som lett till väldiga underskott i de offentliga finanserna och till en snabbt växande statsskuld.
Problemet med statsfinanserna är således inte bara att den borgerliga regeringen har genomfört stora ofinansierade reformer, utan också att penningpolitiken har verkat så hårt åtstramande att den gett upphov till en arbetslöshet som underminerat statsfinanserna.
Regeringen räknar, enligt kompletteringspropositionen, med att denna situation ska vara bestående under de närmaste åren:
Tabell 4. Finansiellt sparande Procent av BNP
1993 1994 1995
-- i privata sektorn 13,2 12,7 12,7 -- i offentliga sektorn --13,4 --10,5 -- 9,2 Bytesbalans -- 0,1 2,2 3,5
Inget annat land i OECD-området har en så kraftig obalans inom den privata sektorn. Denna obalans demonstrerar på ett övertydligt sätt bristerna i regeringens ekonomiska politik.
Det är nödvändigt att bryta denna utveckling genom en kraftig ökning av investeringarna och sysselsättningen i näringslivet för att därmed få till stånd en bättre balans mellan sparande och investeringar i den privata sektorn. Utan en förbättrad balans kommer varken problemen i de offentliga finanserna eller med arbetslösheten att kunna lösas.
8.1 Penning- och valutapolitiken
Den fasta växelkursen övergavs i november 1992. Penningpolitiken har sedan dess inriktats på att förhindra ett kraftigt fall i kronkursen. Syftet var att undvika att stigande importpriser skulle skapa nya inflationsimpulser. Förtroendet för den svenska ekonomin skulle därigenom stärkas, inflationsförväntningarna nedbringas och de långa räntorna sjunka.
För att åstadkomma detta bedrev riksbanken en mycket försiktig räntepolitik. Den penningpolitiska frihet som den rörliga växelkursen erbjöd utnyttjas endast marginellt. Räntorna sänktes mycket försiktigt och endast som en anpassning till utländska räntesänkningar.
Denna penningpolitik var inte framgångsrik.
Trots det internationellt sett höga ränteläget försvagades kronkursen kraftigt. De långa räntorna sjönk inte på det sätt som åsyftades. Den inflationsoro som låg till grund för den försiktiga penningpolitiken visade sig vara överdriven. Trots att denna försiktiga politik ledde till ett kraftigt kronfall har inflationsimpulserna varit begränsade. Inflationen i Sverige är mycket låg vid en internationell jämförelse, och inflationsförväntningarna är också mycket låga. Den nedväxling av inflationstakten som skedde genom stabiliseringsavtalet 1991 förefaller nu vara bestående.
Det finns skäl att tolka det som hände under 1993 i form av en kraftig depreciering av den svenska kronan som en misstro mot den ekonomiska politiken, framför allt mot politikens effekter på tillväxt, investeringar och sysselsättning. Den faktiska utvecklingen på dessa områden bekräftar den bilden. Den dubbla åtstramningen -- i form av höga räntor och skattehöjningar för löntagare och konsumenter -- minskade den inhemska efterfrågan med 5 procent, den kraftigaste tillbakagången i modern tid.
Tillväxten 1993 blev därigenom negativ (--2,1 procent), investeringarna minskade (--16 procent) och sysselsättningen sjönk ytterligare (--221 000 personer). Nedgången var störst i näringslivet. Det säger sig självt att en sådan utveckling av den reala ekonomin inte kan väcka förtroende för den finansiella ekonomin, varken utomlands eller i Sverige.
Utvecklingen under 1994 har varit mycket splittrad. Nedgången av räntorna vändes i februari i en ny uppgång. Räntemarginalen mot omvärlden vidgades. Bakom denna försämring av investeringsklimatet låg den internationella utvecklingen, men den förstärktes av inhemska faktorer. Regeringens beroende av Ny demokrati samt oklarheten i regeringens och riksbankens politik var starkt bidragande faktorer.
Det förefaller som om de återkommande uttalandena om inflationsriskerna har hållit räntan uppe, trots att det just nu inte finns några inflationsimpulser eller inflationsförväntningar. Att dessa risker ständigt påtalas har sannolikt förstärkt eller kanske t.o.m. skapat den osäkerhet och oro som annars knappast fått fotfäste. En mer realistisk beskrivning hade istället kunnat skapa förutsättningar för en gynnsammare ränteutveckling och en mer aktiv och investeringsstimulerande penningpolitik.
Realräntan är nu mycket hög, runt 7 procent. Det är högre än i något annat industriland och högre än någonsin tidigare i Sverige. För mindre och medelstora företag som behöver låna till investeringar eller rörelsekapital är realräntan ännu högre, upp till 10 procent.
Tabell 5. Realräntor i maj 1994
10-års obl KPI 1994 Realränta 3/5 -94
Sverige 8,54 1,5 7,0 Finland 8,40 1,8 6,6 Belgien 7,50 2,5 5,0 Danmark 7,26 2,8 4,5 Frankrike 6,93 1,9 5,0 Tyskland 6,46 3,0 3,5 Italien 9,08 4,0 5,1 Japan 3,89 0,6 3,3 Holland 6,64 2,0 4,6 Spanien 9,49 4,7 4,8 Storbritannien 8,06 3,5 4,6 USA 7,10 2,8 4,3 Källor: United Securities, Konjunkturinstitutet (KPI)
Även den realränta som möter privatpersoner som behöver låna till bostad eller andra köp är väsentligt högre än normalt. Nettoräntan efter skatt för ett villalån med fem års bunden ränta överstiger årets inflation med sex procentenheter, vilket saknar motstycke i modern tid. Vid det kommande årsskiftet sänks ränteavdragets värde enligt riksdagens beslut från 30 till 25 procent, och därmed höjs nettoräntan med ytterligare en halv procentenhet från denna redan höga nivå.
Realräntor på dessa nivåer verkar självfallet starkt dämpande på den ekonomiska aktiviteten, dels indirekt genom effekterna på förmögenhetsvärden och köpkraft, dels direkt genom att höja avkastningskraven på investeringar.
De höga realräntorna är en central faktor bakom den fundamentala obalans som nu råder mellan sparande och investeringar i den privata sektorn. I en väl fungerande ekonomi bör sparandet och investeringarna i stort sett balansera varandra. I en ekonomi med god tillväxt måste investeringarna vara höga och sparandet ha en sådan nivå att det räcker för att finansiera investeringarna.
Penningpolitiken kännetecknas av lång och varierande eftersläpning mellan åtgärd och effekt. Penningpolitiken måste därför ha en långsiktig inriktning på de för samhällsekonomin centrala problemen. Penningpolitiken måste utgå ifrån flera olika faktorer eller indikatorer. Därvid måste riksbanken kunna variera den vikt som läggs vid olika indikatorer.
Den finansiella obalans som redovisats är en sådan faktor, som penningpolitiken bör beakta och söka påverka i positiv riktning. För denna uppgift behövs en bred uppslutning i hela samhället, från riksdag och riksbank till regeringen och den finansiella marknadens aktörer.
Det är ett nationellt intresse att åstadkomma ett investeringsvänligt klimat, och penningpolitiken har därvid en viktig roll.
Den sammanvägda effekten av finans- och penningpolitiken måste vara sådan att vi får till stånd en kraftig förbättring av kapacitetsutnyttjandet och sysselsättningen i den svenska ekonomin. Det är framgångarna i dessa avseenden som är avgörande för nationens finansiella styrka och för förtroendet för den svenska kronan.
Det finns flera faktorer som nu underlättar en sådan inriktning för penningpolitiken. För det första visar bytesbalansen nu inte något underskott, vilket innebär att behovet av kapitalimport försvinner.
För det andra finns det goda förutsättningar att under de närmaste åren hävda en prisstabilitet på god europeisk nivå och klara det uppställda målet om en inflation under tre procent. Prisstegringarna är nu mycket låga, bland de lägsta i Västeuropa och ca hälften av de tyska. De prisstegringar som finns är inte ett resultat av den inhemska kostnadsutvecklingen utan av att riksdagen beslutat höja skatter och reducera räntesubventioner samt att importpriserna stiger något.
Såväl penningpolitiken som övrig ekonomisk politik måste utformas så att det uppställda målet om en inflation under tre procent uppnås. För oss socialdemokrater är det av yttersta vikt att inflationsproblemen inte tillåts återkomma i den svenska ekonomin.
Den viktigaste insatsen för att bevara den goda prisstabiliteten är att höja produktionskapaciteten och produktiviteten, både i exportindustrin och i näringslivet i övrigt. Därmed blir det möjligt att få till stånd tillväxt utan inflationsrisker.
8.2 Investeringar för ökad produktion
Dagens investeringar lägger grunden för morgondagens produktion och välfärd. Nyckeln till ökad tillväxt -- och därmed fler jobb och minskad arbetslöshet samt förbättrade statsfinanser -- är att nedgången i investeringarna bryts.
Våra förslag till åtgärder för att öka den ekonomiska aktiviteten och höja tillväxten inriktas i första hand på investeringar som höjer Sveriges produktionsförmåga. Vi vill också öka andra investeringar som stärker Sveriges förmåga att möta framtiden. En större andel av Sveriges samlade resurser måste användas till investeringar.
Det är inte bara industriinvesteringarna som behöver öka. Sverige måste också byggas starkare på flera områden. Investeringarna i kunskap och kompetens måste förbättras. Vårt lands främsta tillgång -- människors kunnande och kompetens -- måste utvecklas och förnyas genom ökad utbildning och vidareutbildning.
Fallet i byggnadsinvesteringarna måste hejdas. En hel bransch håller på att slås ut samtidigt som det runt om i Sverige finns stora behov av upprustning och renovering av bostäder, byggnader och lokaler.
Kommunikationssystemen måste moderniseras och byggas ut. Det gäller särskilt den högteknologiska infrastrukturen i form av nationella datanät med hög kapacitet och tillgänglighet -- elektroniska motorvägar -- för att binda samman lokala, regionala och branschvisa datornät.
Den sociala infrastrukturen behöver förbättras. Det behövs bättre och fler äldrebostäder, upprustning av skolor och daghem, och handikappanpassning av offentliga lokaler.
Miljöinvesteringarna måste öka för att Sverige på allvar skall kunna angripa miljöproblemen. De gröna investeringarnas andel av den totala investeringsvolymen i samhället bör öka.
I vår politik är ökade investeringar en hävstång för att varaktigt förbättra tillväxten och steg för steg komma tillbaka till den långsiktigt möjliga BNP-nivån. Med vårt program beräknas investeringarna öka med 10 miljarder kronor 1994 och med 27 miljarder kronor 1995.
Våra förslagDirektavskrivningar för näringslivets investeringar.
Vi vill stimulera företagen att utöka och tidigarelägga sina investeringar. Vi föreslår därför att industrin och övrigt näringsliv får möjlighet att omedelbart skriva av 70 procent av investeringar i maskiner. Åtgärden bör träda i kraft 1 juli i år och gälla till 30 juni nästa år.Investera i mänsklig kompetens.
Vi föreslår en rad åtgärder för att höja utbildnings- och kompetensnivån i Sverige: Fler studerande i gymnasieskolan och komvux. Utbyggd arbetsmarknadsutbildning. Ytterligare högskoleplatser. En ny teknisk högskola. Ett nationellt program för kompetensutveckling.Bygg ut AXE-systemet.
Vi anser att Telia bör tidigarelägga sina investeringar i AXE-systemet. Systemet bör täcka hela landet redan år 1997, i stället för år 2000 som planerat. Det gynnar 200 000 teleabonnenter i Norrland, Värmland och Dalarna.Bygg ut Sveriges kommunikationsnät.
Det svenska vägnätet behöver rustas upp. Underhållsinvesteringarna bör påskyndas och tidigareläggas. Ambitionen skall vara att genomföra Vägverkets maximialternativ för underhållet av vägnätet. Dessutom bör investeringarna i de kommunala vägarna öka.
Vi föreslår också ökade investeringar i järnvägsunderhåll, samt att Luftfartverkets planerade investeringar tidigareläggs.Öka bostadsinvesteringarna.
Vi vill införa ett stimulansbidrag på 20 procent för ökad ROT-verksamhet i lägenheter, samt ett tillfälligt investeringsstöd på 10 procent för nyproduktion av bostäder, som igångsätts före 1 juli 1995.Förbättra den sociala infrastrukturen.
Vi vill att Sveriges skolor skall bli goda arbetsplatser för elever och lärare. Därför förslår vi ett investeringstöd för renovering av skolor. Vi vill öka stödet till upprustning av äldrebostäder.
Många handikappade har svårt att använda sig av offentliga lokaler, inte minst till följd av bristande tillgänglighet. Därför vill vi öka investeringarna i handikappanpassning av dessa lokaler.Nya miljöinvesteringar.
Vi vill att Naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra ett samlat program för miljöinvesteringar. Resurserna skall fördelas så att maximal miljövinst uppnås i kombination med så hög sysselsättning som möjligt. Dessa gröna investeringar handlar bl.a. om kommunala VA- investeringar, kväverening, miljövänliga vedpannor och ackumulatorer, åtgärder för att minska trafikbullret och sanering av förorenad industrimark. Därtill kommer ökade resurser för underhåll av naturreservat och leder samt kulturmiljövård.
8.3 En aktiv näringspolitik
Våra förslag till åtgärder är en del av en samlad politik för tillväxt och nyskapande. De inriktas främst på att uppmuntra innovationer och teknisk förändring.
Vårt övergripande mål är att Sverige på några års sikt ska ha ökat den utlandskonkurrerande sektorns andel av ekonomin och förändrat sin näringsstruktur så att svenska företag i högre grad förädlar sina produkter och arbetar på snabbt växande marknader.
Våra förslag i korthetFasta spelregler.
Stabila och förutsägbara rättsregler och institutionella förhållanden är viktiga delar av en god näringsmiljö. Sådana kan inte skapas genom konfrontation utan bara genom breda uppgörelser. Statsmakterna bör ge klara och entydiga besked om förutsättningarna för näringsverksamhet.
1991 års skattereform byggde på ett noggrant utredningsarbete och genomfördes med brett stöd i riksdagen. Vi vill gå tillbaka till denna reform, till en företagsbeskattning som bygger på principerna för 1991 års regelsystem för bolagsskatten.
1991 års energiuppgörelse avsåg också att skapa en stabil grund för en förutsägbar energipolitik. I syfte att bevara denna fasta grund har vi föreslagit att en parlamentarisk kommission tillsätts för att snabbt följa upp 1991 års överenskommelse. Kommissionen skall även bedöma energi- och näringspolitiska konsekvenser av en avreglering av elmarknaden.
Stabila spelregler är också viktiga för hushållen. En förutsättning för att få en uppslutning kring den strukturomvandling av näringslivet som krävs är att människor känner trygghet inför förändringar. Det är därför nödvändigt med stabila trygghetsssystem och en arbetsrätt som ger löntagarna en stark ställning på arbetsmarknaden.God lönsamhet.
En god lönsamhet är en nödvändig förutsättning för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Det är bara lönsamma företag som kan ge trygga jobb. Det är bara lönsamma företag som förmår att generera kapital till investeringar. Det är bara lönsamma företag som är attraktiva för placerare i den allt hårdare internationella konkurrensen.
Vi socialdemokrater arbetar för förståelse av behovet av en god vinstnivå inom företagen. För att nå bred uppslutning kring detta måste företagen använda sina vinster till produktiva investeringar, till insatser som höjer de anställdas kompetens och till införande av en modern arbetsorganisation.
Om det går bra för företaget går det naturligtvis också bra för dess ägare. Den som tar risker och den som driver ett framgångsrikt företag ska också få en utdelning på detta. Förbättra kapitalförsörjningen.
Företagens tillgång till tillräckliga krediter och riskkapital måste säkras. Bankerna måste minska sina räntemarginaler. Konkurrensen inom banksektorn måste bli bättre. Utvecklingsfondernas kapital för förmånlig finansiering av småföretag bör ökas med 300 miljoner kronor. Även Norrlandsfonden bör förstärkas. AP- fonderna bör ges rätt att placera för ytterligare 10 miljarder kronor i aktier.Underlätta produktförnyelsen.
Det statliga stödet till uppfinnande och innovationsverksamhet bör förbättras. Stödet till forskning och utveckling (FoU) bör i högre grad inriktas på produktförnyelse och produktutveckling. Miljösatsningar bör prioriteras, som t.ex. utveckling av alternativa bränslen. Särskilda insatser bör göras i viktiga branscher som t.ex. skogsnäringen och livsmedelsindustrin.Ökad satsning på bl.a. teknisk utbildning.
För att långsiktigt och uthålligt stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft måste utbildnings- och kompetensnivån i Sverige höjas. Särskilda insatser bör göras för att öka examinationen av naturvetare och tekniker, i synnerhet bland kvinnor.
Förutsättningarna för att etablera en ny teknisk högskola med internationell inriktning utreds.
Vi vill utarbeta ett program för kompetensutveckling i arbetslivet tillsammans med arbetsmarknadens parter. Målsättningen bör vara att 2 procent av arbetstiden skall användas för kompetenshöjande utbildning. Exportprogram för småföretagen.
Vi vill stärka de små och medelstora företagens möjligheter och förutsättningar att nå snabbt växande marknader. Detta kan gälla såväl den gemensamma Europamarknaden som områden i Sydostasien. Förbättra infrastrukturen.
Vi vill öka de tillväxtbefrämjade investeringarna i infrastruktur. Vi har lagt fram ett omfattande program där det bl.a. ingår särskilda insatser för att utveckla en informationsteknologisk infrastruktur.Stopp för ideologiska privatiseringar.
Regeringens rabatterade utförsäljningar har kostat skattebetalarna flera miljarder. Dessutom har de ofta inneburit att staten trängt sig före i kön efter kapital på börsen. Den planerade utförsäljningen av Pharmacia döms t.ex. ut av alla bedömare. Vi motsätter oss sådana ideologiska privatiseringar.
Samtidigt är det viktigt att det på vissa områden finns kompetenta och resursstarka statliga aktörer. De statliga infrastrukturverken och bolagen -- Telia, Posten, Vattenfall och SJ -- skall därför inte privatiseras.
Företagsbeskattningen
När vi socialdemokrater i slutet på 1980-talet reformerade företagsbeskattningen skedde det i samarbete och samförstånd med det privata näringslivet, och med brett stöd i riksdagen. Den gemensamma målsättningen var att skapa gynnsammare förutsättningar för expansion och investeringar inom ramen för ett i huvudsak oförändrat skatteuttag.
Sverige fick genom skattereformen en modern, likformig och neutral beskattning av olika typer av inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på arbete för majoriteten löntagare sattes till ca 30 procent.
Skattereformen eliminerade i stort sett alla möjligheter till skatteplanering och skattearbitrage.
Avsikten bakom detta samarbete mellan näringslivet och Socialdemokraterna och över blockgränserna var att skapa långsiktigt stabila skatteregler för företagen. Det är därför djupt beklagligt att den borgerliga regeringen valt konflikt framför samverkan, och att den steg för steg monterat ned skattereformen.
Regeringens skattepolitik bygger på teoretiska konstruktioner utan förankring i den ekonomiska verkligheten; på ideologisk grund istället för noggranna analyser av olika företags skattebelastning och av deras kostnader för kapitalförsörjning för olika typer av investeringar. Kontrasten mot förberedelserna inför 1991 års skattereform är skarp.
Den sammanlagda effekten av de ändringar som den borgerliga regeringen drivit igenom är att bolagsbeskattningen på kort sikt höjts med 1,8 miljarder kronor och på längre sikt med 4,0 miljarder kronor. De regler som ska gälla sedan den 1 januari för beskattningen av enskilda näringsidkare har ännu inte kunnat fastställas av riksdagen. De förslag som den borgerliga regeringen har lagt fram har varit både komplicerade och ofärdiga. Lagrådets bedömning var hård.
''... måste det nämligen starkt ifrågasättas om systemet som helhet efter de senaste reformerna är acceptabelt med hänsyn till de krav på enkelhet vid tillämpningen som måste vara uppfyllda för att systemet ska fungera i praktiken. ...'' (Källa: prop. 1993/94:234 Vissa inkomst- och företagsskattefrågor m.m.)
Vi socialdemokrater vill återgå till huvuddragen i den bolagsbeskattning som ingick i 1991 års skattereform. Våra olika förslag innebär att skatteuttaget på kort sikt sänks med ca 6 miljarder kronor. Vi anser att skatteuttaget också varaktigt ska sänkas till 1991 års nivå. Regeringens olika åtgärder har emellertid skapat ett sammelsurium av oklara regler, som måste analyseras noggrant före beslut. Vi vill förenkla skattereglerna för enskilda näringsidkare.
Program för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
De borgerliga partierna har länge förringat den ekonomiska brottsligheten, och regeringen har försämrat förutsättningarna för att bekämpa den. Avregleringen av vissa näringsverksamheter har i praktiken släppt fifflet fritt. Generalklausulen mot skattefusk och skatteflykt har avskaffats. Tullens och skatteförvaltningens möjligheter att göra skatterevisioner har begränsats och försvårats.
Den ekonomiska brottsligheten har nu nått en sådan omfattning att den hotar grundvalarna för en sund marknadsekonomi, försämrar förutsättningarna för seriös näringsverksamhet och undergräver statsfinanserna. Riksdagen gick i januari emot regeringen och biföll de socialdemokratiska förslagen om ökade resurser för de myndigheter som för kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Under de närmaste åren måste resurserna till bekämpning av ekonomisk brottslighet successivt byggas ut, främst genom en utökad skatterevision och skattekontroll. Genom ökade resurser och en systematisk satsning på rättsväsendet bör det vara möjligt att inom några år öka skatteinkomsterna med minst 5 miljarder kronor.
Våra förslagUtökad skattekontroll
Vi vill utöka skattekontrollen för företag. Det skall inte vara möjligt för oseriösa företag att komma undan de skatter som de enligt lag skall betala. Antalet taxeringsrevisorer skall öka så att det blir möjligt med tätare revisioner. Informationsutbytet med andra länder bör byggas ut.Ett program mot den ekonomiska brottsligheten.
Vi vill successivt öka resurserna för skattekontroll och för övriga berörda myndigheter. Tillsammans med en effektivare och samordnad organisation för spaning, utredning och lagföring m.m. ska det göra det möjligt att tränga tillbaka ekobrottsligheten.
Det ska stå fullständigt klart för alla att samhället står på de hederliga medborgarnas och företagens sida.
9. Arbete i stället för bidrag
Dagens situation på arbetsmarknaden är mycket allvarlig. Mer än 14 procent av arbetskraften saknar ett vanligt arbete och är antingen öppet arbetslösa eller i någon form av arbetsmarknadsåtgärd. Sverige står därför vid ett vägskäl. Det är nu som arbetslösheten skall pressas tillbaka om vi snabbt ska kunna komma tillbaka till en hög sysselsättning.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har svårt att klara en arbetslöshet på denna nivå och riskerar att urholkas. För varje månad som går ökar långtidsarbetslösheten och därmed riskerna för att arbetslösheten biter sig fast.
De som har arbete drabbas också av arbetslöshetens konsekvenser. Kostnaderna för arbetslösheten har bidragit till den rekordsnabba ökningen av det statliga budgetunderskottet och drivit på nedskärningarna i välfärdssystemen. Redan märks också hur motsättningarna i samhället ökar till följd av arbetslösheten. Om arbetslösheten tillåts ligga kvar på dagens extremt höga nivå kommer dessa tendenser att ytterligare förstärkas.
En ny arbetslinje
I den internationella debatten har två alternativ länge ställts mot varandra:Det ena alternativet har varit det nordamerikanska, med växande sysselsättning, men till priset av mycket låga löner för stora grupper, svag eller obefintlig arbetsrätt och växande klyftor.Det andra alternativet har varit det europeiska, med svag sysselsättning och hög arbetslöshet, men med reallöneökningar för de som har arbete.
Regeringen ser av allt att döma det nordamerikanska alternativet som en förebild, trots att amerikanerna själva redan har tagit avstånd från det. Den amerikanska regeringen för nu en politik som syftar till att förbättra både arbeten och arbetsmarknaden. Men också det europeiska alternativet ifrågasätts. I den vitbok som EUs president Jacques Delors lade fram i december 1993 skisserades huvuddragen i ett nytt europeiskt alternativ.
Vi socialdemokrater vill föra en politik som ökar tillväxten, som skapar fler jobb i det privata näringslivet, som ger flera människor möjlighet att försörja sig på eget arbete, och som medför att färre människor är beroende av staten för sina inkomster.
Vi lägger i denna motion fram förslag på en rad åtgärder för att sänka kostnaderna för privata investeringar och för att öka efterfrågan genom strategiskt viktiga offentliga investeringar. Vi föreslår åtgärder för att underlätta en snabb spridning av ny teknik och nytt kunnande, och för att öka investeringarna i kunskap och kompetens.
Vi vill förnya arbetsmarknadspolitiken genom att dra lärdom av 80- och 90-talens svenska erfarenheter, och av omprövningarna i USA och EU. Förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken skall utgå från tre traditionella värderingar med brett stöd bland medborgarna.En bättre arbetsmarknad kräver en aktiv och målinriktad politik för att få marknaderna att fungera på ett samhällsekonomiskt effektivt och socialt godtagbart sätt.En bättre arbetsmarknad förutsätter en jämnare och rättvisare fördelning av inkomster och livschanser.En bättre arbetsmarknad måste byggas på solidaritet mellan de som har och de som inte har arbete, mellan män och kvinnor, mellan generationerna och mellan regionerna.
De nya jobben skall komma i den privata sektorn. Arbetsmarknadspolitiken får inte ersätta vanliga anställningar, utan dess uppgift är att hjälpa de arbetssökande att förbereda sig för ett nytt jobb, och att söka sig till ett nytt jobb.
Vi vill ersätta passivt kontantstöd med aktiva åtgärder som förbättrar den arbetslöses möjligheter att få jobb. Vi vill att varje arbetslös ska vara heltidsengagerad, fullt sysselsatt med att söka jobb, utbilda sig för ett nytt arbete, utföra ett tillfälligt arbete eller delta i något icke- kommersiellt projekt.
Vårt program mot ungdomsarbetslösheten
En hög ungdomsarbetslöshet är ett allvarligt hot mot ett stabilt samhälle. För den enskilde kan följderna av att drabbas av lång arbetslöshet just i samband med inträdet på arbetsmarknaden vara förödande. Vi anser därför att det är både nödvändigt och angeläget med ökade åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Vi lägger därför fram ett program mot ungdomsarbetslösheten. Vår målsättning är att varje arbetslös under 25 år ska erbjudas jobb eller annan aktiv åtgärd innan han eller hon gått arbetslös i 100 dagar.
Åtgärder för att placera ungdomar i arbete på den öppna arbetsmarknaden bör liksom tidigare komma i första hand. Vi föreslår samtidigt förbättrade möjligheter till utbildning; fler platser för det ''tredje'' gymnasieåret och komvux, fler högskoleplatser så att hälften av årskullen kan få plats om några år, studiebidrag och fler stipendier för utlandsstudier.
Vi föreslår att kommunernas uppföljningsansvar utsträcks till vårterminen det år den unge fyller 20 år. Vi vill utveckla en verksamhet byggd på ett personligt utvecklingsår för ungdomar utan arbete eller utbildningsplats.
Vi föreslår att ungdomspraktikplatserna ersätts med ett system med ungdomsintroduktion som syftar till fasta anställningar. Vi vill förbättra möjligheterna till utbildningsvikariat.
Ett program för kunskap och kompetens för alla
Genom att öka investeringarna i människors kunskap och kompetens gör vi Sverige starkare. Näringslivets konkurrensförmåga stärks. Risken för kompetensbrist och ökat inflationstryck begränsas. Den enskilde får bättre möjligheter att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Vår gemensamma förmåga att möta framtida utmaningar och klara nya uppgifter förbättras.
Efter ett socialdemokratiskt initiativ genomförs nu en tillfällig satsning på ett extra gymnasieår och på komvux. Vi föreslår att denna satsning fortsätter även under nästa budgetår och att den utökas. Vi föreslår att fler elever bereds plats i högskolan och i folkbildningen. Vi föreslår fler platser i arbetsmarknadsutbildning.
Behoven är stora också för dem som har arbete. Förändringarna i arbetslivet är omfattande och kraven på de anställdas kunskaper växer mycket snabbt. Den fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad löper särskilda risker. Vi föreslår därför att riksdagen samlas kring ett sammanhållet och hållbart program för ökade satsningar på kompetensutveckling i arbetslivet.
Ett program för förnyelse av arbetslivet
Arbetslivet behöver också förnyas. Den väg vi anser att Sverige bör välja, mot ett mer avancerat och utvecklat näringsliv, är inte förenlig med gamla arbets- och arbetsledningsmetoder. Detta är i första hand en fråga för arbetsmarknadens parter, men staten bör spela en aktiv roll för att stödja och underlätta samarbetet mellan arbetsmarknadens parter.
Den borgerliga regeringen har valt att inte bara ställa sig på arbetsgivarnas sida, utan företräder också en föråldrad syn på arbetsledning och personalarbete. De förändringar den genomdrivit på arbetsrättens område leder inte framåt, och underlättar inte krispolitiken. Vi föreslår att försämringarna av anställningsskyddet och av arbetstagarnas inflytande rivs upp.
Övertidsuttaget på den svenska arbetsmarknaden har stigit och är nu mycket högt. Vi anser att det är oacceptabelt med tanke på arbetsmarknadsläget, och att övertiden bör minskas genom nyanställningar. Detta är i första hand en fråga för arbetsgivarna och för de berörda fackliga organisationerna. Vi föreslår samtidigt att regeringen ska följa utvecklingen och överväga vilka åtgärder som kan vara aktuella om övertidsuttaget fortsätter att vara högt.
Åtgärderna för att förebygga skador och sjukdomar bör stärkas, liksom åtgärderna för att göra det möjligt för den som ändå drabbats att återgå i arbete. Vi har i en särskild motion (1993/94:Sf39) lagt fram ett omfattande program för förebyggande och rehabiliterande insatser.
Jämställdhet mellan män och kvinnor -- både formellt och i praktiken -- är en nödvändig förutsättning både för att vidga människornas frihet och för att utnyttja samhällets resurser på bästa sätt. Vi vill värna en familjepolitik som gör det lättare att förena förvärvsarbete och föräldraskap. Därför avvisar vi förslaget till vårdnadsbidrag.
Vi vill förhindra att tiotusentals anställda i kommuner och landsting -- de flesta kvinnor -- körs ut i arbetslöshet. Istället för att få arbeta ska de tvingas att leva på offentliga bidrag. Det är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser av gigantisk omfattning. Vi föreslår att AMS får medel för att söka förmå kommuner och landsting att förlänga uppsägningstiden för varslad personal till i första hand 31 december 1995. Målsättningen bör vara att ingen skall behöva gå ut i öppen arbetslöshet.
10. Vår fördelningspolitik
Vår fördelningspolitik handlar inte i första hand om inkomsterna och förmögenheterna. Dess kärna handlar istället om hur friheten är fördelad, om vilka faktiska möjligheter olika människor har att forma sitt liv och själv råda över sin vardag.
Men frågan om valfrihet handlar också om den materiella basen; om hur inkomster och förmögenheter är fördelade. Den som inte behöver fundera över hur pengarna ska räcka fram till nästa löne- eller pensionsutbetalning har i praktiken mer att välja på än den som måste vända på varje öre.
Summan av allt vad vi tillsammans producerar -- BNP -- har nu fallit tre år i rad. För första gången på mycket länge finns det mindre att fördela än tidigare. För många svenskar har valfriheten kringskurits när jobbet försvunnit och inkomsterna minskat. För andra som redan tidigare hade goda förutsättningar att välja och vraka har möjligheterna ökat. Friheten har blivit mer ojämnt fördelad är tidigare.
Det tudelade Sverige
Det har vänt i den svenska ekonomin, i den meningen att exportindustrin går bra. Produktionen ökar, jobben är tryggare och nyrekryteringen börjar långsamt komma igång. Men alla får inte del av uppgången. Hemmamarknaden fortsätter att stå stilla. Antalet människor utan ett vanligt jobb -- arbetslösa eller i åtgärder -- fortsätter att öka.
Denna tudelning av Sverige är oerhört allvarlig. Den skärper motsättningarna;mellan de som har jobb och de som går utan;mellan de många löntagarna och pensionärerna som fått höjd skatt och de få stora kapitalägarna som fått sänkt skatt;mellan de många som fått sänkt standard och försämrade villkor, och de få som trots krisen kunnat förbättra sina inkomster och höjt sina förmögenheter;mellan arbetsgivare och arbetstagare; mellan kvinnor och män.
Tudelningen och de växande motsättningarna i samhället är ett allvarligt hot mot Sveriges framtida återhämtning. Sveriges möjligheter att hävda sig i en allt mer internationaliserad värld är beroende av våra möjligheter att skapa goda förutsättningar för produktion och utveckling.
Den svaga hemmamarknaden är det allvarligaste hindret för de många små och medelstora företag som vill växa. Tudelningen försämrar möjligheterna att finansiera offensiva satsningar och att underhålla och utveckla infrastrukturen. De ökade motsättningarna gör att Sverige riskerar att förlora det lugn och den inhemska ordning som varit en av våra stora konkurrensfördelar.
De växande klyftorna
Det är inte bara Sverige som nation som halkat efter. De allra flesta svenskar har också fått det sämre sedan den borgerliga regeringen tillträdde.
En studie av regeringspolitikens effekter för olika löntagarhushåll som SCB gjorde åt Socialdemokraterna i april i år visar att nio av de tio studerade typhushållen har förlorat på regeringens politik. Det tionde typhushållet har en stor förmögenhet och vinner därför på regeringens politik.
Tabell 6. Fördelningseffekter av regeringens åtgärder Köpkraftändring 1991--94
Hushållstyp kr/år Ensamstående arbetare -- 10 400 Ensamstående kvinna, deltid, två barn -- 11 900 Ensamstående högre tjänsteman -- 13 300 Sammanboende arbetare -- 16 100 Sammanboende tjänsteman -- 19 100 Sammanboende arbetare, två barn -- 17 000 Sammanboende tjänsteman, två barn -- 17 200 Sammanboende högre tjänstem., två barn -- 18 700 Sammanboende höginkomstt., förm. 2,2 milj. kr -- 5 000 Sammanboende höginkomstt., förm. 3,7 milj. kr + 36 200 Källa: SCB
Undersökningen visar entydigt att i stort sett alla löntagarhushåll förlorat på regeringens politik. De stora vinnarna är de hushåll som har störst förmögenheter.
Ju rikare man är, desto mer har man tjänat på regeringens politik.
Vi anser att det mot denna bakgrund finns ett behov av att kartlägga hur inkomst- och förmögenhetsfördelningen utvecklats under de senaste åren. Den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte en kommitté för att utvärdera skattereformen. Vi anser att dess arbete bör påskyndas, och att en utredning med bredare mandat bör tillsättas.
Skatterna
Regeringens skattepolitik har varit djupt orättfärdig. Den har höjt skatten på löntagarnas arbete och på företagens vinster för att i stället sänka skatten för passiva kapitalinkomster; en omläggning som bara gynnat de allra rikaste i samhället.
Tabell 7. Regeringens skattepolitik. Beslut om skatteändringar under mandatperiod
Miljarder kr
Sänkt skatt på kapital och förmögenhet -- 25 Sänkt skatt på produktion -- 20 Höjd skatt på arbete + 29 Höjd skatt på konsumtion + 14
Regeringens skattepolitik har inte kommit till av en slump. Riktlinjerna drogs upp i en proposition som lades fram mindre än en månad efter det att regeringen tillträtt. Bakom den finns föreställningen att de skatter som betalas av kapitalägarna skulle vara särskilt skadliga; att en fortsatt tillväxt skulle förutsätta att de rika blir rikare och de fattiga därmed fattigare.
Vi socialdemokrater avvisar detta synsätt som både orättfärdigt och kontraproduktivt. Ett demokratiskt samhälle och en effektiv marknadsekonomi är inte förenliga med stora skillnader mellan medborgarna. En rättvis fördelning av både bördor och frukter gynnar istället produktivitet och tillväxt. Det är bara genom en rättvis fördelning som det går att skapa ett brett folkligt stöd för den förda politiken. Det påpekade OECD när de skrev följande i sin senaste granskning av Sveriges ekonomiska utveckling.
''... Ett brett folkligt stöd för åtstramning underlättar inte bara budgetkonsolideringen, utan skulle också öka trovärdigheten och därmed medge en viss flexibilitet när det gäller tidpunkten för nedskärningar. ...''
Sverige fick genom 1991 års skattereform en modern, likformig och neutral beskattning av olika typer av inkomster. Bolagsskatten, kapitalskatten och skatten på arbete för majoriteten av löntagarna sattes till ca 30 procent.
Skattereformen eliminerade i stort sett alla möjligheter till skatteplanering och skattearbitrage. Därför bygger vår skattepolitik på 1991 års skattereform.
Vi vill återupprätta medborgarnas förtroende för skattesystemet. Uppgiften att sanera statsfinanserna kommer att ställa stora krav på sammanhållning mellan olika grupper i det svenska samhället. Medborgarna måste vara beredda att acceptera de uppoffringar som krispolitiken kan föra med sig. Bördorna måste fördelas efter förmågan att bära dem.Vi vill tillfälligt höja statsskatten för inkomster över brytpunkten till 25 procent och samtidigt återinföra grundavdraget vid den statliga beskattningen. De extra skatteinkomsterna bör tillföras Arbetsmarknadsfonden. Värnskatten ska tas ut till dess att det råder balans mellan fondens utgifter och inkomster. Vi vill återgå till en likformig och enhetlig 30-procentig kapitalbeskattning. Det innebär bl.a. att skattefriheten för mottagna aktieutdelningar ska avskaffas. Beslutet att sänka skatten på räntor till 25 procent ska rivas upp. Därmed kommer ränteavdragen för bl.a. bostadslån att även i fortsättningen medföra en skattereduktion på 30 procent.Vi vill riva upp beslutet att avskaffa förmögenhetsbeskattningen, och se över utformningen av arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen för att om möjligt bredda basen.
Genom 1991 års skattereform inleddes också en skatteväxling. Skatten på arbete sänktes, och miljöavgifter infördes. Det är angeläget att denna omläggning fortsätter i den takt som är möjlig. Vi lägger nu fram förslag om miljöavgifter på handelsgödsel och täkt av naturgrus, samt om höjning av dieselskatt för olja i miljöklass 1.
11. Starkare statsfinanser
Statsfinanserna är i obalans. Enligt regeringens egna siffror kommer underskottet i statens budget att under 1993/94 uppgå till 197,5 miljarder kronor. Det underliggande budgetsaldot motsvarar 13,6 procent av BNP. Det totala upplåningsbehovet under budgetåret 1993/94 uppges vara 220 miljarder kronor.
Det allvarligaste är ändå inte storleken i sig, utan hur snabbt de offentliga finanserna har urholkats. Från 1991/92 till 1993/94 steg statens budgetunderskott från 68 till 198 miljarder kronor, statsskulden från 705 till 1 181 miljarder kronor och statsskuldräntorna från 72 till 144 miljarder kronor. Bilden är lika allvarlig även när man tar med den kommunala sektorn och socialförsäkringssektorn i bilden. Från 1991 till 1993 ökade den offentliga sektorns sammanlagda finansiella underskott med 180 miljarder kronor.
Aldrig någonsin i modern tid har de offentliga finanserna försämrats så snabbt som under den nuvarande regeringen. Inget annat industriland har heller någonsin haft en så snabb ökning av statsskulden som Sverige har nu.
Vi kommer att få leva med sviterna efter dessa tre år långt efter det att den ansvariga regeringen avgått.
11.1 Långsiktig budgetsanering
Arbetslösheten
I vår motion i januari med anledning av regeringens finansplan gav vi en utförlig beskrivning av sambandet mellan arbetslöshet och offentliga finanser.
Sveriges offentliga finanser är mycket känsligare för hög arbetslöshet än andra länders. En ökning av arbetslösheten med 1 procentenhet beräknas försvaga den offentliga sektorns budget med 9--10 miljarder kr.
Diagram 3: Arbetslöshet och offentliga utgifter a23p På intäktssidan beror det på att trygghetssystemen i stor utsträckning finansieras med arbetsgivaravgifter. På kostnadssidan beror det på kostnaderna för stöd till de arbetslösa och för den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Vår slutsats är given: Kampen mot arbetslöshet och för ökad sysselsättning är grunden för varje trovärdigt och genomförbart program för att långsiktigt sanera statsfinanserna.
Sveriges dubbla problem med hög arbetslöshet och obalans i statsfinanserna gör också att det inte räcker med att arbetslösheten minskar; den måste minska genom att fler får arbete inom det privata näringslivet. En sysselsättningsökning som uppnås genom skattesubventioner för lågproduktiva jobb i bl.a. hushållssektorn skulle inte ge någon sanering av statsfinanserna. Istället skulle saneringen behöva göras genom omfattande nedskärningar i de offentliga utgifterna. Den åtstramning och ökade arbetslöshet som detta skulle medföra skulle motverka sysselsättningsökningen.
Av liknande skäl så går det inte heller att varaktigt lösa Sveriges problem genom att låta den offentliga sysselsättningen växa.
Under budgetåret 1994/95 kommer vårt budgetalternativ tillsammans med de minskade kostnaderna för kontantstöd och de ökade skatteintäkterna att förstärka statsbudgeten med mer än 17 miljarder kronor.
En högre inflation är ingen lösning
I den allmänna debatten förekommer ibland uppfattningen att det skulle vara lättare att lösa Sveriges problem om inflationen fick ett friare spelrum. Vi avvisar sådana förslag. Det går inte att komma tillrätta med den höga arbetslösheten eller obalansen i de offentliga finanserna genom att välja en högre inflation.
Sverige har erfarenheter av vad som händer med välfärden och fördelningspolitiken om inflationen är hög: Konkurrenskraften urholkas och därmed basen för välfärden. Gigantiska summor omfördelas från långivare till låntagare. Fastighetsspekulationer är mer lönsamma än produktiva investeringar.
En högre inflation förmår inte heller att minska den svenska statsskulden, eftersom den till stor del är placerad i utländsk valuta. Utlandsskulden behåller sitt reala värde även om den svenska inflationen tar fart.
Vår slutsats är given: Ett stabilt penningvärde är en väsentlig del av en positiv miljö för företagande och näringsverksamhet. Därmed är det också en nödvändig förutsättning för den investeringsinriktade politik som vi vill föra.
Vi accepterar inte påståendet att ett land är tvunget att välja mellan arbetslöshet och inflation, eller att det skulle finnas en viss naturlig och opåverkbar arbetslöshet. Hur sambandet mellan arbetslöshet och inflation ser ut beror på de strukturella och institutionella förhållandena. Vår politik bygger därför på en aktiv arbetsmarknadspolitik och andra åtgärder för att eliminera flaskhalsar och andra inflationsdrivande inslag i ekonomin.
Budgetpolitiken
Den ökade obalansen i statens budget beror inte enbart på arbetslösheten. Till en del har den orsakats av regeringens skattepolitik. De höjda skatterna på arbete och konsumtion har haft en åtstramande effekt. De stora sänkningarna av skatterna på kapitalinkomster och förmögenheter har däremot inte lett till någon motsvarande stimulanseffekt.
Regeringens budgetpolitik har också varit för svag. Även om den ökade arbetslösheten svarat för en stor del av utgiftsökningarna, så har situationen förvärrats genom ett stort antal onödiga eller ofinansierade utgifter.
Under perioden 1990 -- 1993 minskade statens inkomster med 24 miljarder kronor. Under samma period ökade statens utgifter med 167 miljarder, d.v.s. med motsvarande knappt 10 procent av BNP. I Svenska Dagbladet den 2 maj 1994 redovisades att kostnaderna ökat på i stort sett alla budgettitlar -- det var bara för skolan och inom Civildepartementets område som kostnaderna 1993 motsvarade en mindre andel av BNP än 1990. Tidningens ekonomireporter Peter Malmqvist konstaterade
'' ... Ändå tyder statistiken på att en sänkt skatt här och en där, en extra satsad miljard eller två på infrastruktur, en stöt på forskning, etcetera, är just det som rullar iväg underskottet till mångmiljardbelopp. Och när samma slapphet gäller både inkomst- och utgiftssidan, då rusar saldot explosionsartat ... ''
Regeringen har ända sedan våren 1993 sagt att den under våren 1994 skulle lägga fram en plan för saneringen av statens finanser. I den nu aktuella kompletteringspropositionen skjuts presentationen av planen på framtiden, samtidigt som regeringen påstår att den kommer att vara mer omfattande än vad som angetts tidigare. Det är inte trovärdigt.
Uppgiften att sanera statens finanser är inte ny för oss socialdemokrater. När vi 1982 övertog regeringsansvaret från en borgerlig regering hade statens utgifter svällt till över 38 procent av BNP. När vi nio år senare lämnade regeringen hade statsutgifterna minskat till under 30 procent av BNP. 1993, efter bara tre år med en borgerlig regering var de åter uppe i 39 procent av BNP.
Vår slutsats är given: Det är meningslöst att tala om storslagna men vaga planer som ska sättas i sjön någon gång i framtiden, om man inte förmår att hålla tillbaka de löpande utgifterna.
Vi socialdemokrater vill återgå till en noggrann och återhållsam budgetpolitik. Saneringen av statens finanser ska börja nu, genom en allmän förbättring av den löpande hushållningen och en ökad sparsamhet med statens medel.
I vår januarimotion accepterade vi ca 3 miljarder kronor av regeringens besparingar. Själva föreslog vi besparingar på 5,9 miljarder. Av dessa har ca 1 miljard kronor bifallits av riksdagen. Vi föreslår nu besparingar på sammanlagt 6,5 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit för budgetåret 1994/95.
Den snabbt växande statsskulden är det största och allvarligaste hotet mot det välfärdssamhälle vi socialdemokrater vill bygga. Vi är därför fast beslutna att ta kontroll över statens utgifter och att reducera budgetunderskottet.
11.2 Vårt budgetalternativ 1994/95
Vårt budgetalternativ utgår från det beslut som den socialdemokratiska partikongressen fattade i september förra året:
För att en sådan stimulerande politik i det korta perspektivet ska fungera och bli trovärdig måste det bli balans i de offentliga finanserna. En sådan balans åstadkoms med de inkomster som följer av ökad sysselsättning. Det krävs också utgiftsminskningar, avgifter och skatter. Kravet på trovärdighet måste gälla både besparingarnas storlek och innehåll. En bred majoritet för en sådan politik kan bana väg för lägre ränta, vilket är det särklassigt bästa sättet att stimulera investeringarna.
Vårt alternativ skiljer sig från regeringens politik på en rad punkter.Det kombinerar en totalt sett högre efterfrågenivå i ekonomin med en stramare budgetpolitik.Efterfrågeökningen inriktas framför allt på investeringar som skapar produktion och sysselsättning och därmed högre inkomster i framtiden.Vår politik har också en helt annan fördelningspolitisk profil än regeringens. Bördorna fördelas efter förmågan att bära dem.
Den stramare budgetpolitiken innebär att vi föreslår besparingar på 6,5 miljarder kronor och inkomstförstärkningar på 3,8 miljarder kronor.
Vår politik leder till att tillväxten 1994 blir 3,3 procent och 4,5 procent 1995. Den ökade tillväxten och de minskade kostnaderna för arbetslösheten bidrar till en starkare statsbudget.
Vår politik innebär att ett första steg tas mot att minska statsskuldens andel av BNP.
Våra besparingar
Vi föreslog i januari i år besparingar på sammanlagt 5,9 miljarder kronor. Av dessa har riksdagen endast bifallit 1 miljard kronor. Vi föreslår nu att riksdagen beslutar om besparingar på ytterligare sammanlagt 6,5 miljarder kronor. Därutöver accepterar vi regeringens förslag till utgiftsnedskärningar i den reviderade finansplanen.
Våra förslag är följande: Inför inget vårdnadsbidrag. Minska kostnaderna för försvaret, jordbruket och husläkarsystemet samt effektivisera flyktingmottagningen. Inför inte en ny arbetslöshetsförsäkring.
Vi motsätter oss regeringens förslag att utöka finansfullmakten, samt regeringens förslag att förändra fullmaktens användningsområde.
Tabell 8. Socialdemokraternas förslag till besparingar utöver vad regeringen föreslagit för budgetåret 1994/95
Miljarder kr
Försvaret 1,00 Jordbruksområdet 0,71 Föräldraförsäkringen* 0,45 Vårdnadsbidrag 2,30 Administrationskostnad pga vårdnadsbidrag 0,07 Husläkarsystemet* 0,20 Bidragsförskott* 0,16 Utbildning 0,05 Effektivare flyktingmottagning 0,27 Ekobrott m.m.* 0,28 Arbetslöshetsförsäkringen 2,00 Administrationskostnader för ny a-kassa 0,02 Summa 7,51 *Avgår besparingar beslutade av vårriksdagen ca 1,0 Summa besparingar 6,51
Inkomstförstärkningar
Vi föreslår en återgång till en rättvis skattepolitik. Vi har redovisat våra förslag på skatteområdet i avsnitt 7.3 och 9 samt i en särskild motion. De innebär i huvudsak att vi inför en tillfällig värnskatt för höginkomsttagare och återgår till en enhetlig beskattning av hushållens kapitalinkomster, samt att vi sänker skatten för företag som ger ut nya aktier eller investerar i förbättrad eller utvidgad produktion.
I tabellen nedan redovisas budgeteffekterna under budgetåret 1994/95.
Tabell 9. Socialdemokraternas skatteförslag
Budgeteffekt 1994/95 i miljarder kr
Ändrad statsskatt + 1,0 Enhetlig kapitalbeskattning (exkl räntor) + 5,0 Oförändrad förmögenhetsskatt + 0,5 Skatt på alla SURV-återföringar + 1,4 Oförändrad skatt fåmansbolag + 0,2 Breddad reklamskatt + 0,1 Miljöavgifter + 0,8 Summa budgetförstärkningar
+ 9,0 Räntebeskattning -- 1,0 Återinfört utdelningsavdrag -- 0,1 Summa budgetförstärkningar
-- 1,1 Direktavskrivningar
-- 4,1 Sammanlagd budgeteffekt
+ 3,8
Tabellen upptar endast skatteförändringarnas effekt för budgetsaldot för 1994/95. Beskattningen av SURV- återföringar och direktavskrivningarna är tidsbegränsade företeelser som dock ger en varaktig ränteeffekt. Kostnaderna för utdelningsavdrag kommer däremot att öka till dess att systemet fått full effekt.
Engångsinkomster
Det statliga kapital som placerats i förvaltningsbolagen Atle och Bure kan göra bättre nytta på annat sätt. Staten bör sälja sina aktier i Atle och Bure, vilket bör inbringa ca 1,5 miljarder kronor. Försäljningen bör tidsmässigt anpassas så att den ger staten maximala intäkter och så att den inte försvårar det privata näringslivets riskkapitalförsörjning.
De ca 8 miljarder kronor som finns kvar av löntagarfondernas medel bör överföras till staten för att minska skuldbördan och räntebetalningarna.
Utgiftsökningar
De avgörande utgiftsökningarna i vårt budgetalternativ hänför sig till det stora investeringsprogram som vi tidigare har presenterat utförligt.
Trots det mycket ansträngda statsfinansiella läget ryms det inom vårt budgetalternativ på några punkter ökade utgifter utöver vårt program för ökad tillväxt och minskad arbetslöshet:En kraftig satsning inom det näringspolitiska området.Riksdagen bör besluta att minskningen av räntesubventionerna ska anstå till dess fastighetsmarknaden har stabiliserats.Vårt budgetalternativ möjliggör också förbättringar på vissa centrala områden som kulturlivet, miljövården, presstödet och jämställdheten.
Tabell 10. Utgiftsökningar i Socialdemokraternas budgetpolitik 1994/95 Mdr kr
Näringspolitik * 0,75 Räntebidrag 0,75 Ekobrott* 0,18 Övrigt 0,83 2,51 *Avgår förslag beslutade av vårriksdagen ca 0,17 S:a utgiftsökningar 2,34
Ökad produktion -- starkare statsfinanser
När produktionen och sysselsättningen ökar så minskar statens utgifter samtidigt som inkomsterna ökar. Vår samlade politik leder till att ca 90 000 fler personer kommer att ha jobb 1995. Vi bedömer att utgifterna för kontantstöd minskar med drygt 7,7 miljarder kronor och att skatteinkomsterna ökar med drygt 7,4 miljarder kronor under budgetåret 1994/95.
En starkare budget
I tabellen nedan redovisar vi den samlade budgeteffekten av våra förslag.
Tabell 11. Socialdemokraternas budgetalternativ 1994/95. Sammanställning. Mdr kr.
Besparingar + 6,5 Inkomstförstärkningar + 3,8 Investeringar -- 9,6 Arbetsmarknadspolitik, utbildning och ungdomsprogram -- 5,1 Utgiftsökningar, övriga -- 2,3 Ökade skatteinkomster pga ökad sysselsättning + 7,4 Lägre utgifter pga ökad sysselsättning + 7,7 Försäljning av Atle och Bure (engångseffekt + 1,5 Fond 92-94 (engångseffekt) + 8,0 Saldo
+ 17,9
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:150 godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken inkl. penningpolitiken som anförts i motionen,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1993/94:150 godkänner de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken som anförts i motionen.
Stockholm den 10 maj 1994 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson(s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)